Hemma bra, men borta bäst?

Upp i ottan..i mitt tycke, för att ta 7 tåget till Bangkok (Thon buri station) en tre timmars resa för 100 baht, fläkt och nerdragna fönster. Bänkarna var stenhårda och galonklädda och trots ”super ventileringen” i tåget så blev det rejält svettigt mot galonet och munskydden, för även här åkte dom på eftersom princip alla hade det.

sen blev det taxi till hotellet 55 baht på taxametern inklusive ett splash med handsprit. Det märktes direkt när vi kom fram till det annars så folktäta Khaosan area att det inte var som det brukar. Det är glest mellan flanörerna, försäljare och tuktukförare sitter o halvsover på sina bänkar.
Min ”spaning”är att Bangkok inte är sig likt.

Vi har gått runt lite och småshoppat lite sånt man vill ha med sig hem…vilket blir mindre o mindre för varje år, det känns ju som om behovet är mättat vad det gäller träelefanter och t-shirts med knasiga tryck.

Efter några timmars häng på rummet så beslöt vi oss för att det lika gärna kunde få bli en ”hemmakväll” fullt ut, det förtar glädjen lite att mingla runt bland folk med det osynliga hotet runtomkring oss. Rickard tog på sig hjälte rollen och gick ut och köpte hamburgare på Burger King som vi åt på rummet, och jag kan ärligt säga att det var åtminstone topp fem det godaste jag ätit på länge…och definitivt det dyraste.

Vi lever lite i själv påtagen karantän här, går endast ut när vi måste….och så gjorde jag en liten utflykt till takpoolen förstås, där var det också ganska tomt och jag lyckades hitta en extra tom hörna, det känns lite som om livet stannat , och vi bara väntar på startsignalen att få åka hem. Allt känns väldigt overkligt även för oss..eller kanske speciellt för oss som levt ett helt ”normalt liv i paradiset”fram tills nu.

Hotellet håller på att sanera, och rummen som blir tomma total städas och desinficeras, det är väl i och för sig av godo och behövs säkert, men det känns lite läskigt. Barer och Restauranger får inte sälja alkohol för att minska sociala sammankomster, dom redan tomma gatorna blir ännu tommare.

När vi tog oss ut för lunch så passade vi på att ta en liten promenad samtidigt som vi provianterade lite för eftermiddagen, vi gick på lite folktomma gator och gränder. Man blir alltid lika förvånad när man tar en liten ”genväg” mellan några huskroppar, vilka vindlande gränder som finns där bakom alla hotell och turistgatan, där bor människor i ett annat universum än det som är vårat..det med tröjförsäljare och drinkvagnar. Där finns också små restauranger, butiker och boenden och det är så smalt så att du enkelt kan ta i väggarna samtidigt med utsträckta händer. Det är som en stad i staden.

Det var väl inte riktigt så här man ville avsluta årets resa precis, det känns lite snopet. Men vad jag sett i tidningar och läst på sociala medier så har det varit  och är det hysteriskt galet i Sverige, och jämfört med det kaoset så har vi haft det underbart och helt fantastiskt, och jag tänker inte låta den här coronaskiten lägga sig som en blöt filt över mina Thailands minnen 2020, nej jag tänker gå tillbaka och titta på bilder och läsa lite själv i ”sarongen” när det blir som värst, så att jag kan få tillbaka känslan och lyckan över att jag återigen fått tillbringa en stor del av den gråaste tristaste årstiden i Sverige i det här underbara landet i stället. Landet där solen nästan alltid skiner, där maten nästan alltid är fantastisk och där nästan alla är glada och varma och som på riktigt känns som mitt andra hem.

I morgonbitti tar vi flyget hem. Och som vanligt vill jag tacka alla er som följt mig/oss här på bloggen och alla er som korsat vår väg och för att ni förgyllt vår resa med er närvaro. Khapun mak kha🙏 ”One love”🧡

 

 

Kanchanaburi

2020

Kanchanaburi är som många platser i Thailand ett namn som funnits på min ”to go list” i många år utan att jag egentligen inte vetat varför. Nu när jag läst på inser jag att det är en plats som många är bekanta med från filmens värld. Bron över floden Kwai, jag ska ärligt säga att jag är faktiskt inte helt hundra på att jag sett den ens, även fast titeln får klockor att ringa.

Nu är vi i allafall på plats och har installerat oss i vårat guesthouse som är ett såkallat rafthouse ( flottehus ). Kanske inte super flashigt men mysigt, det ligger förtöjt vid kajen och nås via en kort bro. Vi lyxade till oss lite och valde ett rum med flodutsikt, och från vår balkong som ligger nästan i vattennivån ser man solen gå ner och spegla sig i floden Kwai…ganska coolt faktiskt.

Som vanligt är det moppe som gäller för att ta sig runt, så efter frukost drog vi iväg, med lite styrhjälp av googlemaps. Vi tråcklade oss i genom stan och ut på vischan och vårat första mål var det häftiga tempel området Wat ban Tham, en gigantisk drake vaktar/hänger nerför det höga berget och ur dess öppna gap böljar en lång röd tunga som även fungerar som trappa för besökar till templet.

