Blogg


Hej! Vad kul att du hittat hit, hoppas att du stannar en stund. Det här är min plats där jag samlat och kommer att samla lite reseminnen, till största delen från Thailand. Blogginlägg kommer kanske mest periodvis när vi är ute och reser men berättelserna finns, och drömmarna och planerna om nästa resa. Skriv gärna en rad vid inläggen, alltid kul att höra ifrån er 🙂 Välkommen att resa runt med mig. 

"gilla" gärna min facebooksida här, om du vill bli uppdaterad när det händer nåt nytt på bloggen! <3

Senaste inlägg:

…en liten uppdatering😇😜…

Ja då har det oundvikliga hänt..ny resa 2020 är bokad YEAH!!. Denna gång något kortare än vanligt.

Med kortare menar jag att den ligger inom visumgränsen. Vi kommer att vara i Thailand 55 dagar, och turistvisum som vi söker ligger ju på 60 dagar utan förlängning. Vi har alltid sagt att vi ska bli borta längre för varje år, men ibland händer det att man måste styra om sina planer och ta ett steg tillbaka. Men å andra sidan är ju 55 dagar inte fy skam det heller.

Vi kommer denna gång flyga direktflyg till Krabi och planen är att åka direkt till Koh Lanta, vi tänkte prova på att stanna upp lite och att vara på samma plats i en månad och liksom boa in oss lite, känna på lite hur det känns att inte ha ena armen i ryggsäcken hela tiden. Hur resten av resan ser ut vet vi dock inte ännu.

Vi har inte bestämt oss riktigt för var vi ska bo ännu, vi gillar ju Funky Fish och den delen av Longbeach, men å andra sidan kanske vi skulle prova något nytt..dengue nojjan är ju lite extra påtaglig just där.

Ni som följt mig vet ju att jag åkte på denguefeber i februari, och den hänger ju med lite fortfarande som en skitjobbig och oönskad stalker. Och det jag inte visste förut var att förutom ”mental depression och trötthet” så drabbas 45% av håravfall som slutkläm flera månader efter insjuknandet. Jag har under den senaste månaden tappat galet mycket hår, det är hemskt, hårborsten är knökfull varje dag och alla tröjor ser efter en dags användning ut som om dom är utrustade med pälskrage. Men ljuspunkten är att man KAN få tillbaka håret…gaaah!!! men men i sammanhanget får man väl se det som ett” i-lands” problem…även om det känns surt.

Men nu är sommaren här, och med den förhoppningsvis sol och värme, och även fast jag jobbar mestadels av tiden så tänker jag i allafall njuta, trött, tunnhårig och den mentala depressionen  till trots för nu är det husbilstider och ”Rastabyttan” våran rullande koja ger oss mini semestrar varje ledig helg, så schas denguedepp och tramshår, och välkommen sommar och sol.

Ha en fantastisk sommar !!

 

Vi säger hej då till +35 och sol och hej hej till VÅREN?..☀️

Då har vi liksom kommit till vägens ände, det är vår sista dag och natt i Bangkok, och våran sista dag och natt på årets resa.

Den kändes verkligen oändlig där i början på januari då vi drog iväg med hotet om snökaos i nacken och oron att det skulle bli stopp på E4:an.

Den här resan har varit lite annorlunda än våra tidigare både på gott och ont, den började ju så himla mysigt där på Funky Fish och koh Lanta med våra ”barn”. Jag är så himla lycklig att det blev möjligt.

Efter att dom åkte hem sen så blev det inte bara tomt utan livet fick en extra twist några dagar efter, när denguen slog sig ner som en oinbjuden gäst, denguen som gjorde att drygt en vecka totalt försvann ur mitt medvetande och ytterligare ett par veckor var som något slags jolmigt vakum innan jag kunde känna att knopp och kropp åter var tillbaka och jag kunde delta i livet igen.

