Blogg


Hej! Vad kul att du hittat hit, hoppas att du stannar en stund. Det här är min plats där jag samlat och kommer att samla lite reseminnen, till största delen från Thailand. Blogginlägg kommer kanske mest periodvis när vi är ute och reser men berättelserna finns, och drömmarna och planerna om nästa resa. Skriv gärna en rad vid inläggen, alltid kul att höra ifrån er 🙂 Välkommen att resa runt med mig. 

"gilla" gärna min facebooksida här, om du vill bli uppdaterad när det händer nåt nytt på bloggen! <3

Senaste inlägg:

Nakhon si Tammarat 20200222

Nu har vi återigen dragit upp våra bopålar. Efter frukosten så ”hoppade” vi och vår packning upp på moppen, och körde dom ca två milen till Krabitown igen, det blev ett litet extra stopp på vägen för en polis kontroll med körkorts uppvisande.
Efter att ha lämnat tillbaka vårat fordon så promenixade vi till busstoppet för songthaews som tog oss till själva busstorget.

Där går det stora bussar och minivans åt alla väderstreck, och vi hade sån himlans tur så vi hann med 11-bussen till Nakhon si Thammarat, en resa som skulle ta tre timmar och kostade 200 baht/pp.

Resan gick fort med hjälp av lite matsäck och poddlyssning om än lite skumpigt för vi råkade få platserna längst bak på den såkallade”busbänken”

Nakhon är en stad som alltid lockat mig…av ingen särskild anledning alls egentligen, det kan va namnet som är lite coolt att säga..NAKHON SI THAMMARAT….eller helt enkelt bara det att jag hört det nämnas ofta, flera jag känner kommer därifrån och namnet kommer ofta upp i samtal. Det är lite så med mig jag kan liksom fastna för nåt utan att riktigt veta varför.

Nu är vi i allafall på plats och har varit här några dagar och hunnit göra oss lite hemtama.

Som tur är har mina piller börjat ha effekt på min höft och jag har börjat kunna gå igen. För det är promenera som gäller här, eller åka songthaew dom lokala bussarna/pickisarna som man kan vinka in efter vägen, och plinga när man vill hoppa av.

Vi har hunnit bli riktigt proffsiga på dom på den här korta tiden, och känner oss lite världsvana…det ser nog ut som om vi har full koll när vi lite nonchalant plingar fast vi inte har en susning om vi kliver av på rätt ställe eller inte.

Men det gör inte så mycket om det blir fel, det kommer alltid en ny och varje resa kostar 10 baht/pp och det verkar inte spela någon roll hur långt man åker med.

Moppe verkar däremot vara en omöjlighet att hyra här, Rickard har ägnat halva förmiddan åt att leta utan resultat, dom flesta tittar oförstående och resten skakar på huvudet, så det har vi gett upp.

Mat är också ett litet problem, dagtid typ lunch, verkar endast serveras i flykten, i typ plastpåsar i form av någon nudelsoppa/risgrötssoppa, det finns också lite vagnar med korvar på pinne eller dom bleka fläskkulorna på pinne eller också dom i påse. I bästa fall erbjuds en plastpall på trottoarkanten att sitta på.

Där är man ju lite västerländskt lagd, och vill ju gärna sitta på en stol vid ett bord…och kanske få en kall öl till maten och inte en mugg med någon färgad saftdryck..eller vatten som man ändå bälgar i sig dagarna i ända.

Bord verkar höra kvällen till, för då plötsligt fylls trottoarerna med både bord, stolar och sittande matgäster på ställen där man inte hade en tanke några timmar tidigare på att det ens fanns en restaurang.
Det här känns som en sån där stad där man är lite av en sevärdhet, folk hejar och vajar, och barn vinkar glatt och vissa bara tittar storögt och helt ogenerat ända tills man är helt utomsynhåll, det är både lite roligt men också en märklig känsla.

..speciellt när man själv varit så mycket i det här landet så att det känns som ett andra hem och man ibland måste stanna upp sig själv för att verkligen suga i sig sin omgivning för att få uppleva den där fantastiska aha känslan över att vara här igen och lite för att trycka undan vardagskänslorna som liksom kommer fortare och fortare för varje resa hit.

Ikväll var det lördagsmarknad/nattmarknad (phrathat nightmarket)  vid templet wat Phra Mahathat woramahawihan, och som sig bör tog vi en songthaew dit.