Om man tar sig uppför dom trappstegen, vilket jag inte kunde, så kommer man tydligen till en grotta med en stor guldbuddha, en trappa leder sen upp igenom och ut ur grottan på toppen av berget med en grymutsikt och där man kan beskåda draken uppifrån där hela dess kropp ligger med huvudet neråt över berget.

Men det får bli vid ett annat tillfälle för mig, när jag har fixat höften, det räcker med utmaningen att ta sig upp på och av moppen i dagsläget.

Denna utflyktsdag har bjudit på mulet väder och störtskurar, vilket har inneburit för oss att vi allt som oftast fått dyka in i affärer, under presseningar och restauranger när det varit som värst, men på så sett tog man sig också lite tid för lunch eller en ”fika” i den lokala affären, det blir som det blir liksom.

Nästa stop var ett annat tempelområde, Wat ban suea. Också galet magnifikt ute i ingenstans, hela Kanchanaburi är helt nerlusat av tempel och galet stora buddhor och många står uppe på bergsluttningar eller bergstoppar, vi ser dom överallt när vi susar runt på vår moppe. Men det var bara två vi besökte resten fick vi liksom på köpet omgivna av det fantastiska landskapet runtomkring.

Förutom regnstopp så blev det även några felåkningar, vi var inte alltid överens med ”Gubben På Sidan” (GPS:n) så det blev några mil extra den här dagen. Vi hade även satt ett mål att besöka ett gigantiskt träd, a giant monkey pod tree, som är 100 år gammalt. Och det var verkligen stort och fint på riktigt…säger bara det Sparbankseken släng dig i väggen.

Den lilla pyttepricken under bågen är jag..

Guesthouse Siri dolphin Khanom

..och vid närmare eftertanke så är det nog samma träd som vi har sovit under i drygt två veckor i Khanom…det är i allafall förvillande likt.

Så det var nog meningen att vi skulle trassla oss hit, och trotsa vädrets makter för att knyta ihop den berömda påsen.

Idag  vår sista dag och natt här i Kanchanaburi har vi besökt den berömda bron och järnvägen över floden, vi promenerade på spåret över till andra sidan, vi mötte några enstaka flanörer annars var det ganska folktomt, det satt en gammal dam på spårkanten med några små vattenfyllda plastpåsar med diverse levande små ålar och småfisk, hon satt och småpratade lite för sig själv eller till någon högre makt, när hon såg oss visade hon med händerna att hon strax skulle släppa ut dom i floden, förmodligen för ”good luck”

som alltid vid sådana här turistattraktioner så samlas det alla typer av försäljning som mat, kläder, smycken och souvenirer som om de egna minnen inte räcker till ska berätta att man iallafall varit där.

Kanchanaburi har många ”ansikten”, den storslagna naturen med bergen med sina dimslöjor och den alltid närvarande floden som ringlar sig fram var man än är, landsbygden med hästar, kor och höns, stadsbebyggelsen som ser ut som de flesta lite större förorter i Thailand och den lite mer ruffiga delen med små hus av lecablock och rostig korrigerad plåt.
Och som sig bör även en bargata med lysen, livemusik och dunka dunka musik och det är ju jättemysigt såklart, men tyvärr så tror vi oss även se såkallade ”tjejbarer”vilket i mitt tycke drar ner intrycket, men det går kanske inte att komma ifrån. Jag dömmer verkligen inte tjejerna men jag tycker det är obehagligt och sorgligt att efterfrågan finns, att några har och tar sig rätten att köpa en annan människa…och att någon ser sig tvungen att bli köpt. Ett av många symtom på att världen är orättvis.

Men i det stora hela så gillar jag Kanchanaburi som plats, fast under en längre tid skulle det nog bli svårt, tror jag saknar närheten till havet för mycket även om floden gör mycket för att förgylla upplevelsen.

I morgonbitti tar vi tåget till Bangkok (Thon buri ) för att ta oss an slutet av vår resa…och det är med mycket blandade känslor.

 

 

 

 

Dags att rulla vidare

Sista dagen i Khanom för i år, sista dagen på stranden och vår lånade rosa brödrost är nu återlämnad till sin ägare.

På morgonen var Rickard i väg med våra  svenska vänner på morgonmarknad och inhandlade färska räkor ( medans jag sov min skönhetssömn ).
Vår sista kväll tillbringade vi med Elisabet och Leffe och avnjöt dom hemmakokade räkorna med rostatbröd, ägg och vitlöksmajonäs, jäklarns så gott det var, en riktigt värdig avskedsmiddag.

Morgonen efter packade vi ihop oss för att åka en sista gång till Eid för att säga hej då och efterskänka vattenkokaren som vi fått ärva på koh Lanta, så nu har den fått ett ”forever home”. Vi hade även lovat att ha ett FaceTime samtal med hennes bror Nui som har blivit munk, ett märkligt samtal eftersom han inte kan ett ord engelska, men det var kul att se honom igen och han såg så fin o nöjd ut i sina oranga kläder, och kanske att vi ses nästa år om han kommer till byn.