Men som alltid har det varit en fantastisk resa, nya platser, gamla bekanta älskade platser, vänner efter vägen, sol, mat och några för oss nya ord i våran ”thaiords-bank”.

Som alltid så avslutar vi i Bangkok, inte så mycket för shoppingen längre, utan mer som en slags förberedelse inför hemfärd..få bort den där ”sanden mellan tårna” lättjan som man dragit på sig, och skärpa till sina sinnen lite.

Ingen moppe att glida runt på längre, nä nu är det fötterna som får jobba, stegräknaren i mobilen som nästan kleggat igen får hosta upp sig och börja jobba igen. Flip flopparna som suttit på fötterna sen avfärd och som tills nu känts som mjuka tofflor, har plötsligt börjat skava och en sjukt irriterande blåsa har placerat sig strategiskt precis vid ”tåpinnen”…kanske även det är ett  steg i själva förberedelsen.

Vi har ägnat dagarna åt att promenera, kryssa oss fram över gatorna men allt som oftast smyger vi in på bakgatorna för att dels få lite skugga och dels för att komma bort från det värsta kaoset. Men det är konstigt att nästan alltid när man just smyger sig in där bakom, så öppnas det upp nya platser med små marknader eller gångar längs någon kanal som man inte visste fanns. Det är lite av ett äventyr eller tv-spel med nya ”levels” och nivårer.

Det är också fantastiskt med transformationen som blir när det blir mörkt, en gatusnutt eller gränd som mest ser ut som en sotig skräpig bortglömd plats. Kan efter mörkrets inbrott bli något helt annat, kanske en lummig mystisk plats med hjälp av någon gatlykta, eller en färgglad uppsluppen plats med musik och små fräsande matvagnar.

Bangkok är verkligen en plats som liksom kryper sig in under skinnet utan att man först märker det. Efter vårat första besök här 2006 så sa vi nog båda två, aldrig mer! Det var bara hemskt och olidligt varmt.

Nu är det så mycket mer, fortfarande olidligt varmt…men det ligger alltid en seveneleven runt hörnet som man kan gå in och svalka sig i, det finns mat som du faktiskt vill äta i varje gathörn, även sånt du inte vill äta förstås, men framför allt du har ett val.

Du kan roa dig i timmar med att bara sitta och titta på folk, det finns allt här, alla sorter och från alla världens hörn, nästan alla är på väg nånstans, vissa har precis kommit. Sent i går kväll satt vi vid ett bord på gatan och plötsligt kommer det en kille med full packning, man ser att han är på väg med bestämda steg, plötsligt stannar han vid killen som säljer lustgas (ja allt kan säljas) och efter lite förhandling om priset får han sin ballong fylld, man ser att han är ett ”lustgasproffs”. När han sugit i sig sin ballong ”just like a pro” så köper han en till!..och ytterligare en till men är inte riktigt nöjd…men ändå vid gott mod, han slår sig ner en stund hos oss och snackar lite resor och lustgas och sånt som man snackar med ”lustgasproffs” om..sen rusar han vidare ut i Bangkoknatten.

Ja som sagt man har aldrig tråkigt om man inte vill…och i värsta fall kan man ju köpa sig lite lustgas.

Det känns alltid lite vemodigt så här i slutet, och kanske lite extra också i och med att jag skriver om det…det blir så svart på vitt att nu är det över för den här gången. Och som alltid vill jag tacka alla er vi har fått hänga med den här resan, som har förgyllt några dagar och kvällar för oss, Taack! 🙏❤️Jag vill också tacka alla er som följt oss här på bloggen, det är så kul och ger så mycket inspiration❤️🥰…Nu börjar det låta som ett Oscars tal, det var inte meningen😅..kanske bäst att sluta nu med flaggan i topp innan det blir för smetigt.

Men taaaack🙏❤️

 

 

Sriracha-andra chansen 👍🏼😜

Det finns ju några platser i världen som man utan betänketid förknippar med ätbara saker. Några exempel är Västerås-gurka, Piteå-palt, Örebro-kex, Västervik-senap osv. För mig är Sriracha -sås, het chilisås och inget annat.