Det var en ovanligt städad marknad med mängder av av mat. Folk var väldigt organiserade och alla gick medsols, vilket underlättade när man skulle mingla runt, och med jämna mellanrum var det lite uppträdande från lokala förmågor, givetvis med värsta trycket i högtalaranläggningen thaistyle.

Det blev inte så mycket shopping för våran del, vi kör ju fortfarande lite traveling light. Men utbudet var enormt, 98% av det ätbara som såldes hade man ingen aning om vad det var, och ändå har man besökt några matmarknaden i Thailand förut.
Efter lite sökande utanför marknadsområdet lyckades vi hitta en restaurang som vi kunde slå oss ner på, och även denna gång var det nog mer tur än skicklighet.

Det märks stor skillnad på prisbilden här jämfört med andra städer vi varit i här i Thailand, vilket förmodligen går hand i hand med bristen på turister från andra delar av världen än Asien. Vi har ännu ej sett någon blekfis som oss. Om du lyckas hitta en ”finrestaurang” så äter du och dricker gott för under 200 baht/pp.
Men trots bristen på moppeuthyrare och restauranger i för oss vanlig mening så känns Nakhon som en trevlig och snäll stad och jag känner mig glad och nöjd över att vi tog oss hit. I morgon har vi ett nytt uppdrag.. att hitta en ny grenkontakt, då våran har gått sönder.
Och att ha en sån i sin packning hur komprimerad den än är…är högprioriterat i dagens högteknologiska samhälle, för där har hotell och guesthouse inte riktigt hängt med. Alla dessa prylar som ständigt pockar på laddning och där det oftast erbjuds ett uttag per rum är en dålig ekvation. Så morgondagen viker vi åt detta.

 

 

Ett stenkast från kaoset, kan man hitta lugnet

Efter tre nätter i Krabitown så kändes det som att det var dags att checka ut, dessutom hade jag blivit rekommenderad att besöka en ortoped i Ao Nang. Så efter frukost så lastade vi moppen med vår packning och oss själva för att köra ca milen dit, det blir mycket landsvägs åka, men vi gillar ju det och man hinner se mycket efter vägen.


Eftersom vi inte är så förtjusta i Ao Nang så bestämde vi oss för att bo i Ao Nam Mao istället. Så det blev ett zipinzipout på sjukhuset som jag lämnade med ett läkarintyg, en påse piller och 1500kr fattigare.

Om det är någon som trodde att Ao Nang var färdig byggt med hotell och resorter så trodde ni fel, det är kaos som vanligt och det byggs som aldrig förr, och folk och trafik överallt, vi åt en lunch där bestående av exakt samma maträtt som den vi åt i Krabi dagen innan, men för det TRE dubbla priset! helt galet.

(…alltså inte på mc Donalds )

Men som sagt nu bor vi i Ao nam mao som ligger på andra sidan Raileybeach och det stora berget, en mindre ort där vi trivs betydligt bättre, kanske inte så mycket utbud här, men å andra sidan har vi inte kollat in nattlivet här än..och vet inte om vi kommer att göra det heller. Dagen har för första gången sen vi kom hit i i år varit mulen och även bjudit på lite regn, Men det har bara känts skönt.

Vi har kuskat runt och utforskat området i alla väderstreck och vi kan konstatera att för utom mainroad så består omgivningarna mest av landsbygd.
Små hus och tuppar och framför allt getter som promenerar omkring lite som dom vill.

Vi fick även sällskap på vägen av en waran som lite halvstöddigt masade sig åt sidan när vi kom farande.

Man kan inte låta bli att förundras över hur innevånarna lever här, och av vad?  Man ser nån stå och pula med nån moppe utanför sitt hus eller sitta vid nåt bord med lite frukt och ägg som är till salu, eller någon mat som säljs i små påsar. Men kundunderlaget känns ju inte jättestort. Men alla är glada och vänliga och vinkar glatt när man åker förbi.
Det känns som en annan tid, den enda ledtråden som berättar att det är år 2020 är att i hängmattan bland palmbladen och bildäcken ligger en tjej och ”blippar” på sin smartphone i en omgivning där tiden stått stilla.

