Thailand i mitt ♥

Thailand

Vi har nu rest runt i thailand sen 2001, vår nästa resa blir nummer 10.

Det är ju inte klokt kan man tycka, men det finns ju så många platser att upptäcka och så många platser man vill tillbaka till.

Det finns ju naturligtvis andra paradis och spännande länder i världen att besöka men Thailand passar oss.

IMG_7511_1024 2Jag tänkte försöka ge er som fortfarande inte varit i Thailand tidigare och känner er sugna på att åka dit en liten tjuvtitt på sånt jag snappat, och för er som varit där kanske ett igenkännande leende och ett litet extra sug efter nästa resa. Mer ingående om varje ställe jag besökt och kommer att besöka framöver kommer att finnas på bloggen som jag hoppas kommer att vara lättnavigerad att surfa runt på.

Några viktiga ingredienser som gör att Thailand från början hamnade högt i kurs hos oss är ju att vädret nästan alltid är på topp, maten tycker vi är fantastiskt god, visst i ärlighetens namn blir man lite less på menyn efter ett par månader, det är ju mycket lika, men även om en maträtt heter lika på alla ställen så smakar den ju inte exakt lika det är ju lite variation mellan ”kockarna”.

Människorna är glada, snälla och vänliga, det känns som om dom vill en väl. Det är klart att det finns folk som vill en illa här också men jag tror att dom är LITE mer sällsynta.

Det är billigt fortfarande, även om det blir dyrare med åren där med, men fortfarande passar prisbilden vår plånbok bra.

Det är enkelt att ta sig runt det finns en välfungerande infrastruktur.

Man kan liksom kosta på sig att vara en ganska ”härlig och spontan” människa här, eftersom det är så billigt och lätt att förflytta sig.

IMG_4123_1024Thailand är ett land som inger känslan av att allt löser sig, hittar du ingenstans att bo kan du antagligen fråga vem som helst du möter så blir du erbjuden en säng att sova i, detta är ingenting jag provat  själv men det är ganska häftigt att känna den känslan när man är på andra sidan jordklotet..men det kanske bara är jag.

Thailand är också stämplarna och klistermärkenas förlovade land.

Thailändarna älskar sina stämplar som dom använder flitigt på olika vouchers man får vid hotel eller transportbokningar och i passkontroller.

Ska du med någon båt eller buss så kommer klistermärkena garanterat på plats på linnet. Men allt sånt gör ju att det funkar, man kan stå i en folksamling på femhundra personer som ska på fem olika båtar liggandes bredsida med varandra och man får klättra för att komma till rätt båt..men du vet inte vilken som är rätt, men klistermärket gör att du bärs av osynliga armar fram tills du är på rätt båt, kanske inte magi..men det funkar.

Thailand är också som jag sagt någonstans tidigare kontrasternas land, det är få ställen på jorden som det är så vackert, samtidigt som det är få ställen som kan vara så fula, fullt med sopor och skit i drivor.

I ena gathörnet doftar det ljuvligt ifrån någon matvagn, i den andra hörnan eldar man bildäck.

10426164_10152837853159069_4341319460342955011_nHus byggda av drivved och korrigerad plåt samsas bredvid kitchiga guldprydda grindar och draksvansar.

Ja listan kan göras lång men jag tror ni fattar grejen.

Och jag då som redan frälst älskar båda sidorna, jag kan njuta av att gå på en liten bakgata i nån by eller till och med i Bangkok och kryssa mellan fulla soptunnor och folk som lagar mat på gasolkök och oljefat, och dofter som blandas av nyfräst vitlök och gårdagens fiskrens men det är jag det..jag är nog lite knäpp.

167325_490062839068_5791268_nThailand har också i min mening någonting för alla, Vill man ha guldkant på livet och betala mer för boende och mat så finns det fantastiskt lyxiga resorter och restauranger, vill man ha budgetlösningar så finns det.

Vill man ha mycket folk och kommers omkring sig, ensamhet och lugn eller en kombo så finns det.

Sådärja nu har jag verkligen bekänt färg som ambassadör på för Thailand,

Självklart finns det baksidor av allt även då i Thailand såklart.

Prostitution av alla de slag är ju ett välkänt inslag om vi ska prata baksidor, och visst har jag sett det förekomma och det är hemskt. Men det är för det mesta lokaliserat till vissa ställen och vill man undvika att se sånt så kan man det.

Många säger att man inte vill åka och gynna ett sånt land, och det måste man ju respektera men tyvärr är ju just prostitution vanligt i fattiga områden, allt är ju en fråga om efterfrågan, finns den så har dom tillgången/varan. Och på något sätt är det ju vi västerlänningar som till största delen står för just efterfrågan.