Sen blev det buss till Surathani där vi bokade tågbiljetter för kommande natt till Nakhon Phantom för vidare färd till Kanchanaburi.

Efter en sömnlös mycket kylig natt på tåget var vi framme i Nakhon Phantom kl 6 på morgonen. Där inhandlades nya biljetter till nästa tåg som gick tre timmar senare..Det var även här som munskydden åkte på för första gången på riktigt.

För även om expertis säger att munskydd inte hjälper mot Corona Covid-19, eller virus överhuvudtaget, och då framförallt den sorten som är i bruk här som återanvänds dag ut och dag in, så tar vi seden dit vi kommer.

Asien överlag är ju en munskyddsälskande världsdel, speciellt i städer, så för att inte bli än mer nyfiket granskade än vi redan är på dessa platser där turismen är i det närmaste obefintlig så kändes det helt rätt att av respekt sätta på oss dom.
Väntan kändes otroligt lång på stenbänken, kanske extra lång pga total uttmattning, sömnbrist, värmen trots denna tidiga morgon, och på det ett ganska tätt munskydd. Detta skulle också visa sig bli den varmaste dagen på hela vår resa.

”Väderappen” säger att det är 39 grader i skuggan…med en känsla av 48 som peak vid 16-tiden.


Det är i princip omöjligt att vistas utomhus, det blev istället en tidig lunch på vårat guesthouse med en grön bebisorm slingrande på väggen bredvid som sällskap….Hamburgare och pommes (spännande att se vad våra thaimagar tycker om detta), sen dusch och en välbehövlig tupplur i vårat gungande rum till ljudet av floden Kwai´s ( Khwae Yai ) många aktiviteter.

 

Tuppen är den nya chihuahuan

Dagarna går rasande fort, det kanske är för att man börjat få rutiner, det är både för och nackdelar med att stanna länge på samma ställe. Fördelen är ju att man får ett lugn som man ju inte får när man flyttar runt mycket. Man vet ungefär hur dagen kommer att se ut. En frukost hemma..alltid likadan, två rostade formbröd med ”plastost” och pulverkaffe.
Sen insmörjningproceduren med diverse cocosolja och solskydd, ner till stranden nån timme, lunch någonstans…sen kan det variera lite, antingen en utflykt med moppen, hem för dusch o chill eller proviantering för kommande frukostar.

Sen är det dax för kvällsaktiviteter. Dusch, hänga på balkongen, och när mörkret faller bestämma sig för vad och var man ska äta middag. Igår tex fick jag lite cravings för västerländsk mat, pizza stod högt på önskelistan listan, även rödvin. Så jag förpreppade en petflaska med rött vin eftersom restaurangen som serverade pizza inte hade vin på menyn ( hade kollat innan att det var ok att ta med eget )

Ivern och förväntan var lika stor som besvikelsen, när vi fick veta att kocken var sjuk och restaurangen stängd…så det blev papayasallad och kyckling i currypasta som typ alla andra dagar. ( men jag är inte bitter, och än har jag inte gett upp pizzan )

Men det är väl också dom här rutinerna som gör att tiden bara rusar iväg, samtidigt som man får ro i själen.

Ibland tar vi lunchen i samband med moppeutflykten, det kan innebära att man åker ett par mil bara för att luncha i en vägkorsning vid en matvagn, det finns massor av likadana matvagnar på betydligt närmare håll, men det är trevligare att ha ett mål med sin utflykt och då kan målet vara just en annan matvagn.

idag kom det ett gäng coola och glada killar till vår utvalda matvagn, alla bar på en bärsele..typ mitella, inte för att bära bebis eller för att avlasta nån arm, utan för att bära TUPP!…jag säger bara chihuahua i handväska släng dig i väggen..här är det tupp i mitella som gäller.

Dessa tuppar låg så fint och gosade i sina små nästen, och grabbarna var så stolta över att dom blev fotograferade. Tupparnas jobb var att delta i ”sång”tävlingar och kuckelikua finast. Kanske inte ett toppenjobb för en tupp..men bättre än dom gamla tuppfäktningarna som var vanliga förut…och för ett otränat öga för just tuppar så såg dom ut att må bra.

Detta besök i Khanom blev ju så pass långt att vi hann med två Lördagsmarknader..på gränsen till tre, och även fast varje marknad är den andra lik, så hör det ändå till att man ska åka in till byn en sväng..man ska ju ändå äta..och så även denna lördag. Det blev lite korv, sushi och några friterade kycklingbollar på en trottoarkant..

…och som efterätt så blev det för utom mangostickyrice även en liten efterfest med ”gubbarna” utanför shopen i ”lillbyn” strax innan byns enda trafikljus, där det festades på Lao khao ( i emblemtrimmade Hong Thong flaskor ) och grillade larver. Det sistnämnda tackade vi dock nej till.Nu börjar tillvaron med hav och stränder snart lida mot sitt slut. Det känns lite sorgligt samtidigt som det alltid är spännande att komma till nya platser. Men den här kombinationen som finns här är svårslagen i vårat tycke, det finns nästan allt. Oändliga stränder, hav, småstad, byar, landsbygd och härliga människor…kanske inte så mycket shopping och nattliv om man önskar det, stan somnar ganska tidigt…men jag kan leva med det.

