Två nätter tillbringade vi i Khlong Muang, stället bjöd på ömsom sol ömsom regn, men vi fick i alla fall möjlighet att både sola och bada och även ta oss runt lite för att checka av omgivningarna, prisläget är hyfsat dyrt både vad det gäller mat och boende, men stränderna är fina och restaurang utbudet stort, som det alltid blir när turisterna blir fler.

Det mesta finns efter den stora huvudgatan där också många guesthouse ligger. Längs stränderna ligger de större resorterna. Vi tog oss även en dagstrip till nästa stora strand Tub khaek som ligger en bit bort, där var det mesta lokaliserat på beachen, stora och många lite  lyxigare resorter.

Idag har vi åkt vidare, vi har nu tagit oss enda upp till Laem Sak. På vägen stannade vi till och åt lunch i Ao Luek en liten stad/by. Vi har nu avverkat drygt 15 mil på våran ”moppe” och det börjar kännas i rumpan, även solen har bitit bra idag.

Det är annars inte mycket happening i byarna runtikring där vi boat in oss för natten, folk sitter o pratar utanför sina hus, lagar lite mat och hönor och getter strövar omkring lite överallt. Vi är nog den största sevärdheten förtillfället, barn och vuxna ropar och vinkar till oss vart vi går eller åker.

Här är restaurangutbudet nästintill obefintligt så valet blev enkelt när det blev dags för middag. I anslutning till vårat Homestay ligger en fisk och skaldjurs restaurang av den lite finare sorten som inte riktigt passar in i den övriga miljön och dessutom var ju konkurrensen obefintlig så det blev räkbullar och friterade räkor till middag. I morgonbitti börjar vi resan neråt igen och vi tänkte även stanna till i Ao Lueks nationalpark.

Gårdagen ägnade vi åt att moppa runt, i och omkring Krabitown, vi tog många småvägar och även om själva staden är lite stökig ibland, så finns det mycket landsbygd, vägar med väldigt lite bebyggelse där man nästan inte ser någon människa i närheten, någon kossa som stod i en dikesren och idisslade, ett gäng apor som stannade upp och blängde på oss och en påkörd orm var väl det det som bjöds på.

Kvällen tillbringade vi i stan på jakt efter en rumpkudde till mig, efter dagens utflykt blev jag smärtsamt påmind om hur ont man får i just den kroppsdelen av att åka länge på ”moppe”, tyvärr blev inte just det uppdraget lyckosamt.

Only in Thailand..helgrillad fisk med sked o gaffel, och öl med is och sugrör??

Middagen intog vi bredvid vattnet som rinner in i utkanten av Krabitown vid en av de många matvagnarna som står utplacerade där, jag slog till på en helstekt redsnapper med chili och vitlöksssås supersmarrigt.

I morse lämnade vi Krabitown och vårat guesthouse, ”Baan to” som var riktigt bra för 450 Baht/dygn. Med oss därifrån fick vi också en ”moppe” för 150 Baht/dygn som vi fick lova att vara rädda om ?.

Vi tog en sväng förbi Ao Nang och sen vidare hit till Khlong Muang, det känns kanske inte riktigt i klass med vår budget här i området, men vi lyckades till slut hitta ett hotel som ligger lite off som vi lyckades pruta ner från 1200 till 700 baht, det är väldigt fint och känns lite som om det är ganska nytt. Vi planerar att stanna här ett par nätter och få lite sol o bad.
Hittills har jag lyckats att få en härlig såkallad ”bonnabränna” efter allt moppeåkande?och det måste tas omhand snarast?. Första kvällen här i Khlong Muang bjöd dock på ösregn så det blev en lugn hemmakväll på rummet med sällskap av Rickard o lite socialamedier?.

Det har även blivit lite tid över för lite reflektioner gällande livets kryddor, och då Thailands kryddor i synnerhet. Det är mycket märkligt tycker jag, att i ett land som ligger i en världsdel där basfödan är ris, och där man typ har en luftfuktighet så fuktig att den nästan går att dricka den, inte har kommit på att man kan lägga okokt ris i saltkaren. Ja det är såna stora frågor som kommer upp till ytan i takt med att kropp och själ träder in i semester-mood.