Jag tycker så här, det är bättre att fler icke sexköpare åker dit då blir det mer obekvämt för dom, det finns fler kritiska ögon, och då jag gynnar turistnäringen ökar jag ju efterfrågan där istället.

Men det är såklart så som jag tänker, och alla har väl sina teorier, det är det fritt att ha så länge avsikterna är goda.

Deras sophantering och miljötänk är heller ej den bästa alla gånger, men även där tror jag på ju fler som ser och synliggör problem desto bättre.

IMG_6489_1024Thailändarna verkar leva sina liv väldigt okomplicerat, dom bor ofta på sina ”jobb”, affärslokalen fungerar ofta som både vardagsrum och sovrum, barnen ligger och sover eller tittar på tv bland kläder och tingeltangel, likaså är det på restauranger, där blir det extra tydligt när man går på toaletten och ser deras schampo och tandborstar samsas på badrumshyllan.

Deras arbetsdagar tar aldrig slut, men dom arbetar heller inte på samma sätt som oss, det är mer en livstil, kommer ingen kund så tar man en tupplur i nån hörna och i bästa fall vaknar man till när någon tittar in.

Buddhism är ju den största religionen i landet och det präglar på något sätt alla, även icke buddhister, folk är oftast vänliga och glada, det anses inte fint att bli arg och ”tappa ansiktet”, det är en fantastiskt trevlig inställning tycker jag (som är ganska konflikt rädd av mig) det smittar av sig på andra runt omkring och ger en trevlig och avslappnad stämning.

Thailändarna är utan att försöka dra alla över en kam ett nyfiket och hjälpsamt folk, dom frågar ofta var du kommer ifrån och vart du ska, hittar du inte vägen hjälper dom dig gärna, ofta innan du hunnit fråga och inte sällan blir du ledsagad en bit på vägen.

Det är ofta galet varmt och alltid jättevarmt, men thailändarna älskar kyla, ofta har även dom enklaste bungalowen AC om elen tillåter, i affärer är det svinkallt och i bilar får man ofta frost i ”mustaschen”…även där kommer kontrasterna in, på ena sidan dörren 40 grader varmt på andra sidan frysgrader.

Jag tänker hoppa över att berätta om folkmängd och BNP och sånt utan jag berättar mer om stämningar känslor och upplevelser.

IMG_6906_1024Detta är min bild av thailand och då har jag ändå inte nämnt dom fantastiska vackra stränder som erbjuds, för hur märkligt det än låter och hur mycket jag än kan hänföras av de turkosa och beigevita vyerna som är så vackra att det gör ont i hjärtat, så är det till dom andra ställena jag längtar när jag längtar till Thailand, till Bangkoks smågator och hetta eller någon liten dammig byhåla med små restauranger med kitchiga plastdukar och röda plaststolar, Det är mitt thailand som jag alltid söker efter.

Koh Si Chang

I morse promenerade vi med vår packning till piren som leder till den pyttelilla ön koh Loi, där tog vi färjan över till koh Sichang ca 40 min och 50 baht.Färjan var knökfull av helgfirande thailändare och vi hade för säkerhets skull förbokat boende. Med hjälp av vår kompis GubbenPåSidan (GPS) tog vi oss hyfsat snabbt till hotellet.Ön verkar mysig så här långt, en by som känns trevlig och ganska fina vägar att ta sig runt på med moppen och enligt den tryckta turistkartan mycket sevärdheter som byggnader och tempel…den ”sevärdheten” som jag känner mig sugen på är Buddhas fotspår, det spåret ska vi leta efter i morron.Efter en lunch som var supergod och stark så ögonen sved och andningsorganen fick hostspasmer när den tillagades så for vi iväg och letade efter vad kartan visade, öns enda beach.Det är nog så att är man ute efter en superstrand med sol o bad som mål, så ska man nog välja en annan ö. Stranden var ganska liten och delen med sand ganska smal och resten är sten.Stor del av stranden var täckt av tätt ställda parasoller med solstolar och små bord under, väldigt thaistyle, gratis att nyttja, men såklart finns det outsagda önskemål om att man handlar nåt att äta eller dricka.Vi har i allafall bestämt att vi stannar här två nätter, om inte annat för att hitta Buddhas fotspår….kanske blir lättare att hitta det än Sriracha såsen i Sriracha.

Hat Yao (2016)

Hat yao betyder long beach på Thai och ligger på den sydvästra kusten.