Och till skillnad mot tex västeråsgurka så är nog Srirachasås känt i hela världen av människor som gillar het mat. Och då skulle man ju kunna tro att staden greppat det och gjort det till sin sak…liksom marknadsföring, t-shirts, nyckelringar..eller varför inte helt enkelt lite schyssta sås flaskor? Men så är inte Sriracha, dom jobbar inte så.

Vi dissade ju den här staden efter vår snabbvisit för några dagar, då vi i området kring vårat hotell snubblade över alla ”tjej-barer”, det blev lite ”redlight -district” varning. Så nu när vi hade några timmar att slå ihjäl innan vårat tåg till Bangkok skulle avgå så tänkte vi ge det en andra chans.

Vi tog en tuktuk direkt från piren till tågstation när vi anlände, där dumpade vi vår packning.

Och jag tror att jag vid flera tillfällen hyllat just tåg, eftersom tågstationer liksom ligger lite centralt i städerna och man är där man ska vara på en gång. Så är inte fallet i Sriracha, Det blev en ganska lång promenad i stekande sol innan vi kom till någonstans som var värd namnet stad. Under hela vår vandring letade vi tecken på såsförsäljning eller tröjor med tryck som kunde bevisa att vi i allafall varit här..men nope.

Efter någon timme satte vi oss på en restaurang och tog lite dricka, och passade även på att stapplande försöka förhöra kyparen. Han sprang in i köket och hämtade en flaska sås, men när vi frågade om det var originalet så såg han tveksam ut. Efter lite rundprat så kom vi fram till att det var till marknaden vi skulle ta oss, sagt och gjort vi hoppade in i en tuk tuk som skulle köra oss dit.

När vi väl var framme kände vi oss väldigt tveksamma att vi kommit rätt, det var mer som en gata med affärer, visserligen med gångar in och klädförsäljningen, men ingen mat direkt.

Men vi hittade en affär som sålde flaskor och konserver och äntligen hade vi kommit närmare vårat mål, vi inhandlade två olika sorter varav en skulle vara just originalet.

Efter ett besök på den lokala seveneleven butiken hittade vi dessutom små plastflaskor med såsen..och med texten original printat…och om inte det är äkta vara, så vet inte jag vad som är.

Trots att vi inte hittade några Sriracha t-shirts eller andra merchandice så får vi väl ändå revidera vår total diss om staden sedan första besöket, det finns en annan sida också, en sida som känns som en helt vanlig thailänsk stad, lite trevligt rörig med andra ord.

Och är det något som staden har satsat på när det gäller försäljning så är det dom blommiga Hawaii skjortorna i grälla färger och hysteriska blommönster, som senast såg dagens ljus under tidigt 80-tal, dom verkar i alla fall vara en storsäljare, over and out från Sriracha.

 

Koh Sichang och Buddhas fotspår👣🙏🌼🏛

Sol igen när vi vaknade, efter en dag med mulen himmel. Efter frukost hoppade vi upp på moppen med öns enda strand som mål. Det blev några timmars läsning och sol/skugg häng, vi delade även på en kyckling med vitlök och färsk svartpeppar så att vi kände att vi gjorde lite rätt för oss när vi satt i var sin solstol. Med tanke på att det bara finns en liten badstrand här och att det faktiskt är helg, så är det ändå inte trångt på stranden eller under ”parasollmattorna”.

När vi kände oss färdiga med sol och bok intaget började dagens verkliga uppdrag…att hitta Buddhas fotspår. Vi hade ju ett litet hum om var det låg eftersom vi kunde se en pytteliten vit byggnad högt uppe på ett berg i från våran balkong och som den lokala kartan upplyser om att det är där det finns… fotspåret.