Utflykter med utsikter och insikter

Det känns nästan lite skamligt att lägga upp bilder på sociala medier och beskrivande ”raljera” över den outtröttliga solen som gassar från den evigt klarblå himmelen. Samtidigt som man får rapporter hemifrån om regn, snöblask och allmänt gråväder. Så förutom min flygskam så har jag även lite solskam.
Men samtidigt tänker jag att det kanske också ger lite hopp om att solen finns och att den snart också kommer med våren till Norden…jag har även hört att den visat sig lite i allafall mitt i det grå.

Vi har nu fått lite tillökning av ett par vänner som vi träffat på våra tidigare resor hit och som hyr hus här i Khanom. Vi tog en sväng tillsammans med dom för att inspektera den nyfixade vägen till grannstaden Sichon.

Och till skillnad från tidigare år då resan dit var i det närmaste en nära döden upplevelse på grund av den extremt dåliga vägen i branta backar och kurvor, så var den nu nästan religiös.

Det är så fantastiskt vackert att susa fram i det kurviga landskapet högt ovanför havet. Långt där nere silat genom grönska och röda hibiskusblommor är allt turkost och det kantas av vita strimmor av sand.

Det går liksom inte att fånga på bild så att det blir rättvist, men ni får tro mig på mitt ord när jag säger att det är hisnande vackert.

Men så kan jag också tänka ibland när jag sitter på nån strand och tittar ut över havet att det nästan ser ut som en kuliss, när färgerna blir så där intensiva så det nästan gör ont i ögonen.

Idag har vi varit på långtur med våra vänner, det blev en tur på ca 9 mil t/r till Don Sak. ( som synes på bilderna är vädret inte tipp topp hela tiden )

Målet var till den pyttelilla ön koh Raet som är knuten till fastlandet med en smal lång bro. Och det var verkligen den minsta bebodda ön jag varit på, runt ön som är kantad av små hus och verksamheter så går en smal betongväg ( ca 2 meter bred ) där kör det lite moppar och jag såg även några moppetuktukar som användes av lokalbefolkningen att frakta grejer och sig själva med.

Dagens första regnskur kom som genom ett trollslag och vi kastade oss in i något som såg ut som ett litet tempel, men som alltid här så är skurarna snabbt övergående. Och vi kunde fortsätta vår promenad på knappt 2 kilometer runt ön i sakta mak.

Det fanns inga stränder på ön, utan det var mer stenigt. Vi såg lite båtar och en dam som satt o fiskade på en Sten. Det var en mysig tripp att göra som en dagsutflykt.

Sen passade vi också på att besöka Don Sak village, ett ställe som nästan endast passeras med färjeläget som mål, när man är på väg till Koh Samui. När jag tog upp kameran för att fota i byn, fick jag hjälp med insikten att ”varför fota? Det ser ju ut som i alla mindre thaisamhällen”…och ja, verkligen same same. Den insikten kan ju få en att fundera över varför man fastnar för vissa, medans andra bara blir en plats i icloud molnet.

Det blev i allafall en lunch i Don Sak innan vi började vår resa hem via Nam Khang  en liten beach remsa med lite aktivitet i form av något resortliknade, annars kantades vår väg av mest av palmer, hundar, höns, kossor och gigantiska berg.

Men som vanligt är det lika härligt att ge sig ut på små ”äventyr”som innefattar fart, fläkt, små ”strandhugg”, solvarmtskinn och öm rumpa.

 

Sol sol strålande sol☀️🎶

Dagarna rullar på och vi fyller dom med små utflykter, vi glider runt på ”vår moppe”några timmar om dagen, både för att det svalkar skönt och för att upptäcka nya platser och återse gamla. Landskapet och vyerna är ständigt olika, lite landsväg blir till ”kostigar” som helt plötsligt bara tar slut i ingenting. Små byar och samhällen. Det blir en härlig blandning av natur och civilisation, och ibland smälter dom samman…ett ensamt hus mitt i ingenstans.

Vi passerar även Buddha efter vägen där vi sett att thailändarna hälsar/vajar när dom åker förbi.
Idag hittade vi en för oss ny strand som vi stannade vid någon timme, det blev promenad på stranden för Rickard

..medans jag låg och läste lite ( funkar inte riktigt med promenader i sand för mig i år ) vi var nästan ensamma på stranden förutom någon förbipasserande och ett par hundar som sprang runt oss ett tag, men som till slut tröttnade på vårat sällskap.

Lördagkvällen bjöd på marknad, och i vanlig ordning, stängdes hela gatan inne i byn av och torghandeln startades upp, oändliga variationer av mat och sötsaker av alla de slag, sötsakerna ofta i grälla färger och vackert dekorerade. Kläder hänger i mängder på galgar och ligger upplagda på bord eller presenningar, både nytt och secondhand.