Stranden här är lång, inte superfin sand men helt ok, det ligger en del resorter och några sköna restauranghäng längs vattnet, det finns även ett ställe som hyr ut hästar här, vi såg ett gäng som var ute och red en bra bit ut i vattnet när solen började gå ner och det såg riktigt mysigt ut, vi klurade lite på om hästarna gick på botten..eller om dom simmade (kan dom det när dom har någon på ryggen?)..ja det är såna stora frågor som vi har att begrunda när vi är ute på våra ”äventyr”

Kvällen tillbringade vi på ett nyfunnet favorit hak ii våra ”Hoods”, som man knappt ser från vägen, det var mer tur än skicklighet som gjorde att vi upptäckte stället inklämt mellan nån slags elektronikaffär och ett buskage, men en liten träspång leder in till en liten genuin mysig bamburestaurang med dom obligatoriska färgade lamporna och utsmyckad med krimskrams och snäckor. Maten är stark och välgjord, och deras hemgjorda chilisås är grym, tänk att lite chilisås kan göra en lycklig och varm ända ner i magen.

 

Koh Jum, på återseende

Det blev några härliga dagar på koh Jum. Galet varmt och fuktigt, det enda som ger lite svalka är att åka runt på moppen. Det tar inte många dagar innan man åkt tills alla vägar tar slut. Vissa slutar tvärt utan förvarning och andra blir smalare och smalare till endast en pytteliten stig tar över. Det enda djurliv vi kommit i kontakt med är lite apor efter vägrenen, lite kossor, höns och dom obligatoriska restaurangkatterna som ägnar dagarna åt att sova eller jaga geckos.

Det ligger ett fåtal resorter efter vägarna, dom flesta ligger utefter beacherna, så till största delen kantas vägarna av hus, skjul och små shoppar med diverse. Det finns även ett par skolor på ön och även ett par små moskeer.

I bland kan det löna sig att fortsätta på dom vägarna som är lite besvärliga ( om man känner att man behärskar ”sitt” fordon vill säga) då kan man hitta dom små pärlorna som kanske annars oftast nås med båt, eller åka in mellan husen på den trånga gatan i den lilla fiskebyn där man kan hitta den lilla extra mysiga restaurangen.

Men förutom allt som finns att njuta av efter vägarna så är det fantastiskt svalt och skönt att susa fram på landsvägarna och speciellt där vägarna kantas av skuggande träd.
Och skulle inte det räcka så kan man ju alltid åka in på någon väg som leder ner till någon av alla beacher som finns och ta sig ett dopp i det badkars varma vattnet som håller en temperatur runt 30 grader.

Det här var vårat fjärde besök på Koh Jum och jag måste säga att den ön har faktiskt bara vuxit med tiden i mitt hjärta. Även om första gången var sinnebilden av ett paradis…så är den nu liksom lite mer komplett, det finns lite restauranger att välja på när man åker runt, lite coola rastabarer och lite småshopping. Jag kan definitivt tänka mig att åka tillbaka en femte gång.

Men i morse lämnade vi ön, en longtailbåt kom och hämtade oss på stranden och körde ut oss till en passerande färja som tog oss till Krabi town.

Måste lägga ut en varning, på färjorna går det nästan alltid runt någon och vill sälja returbiljetter och pickups vid piererna, han ville ha dubbla priset på returbiljetten från Jum till Krabi som vi redan bokat med resorten på Lanta, man kan alltid boka där man bor, antingen i förväg eller på plats när man vill lämna. Lika så pick ups är ofta dyrare, även om man tar nån direkt när man kliver av båten, killen som haffade oss ville ha 200 baht för en sträcka som vi gick på 5 min med hjälp av googlemaps.

Men nu är vi i allafall här i Krabitown och vi har ägnat dagen åt att besöka Krabis två sjukhus för att få till ett läkarintyg för min höft som inte vill sluta göra ont, trots två läkarbesök…visserligen utan resultat, så har det inte kostat ett öre och väntetid på typ 5 minuter varje gång..wow grymt effektiva. Men på måndag ville dom att jag skulle träffa någon ortopedic specialist i Ao Nang så får väl se hur det går.
Men nu är det natti natti i vårat fantastiskt stylade och färg synkade rum..så jag säger..så som man sig bör här ”ra triii sauwat” (god natt)

 

 

..nu drar vi vidare..

Vi har varit på tur! Vi skrapade ihop ett gäng så vi blev några fler svennebananer och hyrde en longtailbåt en heldag. Det blev några stopp med snorkling… man är ju inte nån atlet i vanliga fall, men nu är man ju smidig som ett Frans Jäger, så det fick räcka med ett besök hos firrarna för mig..bildbevis finnes.