Vi blev dumpade på piren, det var tydligen dit bussen gick, där stod vi ett tag och blängde och insåg att där fanns inga guesthouse eller rum för uthyrning, men folk pekade framåt landsvägen så det var bara att börja gå.

Det var Myyycket glest med resorter och guesthouse och när vi väl hittade ett så hade det börjat skymma, så valet var enkelt.

Det första vi ser är en naken gubbe på en förstukvist, känslan var överhuvudtaget lite av ”den sista färden” om ni sett den, det var bara banjoklinket som fattades.

Jag ljuger inte om jag säger att det är det absolut värsta, sunkigaste skitigaste och läskiga stället vi någonsin bott på, och ni som känner mig vet att jag är inte gnällig. Men som sagt det började bli mörkt så det var bara att checka in.

Som grädde på moset så blev det strömavbrott i ”skogen” precis lagom till middag som vi skulle avnjuta på den helt galet risiga restaurangen, detta upprepades tre gånger till under natten. Varje gång den slogs på igen vaknade man med ett ryck när fläkten drog igång i rummet då den gick igång i otakt…då var det bara att masa sig ut ur myggnätet och sparka på den så den slutade att skramla.

Ban Saphan

Målet denna dag var Ban Saphan,  vi snurrade först runt lite inne I staden och stannade på ett ställe för lunch. Efter lite överläggning så bestämde vi oss för att hitta något ställe med pool, inte så mycket för själva poolen i sig utan mer för att försöka jämna ut den galet fula cykelbrännan som vi med tiden lyckats få, och då få möjlighet att sola lite andra kroppsdelar än axlar och knän. Och så blev det, vi hittade ett hotell med pool till bra pris och bestämde oss ganska snart för att stanna i två nätter.

Så det har blivit både solning och lite koll inne i stan. Ban Saphan känns som en typisk mindre thai stad, blandade hus allt mellan gamla trähus, plåtskjul och större moderna byggnader i en salig blandning och försäljningen består av optiker, kläder, bil och moppe grejer och affärer med plastbyttor.

Varje stad värd sitt namn har även någon form av trädgårdspyntsaffär, och jag måste bara hylla deras känsla och entusiasm gällande ”trädgårdstomtar”, dom kan verkligen gå all in när det gäller, det är inte bara nån kitchig rosa flamingo i nån hörna, det finns ALLT.

Stranden är inte mycket att hurra för, den är skräpig och dom stora vågorna river upp sand från botten som färgar vattnet brunt. Man ser inte några som badar på dagarna, men när kvällen kommer strax innan solnedgången kommer det ner några locals. En del plockar musslor, äldre ligger i någon hängmatta och får lite svalka och barn badar och leker på stranden.

Vi säger hej då till +35 och sol och hej hej till VÅREN?..☀️

Då har vi liksom kommit till vägens ände, det är vår sista dag och natt i Bangkok, och våran sista dag och natt på årets resa.

Den kändes verkligen oändlig där i början på januari då vi drog iväg med hotet om snökaos i nacken och oron att det skulle bli stopp på E4:an.

Den här resan har varit lite annorlunda än våra tidigare både på gott och ont, den började ju så himla mysigt där på Funky Fish och koh Lanta med våra ”barn”. Jag är så himla lycklig att det blev möjligt.

Efter att dom åkte hem sen så blev det inte bara tomt utan livet fick en extra twist några dagar efter, när denguen slog sig ner som en oinbjuden gäst, denguen som gjorde att drygt en vecka totalt försvann ur mitt medvetande och ytterligare ett par veckor var som något slags jolmigt vakum innan jag kunde känna att knopp och kropp åter var tillbaka och jag kunde delta i livet igen.

Men som alltid har det varit en fantastisk resa, nya platser, gamla bekanta älskade platser, vänner efter vägen, sol, mat och några för oss nya ord i våran ”thaiords-bank”.

Som alltid så avslutar vi i Bangkok, inte så mycket för shoppingen längre, utan mer som en slags förberedelse inför hemfärd..få bort den där ”sanden mellan tårna” lättjan som man dragit på sig, och skärpa till sina sinnen lite.

Ingen moppe att glida runt på längre, nä nu är det fötterna som får jobba, stegräknaren i mobilen som nästan kleggat igen får hosta upp sig och börja jobba igen. Flip flopparna som suttit på fötterna sen avfärd och som tills nu känts som mjuka tofflor, har plötsligt börjat skava och en sjukt irriterande blåsa har placerat sig strategiskt precis vid ”tåpinnen”…kanske även det är ett  steg i själva förberedelsen.