Det blir ingen direkt shopping för oss då vi inte orkar släpa runt på fler grejer, det lilla vi shoppar får bli i Bangkok innan hemresan, men lite mat blev det som nån korv, plättar, ananas och några ”kokoskakor”.

..här är det mest Rickard som pysslar i köket😆

Man kan inte låta bli att fundera över människors energi och kämpande för sitt levebröd. Marknaden var öppen mellan 17.00-20.00..alltså tre timmar!. En del fick kanske inte sälja något och nån annan kanske sålde ett par skor för 100 baht på dessa tre timmar. Allt detta jobb, upp med tält och ställningar och fram med alla varor, och sen ner med allt igen. Kommersen är ju inte jätte stor även om besökarna är många. Bäst går det nog för dom som säljer mat och sötsaker.
Själv drömmer jag om att kunna köpa en av dom stora grillade fiskarna, men det känns lite ovärt att sen åka ”hem” och äta den själv (Rickard gillar inte sånt ) och det finns inte riktigt någon plats att sitta och äta den. Men nångång kanske vi bor så att vi har tillgång till lite matplats och kanske kök, vi har förvisso tillgång till köket där vi bor men vi har inte nyttjat erbjudandet än.
När vi inte är ute och åker eller sitter på vår balkong så hänger vi mycket hos Eid, vi för en knagglig konversation på engelska och Thai, hon har nu lärt upp dottern och ”svärdottern” i köket så att hon har lite hjälp.

Dagarna går fort och det är redan marsmånad så nu gäller det att suga i sig så mycket som möjligt av tiden som är kvar, men samtidigt njuter vi av lugna kvällar ”hemma”med bokläsning och att inte göra någonting, det är liksom en lyx när man är borta så här pass länge som vi är, att stressen att nyttja och ”uppleva” saker hela tiden försvinner. Och vi kan tillåta oss att bara vara.

Till salu skyltarna är många på hus och resorter i Khanom det finns även en där vi bor nu, och en del ser ut att ha suttit uppe länge i väntan på köpare. Det är många ställen som är i princip helt tomma och vissa har även börjat förfalla, trots detta byggs det nya kanske till och med bredvid det förra som inte lyckades överleva.

Känslan att ge upp finns liksom inte här, och nånstans förstår jag dom, Khanom är  ju fantastiskt, Milslånga stränder, mysiga ställen och fantastisk natur, det borde ju locka turister, speciellt dom som inte vill ha den stekande hettan som kan vara på platser som inte har Khanoms ständiga bris.
Sen att den stekande solen inte fräser ner i havet på kvällen utan bakom bergen och palmerna kan ju inte vara hela anledningen till att dom inte hittar hit..nej jag vet inte vad det beror på, men nåt vet jag och det är att människor drar människor så när det väl släpper då kommer det dom väntar på att hända.
Idag har det i allafall varit strandhäng och bokläsning hela dagen för oss så nu känner man sig sådär härligt solvarm och väderbiten, som efter en dag på sjön, det är ju lite windy på den här kusten som jag sagt förut, men idag har det faktiskt bara varit skönt med fläkten, eller också är det jag som börjat vänja mig.

 

 

 

 

 

 

Ett annat hemma

På morgonen körde våran Landlady och hennes man oss till busstationen i Tha Sala, Där hoppade vi på bussen till Khanom med en påse favorit snacks, ananas med chili, salt och socker dipp, så himla himla gott. Tänk att en sån enkel kombo kan vara så perfekt.Det blev en resa på ca 7 mil, helt lagom.

Vi klev av vid en moppe uthyrare där vi hyrt förut, och fick i särklass bästa moppen vi nånsin haft i Thailand. Så på med vår packning och ut för att hitta det boende vi bokat på nätet dagen innan. Vi brukar alltid bo i stan på ett ställe när vi är här, men den här gången ville vi prova nåt nytt.

Vi hamnade på ett superfint ställe som nog egentligen är billigt..eftersom det är så fint, 650 baht natten, men lite över vår budget, så vi hade bara bokat två nätter. Stället ligger förvisso väldigt off, varken strand eller by, utan mer djungel.. väldigt tyst och soft om ni förstår vad jag menar..och familjärt.

super fina och fräscha bungalows, alla i lite olika stil och med pool. Men man är ju aldrig riktigt nöjd (..vet inte om det är bra eller dåligt ). Så dag två åkte vi på en liten runda och kollade upp ett alternativt boende att flytta till. Vi är nog lite knäppa i allafall.
Vi hittade ett ställe utefter beachvägen för 400baht natten som hade allt vi vill ha..tror vi, så dit har vi nu flyttat ( vi bor längst upp till höger). Så från djungelmys och pool med egen bungalow och veranda, så väljer vi ett rum på andra våningen efter vägen men med loftgång så vi kan sitta ute. Men tror det blir toppen.

Vi har varit hos Eid våran kompis som har en restaurang i byn och hälsat på, och även ätit hos henne några gånger. Det är enkel men vällagad mat..ibland om hon inte har allt hemma så sticker hon iväg på moppen och köper det som behövs ifrån nån av vagnarna på gatan, sist blev det stickyrice och grillad kyckling.

