Sri racha kanske inte fick en ärlig chans?..🙈

Efter en ovädersnatt på koh Chang så packar vi ihop våra saker för som det känns biljonte gången och kör dom sjuttielva backarna till färjan för sista gången denna resa, vädret är med oss hela vägen, vi har dom svarta molnen i hasorna, men det blev inte mer än så. Vi fick vänta på färjan ett litet tag innan vi körde dom sista milen längs den guldregns kantade vägen till Trat där vi lämnade moppen.

 

Vi bestämde oss under resans gång att vi skulle hitta en buss redan idag till Sriracha, har alltid velat åka dit, pga ”tuppsåsen”som vi använder som typ ketchup hemma.

Det blev en bussresa för oss till Laem Chabang för bussen gick inte till Sri Racha, men därifrån kunde vi ta en taxi sas det i biljettluckan. Jag vet inte när hon i biljettluckan var i Laem Chabang senast, men det där med taxi var i alla fall inte aktuellt när vi anlände. Det var becksvart ute och vi hoppade av vid en bussstation som hade sett sina bästa dagar, efter lite runt frågningar så hade vi ett alternativ, taximoppe dom resterande 8 km.

Det alternativet visade sig inte heller vara en piece of cake, eftersom vi behövde två. Så efter lite snicksnack och diverse språkförbistringar så tog vi vårat pick och pack och gick till närmaste bensinstation…på såna ställen brukar det ju finnas lite fordon i drift, och efter att ha engagerat all personal i vårat dilemma så gick vi fram till en bil och frågade vart han skulle och berättade att vi var på väg till Sriracha. Han och hans familj var dock på väg åt andra hållet till Pattaya, men det tog mindre än en 1/2 minut så bad han oss hoppa in i bilen och dom vände och körde oss ända fram till hotellet. Dom ville verkligen inte ha betalt men vi gav ändå 200 baht som tip.

Trötta och hungriga checkade vi in på detta snofsiga hotell, dock fem trappor utan hiss, och lika många ner för att hitta lite mat klockan 21.30.

Efter en rundvandring i jakt på föda inser vi ganska snabbt att utbudet på mat är mindre än utbudet på tjejjer. Besvikelsen är stor över mina ”drömmars stad” Sri Racha. Är det så här överallt längs denna kust? Eller råkade vi bara hamna fel? Vi vet inte.

Mat hittades till slut, och riktig god, men jag har nog inte sett så många kackerlackor sammanlagt på åtminstone tre år som jag såg på gatorna här bara under denna lilla promenix.Jag är ledsen över att behöva säga att vår bekantskap med denna stad slutar kanske  här…

I morse promenerade vi med vår packning till piren som leder till den pyttelilla ön koh Loi, där tog vi färjan över till koh Sichang ca 40 min och 50 baht.Färjan var knökfull av helgfirande thailändare och vi hade för säkerhets skull förbokat boende. Med hjälp av vår kompis GubbenPåSidan (GPS) tog vi oss hyfsat snabbt till hotellet.

Ön verkar mysig så här långt, en by som känns trevlig och ganska fina vägar att ta sig runt på med moppen och enligt den tryckta turistkartan mycket sevärdheter som byggnader och tempel…den ”sevärdheten” som jag känner mig sugen på är Buddhas fotspår, det spåret ska vi leta efter i morron.

Efter en lunch som var supergod och stark så ögonen sved och andningsorganen fick hostspasmer när den tillagades så for vi iväg och letade efter vad kartan visade, öns enda beach.

Det är nog så att är man ute efter en superstrand med sol o bad som mål, så ska man nog välja en annan ö. Stranden var ganska liten och delen med sand ganska smal och resten är sten.

Stor del av stranden var täckt av tätt ställda parasoller med solstolar och små bord under, väldigt thaistyle, gratis att nyttja, men såklart finns det outsagda önskemål om att man handlar nåt att äta eller dricka.

Vi har i allafall bestämt att vi stannar här två nätter, om inte annat för att hitta Buddhas fotspår….kanske blir lättare att hitta det än Sriracha såsen i Sriracha.

Sriracha-andra chansen 👍🏼😜

Det finns ju några platser i världen som man utan betänketid förknippar med ätbara saker. Några exempel är Västerås-gurka, Piteå-palt, Örebro-kex, Västervik-senap osv. För mig är Sriracha -sås, het chilisås och inget annat.

Och till skillnad mot tex västeråsgurka så är nog Srirachasås känt i hela världen av människor som gillar het mat. Och då skulle man ju kunna tro att staden greppat det och gjort det till sin sak…liksom marknadsföring, t-shirts, nyckelringar..eller varför inte helt enkelt lite schyssta sås flaskor? Men så är inte Sriracha, dom jobbar inte så.

Vi dissade ju den här staden efter vår snabbvisit för några dagar, då vi i området kring vårat hotell snubblade över alla ”tjej-barer”, det blev lite ”redlight -district” varning. Så nu när vi hade några timmar att slå ihjäl innan vårat tåg till Bangkok skulle avgå så tänkte vi ge det en andra chans.

Vi tog en tuktuk direkt från piren till tågstation när vi anlände, där dumpade vi vår packning.

Och jag tror att jag vid flera tillfällen hyllat just tåg, eftersom tågstationer liksom ligger lite centralt i städerna och man är där man ska vara på en gång. Så är inte fallet i Sriracha, Det blev en ganska lång promenad i stekande sol innan vi kom till någonstans som var värd namnet stad. Under hela vår vandring letade vi tecken på såsförsäljning eller tröjor med tryck som kunde bevisa att vi i allafall varit här..men nope.

Efter någon timme satte vi oss på en restaurang och tog lite dricka, och passade även på att stapplande försöka förhöra kyparen. Han sprang in i köket och hämtade en flaska sås, men när vi frågade om det var originalet så såg han tveksam ut. Efter lite rundprat så kom vi fram till att det var till marknaden vi skulle ta oss, sagt och gjort vi hoppade in i en tuk tuk som skulle köra oss dit.

När vi väl var framme kände vi oss väldigt tveksamma att vi kommit rätt, det var mer som en gata med affärer, visserligen med gångar in och klädförsäljningen, men ingen mat direkt.

Men vi hittade en affär som sålde flaskor och konserver och äntligen hade vi kommit närmare vårat mål, vi inhandlade två olika sorter varav en skulle vara just originalet.

Efter ett besök på den lokala seveneleven butiken hittade vi dessutom små plastflaskor med såsen..och med texten original printat…och om inte det är äkta vara, så vet inte jag vad som är.

Trots att vi inte hittade några Sriracha t-shirts eller andra merchandice så får vi väl ändå revidera vår total diss om staden sedan första besöket, det finns en annan sida också, en sida som känns som en helt vanlig thailänsk stad, lite trevligt rörig med andra ord.

Och är det något som staden har satsat på när det gäller försäljning så är det dom blommiga Hawaii skjortorna i grälla färger och hysteriska blommönster, som senast såg dagens ljus under tidigt 80-tal, dom verkar i alla fall vara en storsäljare, over and out från Sriracha.