Vi har ägnat dagarna åt att promenera, kryssa oss fram över gatorna men allt som oftast smyger vi in på bakgatorna för att dels få lite skugga och dels för att komma bort från det värsta kaoset. Men det är konstigt att nästan alltid när man just smyger sig in där bakom, så öppnas det upp nya platser med små marknader eller gångar längs någon kanal som man inte visste fanns. Det är lite av ett äventyr eller tv-spel med nya ”levels” och nivårer.

Det är också fantastiskt med transformationen som blir när det blir mörkt, en gatusnutt eller gränd som mest ser ut som en sotig skräpig bortglömd plats. Kan efter mörkrets inbrott bli något helt annat, kanske en lummig mystisk plats med hjälp av någon gatlykta, eller en färgglad uppsluppen plats med musik och små fräsande matvagnar.

Bangkok är verkligen en plats som liksom kryper sig in under skinnet utan att man först märker det. Efter vårat första besök här 2006 så sa vi nog båda två, aldrig mer! Det var bara hemskt och olidligt varmt.

Nu är det så mycket mer, fortfarande olidligt varmt…men det ligger alltid en seveneleven runt hörnet som man kan gå in och svalka sig i, det finns mat som du faktiskt vill äta i varje gathörn, även sånt du inte vill äta förstås, men framför allt du har ett val.

Du kan roa dig i timmar med att bara sitta och titta på folk, det finns allt här, alla sorter och från alla världens hörn, nästan alla är på väg nånstans, vissa har precis kommit. Sent i går kväll satt vi vid ett bord på gatan och plötsligt kommer det en kille med full packning, man ser att han är på väg med bestämda steg, plötsligt stannar han vid killen som säljer lustgas (ja allt kan säljas) och efter lite förhandling om priset får han sin ballong fylld, man ser att han är ett ”lustgasproffs”. När han sugit i sig sin ballong ”just like a pro” så köper han en till!..och ytterligare en till men är inte riktigt nöjd…men ändå vid gott mod, han slår sig ner en stund hos oss och snackar lite resor och lustgas och sånt som man snackar med ”lustgasproffs” om..sen rusar han vidare ut i Bangkoknatten.

Ja som sagt man har aldrig tråkigt om man inte vill…och i värsta fall kan man ju köpa sig lite lustgas.

Det känns alltid lite vemodigt så här i slutet, och kanske lite extra också i och med att jag skriver om det…det blir så svart på vitt att nu är det över för den här gången. Och som alltid vill jag tacka alla er vi har fått hänga med den här resan, som har förgyllt några dagar och kvällar för oss, Taack! 🙏❤️Jag vill också tacka alla er som följt oss här på bloggen, det är så kul och ger så mycket inspiration❤️🥰…Nu börjar det låta som ett Oscars tal, det var inte meningen😅..kanske bäst att sluta nu med flaggan i topp innan det blir för smetigt.

Men taaaack🙏❤️

 

 

Sriracha-andra chansen 👍🏼😜

Det finns ju några platser i världen som man utan betänketid förknippar med ätbara saker. Några exempel är Västerås-gurka, Piteå-palt, Örebro-kex, Västervik-senap osv. För mig är Sriracha -sås, het chilisås och inget annat.

Och till skillnad mot tex västeråsgurka så är nog Srirachasås känt i hela världen av människor som gillar het mat. Och då skulle man ju kunna tro att staden greppat det och gjort det till sin sak…liksom marknadsföring, t-shirts, nyckelringar..eller varför inte helt enkelt lite schyssta sås flaskor? Men så är inte Sriracha, dom jobbar inte så.

Vi dissade ju den här staden efter vår snabbvisit för några dagar, då vi i området kring vårat hotell snubblade över alla ”tjej-barer”, det blev lite ”redlight -district” varning. Så nu när vi hade några timmar att slå ihjäl innan vårat tåg till Bangkok skulle avgå så tänkte vi ge det en andra chans.

Vi tog en tuktuk direkt från piren till tågstation när vi anlände, där dumpade vi vår packning.

Och jag tror att jag vid flera tillfällen hyllat just tåg, eftersom tågstationer liksom ligger lite centralt i städerna och man är där man ska vara på en gång. Så är inte fallet i Sriracha, Det blev en ganska lång promenad i stekande sol innan vi kom till någonstans som var värd namnet stad. Under hela vår vandring letade vi tecken på såsförsäljning eller tröjor med tryck som kunde bevisa att vi i allafall varit här..men nope.

