Nu har vi ”landat” i Ban Krut, det blev en trip på drygt 7 mil. Vi tog en liten avstickare till Hua yang, vi hade en tanke på att stanna till där en natt, men efter att ha snurrat runt där några varv kände vi att, nä vi hoppar det den här gången och satsar på Ban Krut i stället. Det blev i alla fall ett lunchstopp efter vägen. Vi stannade för engångs skull vid ett sånt ställe med ”massor av kastruller”. Även om jag tycker att vi äter allt så har vi varit lite restriktiva när det gäller den typen av restaurang. Vi har varit lite skeptiska kan jag lite skamset erkänna.

Kastrullerna står ju där med alla möjliga olika grytor och utan att stå på nån spis och utan ”varmhållning”, och man har ju ingen aning hur många timmar dom har stått där i endast solvärmen ( ja vi är svennebananer ). Men som vi brukar säga ”ingen kommer ihåg en fegis” ( och vad skulle kunna passa bättre än lite magsjuka när man har typ 40 mil kvar på moppe )

Ber om ursäkt för den redan påbörjade tallriken, ser lite grisigt ut…men ville ändå föreviga den 🙂

Valet av kastrull var inte så svårt, det fanns en som enligt kocken hette Paneng, och det känner man ju att man har koll på.

Det var dock inte mycket som liknade den Paneng som vi tidigare ätit utom möjligtvis färgen. Den var god men sjuuuukt stark, vi fick även en tallrik med grönsaker bredvid som även inkluderade en skål med dressing eller dipp..vi vet inte. Den var om möjligt ännu starkare. Riset var varmt, grytan kall..och het på samma gång.
Men nånstans så blir jag lycklig av att äta riktigt stark mat, blodet rusar och endorfinerna står i givakt, och dessutom fick jag nästan fri tillgång till färsk koriander, vad kan gå fel?

Mätta och lite lyckligare kunde vi åka vidare. Det blåser fortfarande otroligt mycket så det är lite jobbigt, man känner att det tar på krafterna, men förhoppningsvis ska det lugna ner sig snart.

Väl framme i Ban Krut så ser vi två kompisar komma gående på väg till lördagsmarknaden, vi visste att dom var här men ändå kul att dom är det första man ser när man svänger runt hörnet.
Vi bestämde att ses senare på kvällen för lite middag och vi fortsatte att leta boende.
Vi har ju varit här två gånger tidigare men det var några år sen. Och vi har då bott på Siripong guesthouse, som dels ligger bra till och dels har passat vår budget. Men senaste gången vi bodde där flydde vi efter en natt pga att det luktade så galet mycket avlopp och vi sa aldrig mer.

Men ( nästan ) allt och alla förtjänar en andra chans och det kan omöjligt vara lika illa fortfarande då skulle ingen kunna bo där.

Det var rätt tänkt, så här bor vi nu igen i två nätter, mitt i byns enda bar. Rummet är lite ”spartanskt” och det är stimmigt utanför dörren men härlig stämning..och framför allt nära hem.

Morgonen efter var vi hembjudna till Tommy och Stina våra kompisar här på frukost dom bor en kort moppetur bort, det blev knäckemacka med ägg och kaviar och ost, lite svenska läckerheter som dom haft med sig, dom bor ju länge på samma ställe och har ett litet kök i sin bungalow.

Efter frukost blev det poolhäng i närheten hos dom, härligt att få möjlighet att lapa lite sol och vara lite i lä för en gångs skull, första bikinidagen sen vi kom till Thailand i år.

Sista kvällen i Ban Krut var det beachmarlet ( tror jag dom kallar det ) då ställer dom upp matstånd utefter hela ”beachvägen”så där minglade vi runt ett tag med Stina och Tommy, Middag åt vi sen på Li’s restaurang som verkar vara en favorit för många här. Det blev en tidig kväll för oss alla, i morgon efter frukost tar vi farväl av den här mysiga och lite extra blåsiga by för denna gång och drar vidare ytterligare lite söderut.