Ön är ganska liten men lätt att förvirra sig på, i allafall när man inte varit här så länge, landskapet känns lite svenskt i vissa delar med mossbelupna bergsknallar och små vindpinade träd. Trafiken är mestadels lugn och består av moppar och tuk tukar, här har dom föresten supercoola tuk tukar, dom ser ut som custom motorcyklar med plats för ca fyra passagerare, och dom finns i mängder.

Backarna upp till Buddhas ”fot”var enorma och slingriga, min första tanke var att det här går aldrig!! Men som alltid när man väl är på gång så funkar det och man tar en bit i taget.

Väl uppe möttes vi av ett litet stånd där en man satt och sålde lite prylar..förutom lite tygväskor som berättade att vi befann oss på koh sichang så sålde han också lite ”gåvor” till Buddha. Och vilka är vi att säga nej till det? Så vi inhandlade en blomma, en gul blomgirlang, rökelse och ett par bladguldspapper till en kostnad av 30 baht.

Utsikten från berget och det lilla vita templet var fantastisk, tyvärr svårt att fånga på bild…men tro mig, det VAR högt.

Vi tänder rökelser gav våra blommor och gjorde vårat bästa för att få loss det lilla bladguldet från sitt papper för att smeta fast det på Buddhan..nja lite fastnade väl där det skulle men övervägande guld hade vi nog med oss tillbaka i form guldglittrande strössel som tok fastnade överallt på händer och armar.

Säga vad man vill, men Buddha måste ha varit en storvuxen kille om man nu ser till hans fotstorlek! Detta var enligt enl en informationsskylt en replika i sten som en Thailänsk prins hade tagit med sig från Bodh Gaya i Indien 1892.

Nöjda med att vårat kulturella uppdrag hade lyckats begav vi oss åter ner för ”stupet” och ner till den lilla byn.

Byn består av några få gator med små affärer med typiskt thaiutbud, en blandning av kläder, plastbyttor, husgeråd lite snören och ja ni förstår temat. Restaurang utbudet är inte heller varken överraskande eller särskilt varierande, och av det enklare slaget, slitna plaststolar och rangliga bord, lite same same överallt..fisk och skaldjur dominerar menyerna till Rickards förfasan, men jag är nöjd.

På vår kvällspromenad sprang vi på ett gäng grisar som tydligen bodde efter vår väg, dom var riktigt respektingivande och när en av dom bestämde sig för att under högljutt grymtande slå följe med oss så stoppade jag snabbt som tusan ner kameran i väskan, och vi tog oss så snabbt våra flippfloppar bar oss ner till den större gatan i hopp om att han skulle komma på andra tankar, men han hade redan stannat och hittat ett par soptunnor att böka runt med som tydligen var mer intressanta än oss.

 

 

 

Sri racha kanske inte fick en ärlig chans?..🙈

Efter en ovädersnatt på koh Chang så packar vi ihop våra saker för som det känns biljonte gången och kör dom sjuttielva backarna till färjan för sista gången denna resa, vädret är med oss hela vägen, vi har dom svarta molnen i hasorna, men det blev inte mer än så. Vi fick vänta på färjan ett litet tag innan vi körde dom sista milen längs den guldregns kantade vägen till Trat där vi lämnade moppen.

 

Vi bestämde oss under resans gång att vi skulle hitta en buss redan idag till Sriracha, har alltid velat åka dit, pga ”tuppsåsen”som vi använder som typ ketchup hemma.

Det blev en bussresa för oss till Laem Chabang för bussen gick inte till Sri Racha, men därifrån kunde vi ta en taxi sas det i biljettluckan. Jag vet inte när hon i biljettluckan var i Laem Chabang senast, men det där med taxi var i alla fall inte aktuellt när vi anlände. Det var becksvart ute och vi hoppade av vid en bussstation som hade sett sina bästa dagar, efter lite runt frågningar så hade vi ett alternativ, taximoppe dom resterande 8 km.

