Blogg


Hej! Vad kul att du hittat hit, hoppas att du stannar en stund. Det här är min plats där jag samlat och kommer att samla lite reseminnen, till största delen från Thailand. Blogginlägg kommer kanske mest periodvis när vi är ute och reser men berättelserna finns, och drömmarna och planerna om nästa resa. Skriv gärna en rad vid inläggen, alltid kul att höra ifrån er 🙂 Välkommen att resa runt med mig. 

"gilla" gärna min facebooksida här, om du vill bli uppdaterad när det händer nåt nytt på bloggen! <3

Senaste inlägg:

Fuck Koh Rona 🦠🏝

Tiden är urled!, mina cirklar är rubbade och tillvaron är on hold. Den här tiden på året ska nedräkningen i holiday appen redan ha börjat ticka ned. Vinterns resa ska vara bokad, planerna och drömmarna ska gå på högvarv.

Men icke!! det är inte exotiska beacher och mysiga byar med krångliga namn i min google historik, utan UD, Folkhälsomyndigheten…och det krångligaste namnet är typ statsepidemiolog. Jag lusläser inlägg i alla facebooksgrupper med Thailandsanknytning, jag sållar och tar till mig information som ges från alla källor, både mer och mindre trovärdiga. Och den ständigt återkommande frågan är, nääär ska Thailand öppna upp för turister? Och svaren är lika många som experterna, 1 oktober, 1 november..inte före årsskiftet, troligtvis februari eller tidigast 2022.

Och sen har vi ju karantän frågan, hur länge? hur dyrt? och var?

Människor dör över hela världen, och som vanligt är det dom som redan har det svårast som drabbas hårdast. Sjukvården svettas bakom visir och skyddsutrustning och stora och små företag går i konkurs. Trots allt detta ofattbara verkliga lidandet eller kanske inte ”trots”, utan just därför att det är så ofattbart, så erkänner jag skamset mina egna kommande ( eventuella ) förluster.

Mina egna grubblerier och tilltagande oro som upptar min lediga tid handlar om en resa till Asien, när hjärnan inte är uppkopplad till andra fjuttiga bekymmer och andra personliga uppoffringar i Covid-19´s kölvatten förstås. Och alla, precis alla mina bekymmer hamnar när jag sätter ord på dom i ”mappen” Lyxproblem och I-lands problem…och ja, jag skäms.

Hur kan ett land på andra sidan jordklotet fått en sådan stor betydelse i ens liv, att när något så stort som en global pandemi sätter käppar i hjulet för att resa dit, då blir sorgen så stor att den gör fysiskt ont.

Jag vet att jag inte är ensam att känna så här och det är både en tröst och sorgligt på samma gång.

Det finns tusen skäl till att hoppas att den här pandemin ebbar ut och dom allra flesta är större och viktigare än att vi ska få fortsätta att resa, men längta kan man väl få göra?och hoppas?..utan att vara en superdålig människa.

Jag säger som Anders Tegnell ”Håll i och håll ut” ❤️

 

Hemma bra, men borta bäst?

Upp i ottan..i mitt tycke, för att ta 7 tåget till Bangkok (Thon buri station) en tre timmars resa för 100 baht, fläkt och nerdragna fönster. Bänkarna var stenhårda och galonklädda och trots ”super ventileringen” i tåget så blev det rejält svettigt mot galonet och munskydden, för även här åkte dom på eftersom princip alla hade det.

sen blev det taxi till hotellet 55 baht på taxametern inklusive ett splash med handsprit. Det märktes direkt när vi kom fram till det annars så folktäta Khaosan area att det inte var som det brukar. Det är glest mellan flanörerna, försäljare och tuktukförare sitter o halvsover på sina bänkar.
Min ”spaning”är att Bangkok inte är sig likt.

Vi har gått runt lite och småshoppat lite sånt man vill ha med sig hem…vilket blir mindre o mindre för varje år, det känns ju som om behovet är mättat vad det gäller träelefanter och t-shirts med knasiga tryck.

Efter några timmars häng på rummet så beslöt vi oss för att det lika gärna kunde få bli en ”hemmakväll” fullt ut, det förtar glädjen lite att mingla runt bland folk med det osynliga hotet runtomkring oss. Rickard tog på sig hjälte rollen och gick ut och köpte hamburgare på Burger King som vi åt på rummet, och jag kan ärligt säga att det var åtminstone topp fem det godaste jag ätit på länge…och definitivt det dyraste.