Man märker verkligen vilken annan syn på mat vi har..och vad som är ok att äta, när vi köper grillad kyckling så är vi noga med hur den ser ut och att det är mycket ”rent”kött på, och att den så lite som möjligt påminner oss om vad det är vi faktiskt äter. Här har man helt andra referensramar..här är det ok att ben med klor är med..och att man faktiskt också äter det.

Jag är inte så kräsmagad så jag provar det mesta och även det här..men med visst motstånd, och nu kan jag med gott samvete tacka nej nästa gång för nu har jag i allafall provat, och det var inte min grej. Det bjöds också på omogen mango med sockerkokad räkpasta, kanske inte det godaste jag ätit men betydligt bättre än det låter.

Vi hör från många Thailändare att det är svåra tider nu för många, affärerna går dåligt och många restauranger och affärsverksamheter efter gatan har fått stänga igen, bahten är hög och det drabbar dom som har det sämst, dom som har mycket går det bra för och dom kan importera och få mycket för pengarna, medans dom som lever av sitt jordbruk eller små företag till exempel inte kan sälja.
Det märks tydligt när man går i den lilla byn att kommersen är låg.

Förutom det så känns det skönt att vara hemma i Khanom igen, det vilar ett lugn och samtidigt en trygghet för oss här. Det är genuint och oturistig men samtidigt så finns allt, alla typer av mat, beach, stad/samhälle, marknader och landsbygd.

Vi har nu installerat oss i vårat nya ”hem”, och här har vi bestämt oss för att stanna i åtminstone en vecka och hittills så känns det perfekt för oss. Vi har en liten balkong och det blåser en sval bris i från havet på andra sidan gatan precis lagom.
Vattenkokaren vi fick ärva på koh Lanta av våra vänner är fortfarande med i vår packning, Vi har varit och provianterat lite frukostmat och även fått låna en brödrost av Eid som vi får ha så länge vi stannar. Så allt känns komplett. Mannen vi hyr av kom även med en klase bananer som inflyttningspresent.

Nu  ska vi göra kväll hos oss efter att ha varit och ätit, han vi bor hos ville att vi skulle köra in moppen i köket under natten, men vi tyckte att det räckte med att parkera pärlan utanför köksingången.

I morgon är det Lördag och då blir det mycket happenings i byn, först Lördagsmarknad i Bang nod och sen har rastabaren Jam Bay, nedåt vägen vid stranden fest vi får väl se hur mycket vi pallar med.
Om inte annat så har vi rejält med partybelysning i vårat rum, säga vad man vill om Thailand men det är inte så himla lagom i allafall…och jag kan inte annat än att älska det.

Tha Sala

I går morse hoppade vi på en songthaew ( bahtbuss ) i Nakhon och åkte dom tre milen till Tha Sala, 30 baht/pp, efter vägen hoppade det på och av lite folk men vi klev av klart sist.

Vi blev avsläppta på en gata mitt inne i det lilla samhället. Det enda fortsatta färdmedlet verkade vara moppetaxi..alltså bli skjutsad bakpå. Vi sa tack, men nej tack. För trots vår ringa packning så kändes det lite knöligt.

Tack och bock för googlemaps, vi bestämde oss för att promenera dom två kilometrarna till vårat guesthouse ”Thasala hotel” många stannade eftervägen och frågade vart vi skulle och ville hjälpa till, men vår kompis Google hade full koll, och efter en svettig promenad så anlände vi till vårat tillfälliga hem.

Moppe verkar vara en omöjlighet att få hyra här, det är väl så att det inte finns någon efterfrågan eftersom dom som kommer hit oftast har egen bil eller moppe och anländer inte med ”bahtbussen”. Men vi blev erbjudna varsin cykel istället, same same but diffrent.

Efter som stället vi bor på ligger lite i ingenstans, varken beach eller by så kändes alternativet cykel bättre än ingenting, vi valde att trampa mot vattnet en lite slingrig landsväg över små broar där det låg lite fiskebåtar och ställningar med torkad fisk…”doften” är inte helt angenäm men man vänjer sig.

Utefter ”strandpromenaden” fanns det fullt med små matvagnar och små restauranger, och ut mot vattnet massor av bambu salor ( små ”hyddor” med bord och bänkar ) som hörde till restauranghusen på andra sidan gatan.
Vi beställde lite blandat, i det här området serveras ingen alkohol och det är förbjudet att ta med sig egen. Maten var god och vi hade sällskap av fyra hungriga katter som lystet följde varje tugga vi tog ( ja dom fick våra rester )Dag två lyckades vår ”landlady” fixa ett fordon till oss, så efter lite fix så vi fick en fungerande handbroms och sen kunde vi ge oss iväg och utforska omgivningarna.

Igår hade vi ju åkt till höger på stranden så idag provade vi vänster. Enligt vår Landlady så var höger den muslimska sidan och den vänstra den buddhistiska dom hade det uppdelat så men hon sa också att dom levde i harmoni med varandra förövrigt, det var nog mer för enkelheten skull, eller att det bara råkat bli så.