Efter en galet lång dag och natt har vi nu kommit på plats i Krabitown, i väntan på planet till Krabi blev det en akutbokniing av ett guesthouse då vi insåg att vi var för utmattade för att gå runt o leta boende när vi kom fram. Det blev ett helt ok ställe på en liten bakgata i staden tyst och lugnt och  passande två jetlaggade blekfisar som oss.

Flygresan mellan Arlanda och Bangkok gick över förväntan och tog lite drygt 9 1/2 timme, den här resan provade vi ett nytt koncept, utan förbeställd mat. Vi tyckte att det alltid känts lite ”ovärt” när man som vi reser utan incheckat bagage att betala 550kr per person för dom små folieformarna med mat och den lite halvtrista frukostfrallan. Så vi tog med egen matsäck. Middagen bestod av rensad grillad kyckling, potatis sallad och sri rascha sås, och frukosten av ost o skinkmacka. Mackan hade även sällskap av en liten youghurt enda fram till säkerhetskontrollen, där skildes vi tyvärr åt, vet inte riktigt hur jag tänkte där. Lite dricka köpte vi på planet och en tomflaska att fylla på med vatten fanns också med, lite snacks o godis slank också ner i matsäcken. Det kändes som om det var ett vinnande koncept. Incheckade och klara på rummet efter ytterligare en flygtripp mellan Bangkok och Krabi bestämde vi att vi stannar i Krabitown två nätter för att liksom även landa mentalt. Vi har hunnit få i oss lite mat, jag har svett gommen med chili, har hunnit få en  blåsa under min flipflops ovana fot, vi har en bananblomma utanför vårat fönster, spoltoa, en jäkligt snabb fläkt och inte en kackerlacka inom synhåll (än så länge ) Life is sweet

Det bildas lite magi i vardagen när dagarna kryper sig närmare avresa, och nuförtiden behöver man ju varken bryta kampinnar eller dra streck i almanackan…nä det finns ju appar som löser sånt. Och överallt på socialamedier så börjar det dyka upp skärmdumpar av olika nedräkningsappar som förkunnar att snart är det dags för någons efterlängtade resa,

Samtidigt som artiklar sprids på samma medier om att vi flyger för mycket och att det är ett stort hot mot vår miljö.

Känslorna blir lite blandade, samtidigt som min kropp o själ skriker efter sol, semester och äventyr så överskuggas glädjen och ivern med ett stråk av skam, och försvarstalen har redan börjat ta form i huvudet samt reviderats och finputsats för att snabbt kunna tas fram vid yttre ( eller inre ) hot mot min dröm om en resande tillvaro. Det är ju som med det mesta som rör vår existens, det är ju lätt att förfasa sig över saker som handlar om andra och annat än det som påverkar mig själv och mina närmaste…Jag tex som flyger långt, fram och tillbaka en gång om året, kan ju till mitt försvar säga att dom som flyger kors o tvärs dagligen i sina jobb är skurkarna…medan dom å andra sidan tycker att deras resor är ju dom viktiga..jag nöjesåker ju bara..och så har vi ju alla dom som aldrig flyger av olika skäl som kan tycka att ett totalförbud vore det enda rätta.

Det är knepigt att skapa en objektiv bild..när det finns så många olika personliga relationer till just flyg, på samma sätt som det är svårt med bilarnas vara eller icke vara i innerstaden. Det är givetvis lättare att rösta bilfritt om man bor i innerstan och/eller saknar körkort, då behöver man personligen inte försaka något..likväl som det tar mer emot om man bor en bit utanför och faktiskt har bil, då blir ”bilfritt” genast en försakelse av bekvämlighet, livsstil och kanske en möjlighet att ta sig till jobbet.

