Nu har vi varit ett par dagar i Huai Yang vi har solat på den oändligt långa beachen som är ovanligt ren, fri från skräp och lite grovkornig. Det är inte direkt blåsigt men det går ändå ganska höga vågor, det i sig gör inte så mycket tycker jag som inte är så himla mycket för att bada,
men det är skönt att det inte än så länge blåser sand i ögonen när man ligger och solar. Vilka I-lands problem man har.. jag hör det själv hur det låter?. Men det blir lite så till slut när man som oss kuskar runt under långa tider, vi börjar komma dit i livet att vi börjar ”leta” efter en plats, den ultimata, och att liksom landa någonstans.
Vi är ju som jag sagt någon gång i början av bloggeriet Riktiga Thailandsambassadörer och nästan helt partiska, självklart ser vi fel och brister här också men i det stora hela så är vi som många andra svenskar hopplöst förälskade. Men ändå är det bara tre gånger som vi faktiskt spontant har sagt bägge två att ”här kan vi bo” och det har alla tre gånger varit i byar på den här kustremsan, det har varit i Khanom, Ban Krut och nu här i Huai Yang.
Nu har vi ju inte varit här så länge än, men den rent spontana känslan är den. Byn här är lite odefinierbar, den kan iallafall så här i vårat första intryck kännas lite utspridd och det finns galet många småvägar som går kors och tvärs genom samhället som till största delen består av små shopar och små hus, och vissa delar bara av palmbevuxna ytor.
Det som slår oss är den stora mängden av så kallade communitys, stora muromgärdade områden med hus som ägs eller hyrs av faranger/turister. Det är väl en sak som kanske drar ner stället i vårat tycke, men jag förstår ändå att det är många som föredrar att bo så, det är super fina fräscha mindre och större hus, och det blir väl en slags hemma känsla och trygghet. Men jag är inte riktigt där än i mitt tänk när det gäller viljan att slå mig till ro.
Det blir lite camping känsla, alla hälsar på alla (som vi i och för sig gillar)…men det blir lite vi och dom, när det kommer till Thailändarna och det har jag det lite svårt för. Nu är detta inga åsikter jag har huggit i sten, jag kan kanske omvärdera den åsikten när jag fått mer på fötterna…men den är min spontana känsla.
Det är en järnväg som går igenom samhället som sträcker sig ända ifrån Bangkok ner till Trang, minst, kanske längre. Denna Huai Yang´s hållplats pryds av det sötaste lilla stations hus man kan tänka sig, den för tankarna till sagornas värld och barndomens sommarlov.
Överallt ser man blonda människor åkandes i ”sina” tuk tuks eller sittandes på restauranger, och språket som talas är till 90% svenska.
Idag gjorde vi även något som för oss är ganska ovanligt, vi gick all in och frossade på pizza och var sin glassunday… vi skyller på att jag har namnsdag idag?.
Så nu ligger vi mätta och dästa på sängen i vårat AC svala rum och känner oss som två riktiga flashpackers men i övermorgon tar vi oss ner till det lilla stationshuset och hoppar på tåget till Ban Krut och vi återgår till det ”normala” livet och säger hej till hinktoa, fläktsurr och myror igen.?