Men det blev också ett stopp på koh Ngai för lunch, en överraskande god massamancurry som serverades av vår båtchaffis och sol, sol och ännu mera sol.

 

 

Dagen efter den lätt överdoserade solboosten så blev det ett välbehövligt skugghäng då vi mest smög omkring på Funky Fish’s veranda under tak, med viss variation dock, mellan  chillakuddshäng med korsord och matbord för måltider.

Idag har vi packat ihop det mesta av våra pinaler (resten lämnade vi till kvarvarande gäster) och sagt adjö men på återseende till Funky och dess underbara personal. Det känns alltid lika sorgligt, men som ni vet har vi ju lite myror i brallorna så det kändes som om att det var dags, vi fick även med oss ett par kompisar som kommer att hänga med oss ett par dagar. Så i morse var det tidig revälj, 7.20 skulle vi bli upphämtade för att ta oss till färjan och till koh Jum.

Så nu är vi installerade här på denna mysiga ö, man känner nästan omedelbart när man kommer hit vilken skillnad på tempo det är. Här har liksom tiden stått stilla, visserligen har det hänt en del i exploateringen sen första gångerna vi var här (8 år sen första gången ), det har blivit fler resorter, affärer och vägarna har mestadels blivit mer körbara. Men i det stora hela så känns det bara lugnt.

Vi har redan hunnit snurra runt på stora delar av ön med moppe, viket känns som ett måste här. Vi var bara tvungna att ta en tur till Pu delen av ön för att se vad som hänt med våran gamla favoritresort Luboa hut som vi hört att ägarna lämnat. Och det var med sorg i hjärtat vi såg att dom verkligen lämnat på riktigt, den var tom och helt förfallen och överväxt.

Men vi stannade ett tag på den fina stranden och tog lite dricka innan vi åkte den dryga milen tillbaka till ”människobyn”, som även den har växt till sig ordentligt, där blev det lunch på mamas cocking innan hemfärd till vår bungalow.

kvällen tillbringade vi på vår grannbar, ett mysig reaggehak med alla dom rätta attributen, drivveds möbler, färgade lampor och den obligatoriska Bob Marley flaggan, det bjöds på livemusik framförd av en lokalförmåga som så många andra både sjöng och spelade hellre än bra, och till dessa toner somnar vi ikväll..med endast en vägg byggd av lecablock emellan honom och oss, kan man annat än älska Thailand!

 

Med Värme och kärlek❤️

Åh detta ljuvliga väder med alla dess nyanser av varmt. Mornarna är som svensk högsommar när det är som varmast, dagarna heta och stundtals sjukt fuktiga, kvällarna ljumma som om temperatur inte existerar..det är liksom ”ingenting” om ni förstår vad jag menar, samma som kroppen man känner sig som ett med luften.
Det är inget man går och tänker på dagligen men ibland får man dom där aha upplevelserna. Och jag blir lycklig varje gång.
Sen är det ju så att man ibland kan gnälla till lite över värmen och den eviga svetten som rinner, men den mesta av tiden älskar jag det.

För att bryta av dagarnas strandhäng så tar vi oss ut på små ”äventyr”och skapade ”uppdrag”. Vi har varit över på Lanta Noi en sväng, vilket är ett måste varje år för att hålla sig uppdaterad om exploateringen av ön. Än så länge verkar det inte ha hänt så mycket. Vi tog en sväng till Lanta batik and tie dye och tittade på dom fina sarongerna dom målar där och som ligger utspända på tork i solen.

Skönt att åka moppe i värmen och bryta av hettan med den ljumma fartvinden, sinnebilden hade ju varit ett fladdrande hår i vinden..men icke! För där sitter den obligatoriska störtkrukan nedtryckt i käck ljusblå färg med bilmotiv,  men den får man liksom tänka bort.

En utflykt till oldtown är också ett måste när man är här, inte så mycket happening utan mer för själva ”utflyktsgrejen” och ”vindenihåret” känslan. Det blir alltid lite ”fönstershopping” och kanske nåt litet armband eller nåt sånt annars känns utbudet lite same same överallt.

Matutbudet på Lanta är stort och variations rikt och det finns oändligt med små restauranger, allt från genuin thaimat till super fancy från många av världens kök. Hittade efter några tips en riktig pärla i mitt tycke, som låg efter vägen på Phra ae / longbeach..