Detta är inte menat som ett påhopp på någon utan mer en slags försök rättfärdiga min egen flygkonsumtion och liksom ge mig själv tröst och en röst som säger att ”du kör ju inte bil så jätte mycket, du pantar även burkar utan pant”och köper gärna second hand..även om det känns som en klen tröst när det i slutänden egentligen handlar om att skydda vår planet…så Ja, jag får nog dras med min skam.

Men förutom alla dessa stora frågor…så har även jag en App som tickar nedåt i min mobil och när ingen ser tittar jag på den i smyg och blir varm i kroppen och gläds.

Detta föranledde också till att jag fick mig en spark där bak så att jag tog mig till Vietnamesiska Ambassaden, och har nu lämnat in våra pass för att få våra visum på plats. När jag nu ändå var i farten så har jag även skickat in papper för att ansöka om internationellt körkort..till Rickard, för även om jag i ord är en förespråkare för jämlikhet så måste jag erkänna att det svajjar lite när det kommer till handling ibland..och i det här fallet tänker jag att det är han med flest bokstäver på körkortet som får stå för körandet.

Nu när jag kan skriva ”check” på visum och körkort ska jag börja lägga lite krut på pepparkakshus o knäck medan Appen skamlöst och tryggt räknar ner dagarna i bakgrunden, tick tack, tick tack….

Nu känner jag mig trygg med min plan, nu är en enkelbiljett bokad, den 11 februari flyger vi till Ho Chi Min city/Saigon från Bangkok. Detta innebär inte bara att det faktiskt kommer att bli av..vi ska till Vietnam också, Yeah! vad spännande ?. Det innebär också att vi denna gång åker till Thailand utan visum ( fasen måste kolla upp visum till vietnam? ) eftersom vi lämnar T-landet innan 30 dagar….och vi återvänder när mindre än 30 dagar återstår.

Min tanke är nu att vi hänger lite i Saigon och sen tar oss söderut och om det går ö-luffar tillbaka till Thailand via Kambodja, men det där har jag inte riktigt koll på än känner jag det får bli mitt nästa project att klura på… återkommer med det.

Jag har heller inte legat på latsidan här på bloggen, jag har kompletterat med dom nya platserna i Thailand vi besökte i år, så nu finns korta sammanfattningar i menyerna på sidan där jag skrivit ner vad vi tyckt, jag har även rotat runt lite i hårddisken både i min egen och datorns..och skrivit ner lite minnen från när vi var i Malaysia och Kambodja det känns bra att liksom ha det samlat.

Jag inser också att även denna gång kommer vi att möta upp och även resa lite med kompisar ? och även det pusslet har blivit lagt nu, så det känns bra.

Även om man vill vara en lite ”skönochspontan” människa så är det ändå en viss tillfredsställelse när bitarna kommer på plats och man kan luta sig tillbaka med vetskapen om att ett nytt ”äventyr under kontrollerade former” kommer att bli av…så man får väl nöja sig med att vara lite mer”kontrolleratspontan”..och det är ju också skönt ?

Nu har första upplagan av plan A tagit form, Och efter att ha stött o blött i visumfrågan några varv så kör vi the easy peacy way. Det är absolut inga problem att skaffa ett turist visum till thailand, utan problemet är att om vi skulle starta med Vietnam så visste vi inte riktigt när vi ville att det skulle börja gälla…eftersom vi inte vill bestämma i förväg hur länge vi vill stanna V-nam.

Så nu ser planen ut som följer, biljett bokad till Bangkok 13 jan och hem från Bangkok den 23 mars. ( och Ja, det finns folk som bor kvar hemma så jag vågar lägga ut datum ? )

Någonstans inom dom första 30 dagarna kommer vi att lämna Thailand och ta oss till V-nam och kanske vidare någon annanstans längs kusten mot T-landet…vi får då tidigast passera gränsen tillbaka när det är max 30 dagar kvar innan hemfärd till Swedala. Det betyder kort o gott att vi kommer att vara på resande fot i 70 dagar varav MINST 10 kommer att vara i Vietnam ( och kanske södra cambodia som combo ).