Vi lever lite i själv påtagen karantän här, går endast ut när vi måste….och så gjorde jag en liten utflykt till takpoolen förstås, där var det också ganska tomt och jag lyckades hitta en extra tom hörna, det känns lite som om livet stannat , och vi bara väntar på startsignalen att få åka hem. Allt känns väldigt overkligt även för oss..eller kanske speciellt för oss som levt ett helt ”normalt liv i paradiset”fram tills nu.

Hotellet håller på att sanera, och rummen som blir tomma total städas och desinficeras, det är väl i och för sig av godo och behövs säkert, men det känns lite läskigt. Barer och Restauranger får inte sälja alkohol för att minska sociala sammankomster, dom redan tomma gatorna blir ännu tommare.

När vi tog oss ut för lunch så passade vi på att ta en liten promenad samtidigt som vi provianterade lite för eftermiddagen, vi gick på lite folktomma gator och gränder. Man blir alltid lika förvånad när man tar en liten ”genväg” mellan några huskroppar, vilka vindlande gränder som finns där bakom alla hotell och turistgatan, där bor människor i ett annat universum än det som är vårat..det med tröjförsäljare och drinkvagnar. Där finns också små restauranger, butiker och boenden och det är så smalt så att du enkelt kan ta i väggarna samtidigt med utsträckta händer. Det är som en stad i staden.

Det var väl inte riktigt så här man ville avsluta årets resa precis, det känns lite snopet. Men vad jag sett i tidningar och läst på sociala medier så har det varit  och är det hysteriskt galet i Sverige, och jämfört med det kaoset så har vi haft det underbart och helt fantastiskt, och jag tänker inte låta den här coronaskiten lägga sig som en blöt filt över mina Thailands minnen 2020, nej jag tänker gå tillbaka och titta på bilder och läsa lite själv i ”sarongen” när det blir som värst, så att jag kan få tillbaka känslan och lyckan över att jag återigen fått tillbringa en stor del av den gråaste tristaste årstiden i Sverige i det här underbara landet i stället. Landet där solen nästan alltid skiner, där maten nästan alltid är fantastisk och där nästan alla är glada och varma och som på riktigt känns som mitt andra hem.

I morgonbitti tar vi flyget hem. Och som vanligt vill jag tacka alla er som följt mig/oss här på bloggen och alla er som korsat vår väg och för att ni förgyllt vår resa med er närvaro. Khapun mak kha? ”One love”?

 

 

Kanchanaburi

2020

Kanchanaburi är som många platser i Thailand ett namn som funnits på min ”to go list” i många år utan att jag egentligen inte vetat varför. Nu när jag läst på inser jag att det är en plats som många är bekanta med från filmens värld. Bron över floden Kwai, jag ska ärligt säga att jag är faktiskt inte helt hundra på att jag sett den ens, även fast titeln får klockor att ringa.

Nu är vi i allafall på plats och har installerat oss i vårat guesthouse som är ett såkallat rafthouse ( flottehus ). Kanske inte super flashigt men mysigt, det ligger förtöjt vid kajen och nås via en kort bro. Vi lyxade till oss lite och valde ett rum med flodutsikt, och från vår balkong som ligger nästan i vattennivån ser man solen gå ner och spegla sig i floden Kwai…ganska coolt faktiskt.

Som vanligt är det moppe som gäller för att ta sig runt, så efter frukost drog vi iväg, med lite styrhjälp av googlemaps. Vi tråcklade oss i genom stan och ut på vischan och vårat första mål var det häftiga tempel området Wat ban Tham, en gigantisk drake vaktar/hänger nerför det höga berget och ur dess öppna gap böljar en lång röd tunga som även fungerar som trappa för besökar till templet.

Om man tar sig uppför dom trappstegen, vilket jag inte kunde, så kommer man tydligen till en grotta med en stor guldbuddha, en trappa leder sen upp igenom och ut ur grottan på toppen av berget med en grymutsikt och där man kan beskåda draken uppifrån där hela dess kropp ligger med huvudet neråt över berget.

Men det får bli vid ett annat tillfälle för mig, när jag har fixat höften, det räcker med utmaningen att ta sig upp på och av moppen i dagsläget.

Denna utflyktsdag har bjudit på mulet väder och störtskurar, vilket har inneburit för oss att vi allt som oftast fått dyka in i affärer, under presseningar och restauranger när det varit som värst, men på så sett tog man sig också lite tid för lunch eller en ”fika” i den lokala affären, det blir som det blir liksom.