Efter någon timme satte vi oss på en restaurang och tog lite dricka, och passade även på att stapplande försöka förhöra kyparen. Han sprang in i köket och hämtade en flaska sås, men när vi frågade om det var originalet så såg han tveksam ut. Efter lite rundprat så kom vi fram till att det var till marknaden vi skulle ta oss, sagt och gjort vi hoppade in i en tuk tuk som skulle köra oss dit.

När vi väl var framme kände vi oss väldigt tveksamma att vi kommit rätt, det var mer som en gata med affärer, visserligen med gångar in och klädförsäljningen, men ingen mat direkt.

Men vi hittade en affär som sålde flaskor och konserver och äntligen hade vi kommit närmare vårat mål, vi inhandlade två olika sorter varav en skulle vara just originalet.

Efter ett besök på den lokala seveneleven butiken hittade vi dessutom små plastflaskor med såsen..och med texten original printat…och om inte det är äkta vara, så vet inte jag vad som är.

Trots att vi inte hittade några Sriracha t-shirts eller andra merchandice så får vi väl ändå revidera vår total diss om staden sedan första besöket, det finns en annan sida också, en sida som känns som en helt vanlig thailänsk stad, lite trevligt rörig med andra ord.

Och är det något som staden har satsat på när det gäller försäljning så är det dom blommiga Hawaii skjortorna i grälla färger och hysteriska blommönster, som senast såg dagens ljus under tidigt 80-tal, dom verkar i alla fall vara en storsäljare, over and out från Sriracha.

 

Koh Sichang och Buddhas fotspår👣🙏🌼🏛

Sol igen när vi vaknade, efter en dag med mulen himmel. Efter frukost hoppade vi upp på moppen med öns enda strand som mål. Det blev några timmars läsning och sol/skugg häng, vi delade även på en kyckling med vitlök och färsk svartpeppar så att vi kände att vi gjorde lite rätt för oss när vi satt i var sin solstol. Med tanke på att det bara finns en liten badstrand här och att det faktiskt är helg, så är det ändå inte trångt på stranden eller under ”parasollmattorna”.

När vi kände oss färdiga med sol och bok intaget började dagens verkliga uppdrag…att hitta Buddhas fotspår. Vi hade ju ett litet hum om var det låg eftersom vi kunde se en pytteliten vit byggnad högt uppe på ett berg i från våran balkong och som den lokala kartan upplyser om att det är där det finns… fotspåret.

Ön är ganska liten men lätt att förvirra sig på, i allafall när man inte varit här så länge, landskapet känns lite svenskt i vissa delar med mossbelupna bergsknallar och små vindpinade träd. Trafiken är mestadels lugn och består av moppar och tuk tukar, här har dom föresten supercoola tuk tukar, dom ser ut som custom motorcyklar med plats för ca fyra passagerare, och dom finns i mängder.

Backarna upp till Buddhas ”fot”var enorma och slingriga, min första tanke var att det här går aldrig!! Men som alltid när man väl är på gång så funkar det och man tar en bit i taget.

Väl uppe möttes vi av ett litet stånd där en man satt och sålde lite prylar..förutom lite tygväskor som berättade att vi befann oss på koh sichang så sålde han också lite ”gåvor” till Buddha. Och vilka är vi att säga nej till det? Så vi inhandlade en blomma, en gul blomgirlang, rökelse och ett par bladguldspapper till en kostnad av 30 baht.

Utsikten från berget och det lilla vita templet var fantastisk, tyvärr svårt att fånga på bild…men tro mig, det VAR högt.

Vi tänder rökelser gav våra blommor och gjorde vårat bästa för att få loss det lilla bladguldet från sitt papper för att smeta fast det på Buddhan..nja lite fastnade väl där det skulle men övervägande guld hade vi nog med oss tillbaka i form guldglittrande strössel som tok fastnade överallt på händer och armar.

Säga vad man vill, men Buddha måste ha varit en storvuxen kille om man nu ser till hans fotstorlek! Detta var enligt enl en informationsskylt en replika i sten som en Thailänsk prins hade tagit med sig från Bodh Gaya i Indien 1892.

Nöjda med att vårat kulturella uppdrag hade lyckats begav vi oss åter ner för ”stupet” och ner till den lilla byn.

Byn består av några få gator med små affärer med typiskt thaiutbud, en blandning av kläder, plastbyttor, husgeråd lite snören och ja ni förstår temat. Restaurang utbudet är inte heller varken överraskande eller särskilt varierande, och av det enklare slaget, slitna plaststolar och rangliga bord, lite same same överallt..fisk och skaldjur dominerar menyerna till Rickards förfasan, men jag är nöjd.