Den här sidan beachen var det lite färre restauranger på och mer landsbygd små samlingar hus här och där och mindre happenings än på den muslimska sidan.

Vi tog även en sväng in till stan och snurrade runt lite och konstaterade att det såg lite ut som alla andra små thaiorter, med några 7/11 som riktmärken och lite små shoppar emellan och moppeverkstäder tillika försäljning som är en bigbuissness i Thailand.

Vi åkte längs kusten, och lagom till lunch hittade vi en liten restaurang brevid ett sandtag (alltså ett grustag..fast med sand)

Och med hjälp av restaurang ägarens knaggliga engelska så tror vi att vi förstod att den skeppades vidare till Malaysia för att göra glas och porslin av, men med tanke på hur vårat samtal flöt på så skulle det absolut kunnat vara tvärtom.

Det är i alla fall skönt att kunna ta sig runt igen för egenmaskin och åka in på småvägar och stanna till när man vill.

Det är verkligen mysigt att åka runt i byhålor som vi gör, men samtidigt kan jag ibland undra lite över vad det är vi söker, dom flesta ställena ser ju nästan likadana ut..precis som dom flesta mindre orter i Sverige ser nästan likadana ut, och åter igen lite same same but diffrent. Det blir ju inte mycket sol o bad och definitivt inga paraplydrinkar. Den mesta av tiden går åt till att hitta något att äta och resterande för att hitta en eventuell kall öl. Så när man kommer hem så har man både skörbjugg och ”bonnabränna” efter all moppe åkning och ensidig kost.

Men även om jag trivs med det här livet så börjar jag längta efter lite bikiniliv och att byta ut dom gröna flodfårorna mot blått vatten och vita stränder igen.

Vi gjorde en sista sväng med moppen innan det var dax att ta farväl av den, och vi slutar aldrig förvånas över människorna eftervägen, hur snabbt dom uppfattar våran närvaro och skyndar sig att hälsa och ropa efter oss och alltid med ett stort leende.

Kvällen avslutades på bästa sätt med ett besök på Tha Salas Seafood restaurang, med bästa utsikten över floden och fiskebåtarna. Och strax innan solen försvann så gick en av fiskarna hem till sig, ett litet hus på en flotte i floden där han ”parkerade” sin båt utanför.

Och jag fick avnjuta en galet stark fiskrätt med allt av det goda chili, lime, vitlök i drivor och det bästa av det bästa ett knippe koriander.

 

Nakhon si Tammarat 20200222

Nu har vi återigen dragit upp våra bopålar. Efter frukosten så ”hoppade” vi och vår packning upp på moppen, och körde dom ca två milen till Krabitown igen, det blev ett litet extra stopp på vägen för en polis kontroll med körkorts uppvisande.
Efter att ha lämnat tillbaka vårat fordon så promenixade vi till busstoppet för songthaews som tog oss till själva busstorget.

Där går det stora bussar och minivans åt alla väderstreck, och vi hade sån himlans tur så vi hann med 11-bussen till Nakhon si Thammarat, en resa som skulle ta tre timmar och kostade 200 baht/pp.

Resan gick fort med hjälp av lite matsäck och poddlyssning om än lite skumpigt för vi råkade få platserna längst bak på den såkallade”busbänken”

Nakhon är en stad som alltid lockat mig…av ingen särskild anledning alls egentligen, det kan va namnet som är lite coolt att säga..NAKHON SI THAMMARAT….eller helt enkelt bara det att jag hört det nämnas ofta, flera jag känner kommer därifrån och namnet kommer ofta upp i samtal. Det är lite så med mig jag kan liksom fastna för nåt utan att riktigt veta varför.

Nu är vi i allafall på plats och har varit här några dagar och hunnit göra oss lite hemtama.

Som tur är har mina piller börjat ha effekt på min höft och jag har börjat kunna gå igen. För det är promenera som gäller här, eller åka songthaew dom lokala bussarna/pickisarna som man kan vinka in efter vägen, och plinga när man vill hoppa av.

Vi har hunnit bli riktigt proffsiga på dom på den här korta tiden, och känner oss lite världsvana…det ser nog ut som om vi har full koll när vi lite nonchalant plingar fast vi inte har en susning om vi kliver av på rätt ställe eller inte.

Men det gör inte så mycket om det blir fel, det kommer alltid en ny och varje resa kostar 10 baht/pp och det verkar inte spela någon roll hur långt man åker med.

Moppe verkar däremot vara en omöjlighet att hyra här, Rickard har ägnat halva förmiddan åt att leta utan resultat, dom flesta tittar oförstående och resten skakar på huvudet, så det har vi gett upp.

Mat är också ett litet problem, dagtid typ lunch, verkar endast serveras i flykten, i typ plastpåsar i form av någon nudelsoppa/risgrötssoppa, det finns också lite vagnar med korvar på pinne eller dom bleka fläskkulorna på pinne eller också dom i påse. I bästa fall erbjuds en plastpall på trottoarkanten att sitta på.