Det alternativet visade sig inte heller vara en piece of cake, eftersom vi behövde två. Så efter lite snicksnack och diverse språkförbistringar så tog vi vårat pick och pack och gick till närmaste bensinstation…på såna ställen brukar det ju finnas lite fordon i drift, och efter att ha engagerat all personal i vårat dilemma så gick vi fram till en bil och frågade vart han skulle och berättade att vi var på väg till Sriracha. Han och hans familj var dock på väg åt andra hållet till Pattaya, men det tog mindre än en 1/2 minut så bad han oss hoppa in i bilen och dom vände och körde oss ända fram till hotellet. Dom ville verkligen inte ha betalt men vi gav ändå 200 baht som tip.

Trötta och hungriga checkade vi in på detta snofsiga hotell, dock fem trappor utan hiss, och lika många ner för att hitta lite mat klockan 21.30.

Efter en rundvandring i jakt på föda inser vi ganska snabbt att utbudet på mat är mindre än utbudet på tjejjer. Besvikelsen är stor över mina ”drömmars stad” Sri Racha. Är det så här överallt längs denna kust? Eller råkade vi bara hamna fel? Vi vet inte.

Mat hittades till slut, och riktig god, men jag har nog inte sett så många kackerlackor sammanlagt på åtminstone tre år som jag såg på gatorna här bara under denna lilla promenix.Jag är ledsen över att behöva säga att vår bekantskap med denna stad slutar kanske  här…

I morse promenerade vi med vår packning till piren som leder till den pyttelilla ön koh Loi, där tog vi färjan över till koh Sichang ca 40 min och 50 baht.Färjan var knökfull av helgfirande thailändare och vi hade för säkerhets skull förbokat boende. Med hjälp av vår kompis GubbenPåSidan (GPS) tog vi oss hyfsat snabbt till hotellet.

Ön verkar mysig så här långt, en by som känns trevlig och ganska fina vägar att ta sig runt på med moppen och enligt den tryckta turistkartan mycket sevärdheter som byggnader och tempel…den ”sevärdheten” som jag känner mig sugen på är Buddhas fotspår, det spåret ska vi leta efter i morron.

Efter en lunch som var supergod och stark så ögonen sved och andningsorganen fick hostspasmer när den tillagades så for vi iväg och letade efter vad kartan visade, öns enda beach.

Det är nog så att är man ute efter en superstrand med sol o bad som mål, så ska man nog välja en annan ö. Stranden var ganska liten och delen med sand ganska smal och resten är sten.

Stor del av stranden var täckt av tätt ställda parasoller med solstolar och små bord under, väldigt thaistyle, gratis att nyttja, men såklart finns det outsagda önskemål om att man handlar nåt att äta eller dricka.

Vi har i allafall bestämt att vi stannar här två nätter, om inte annat för att hitta Buddhas fotspår….kanske blir lättare att hitta det än Sriracha såsen i Sriracha.

Från backpacker till flashpacker😜🤩(khlong Kloi beach)

Nu har vi alltså avnjutit sötman av det ”ljuva livet” i några nätter, och börjar vänja oss vid att promenera rätt ner på stranden ( genom restaurangen) på morgonen, efter en sval natt till toner av soft hissmusik.

Stranden är jättefin och vattnet är badkarsvarmt på gränsen till för varmt för att ens svalka. Det är en ”lagom” stor strand som är kantad av små resorter med tillhörande restauranger, ifrån stranden ser man över till den långa piren i Bang Bao och fiskebyn.

Prisnivån på resataurangerna längs stranden är något högre än längs vägen och Lonley beach som har högre konkurrens, här tar till och med den lilla affären samma pris för en liten öl som strandrestaurangen vilket känns lite tokigt. Om du däremot går in bakom till den lilla ”byn” som är så liten så den knappt kan kallas by, så finns fler små restauranger som håller lägre priser men hög nivå på maten.