På vår kvällspromenad sprang vi på ett gäng grisar som tydligen bodde efter vår väg, dom var riktigt respektingivande och när en av dom bestämde sig för att under högljutt grymtande slå följe med oss så stoppade jag snabbt som tusan ner kameran i väskan, och vi tog oss så snabbt våra flippfloppar bar oss ner till den större gatan i hopp om att han skulle komma på andra tankar, men han hade redan stannat och hittat ett par soptunnor att böka runt med som tydligen var mer intressanta än oss.

 

 

 

Sri racha kanske inte fick en ärlig chans?..🙈

Efter en ovädersnatt på koh Chang så packar vi ihop våra saker för som det känns biljonte gången och kör dom sjuttielva backarna till färjan för sista gången denna resa, vädret är med oss hela vägen, vi har dom svarta molnen i hasorna, men det blev inte mer än så. Vi fick vänta på färjan ett litet tag innan vi körde dom sista milen längs den guldregns kantade vägen till Trat där vi lämnade moppen.

 

Vi bestämde oss under resans gång att vi skulle hitta en buss redan idag till Sriracha, har alltid velat åka dit, pga ”tuppsåsen”som vi använder som typ ketchup hemma.

Det blev en bussresa för oss till Laem Chabang för bussen gick inte till Sri Racha, men därifrån kunde vi ta en taxi sas det i biljettluckan. Jag vet inte när hon i biljettluckan var i Laem Chabang senast, men det där med taxi var i alla fall inte aktuellt när vi anlände. Det var becksvart ute och vi hoppade av vid en bussstation som hade sett sina bästa dagar, efter lite runt frågningar så hade vi ett alternativ, taximoppe dom resterande 8 km.

Det alternativet visade sig inte heller vara en piece of cake, eftersom vi behövde två. Så efter lite snicksnack och diverse språkförbistringar så tog vi vårat pick och pack och gick till närmaste bensinstation…på såna ställen brukar det ju finnas lite fordon i drift, och efter att ha engagerat all personal i vårat dilemma så gick vi fram till en bil och frågade vart han skulle och berättade att vi var på väg till Sriracha. Han och hans familj var dock på väg åt andra hållet till Pattaya, men det tog mindre än en 1/2 minut så bad han oss hoppa in i bilen och dom vände och körde oss ända fram till hotellet. Dom ville verkligen inte ha betalt men vi gav ändå 200 baht som tip.

Trötta och hungriga checkade vi in på detta snofsiga hotell, dock fem trappor utan hiss, och lika många ner för att hitta lite mat klockan 21.30.

Efter en rundvandring i jakt på föda inser vi ganska snabbt att utbudet på mat är mindre än utbudet på tjejjer. Besvikelsen är stor över mina ”drömmars stad” Sri Racha. Är det så här överallt längs denna kust? Eller råkade vi bara hamna fel? Vi vet inte.

Mat hittades till slut, och riktig god, men jag har nog inte sett så många kackerlackor sammanlagt på åtminstone tre år som jag såg på gatorna här bara under denna lilla promenix.Jag är ledsen över att behöva säga att vår bekantskap med denna stad slutar kanske  här…

I morse promenerade vi med vår packning till piren som leder till den pyttelilla ön koh Loi, där tog vi färjan över till koh Sichang ca 40 min och 50 baht.Färjan var knökfull av helgfirande thailändare och vi hade för säkerhets skull förbokat boende. Med hjälp av vår kompis GubbenPåSidan (GPS) tog vi oss hyfsat snabbt till hotellet.

Ön verkar mysig så här långt, en by som känns trevlig och ganska fina vägar att ta sig runt på med moppen och enligt den tryckta turistkartan mycket sevärdheter som byggnader och tempel…den ”sevärdheten” som jag känner mig sugen på är Buddhas fotspår, det spåret ska vi leta efter i morron.

Efter en lunch som var supergod och stark så ögonen sved och andningsorganen fick hostspasmer när den tillagades så for vi iväg och letade efter vad kartan visade, öns enda beach.

Det är nog så att är man ute efter en superstrand med sol o bad som mål, så ska man nog välja en annan ö. Stranden var ganska liten och delen med sand ganska smal och resten är sten.

Stor del av stranden var täckt av tätt ställda parasoller med solstolar och små bord under, väldigt thaistyle, gratis att nyttja, men såklart finns det outsagda önskemål om att man handlar nåt att äta eller dricka.