Efter en natt i avloppslukten enades prinsessan och den övervintrade hippien ( och deras man ) om att enough is enough och checkade ut, Det blev en kort flytt dock till ”granngården” mer än dubbelt så dyrt men i detta fall klart värt. Fin bungalow med havsutsikt och spoltoa. Vi bokade först bara en natt eftersom vi hade tänkt åka vidare dagen efter till Khanom, men alla tågbiljetter var slut och bussen verkade för omständig med tre byten och där backade även vi fast vi brukar hävda att resan är målet.

Det blev ett natttåg dagen efter istället, kanske inte heller det bästa valet men tydligen det enda ( är det ens ett val då? ). Vi gillar ju egentligen tåg och kanske speciellt nattågen, men i detta fall ska tåget avgå från Ban Krut 00;30 men är i princip alltid försenat har vi hört, och ankomma Surat Thani typ 06:00 så det känns ju inte som någon hit. Därefter blir det buss och minivan till Khanom..men men det blir då det.

Nu bor vi här i vår fina väldoftande bunge och njuter ett par dar extra istället. Igår kväll var vi hembjudna till ett par kompisar på middag, dom hade varit på marknaden och shoppat loss, det bjöds på hemmakokta räkor, ägg, Kalles kaviar(?!!) sushi, färska vårullar och små korvar på pinne. Mycket trevligt och gott, vi köpte med oss mangostickyrice från ett stånd på vägen dit till efterätt.

Dagen idag har varit lite blandad jag gick ner på stranden och läste lite och Rickard tog en sväng med moppen till ett tempel och kollade lite buddha, tror inte att det var så mycket för den andliga upplevelsen utan mer att det var myrorna i brallorna som var drivkraften.

Efter denna vår unika ”egentid” så åt vi en gemensam lunch på en av strandrestaurangerna som idag tog Phet=spicey till en annan nivå, men så går det när man är kaxig när man beställer,

men vi slurpade i oss maten och innehållet i en ishink som stod på bordet medans endorfinerna dansade rumba ifrån läpparna ner till magmunnen…och jag blir inte förvånad om den dansen kommer att fortsätta ytterligare söderut ?

Vi har nu moppat runt på alla tänkbara småvägar och det är verkligen en trevlig byhåla det här, det är en skön blandning av landsbygd med små grusvägar genom palmskogar och lite bebyggelse här och där, men även lite mer småstadskänsla ala vildawestern style

och ut efter ena sidan löper den oändliga stranden som bitvis har kvaliteer som ett riktigt skolexempel på paradisstrand, medan vissa delar är mer eller mindre skräpiga av drivved och/eller sopor utifrån havet. Men överlag är den också folktom, det är överhuvudtaget inte många turister här, men dom finns och man stöter på dom lite här och där och dom flesta är longstayers eller bofasta.

På andra sidan vägen av den långa stranden ser man stora och mindre stora resorter och många av dom verkar helt övergivna och vissa är bara raserade, det syns att drömmen om de stora turistströmmen har funnits men liksom stannat av innan den ens hunnit börja. Man kan inte låta bli att undra vad det är som gör att vissa orter får all uppmärksamhet och andra inte ens en smula av kakan.

kan det vara så enkelt att stränderna på denna sida saknar solnedgång? att det slår högre att sippa på en paraplydrink och se solen gå ner i havet, än att dricka en kopp kaffe när den stiger upp ur samma vatten? Jag vet inte, men ibland är inte svaren konstigare än så.

Men även om paraplydrinkar i solnedgång är mer Instagramvänligt, och något kaffe i soluppgång kommer jag ändå aldrig hinna upp till, men ändå så gillar vi Ban Krut och det kommer att bli på återseende?