Det är alltså nu det roliga börjar, när förutsättningarna och själva ramen är bestämd, det är som att fylla en påse med plockgodis, man stoppar i dom godaste bitarna eller dom man för stunden är mest sugen på…och sen några nya godbitar som man blir nyfiken på..och så några som man hör talas om längs vägen kanske… så kallad ”impulshandling” ?

Jag sneglar lite åt Krabi igen..vi blev ju väldigt förtjusta i Krabitown, vad finns det för något vid den kusten om vi bortser från ao nang och railey? finns det några mysiga byar eller samhällen? jag googlar och zoomar kartor och läser det jag kommer över.

-Jag tänker att vi ska banta vår packning ytterligare, för tänk så mycket onödigt tjafs man släpar runt på…näh! den ska allvarligt ses över.

-Jag tänker på hur vi ska ta oss runt igen..och åter igen så lutar det åt ”moppe”, tror det blir lättare att scanna av området så man inte missar något litet guldkorn. Ja ni förstår ju hur det snurrar runt.

-Jag tänker på att det faktiskt snart är sommar, även om det känns trögt på den fronten, i alla fall med värmen …

-Jag tänker också på att det är nu jag ska jobba ihop tid till nästa års drömmar, så att det finns timmar på kompkontot att dryga ut den innestående sommarsemestern med.

-Jag tänker också att det är värt varenda sommarnatt som jag lite surt kör till jobbet medans grillarna lagom tänds i området och det går att förnimma dofter av tändvätska, rödvin, och myggspiraler i en härlig symfoni.

-Jag tänker att det är värt det… när Januarimörkret är här och inte ens adventljusstakarna finns kvar. Någonstans där mellan elstakarna och tulpanerna…det är då det är värt det… nu är det bara att köra, ända in i kaklet!!

Nu har vi varit hemma i snart fyra veckor och det känns som om vi nästan inte varit borta alls. Men självklart har vi ett annat utgångsläge och är bättre rustade att möta våren än alla som kämpat sig igenom det tunga mörka i januari februari och mars…och visst är det lättare för mig att se på när dom jäkligt onödiga snöflingorna förvandlar påskhelgen till ett tomteland även om det rycker i gnällmuskeln.

Men trots att ryggsäcken knappt har blivit uppackad så är jag på gång igen..och googlar reseberättelser, flygbolag, forum och ja ni fattar.

En ny plan har tagit form och jag brottas med lyxproblem som bara en resoholic som jag kan förstå, men till skillnad mot många andra så har ju inte jag någon jättestor längtan efter nya länder, jag har ju liksom redan hittat mitt paradis. Men jag har ju något slags starkt behov av att rättfärdiga det..både inför mig själv och andra, att stå upp för att jag tycker att Thailand är bäst för mig. Och för att kunna göra det så måste jag ju då och då åka någon annanstans. Nu vet ju jag också att det finns andra världsdelar än asien men nu är det som det är med det, att det är få ställen på jorden som man..jag/vi har råd att stanna på så länge som vi gör, så då blir valet enkelt, och asien är stort.

Som planen ser ut nu så lutar det starkt åt Vietnam, iallafall som en början med en hemresa från Bangkok.

Tanken är enkelflyg till Ho Chi Minh city/Saigon, lite stadsliv där och sen vidare ner till Phu Quoc…kan bli lite cambodia (igen)också när vi ändå är där nere..och sen ”hem” till Thailand.

Jag håller på att forska lite i visumfrågor och sånt jobbigt men tänker att det löser sig bara jag bestämmer mig och bokar.

Men lika ivrig och ”uppspelt” som jag blir av tanken på den trippen så kommer den där tanken att varför ska jag åka dit? när målet ändå är Thailand, för vems skull? är det för att pricka av ett nytt land på kartan?är det för att jag så himla gärna vill se Vietnam?eller är det för att bevisa för någon att jag är minsann inte rädd för att testa något nytt?…ja ska jag vara riktigt ärlig så vet jag faktiskt inte.