Vi har i allafall bestämt att vi stannar här två nätter, om inte annat för att hitta Buddhas fotspår….kanske blir lättare att hitta det än Sriracha såsen i Sriracha.

Från backpacker till flashpacker😜🤩(khlong Kloi beach)

Nu har vi alltså avnjutit sötman av det ”ljuva livet” i några nätter, och börjar vänja oss vid att promenera rätt ner på stranden ( genom restaurangen) på morgonen, efter en sval natt till toner av soft hissmusik.

Stranden är jättefin och vattnet är badkarsvarmt på gränsen till för varmt för att ens svalka. Det är en ”lagom” stor strand som är kantad av små resorter med tillhörande restauranger, ifrån stranden ser man över till den långa piren i Bang Bao och fiskebyn.

Prisnivån på resataurangerna längs stranden är något högre än längs vägen och Lonley beach som har högre konkurrens, här tar till och med den lilla affären samma pris för en liten öl som strandrestaurangen vilket känns lite tokigt. Om du däremot går in bakom till den lilla ”byn” som är så liten så den knappt kan kallas by, så finns fler små restauranger som håller lägre priser men hög nivå på maten.

Vi har även lyckats hitta en reaggie bar värd namnet här, som har gått all in med stylingen och som inte sparat på krutet. Dom håller även med live musik till den något överprissatta ölen och drinkarna. Men får ändå några extra saronger från oss för mysigt häng, trevlig personal och fungerande toa.

Efter dagens strandhäng brukar vi försöka motstå frestelsen att lägga oss i vår svala bungalow och istället sätta oss på moppen och utforska omgivningarna lite, jag börjar nu vänja mig vid koh Changs galna vägar, det är backar och kurvor som man i början tror är omöjliga att ta sig upp, ner eller igenom. Men efter snart två veckor här känns det helt ok…och nästan, men bara nästan lite kul (men säg inte det till Rickard)

För den som inte vet det kan jag berätta att det kryllar av apor här, dom knallar obrydda omkring på telefontrådarna (heter dom det fortfarande, har telefoner trådar ?) eller så sitter de längs vägarna och ibland går dom mitt i vägen när man kommer åkande och spelar både blinda o döva fast vi tutar och nästan kör på dom. Jag tycker personligen att dom är lite läbbiga, fast många står nära o fotar och matar dom och ibland har man sett att dom ryckt kassar ur händerna på folk som stått för nära, inte kul att se sin nya sarong eller i värsta fall plånka fara in i djungeln och evigheten. Nej jag litar inte på dom små gynnarna.

Igår kväll när vi satt och åt vid vår restaurang såg Rickard först en stor skugga ute i vattnet, så han gick ner för att se vad det var, han såg bara att det simmade längs strandkanten men inte vad det var, efter ett tag så gick en av tjejerna på restaurangen ner eftersom hon också fått syn på skuggan, och då blir man ju lite nyfiken, det visade sig att det var en stor catfish enligt henne och dom brukar inte gå så nära stranden vi försökte gå efter den och fota men bilderna blev inte så bra, men hon upptäckte tydligen en massa småfisk i stimm, som hon och några till ägnade resten av kvällen till att ta upp ( kattfirren fick simma vidare.)

Ikväll är det veckans happening på vår resort.. som föresten har det fancy namnet YuYu Golden beach resort. I kväll hade dom BBQ och kvällen till ära har man tagit in en discjockey (heter det ens det längre?) som till en början spelar någon konstig psykidelisk musik som är nån blandning av modern jazz och salsa med någon slags dunk dunka i bakgrunden, typ hissmusik extra allt, fattar inte riktigt hur dom tänkte där…

Kvällen slutade dock bra, musiksabotören med dom dyra hörlurarna gav upp och lämnade över till Nick en thaitrubadiur som kanske spelar gitarr lite bättre än han sjunger så ordningen var återställd.

och framåt nattkröken hamnade vi hos chan Siam bar mer känt som hippibussbaren tror jag. Rickard bjöd på sig själv och jammade loss på scenen till min och övriga två gästers förtjusning.

I morgon checkar vi ut och lämnar koh Chang med Trat som mål, främst för att lämna tillbaka moppen som vi hyrde där för drygt två veckor sen, det är galet hur fort tiden rusar iväg.

Bonus material: den skitdåliga bilden på ”the catfish”…jag gick ändå ganska nära 😳

Gamla vänner och nya beacher😍🏖

Nu har vi träffat lite gamla vänner igen som vi har hängt med i några dagar, dom hade ingen ”moppe” så vi har sysselsatt oss i närområdet, det har blivit lite sol, inte så mycket bad men mycket mat o prat. Trevligt med lite avbrott i vår vardag.