Nästa stop var ett annat tempelområde, Wat ban suea. Också galet magnifikt ute i ingenstans, hela Kanchanaburi är helt nerlusat av tempel och galet stora buddhor och många står uppe på bergsluttningar eller bergstoppar, vi ser dom överallt när vi susar runt på vår moppe. Men det var bara två vi besökte resten fick vi liksom på köpet omgivna av det fantastiska landskapet runtomkring.

Förutom regnstopp så blev det även några felåkningar, vi var inte alltid överens med ”Gubben På Sidan” (GPS:n) så det blev några mil extra den här dagen. Vi hade även satt ett mål att besöka ett gigantiskt träd, a giant monkey pod tree, som är 100 år gammalt. Och det var verkligen stort och fint på riktigt…säger bara det Sparbankseken släng dig i väggen.

Den lilla pyttepricken under bågen är jag..

Guesthouse Siri dolphin Khanom

..och vid närmare eftertanke så är det nog samma träd som vi har sovit under i drygt två veckor i Khanom…det är i allafall förvillande likt.

Så det var nog meningen att vi skulle trassla oss hit, och trotsa vädrets makter för att knyta ihop den berömda påsen.

Idag  vår sista dag och natt här i Kanchanaburi har vi besökt den berömda bron och järnvägen över floden, vi promenerade på spåret över till andra sidan, vi mötte några enstaka flanörer annars var det ganska folktomt, det satt en gammal dam på spårkanten med några små vattenfyllda plastpåsar med diverse levande små ålar och småfisk, hon satt och småpratade lite för sig själv eller till någon högre makt, när hon såg oss visade hon med händerna att hon strax skulle släppa ut dom i floden, förmodligen för ”good luck”

som alltid vid sådana här turistattraktioner så samlas det alla typer av försäljning som mat, kläder, smycken och souvenirer som om de egna minnen inte räcker till ska berätta att man iallafall varit där.

Kanchanaburi har många ”ansikten”, den storslagna naturen med bergen med sina dimslöjor och den alltid närvarande floden som ringlar sig fram var man än är, landsbygden med hästar, kor och höns, stadsbebyggelsen som ser ut som de flesta lite större förorter i Thailand och den lite mer ruffiga delen med små hus av lecablock och rostig korrigerad plåt.
Och som sig bör även en bargata med lysen, livemusik och dunka dunka musik och det är ju jättemysigt såklart, men tyvärr så tror vi oss även se såkallade ”tjejbarer”vilket i mitt tycke drar ner intrycket, men det går kanske inte att komma ifrån. Jag dömmer verkligen inte tjejerna men jag tycker det är obehagligt och sorgligt att efterfrågan finns, att några har och tar sig rätten att köpa en annan människa…och att någon ser sig tvungen att bli köpt. Ett av många symtom på att världen är orättvis.

Men i det stora hela så gillar jag Kanchanaburi som plats, fast under en längre tid skulle det nog bli svårt, tror jag saknar närheten till havet för mycket även om floden gör mycket för att förgylla upplevelsen.

I morgonbitti tar vi tåget till Bangkok (Thon buri ) för att ta oss an slutet av vår resa…och det är med mycket blandade känslor.

 

 

 

 

Dags att rulla vidare

Sista dagen i Khanom för i år, sista dagen på stranden och vår lånade rosa brödrost är nu återlämnad till sin ägare.

På morgonen var Rickard i väg med våra  svenska vänner på morgonmarknad och inhandlade färska räkor ( medans jag sov min skönhetssömn ).
Vår sista kväll tillbringade vi med Elisabet och Leffe och avnjöt dom hemmakokade räkorna med rostatbröd, ägg och vitlöksmajonäs, jäklarns så gott det var, en riktigt värdig avskedsmiddag.

Morgonen efter packade vi ihop oss för att åka en sista gång till Eid för att säga hej då och efterskänka vattenkokaren som vi fått ärva på koh Lanta, så nu har den fått ett ”forever home”. Vi hade även lovat att ha ett FaceTime samtal med hennes bror Nui som har blivit munk, ett märkligt samtal eftersom han inte kan ett ord engelska, men det var kul att se honom igen och han såg så fin o nöjd ut i sina oranga kläder, och kanske att vi ses nästa år om han kommer till byn.

Sen blev det buss till Surathani där vi bokade tågbiljetter för kommande natt till Nakhon Phantom för vidare färd till Kanchanaburi.

Efter en sömnlös mycket kylig natt på tåget var vi framme i Nakhon Phantom kl 6 på morgonen. Där inhandlades nya biljetter till nästa tåg som gick tre timmar senare..Det var även här som munskydden åkte på för första gången på riktigt.