Men jag hoppas verkligen att det är för min egen skull..att det är för att jag är nyfiken på ännu ett nytt land, och förhoppningsvis inte för att jag efteråt ska få snörpa på munnen och säga vad var det jag sa.. Thailand är bäst (även om det oss emellan troligtvis kommer att bli så? ).

Och även om vi varje gång säger att -näe nu skippar vi att åka någon annanstans det är ju ändå i Thailand vi vill vara..så är jag ändå glad att vi inte ger oss helt, utan att vi ibland spårar ur och låtsas bli lite coola och wild´n crazy och ger oss ut på för oss okänd mark och vidgar våra vyer..om än inte så långt.

Efter galet ”shoppande” (utan att egentligen shoppa någonting vettigt som vanligt) och efter några dagar av plågsam fritering vid takpoolen som en sista solboost innan hemfärd, så står vi nu efter dryga två månader just inför detta ofattbara faktum…HEMFÄRD!.

Det har varit härligt och stundtals jobbigt…men absolut mestadels härligt och berikande.

Många vet jag tycker att vi är skittråkiga, och kanske fega som alltid åker tillbaka till Thailand..och ja det kanske är så..jag vet inte. Vi gör ju våra avstickare ibland till andra länder..men återvänder ändå alltid till Thailand. Och vet ni vad??Jag bjuckar på den…att vara tråkig och feg..because i LOVE it, det blir Thailand nästa år också??..och kanske även någon liten avstickare också till något närliggande land vem vet?.

Förutom Solen, sanden och allt det andra uppenbara, så har jag lärt mig mycket nytt, både om mig själv och andra, och det är ju det man gör varje dag i livet oavsett om du är i Thailand eller i Solberga..men det blir liksom mer komprimerat här..och hur det nu är så träffar man ju fler människor som man får en relation med längre än fem minuter när man är ute och reser, än man gör hemma på Coop eller på bilbesiktningen (i alla fall jag)

Vi har träffat så många otroligt härliga personer, och knutit så många nya kontakter.. Och till er alla vill jag bara säga varmt tack för att ni bidragit till vår resa, vi kommer att träffas igen, om inte i Sveriges avlånga land, så i Thailand eller någon annanstans i världen!❤

Jag har också lärt mig att ”all inklusive” har många bottnar både bra och dåliga. Imorse vid frukost buffén lade jag märke till den sämsta..nu är ju inte detta ett all-inclusive hotell på det viset, som ni som känner mig kanske förstår, men det finns en frukostbuffé som ingår i rumspriset…så idén är ju lite samma. Då i frukostinfernot tittar det fula och giriga ansiktet ut hos tyvärr många måste jag säga, ja nästan hos samtliga ätande gäster.

Det lastas på mat till bristnings gränsen på tallrikarna, och när inte en tallrik räcker så tar man två, och om man skall tro på konsumtionen av dessa så äter man: en hel ananas, en hel vattenmelon och en hel papaya per person plus allt det andra i form av korvar, skinka och alla sorters ägg och även ett par deciliter marmelad!! Folk är som galna och roffar åt sig för att inte bli utan trots att personal jobbar sig svettiga med att fylla på dom konstant tomma faten och det till trots att det är tre timmar kvar innan buffén stängs. Mellan tummen och pekfingret så slängs 2/3 av den maten som lagts på faten, sorgligt och oförskämt på samma gång?. Sen var inte det menat som ett påhopp på folk som föredrar att åka på all-inclusive resor det finns lika många skäl att vilja och välja det som det finns resenärer, det är nog snarare ett allmän mänskligt beteende..”gratis” är godast…det kanske till och med är så att det är alla vi som inte är vana bufféätare som är representativa istället…typ” WOW gratis mat passa på så står du dig till middag” . Spelar roll!! slösaktigt och en j-lä stil är det…gör om och gör rätt!!