Vi har även lyckats hitta en reaggie bar värd namnet här, som har gått all in med stylingen och som inte sparat på krutet. Dom håller även med live musik till den något överprissatta ölen och drinkarna. Men får ändå några extra saronger från oss för mysigt häng, trevlig personal och fungerande toa.

Efter dagens strandhäng brukar vi försöka motstå frestelsen att lägga oss i vår svala bungalow och istället sätta oss på moppen och utforska omgivningarna lite, jag börjar nu vänja mig vid koh Changs galna vägar, det är backar och kurvor som man i början tror är omöjliga att ta sig upp, ner eller igenom. Men efter snart två veckor här känns det helt ok…och nästan, men bara nästan lite kul (men säg inte det till Rickard)

För den som inte vet det kan jag berätta att det kryllar av apor här, dom knallar obrydda omkring på telefontrådarna (heter dom det fortfarande, har telefoner trådar ?) eller så sitter de längs vägarna och ibland går dom mitt i vägen när man kommer åkande och spelar både blinda o döva fast vi tutar och nästan kör på dom. Jag tycker personligen att dom är lite läbbiga, fast många står nära o fotar och matar dom och ibland har man sett att dom ryckt kassar ur händerna på folk som stått för nära, inte kul att se sin nya sarong eller i värsta fall plånka fara in i djungeln och evigheten. Nej jag litar inte på dom små gynnarna.

Igår kväll när vi satt och åt vid vår restaurang såg Rickard först en stor skugga ute i vattnet, så han gick ner för att se vad det var, han såg bara att det simmade längs strandkanten men inte vad det var, efter ett tag så gick en av tjejerna på restaurangen ner eftersom hon också fått syn på skuggan, och då blir man ju lite nyfiken, det visade sig att det var en stor catfish enligt henne och dom brukar inte gå så nära stranden vi försökte gå efter den och fota men bilderna blev inte så bra, men hon upptäckte tydligen en massa småfisk i stimm, som hon och några till ägnade resten av kvällen till att ta upp ( kattfirren fick simma vidare.)

Ikväll är det veckans happening på vår resort.. som föresten har det fancy namnet YuYu Golden beach resort. I kväll hade dom BBQ och kvällen till ära har man tagit in en discjockey (heter det ens det längre?) som till en början spelar någon konstig psykidelisk musik som är nån blandning av modern jazz och salsa med någon slags dunk dunka i bakgrunden, typ hissmusik extra allt, fattar inte riktigt hur dom tänkte där…

Kvällen slutade dock bra, musiksabotören med dom dyra hörlurarna gav upp och lämnade över till Nick en thaitrubadiur som kanske spelar gitarr lite bättre än han sjunger så ordningen var återställd.

och framåt nattkröken hamnade vi hos chan Siam bar mer känt som hippibussbaren tror jag. Rickard bjöd på sig själv och jammade loss på scenen till min och övriga två gästers förtjusning.

I morgon checkar vi ut och lämnar koh Chang med Trat som mål, främst för att lämna tillbaka moppen som vi hyrde där för drygt två veckor sen, det är galet hur fort tiden rusar iväg.

Bonus material: den skitdåliga bilden på ”the catfish”…jag gick ändå ganska nära 😳


Senaste inläggen

  1. …en liten uppdatering😇😜… Lämna ett svar
  2. Hat Yao (2016) Lämna ett svar
  3. Ban Saphan Lämna ett svar
  4. Vi säger hej då till +35 och sol och hej hej till VÅREN?..☀️ Lämna ett svar
  5. Sriracha-andra chansen 👍🏼😜 Lämna ett svar
  6. Koh Sichang och Buddhas fotspår👣🙏🌼🏛 Lämna ett svar
  7. Sri racha kanske inte fick en ärlig chans?..🙈 Lämna ett svar
  8. Från backpacker till flashpacker😜🤩(khlong Kloi beach) Lämna ett svar
  9. Gamla vänner och nya beacher😍🏖 Lämna ett svar