Förutom allt det fantastiska och varma i detta underbara land så finns det ju sånt som grumlar tillvaron..jag har under en tid haft problem med min höft och nu har den börjat göra sig rejält påmind, jag går som en 100 åring och har rejält ont, vilket sinkar glädjen en del men jag försöker göra det bästa av tillvaron ändå även om det blir lite annorlunda och besvärligare för även om det är ett otroligt hjälpsamt och förlåtande klimat här, så är väl ståtoaletter, kliv mellan båtar och chillakuddar inte direkt handikappanpassat, säga vad man vill men thailändare är inte så gnälliga och bortskämda som vi européer..det är bara att gilla läget.

Som ett litet bonus material slänger jag in en bild på min senaste toalett kompis ett sent natt besök, det var lite jobbigt..även om jag blivit lite tuffare med åren. Men när hen började småspringa mot mig samtidigt som hen putsade sina antenner så blev det nästan outhärdligt spännande hur oddsen var att hålla sig kvar i taket mot att ramla ner mitt knä…var hen en multitaskare? Eller inte?……..kan i efterhand nu avslöja att hen numera är i kackerlackshimmlen.

 

Livet på Lanta

Medans medierna hemma ägnar sig åt uppdateringar om coronavirusets framfart ( vilket naturligtvis är bra och nödvändigt )  så lunkar allt på som vanligt här. Men vi läser, försöker sålla och ta till oss informationen, själv har jag bestämt mig för att hålla mig till folkhälsomyndighetens uppdateringar, råd och riktlinjer i ”nyhets flödets” djungel.

Vi känner oss inte överdrivet oroliga än. Det känns som om hjärnan liksom inte har kapacitet för att oroa sig för mer än en osynlig fiende i taget..så vi har lagt krutet på kemisk krigsföring..och i detta fall myggspray och solskydd. Så det är ett evigt smörjande och sprayande av diverse mer eller mindre potenta substanser som DEET mot denguemygg, SPF mot UVstrålar och cocosolja mot sandloppor, vatten”stickisar”och den totala uttorkningen från sol och saltvatten.

Ja som ni hör är det inte en dans på rosor hela tiden att ha semester i paradiset (..detta sagt med ironi och många blinkemoijisar😜)

Vi har under veckan blivit lite försoffade och hemkära och mest hängt hemma på ”vår beach” men igår lyckades vi vinna över latmasken och gjorde en liten utflykt med moppen till 6ixcret beach ( ja det stavas så )

en liten mysig beach men stundtals svårbadad pga tidvattnet, men kanske just pga detta så har den stått emot den värsta turistifieringen. Men den har precis det man behöver, möjlighet till sol, skugga, mat, dryck och toa.

Denna dag var det dock lite annorlunda på crit. Det hade i landstigit 16 ryssar från uralbergen kvällen innan, som tagit sig dit med två flottar ifrån Phuket via PhiPhi vilket i sig är en bedrift enligt mig. Dom hade sedan tältat på beachen under natten. Nu ägnade dom dagen åt att vänta på att tidvattnet skulle komma tillbaka för att kunna fortsätta sitt äventyr…det man själv kan definiera som äventyr känns ju plötsligt som en promenad i parken.

Ikväll tar vi adjö av några vänner som vi hängt med sedan vi kom och som nu ska åka hem till Sverige. Så nu toppar vi upp vår boende standard ytterligare ett snäpp då dom efterskänker oss en sopborste och en vattenkokare.

Så om man nu bortser från att ”handfats hålet” inte synkar med själva avloppsslangen, utan att vattnet samlas i en sjö på golvet…detta kompenseras dock med att det endast är tre av tio möjliga vattenstrålar i kranen, och att golvavrinningen är åt motsatt håll från golvbrunnen, men som sagt det kan vi bortse ifrån för vi har ovanligt sköna sängar ( thaimått mätt ) och vi kan sopa sanden från golvet och koka vårt eget kaffe. Vad kan man mer begära? Love Lanta Life ❤️


Senaste inläggen

  1. Ao Nam Mao 2020 Lämna ett svar
  2. Ett stenkast från kaoset, kan man hitta lugnet Lämna ett svar
  3. Koh Jum, på återseende Lämna ett svar
  4. ..nu drar vi vidare.. Lämna ett svar
  5. Med Värme och kärlek❤️ Lämna ett svar
  6. Livet på Lanta Lämna ett svar
  7. Blå, blå vindar 1 Kommentar
  8. Bosättning Lämna ett svar
  9. En lång dags färd mot natt Zz Lämna ett svar