Koh Si Chang

I morse promenerade vi med vår packning till piren som leder till den pyttelilla ön koh Loi, där tog vi färjan över till koh Sichang ca 40 min och 50 baht.Färjan var knökfull av helgfirande thailändare och vi hade för säkerhets skull förbokat boende. Med hjälp av vår kompis GubbenPåSidan (GPS) tog vi oss hyfsat snabbt till hotellet.Ön verkar mysig så här långt, en by som känns trevlig och ganska fina vägar att ta sig runt på med moppen och enligt den tryckta turistkartan mycket sevärdheter som byggnader och tempel…den ”sevärdheten” som jag känner mig sugen på är Buddhas fotspår, det spåret ska vi leta efter i morron.Efter en lunch som var supergod och stark så ögonen sved och andningsorganen fick hostspasmer när den tillagades så for vi iväg och letade efter vad kartan visade, öns enda beach.Det är nog så att är man ute efter en superstrand med sol o bad som mål, så ska man nog välja en annan ö. Stranden var ganska liten och delen med sand ganska smal och resten är sten.Stor del av stranden var täckt av tätt ställda parasoller med solstolar och små bord under, väldigt thaistyle, gratis att nyttja, men såklart finns det outsagda önskemål om att man handlar nåt att äta eller dricka.Vi har i allafall bestämt att vi stannar här två nätter, om inte annat för att hitta Buddhas fotspår….kanske blir lättare att hitta det än Sriracha såsen i Sriracha.

Koh Sichang och Buddhas fotspår👣🙏🌼🏛

Sol igen när vi vaknade, efter en dag med mulen himmel. Efter frukost hoppade vi upp på moppen med öns enda strand som mål. Det blev några timmars läsning och sol/skugg häng, vi delade även på en kyckling med vitlök och färsk svartpeppar så att vi kände att vi gjorde lite rätt för oss när vi satt i var sin solstol. Med tanke på att det bara finns en liten badstrand här och att det faktiskt är helg, så är det ändå inte trångt på stranden eller under ”parasollmattorna”.

När vi kände oss färdiga med sol och bok intaget började dagens verkliga uppdrag…att hitta Buddhas fotspår. Vi hade ju ett litet hum om var det låg eftersom vi kunde se en pytteliten vit byggnad högt uppe på ett berg i från våran balkong och som den lokala kartan upplyser om att det är där det finns… fotspåret.

Ön är ganska liten men lätt att förvirra sig på, i allafall när man inte varit här så länge, landskapet känns lite svenskt i vissa delar med mossbelupna bergsknallar och små vindpinade träd. Trafiken är mestadels lugn och består av moppar och tuk tukar, här har dom föresten supercoola tuk tukar, dom ser ut som custom motorcyklar med plats för ca fyra passagerare, och dom finns i mängder.

Backarna upp till Buddhas ”fot”var enorma och slingriga, min första tanke var att det här går aldrig!! Men som alltid när man väl är på gång så funkar det och man tar en bit i taget.

Väl uppe möttes vi av ett litet stånd där en man satt och sålde lite prylar..förutom lite tygväskor som berättade att vi befann oss på koh sichang så sålde han också lite ”gåvor” till Buddha. Och vilka är vi att säga nej till det? Så vi inhandlade en blomma, en gul blomgirlang, rökelse och ett par bladguldspapper till en kostnad av 30 baht.

Utsikten från berget och det lilla vita templet var fantastisk, tyvärr svårt att fånga på bild…men tro mig, det VAR högt.

Vi tänder rökelser gav våra blommor och gjorde vårat bästa för att få loss det lilla bladguldet från sitt papper för att smeta fast det på Buddhan..nja lite fastnade väl där det skulle men övervägande guld hade vi nog med oss tillbaka i form guldglittrande strössel som tok fastnade överallt på händer och armar.

Säga vad man vill, men Buddha måste ha varit en storvuxen kille om man nu ser till hans fotstorlek! Detta var enligt enl en informationsskylt en replika i sten som en Thailänsk prins hade tagit med sig från Bodh Gaya i Indien 1892.

Nöjda med att vårat kulturella uppdrag hade lyckats begav vi oss åter ner för ”stupet” och ner till den lilla byn.

Byn består av några få gator med små affärer med typiskt thaiutbud, en blandning av kläder, plastbyttor, husgeråd lite snören och ja ni förstår temat. Restaurang utbudet är inte heller varken överraskande eller särskilt varierande, och av det enklare slaget, slitna plaststolar och rangliga bord, lite same same överallt..fisk och skaldjur dominerar menyerna till Rickards förfasan, men jag är nöjd.

På vår kvällspromenad sprang vi på ett gäng grisar som tydligen bodde efter vår väg, dom var riktigt respektingivande och när en av dom bestämde sig för att under högljutt grymtande slå följe med oss så stoppade jag snabbt som tusan ner kameran i väskan, och vi tog oss så snabbt våra flippfloppar bar oss ner till den större gatan i hopp om att han skulle komma på andra tankar, men han hade redan stannat och hittat ett par soptunnor att böka runt med som tydligen var mer intressanta än oss.