Där är man ju lite västerländskt lagd, och vill ju gärna sitta på en stol vid ett bord…och kanske få en kall öl till maten och inte en mugg med någon färgad saftdryck..eller vatten som man ändå bälgar i sig dagarna i ända.

Bord verkar höra kvällen till, för då plötsligt fylls trottoarerna med både bord, stolar och sittande matgäster på ställen där man inte hade en tanke några timmar tidigare på att det ens fanns en restaurang.
Det här känns som en sån där stad där man är lite av en sevärdhet, folk hejar och vajar, och barn vinkar glatt och vissa bara tittar storögt och helt ogenerat ända tills man är helt utomsynhåll, det är både lite roligt men också en märklig känsla.

..speciellt när man själv varit så mycket i det här landet så att det känns som ett andra hem och man ibland måste stanna upp sig själv för att verkligen suga i sig sin omgivning för att få uppleva den där fantastiska aha känslan över att vara här igen och lite för att trycka undan vardagskänslorna som liksom kommer fortare och fortare för varje resa hit.

Ikväll var det lördagsmarknad/nattmarknad (phrathat nightmarket)  vid templet wat Phra Mahathat woramahawihan, och som sig bör tog vi en songthaew dit.

Det var en ovanligt städad marknad med mängder av av mat. Folk var väldigt organiserade och alla gick medsols, vilket underlättade när man skulle mingla runt, och med jämna mellanrum var det lite uppträdande från lokala förmågor, givetvis med värsta trycket i högtalaranläggningen thaistyle.

Det blev inte så mycket shopping för våran del, vi kör ju fortfarande lite traveling light. Men utbudet var enormt, 98% av det ätbara som såldes hade man ingen aning om vad det var, och ändå har man besökt några matmarknaden i Thailand förut.
Efter lite sökande utanför marknadsområdet lyckades vi hitta en restaurang som vi kunde slå oss ner på, och även denna gång var det nog mer tur än skicklighet.

Det märks stor skillnad på prisbilden här jämfört med andra städer vi varit i här i Thailand, vilket förmodligen går hand i hand med bristen på turister från andra delar av världen än Asien. Vi har ännu ej sett någon blekfis som oss. Om du lyckas hitta en ”finrestaurang” så äter du och dricker gott för under 200 baht/pp.
Men trots bristen på moppeuthyrare och restauranger i för oss vanlig mening så känns Nakhon som en trevlig och snäll stad och jag känner mig glad och nöjd över att vi tog oss hit. I morgon har vi ett nytt uppdrag.. att hitta en ny grenkontakt, då våran har gått sönder.
Och att ha en sån i sin packning hur komprimerad den än är…är högprioriterat i dagens högteknologiska samhälle, för där har hotell och guesthouse inte riktigt hängt med. Alla dessa prylar som ständigt pockar på laddning och där det oftast erbjuds ett uttag per rum är en dålig ekvation. Så morgondagen viker vi åt detta.

 

 

Ao Nam Mao 2020

På andra sidan berget och andra sidan om Railey beach, ett stenkast i från Ao Nangs sus och dus ligger en liten ort som känns lite bortglömd. Den består mest av en T korsning med liksom två mötande mainroads.

Efter dom vägarna finns det sånt som brukar finnas i dom lite mindre orterna, som moppemeckar, nån elektronikaffär, family mart, 7/11 och en liten big C.

Naturligtvis finns även lite restauranger modell mindre. Efter beachvägen ligger resorterna en del ser väldigt praktfulla ut och ståtar med namn som inkluderar både residens och boutique. Gästerna känns dock inte så många.

Efter stranden som är lång och förvånands värt fin..om man jämför med aonangs i allafall, ligger några mysiga rastainspirerade restauranger med möjlighet till hängmatta häng.

Men så fort man kommer lite utanför dom större vägarna så tar landsbygden vid ganska snart och det blir snabbt glesare och glesare mellan husen och dom små shoparna.

Här finns en pir med longtailbåtar som tar dig ut till Railey beach, PhiPhi och självklart finns det här en såkallad ”4 öars trip”, Jag såg även att det fanns nån liten variant av bil/moppefärja.

Vi har nu kuskat runt på dom flesta körbara vägarna här, vi gjorde även ett halvtappert försök på att ta oss till Railey landvägen med moppen, men gav upp..kanske lite för tidigt, men enligt googlemaps så skulle det bli en hyfsad och trolig djungelpromenad sista biten och jag är lite sargad i höften och solen var på väg ner, så vi skyllde på det..med det vill jag ändå säga att det nog inte är ett omöjligt uppdrag för den lite mer våghalsig än oss.

Ao Nam Mao är en plats som är lite svår rekomenderad, den passar nog inte alla, men den är ändå helt okej och i mina ögon 100 gånger trevligare än Ao Nang, men också helt ojämförbar.

Det är lugnt, inga försäljare, shoppingutbudet i det närmaste obefintligt och som nästan alltid så känns moppe som ett måste.