Om man sätter fingret någonstans mittemellan Surat Thani och Khao Lak så hamnar man ungefär i Ban ta khun, och det var precis så vi gjorde. Vi hade ca en vecka på oss innan vi skulle träffa en kompis i khao Lak och vi ville se något nytt på vägen.
Bussen från Surat stannade på en bred 6 filig landsväg utanför seveneleven och en mindre matmarknad, eftersom vi inte hade en aning om vart vi skulle ta vägen så satte vi vårt hopp till ”slevenpersonalens” engelska kunskaper och lokal kännedom.
Hur det stod till med lokalkännedomen fick vi aldrig veta eftersom deras engelska var snäppet sämre än min thai.
Vi försökte förhandla med en tuktukförare om priset att köra oss till närmaste guesthouse, även detta blev en återvändsgränd.
Men skam den som ger sig vi skickade upp ryggorna där dom skulle sitta och började gå.
Vi använde oss som så många andra gånger av mobilappen ”karta”, lokaliserade ån/floden och gick åt det hållet, vi tänkte att fanns det något så skulle det vara trevligt att bo där.Väl framme vid vattendraget fanns mycket riktigt ett boende bestående av ett litet område med ett tiotal betong-bungalows och där checkade vi in.
Restaurang utbudet i Ban ta Khun är inte det bästa och dom som finns har lite svår navigerade menyer, men med lite pekande och handviftande så går det att få till en måltid. Jag ska villigt erkänna att kosten under dessa fyra dagar vi stannade i byn blev ganska ensidig, papayasallad är ju ett säkert kort så det var liksom basfödan för oss, och till det fick vi ibland kycklingspett, 
och då i bästa fall med kycklingkött och i värsta fall med andra delar,grillat fläsk lyckades vi också beställa ett par gånger.
Mitt emot där vi bodde låg ett stort område omgärdat med en mur och innanför där låg ett tempelområde och en stor marknad. Muren utgjorde inget hinder att gå in, utan det var alltid öppet och folk var antigen inne och ställde saker till andarna i andehusen, eller så var det munkar som gick omkring eller satt och filosoferade.
Andra var på väg till marknaden för att handla eller för att äta, ja det var nog innanför dessa murar det var mest happening.
Genom samhället går på ena sidan en som jag sa 6 filig väg, som faktiskt lite otippat för att vara i Thailand inte är några som helst problem att ta sig över, trafiken är ganska gles och sansad.
På andra sidan är det en flod som rinner igenom, och det var vid den floden vi slagit oss ner.
Den närmaste sevärdheten (förutom templet och marknaden) är ett stort dammområde Rajjaprabha dam, jag personligen har lite svårt att se/uppskatta värdet av den upplevelsen man får när man gör ett besök dit. Men det var onekligen populärt, många skolbarn och thailändska turister hade tagit sig dit. En del av området bestod av lite grönområden där man kunde ha picnic, en utsiktsplats som man kunde se ut över dammen, en enklare matservering och en minimart.
En annan del en bit bort bestod av en mer lummig del med hängbro som var lite fin och där fanns också lite souvenir försäljning.
Jag tror även att man kunde bo vid dammen hyfsat dyrt, men dom bungalowen såg vi inte, jag tror man måste ta båt dit.
Upplevelsen i Ban ta Khun känns ändå kul, att för ett antal dagar få gå runt i en by och känna sig som en minoritet, under våran tid där såg vi tre stycken till västerlänningar.
Vi lade i början ner lite energi på att få hyra moped men det projektet fick vi lägga ner, då det inte fanns någon sådan affärsverksamhet. Och då våra thaifärdigheter inte tog oss så långt in i en diskussion så att vi lyckades komma till någon som helst ”conclusion” för en sån affärsuppgörelse, så gav vi upp.
Men efter några dagar i byn hälsar folk på oss när vi kommer gående, och ”vår” tuktuk förare som vi ägnat tid med ett antal gånger, och som vi dessutom ”hängt” med en dag vid dammen, anser oss som värdiga tolkar när en annan främmande fågel från väst dyker upp. Han vinkar ivrigt på oss när vi går förbi på andra sidan ”motorvägen” och ber oss komma och hjälpa till med förhandlingen.
Det är mer tur än skicklighet att något av dom ca tjugo ord man kan på thai passar in i konversation.
Vi kommer nog inte hamna här igen, men förmodligen i en annan likadan by någon annanstans men med ett annat namn. Det är det som är ett lagom äventyr för oss ?
Buden var många hos dom många ”moppe”uthyrarna vilken storlek på åkdonen som krävdes för att ta oss upp och ner för de oändliga backarna o genom hårnålskurvorna till Pai. Ett annat problem som uppkom var att den enda uthyraren i denna stora stad som gick att finna som erbjöd den ovärderliga servicen att köra upp packningen i förväg, hade alla sina moppar uthyrda trots att vi hängde på låset på morgonen.
äventyrlig än vad både mcuthyrarna och Google vill göra gällande. Det behövs varken crosshoj eller det tyngsta artilleriet. Vi tog oss hit på 125cc och skjuts. Ja det är backigt och ja det är kurvigt, men helt ok, vägen är till största delen fin asfalt, sista milen något sämre men tar man det lugnt så är det inga problem. Minivan hade nog däremot varit en nära döden upplevelse.
Det återstår dock att se hur tillbaka resan blir, tror nog att den blir något jobbigare…då den suuuper långa nerförsbacken som avslutade resan, helt plötsligt blir en suuuperlång uppförsbacke. Uppdatering kommer ang detta.
bor i en bungalow på en jazzbar så vi har ikväll haft privat underhållning.