Jag har även lärt mig att det det finns fler betydelser av innebörden av all-inclusive…likväl som det finns det gällande öppen planlösning.

all-inclusive kan förutom tre mål mat om dagen och fri sprit, betyda kackerlackor, hinktoa och råttor. Och öppen planlösning kan förutom kök och vardagsrum i ett…betyda toa utan dörr, toa utan tak under stjärnorna eller endast en halv vägg mellan toan och sängen.

Så att resa är att lära och att få ständigt nya aha:n…och att även välja att göra nya prioriteringar..och att inse att alla har inte samma prioriteringar som jag har och det måste jag också respektera så länge jag vet att jag är sann mina egna.

Tack än en gång mina nyvunna och gamla vänner för denna resa och tack alla ni som orkat följa med mig här inne i min inre☀️ ”kapun mak ka”?

Dagarna med sol och bad är nu över för denna gång, om jag inte räknar med några dagar vid poolen ovanför Bangkoks härliga kaos.

Det blir alltid lika abrupt slut trots att man som vi varit borta så länge, det är bara lite konstigare att man ens kan tillåta sig att säg Oj redan.

Men vi har i allafall lämnat Koh Lanta för denna gång och har hunnit med att tillbringa en natt i Krabi town vilket var en nygammal bekantskap. Vi har ju tidigare varit inne nån kväll och shoppat där när vi varit i ao nang, men liksom aldrig kommit längre än till ett stort varuhus och någon nattmarknad.

Men nu så bokade vi en natt på ett guesthouse ganska nära vattnet för att vi tänkte försöka se lite mer. Guesthouse verkade vara en big buissness det fullkomligt vimlade av dom, vårt var av det lite enklare slaget, det fanns att välja mellan dorm/sovsal eller eget rum med fläkt men delat badrum…vi valde det senare 350 baht natten.

Dagen och kvällen tillbringades till fots vilket var en liten chock för dessa två annars mopedburna ”ungdomar”, stegräknaren gick i spinn och svetten var obärmhärtig.

Middag intog vi vid vattnet vid en av dom många matvagnarna som stod uppställda längs kajen, jag gick loss på en grillad barracuda och rickard körde safe med lite kyckling…allting gott som alltid, vi hann även med lite lördagsmarknad.

Jag gillade verkligen Krabi town det lilla vi såg, det är mycket happenings på kvällen och lite lugnare på dagen, thaistad absolut..men ändå med ett större restaurang utbud än om man jämför med tex Trang och Surat Thani där risken för kycklingfötter och friterat kycklingskinn är betydligt större än att få sig en kyckling i panengcurry. Så turistigt fast på ett bra sätt.

Idag på morgonen flög vi till Bangkok, vi flög med Bangkokair och en kombination av att våra ryggsäckar har ”svullnat” lite, och att dom bara tillät 5kg i handbagage gjorde att vi redan nu fick ”bygga ut” dom lite för att kunna checka in dom, så med hjälp av spännband från hornbach och dom typ armerade randiga plastkassarna som säljs överallt så löste sig det.

Väl framme på suvarnabhums flygplats så tog vi oss ner till tåget, 45 baht p/p in till stan, vi klev av vid Phaya Thai station, där kunde man tydligen ta en buss till khaosan road…men nu fick det räcka, det blev en taxi sista biten, våra provisoriska resväskor var jäkligt osköna och tunga att bära..tyckte Rickard.

Denna kvinna var GRYM på att massera fötter?

Nu är vi installerade i vårt sista hem för denna resa, och vi har redan börjat suga i oss så mycket som möjligt av denna galna stad, galet varmt, galet stimmigt, galet mycket folk, galet billig mat, galet högljudd och jag älskar den galet. Vi har hunnit äta, dricka, shoppa OCH tagit fotmassage och trötta till bristningsgränsen så tassar vi nu upp på våra mjuka inoljade och möra fötter till vårat rum klockan 20.30….det är en dag i morgon också.