För även om expertis säger att munskydd inte hjälper mot Corona Covid-19, eller virus överhuvudtaget, och då framförallt den sorten som är i bruk här som återanvänds dag ut och dag in, så tar vi seden dit vi kommer.

Asien överlag är ju en munskyddsälskande världsdel, speciellt i städer, så för att inte bli än mer nyfiket granskade än vi redan är på dessa platser där turismen är i det närmaste obefintlig så kändes det helt rätt att av respekt sätta på oss dom.
Väntan kändes otroligt lång på stenbänken, kanske extra lång pga total uttmattning, sömnbrist, värmen trots denna tidiga morgon, och på det ett ganska tätt munskydd. Detta skulle också visa sig bli den varmaste dagen på hela vår resa.

”Väderappen” säger att det är 39 grader i skuggan…med en känsla av 48 som peak vid 16-tiden.


Det är i princip omöjligt att vistas utomhus, det blev istället en tidig lunch på vårat guesthouse med en grön bebisorm slingrande på väggen bredvid som sällskap….Hamburgare och pommes (spännande att se vad våra thaimagar tycker om detta), sen dusch och en välbehövlig tupplur i vårat gungande rum till ljudet av floden Kwai´s ( Khwae Yai ) många aktiviteter.

 

Tuppen är den nya chihuahuan

Dagarna går rasande fort, det kanske är för att man börjat få rutiner, det är både för och nackdelar med att stanna länge på samma ställe. Fördelen är ju att man får ett lugn som man ju inte får när man flyttar runt mycket. Man vet ungefär hur dagen kommer att se ut. En frukost hemma..alltid likadan, två rostade formbröd med ”plastost” och pulverkaffe.
Sen insmörjningproceduren med diverse cocosolja och solskydd, ner till stranden nån timme, lunch någonstans…sen kan det variera lite, antingen en utflykt med moppen, hem för dusch o chill eller proviantering för kommande frukostar.

Sen är det dax för kvällsaktiviteter. Dusch, hänga på balkongen, och när mörkret faller bestämma sig för vad och var man ska äta middag. Igår tex fick jag lite cravings för västerländsk mat, pizza stod högt på önskelistan listan, även rödvin. Så jag förpreppade en petflaska med rött vin eftersom restaurangen som serverade pizza inte hade vin på menyn ( hade kollat innan att det var ok att ta med eget )

Ivern och förväntan var lika stor som besvikelsen, när vi fick veta att kocken var sjuk och restaurangen stängd…så det blev papayasallad och kyckling i currypasta som typ alla andra dagar. ( men jag är inte bitter, och än har jag inte gett upp pizzan )

Men det är väl också dom här rutinerna som gör att tiden bara rusar iväg, samtidigt som man får ro i själen.

Ibland tar vi lunchen i samband med moppeutflykten, det kan innebära att man åker ett par mil bara för att luncha i en vägkorsning vid en matvagn, det finns massor av likadana matvagnar på betydligt närmare håll, men det är trevligare att ha ett mål med sin utflykt och då kan målet vara just en annan matvagn.

idag kom det ett gäng coola och glada killar till vår utvalda matvagn, alla bar på en bärsele..typ mitella, inte för att bära bebis eller för att avlasta nån arm, utan för att bära TUPP!…jag säger bara chihuahua i handväska släng dig i väggen..här är det tupp i mitella som gäller.

Dessa tuppar låg så fint och gosade i sina små nästen, och grabbarna var så stolta över att dom blev fotograferade. Tupparnas jobb var att delta i ”sång”tävlingar och kuckelikua finast. Kanske inte ett toppenjobb för en tupp..men bättre än dom gamla tuppfäktningarna som var vanliga förut…och för ett otränat öga för just tuppar så såg dom ut att må bra.

Detta besök i Khanom blev ju så pass långt att vi hann med två Lördagsmarknader..på gränsen till tre, och även fast varje marknad är den andra lik, så hör det ändå till att man ska åka in till byn en sväng..man ska ju ändå äta..och så även denna lördag. Det blev lite korv, sushi och några friterade kycklingbollar på en trottoarkant..