Tåget till Ban Krut från Huai Yang kostade 7 baht/pp ( knappt 2kr ) och då bjöd dom även på en mugg vatten, det var försenat ca 40 minuter men det var enligt ”stinsen” så som det brukar vara. Resan gick i 3:de klass vagn och tog ca 30-40 minuter. Och som sig bör fanns det möjlighet för den sugne att  shoppa loss på stickyrice, färgglada drycker i plastpåse och diverse maträtter, men vi satt nöjda och försökte ha koll igenom fönstret ifall det skulle dyka upp någon station som såg intressant ut som resmål inför kommande resor. Det är alltid spännande att fantisera om de orter man susar förbi och om vad som döljer sig bakom de konstiga och ibland roliga namnen. Jag brukar snabbt skriva ner dom på telefonen så dom finns till hands för senare googling och efterforskning, det är ju precis så som många av våra favoriter har börjat ta form innan första besöket.

Det var någonstans där i ivern som vi nästan lyckades missa vår hållplats, och kastade oss av i sista stund, vi är ju lite bortskämda också när vi är ute och åker på dom här lokaltågen eller bussarna att både chaufförer, konduktörer och ibland även andra medresenärer har lite ”koll” på oss blekfisar, att dom har snappat upp vart vi ska och brukar då vänligt men bestämt putta av oss på rätt ställe. Men inte denna gång utan denna gång var vi snubblande nära att få göra ett spontan besök i någon annan byhåla.

Det blev en mycket god Phad Thai på första bästa mathak innan vi började vår promenad till vårat guesthouse Siripong. Vårt första mission när vi checkat in blev att fixa en moppe, och sedan hitta en Laundry service eftersom vårat redan lilla urval på kläder krympt till det nästintill obefintliga och vi numer kånkar runt på var sin påse smutstvätt.

Nu är lyxen i det fina rummet  på Django homestay i Huai Yang ett minne blott och vi är nu tillbaka till hinktoan och en inte helt förnämlig avloppslukt, men med en tack och lov med välfungerande fläkt.

Det blev en god middag ihop med lite vänner och sedan en nattlig moppetur med fortsatt efterforskning av någonstans att få kläderna tvättade, något som alltid brukar finnas i varenda gathörn annars men som här helt verkar vara utkonkurrerat av så kallade tvättomater, men hur ”ekonomiska” vi än är på våra resor så är det det en lyx jag inte vill göra avkall på..jag vill INTE tvätta själv varken med eller utan tvättomat, det bor tydligen en liten prinsessa i mig också ?.

(Ban Krut)

Gårdagskvällen tillbringades med ”trash hero”gänget det var samling på en av dom lokala restaurangerna som ägs av en av eldsjälarna, han bjöd på en dryck som tack för hjälpen, och vi stannade och åt middag där, så det blev ju en win win situation. Jag måste erkänna att jag nog då åt min första hamburgare på en thairestaurang..men han var ju jenkare så jag tänkte att då är det väl ok?Och giltigt förfall..eller?..

Vi har idag varit på en liten utflykt, vi åkte ca 3 mil moppe till en vik i hopp om att det skulle vara lite mera lä där, det var det tyvärr inte men jag kan tänka mig att det är otroligt fint där när det är mindre blåsigt. Blåsten till trots så var det en mycket bra dag ändå.

Vi åt en lyxig lunch i den lilla strandrestaurangen, nyfångade gigantiska räkor med vitlök och chilistark sås (som av någon outgrundlig anledning förväntas avnjutas med gaffel och sked i djup tallrik?), friedrice och morningglorys och allt detta i trevligt sällskap? vad gör det då att himlen inte är blå och att havet går beserk.

Även hela utflykten i sig är ju en njutning, jag älskar att åka moppe på den Thailänska landsbygden, det blir så många intryck både doft och syn, det står kossor efter vägarna med stora slokande öron beridna av spinkiga vita fåglar, det torkas fisk på stora uppspända nät, en hund kan ligga mitt på vägen och vila om det råkar bli lite skugga av något träd just där, ja det händer något hela tiden…utan att det egentligen händer något.

Jag älskar även blandningen av hus som dyker upp mellan palmer och i dikeskanter, allt från dom mjukt drivvedsfärgade eller dom ljust glasspastelliga till dom galet knallgröna eller skrikrosa det är liksom helt ”laglöst” på något sätt, det känns så himla befriande när man kommer från landet lagom, där man måste be om ”bygglov” för att måla om huset.