Det har även blivit lite tatueringar gjorda nere hos Bamboo Tatto by One. Och Igår kväll var vi alla nerbjudna på BBQ middag nere i byn hos One och hans familj. Dom bullade upp rejält med stora white Snappers, revbenspjäll, fiskkakor, kyckling och en massa grönsaker.

Supergott och jättegulligt gjort, de andra i vårat lilla gäng skulle upp tidigt i morse för vidare färd mot Bangkok så dom smet hem lite tidigare för slutpackning och sömn, jag och Rickard hängde oss kvar lite längre. Det blev mycket prat runt bordet, ackompanjerat av hundar, ungar och blivande kunder som kom förbi, även av musiken ifrån alla barer runt omkring, en mycket trevlig kväll.

Men eftersom vi har lite myror i brallorna och vi nu bott vid Lonley beach i 10 dagar, så har vi ägnat dagen åt att åka runt på moppen för att leta ett nytt boende vid någon annan av koh Changs beacher. Det har i princip tagit hela dagen.

Men det är sånt som inte gör något, det blir ju lite som en resa i resan, vi åker in på småvägar när det tycker upp någon eller stannar till när vi ser någon lockande skylt efter vägen. Kollar lite priser på boende som verkar intressanta eller bara stannar och tar något att dricka eller äta.

Efter några stopp längs vägen bestämde vi oss till slut för att våra sista fem dagar här på ön, ville vi bo strandnära och lite lyxigare än vi gjort tidigare under resan. Vi bestämde oss till slut för Klong Kloi beach som ligger längre söderut på ön och lite öster om fiskebyn Bang Bao och piren.

Vi bokade efter lite prut en finfin bungalow med utsikt mot havet…i och för sig ”seaview via restaurangen”….men ändå. Så i morgonbitti flyttar vi vårat pick o pack för att leva lite ”flash-Packer” liv i fem nätter.

I kväll blev det då sista solnedgången ifrån vår lilla veranda på en bakgata på Lonley beach, och sista kvällen vi somnar till tonerna från weather girl’s gamla slagdänga från 80-talet, ”it’s raining men”…ibland överröstat av club musiken ifrån party gatan, näh i morrn blir det till nya toner.

Lonley beach, inte så lonley..inte så mycket beach, men ändå hemma😊🏡

Vi hade ju en tanke på att nu när vi skulle vara på Koh Chang under en ganska lång tid, så skulle vi även prova att bo på lite olika beacher. Men som så många andra gånger under våra resor så gjordes planen om. Man pratar med lite folk efter vägen, tar till sig lite och klurar på vad det är man egentligen vill, och vips så har man bytt spår lite grann.

Vi tog en heldag på white sand igår med moppen, vi strosade runt o kollade lite shopping och hängde på stranden lite. Stranden är som vi i och för sig redan visste fin, men vi som är och har blivit lite vind och vågkänsliga upplevde att det var väldigt höga vågor (allt är ju relativt), men tänkte att det kanske det var överallt idag. Men näh! Gjorde nämligen en vetenskaplig test och ”ringde en vän” som satt vid stranden på koh Lanta och bad honom skicka en bild på nu läget….inga vågor där inte.

Jag hade också fått för mig att WS var mycket längre än den var, liksom oändlig..men näh! Den är lite mer promenadvänlig i mitt tycke, man ser ett slut inom en rimlig tid. Den här dagen hade det tyvärr varit någon form av olje utsläpp så skor och fötter behövde saneras efter hemkomst, men stranden var ändå både vit och beachig.

Whitesand beach

Jag kan tänka mig att whitesand är lite mysigt på kvällarna speciellt på stranden med mycket strandrestauranger och lampor och sånt i alla fall fick man en en känsla av det.

Lonley beach

Vi känner oss dock nöjda med vårat val att stanna på Lonley beach, visserligen är stora delar av stranden inte mycket att hurra för och det är lite ruffigt..

…och ibland kan ljudnivåerna peaka lite väl, men det är ändå mysigt och man behöver ju inte hänga mitt i smeten varje kväll. Det funkar att hänga på sin lilla veranda i skenet från ett levande ljus. Och antingen ta del av andras musik på avstånd, eller sin egna medhavda.

Rutinerade som vi har blivit har vi nu även en dödsarsenal med produkter som håller dom gigantiska getingliknande grejjerna som har fattat tycke för vårat sällskap på behörigt avstånd, myggorna och andra ovälkomna gäster likaså.