…och som efterätt så blev det för utom mangostickyrice även en liten efterfest med ”gubbarna” utanför shopen i ”lillbyn” strax innan byns enda trafikljus, där det festades på Lao khao ( i emblemtrimmade Hong Thong flaskor ) och grillade larver. Det sistnämnda tackade vi dock nej till.Nu börjar tillvaron med hav och stränder snart lida mot sitt slut. Det känns lite sorgligt samtidigt som det alltid är spännande att komma till nya platser. Men den här kombinationen som finns här är svårslagen i vårat tycke, det finns nästan allt. Oändliga stränder, hav, småstad, byar, landsbygd och härliga människor…kanske inte så mycket shopping och nattliv om man önskar det, stan somnar ganska tidigt…men jag kan leva med det.

Utflykter med utsikter och insikter

Det känns nästan lite skamligt att lägga upp bilder på sociala medier och beskrivande ”raljera” över den outtröttliga solen som gassar från den evigt klarblå himmelen. Samtidigt som man får rapporter hemifrån om regn, snöblask och allmänt gråväder. Så förutom min flygskam så har jag även lite solskam.
Men samtidigt tänker jag att det kanske också ger lite hopp om att solen finns och att den snart också kommer med våren till Norden…jag har även hört att den visat sig lite i allafall mitt i det grå.

Vi har nu fått lite tillökning av ett par vänner som vi träffat på våra tidigare resor hit och som hyr hus här i Khanom. Vi tog en sväng tillsammans med dom för att inspektera den nyfixade vägen till grannstaden Sichon.

Och till skillnad från tidigare år då resan dit var i det närmaste en nära döden upplevelse på grund av den extremt dåliga vägen i branta backar och kurvor, så var den nu nästan religiös.

Det är så fantastiskt vackert att susa fram i det kurviga landskapet högt ovanför havet. Långt där nere silat genom grönska och röda hibiskusblommor är allt turkost och det kantas av vita strimmor av sand.

Det går liksom inte att fånga på bild så att det blir rättvist, men ni får tro mig på mitt ord när jag säger att det är hisnande vackert.

Men så kan jag också tänka ibland när jag sitter på nån strand och tittar ut över havet att det nästan ser ut som en kuliss, när färgerna blir så där intensiva så det nästan gör ont i ögonen.

Idag har vi varit på långtur med våra vänner, det blev en tur på ca 9 mil t/r till Don Sak. ( som synes på bilderna är vädret inte tipp topp hela tiden )

Målet var till den pyttelilla ön koh Raet som är knuten till fastlandet med en smal lång bro. Och det var verkligen den minsta bebodda ön jag varit på, runt ön som är kantad av små hus och verksamheter så går en smal betongväg ( ca 2 meter bred ) där kör det lite moppar och jag såg även några moppetuktukar som användes av lokalbefolkningen att frakta grejer och sig själva med.

Dagens första regnskur kom som genom ett trollslag och vi kastade oss in i något som såg ut som ett litet tempel, men som alltid här så är skurarna snabbt övergående. Och vi kunde fortsätta vår promenad på knappt 2 kilometer runt ön i sakta mak.

Det fanns inga stränder på ön, utan det var mer stenigt. Vi såg lite båtar och en dam som satt o fiskade på en Sten. Det var en mysig tripp att göra som en dagsutflykt.

Sen passade vi också på att besöka Don Sak village, ett ställe som nästan endast passeras med färjeläget som mål, när man är på väg till Koh Samui. När jag tog upp kameran för att fota i byn, fick jag hjälp med insikten att ”varför fota? Det ser ju ut som i alla mindre thaisamhällen”…och ja, verkligen same same. Den insikten kan ju få en att fundera över varför man fastnar för vissa, medans andra bara blir en plats i icloud molnet.

Det blev i allafall en lunch i Don Sak innan vi började vår resa hem via Nam Khang  en liten beach remsa med lite aktivitet i form av något resortliknade, annars kantades vår väg av mest av palmer, hundar, höns, kossor och gigantiska berg.

Men som vanligt är det lika härligt att ge sig ut på små ”äventyr”som innefattar fart, fläkt, små ”strandhugg”, solvarmtskinn och öm rumpa.

 


Senaste inläggen

  1. Hemma bra, men borta bäst? 4 Kommentarer
  2. Kanchanaburi Lämna ett svar
  3. Dags att rulla vidare 2 Kommentarer
  4. Tuppen är den nya chihuahuan Lämna ett svar
  5. Utflykter med utsikter och insikter 2 Kommentarer
  6. Sol sol strålande sol☀️? Lämna ett svar
  7. Ett annat hemma Lämna ett svar
  8. Tha Sala Lämna ett svar
  9. Nakhon si Tammarat 20200222 Lämna ett svar