Vi har nu ryckt upp våra bopålar och förflyttat oss till district 5 här i HCMC, i denna del ligger chinatown, det som är direkt påtagligt är att här kan ingen engelska som vi har ”pratat” med.
Det tog oss en halvtimme att att boka ett rum och göra oss förstådda…och då var vi ju ändå i en hotellreception vars enda uppgift var att just förmedla rum. Det som gör det lite extra besvärligt/utmanande är att i den här delen av världen har vi inte samma kroppsspråk, det har vi också konstaterat när vi rest runt på den Thailändska landsbygden, så det där med handviftandet är väsentligen överskattat.

Det vi också har lärt oss är att maten man beställer in sällan eller aldrig ser ut som det som visas på bilderna, vet inte om dom använder sig av Photoshop.(..eller nä, det fanns nog inte när bilderna var tagna ?) vi har ändå blivit lite skillade så vi svälter inte ihjäl utan vi knaprar lydigt och lite förvånade i oss det som ställs framför oss.

Känslan av att känna sig som en elefant i en porslinsfabrik ständigt närvarande men extra påtaglig just vid restaurangbesök, stolar och pallar ser ut att vara inhandlade på Toys R us och är ca 30 cm höga och det är en teknisk omöjlighet att få in sina överdimensionerade ben under bordet.

Men vad gör det?alla vi möter är snälla och vänliga, vi blir ständigt hejade på och önskade ett ”happy new year”…som nu när jag tänker på det faktiskt är tre engelska ord ??.
Och fira nyår det kan dom!!!?? i dagarna 3…eller 4,

vi går runt i stan som är fylld av glittrig konfetti och resterna efter stora och små fester, stämningen idag är lite dagen efter kvällarna före,

men några tappra som ser ut som dom ”dygnat ” firar fortfarande ihärdigt och med stor entusiasm, vi blir inbjudna på öl och idag även torkad fisk (Rickard jublar)

Vi går runt i små kvarter och i små gränder, Det är väldigt få västerlänningar här i jämfört med district 1, och definitivt lättare att promenera runt, om det beror på att det är helg eller om det alltid är så är svårt att veta.

I morgonkväll tar vi nattbussen till Ha Tien för vidare färd till Phu Quoc och lite ö-liv, det ska bli skönt att åter igen få sand mellan tårna och med det säger vi nu med glädje hejdå till tuppens år ( dom har kuckelikuat sen 4 i morse ? ) och välkommen till hundens ?

Då tar jag nu nya tag i skrivandet, jag kände att det blev lite mycket igår.

Gårdagen startade även den vid 8.00 med en bussresa, dock inte lika lång som gårdagens. Dagens utflykt gick till Cu Chi tunnlarna, som jag i ärlighetens namn tänkte.. att ja det är väl lite som kinesiska muren eller Taj Mahal, det är något som skall ses när man ändå är på plats.

Mitt förhållande till Vietnam kriget är ..var ganska vagt, jag minns grannarna hemma som hade en stor FNL flagga på väggen och att det hängde mycket folk hemma hos dom, jag kommer ihåg att jag tyckte att dom var lite chilla och coola, men jag var liksom inte riktigt medveten om vad som försegick på den delen av vår jord, det som jag också minns är den lilla flickan som springer med brinnande napalm på ryggen.

Vi började med att få se en svartvit dokumentär film om hur människorna här i Vietnam bl.a. byggde saker av bomberna som släpptes över dom, (de som aldrig sprängdes) och hur dom med hjälp av dom byggde nya primitiva vapen att skydda sig med, hur dom gjorde sandaler av gamla bildäck, hur dom även gjorde felvända/vändbara sandaler så att man inte såg åt vilket håll de flydde.

Hur dom i tidigare krig byggt egna skyddsrum under mark och som dom nu länkade samman med övriga familjers skyddsrum och skapade ett tunnelsystem som bara i HCMC är 250 km långt, det var i flera nivåer och där fanns allt som sjukhus, kök, verkstäder och en helt underjordisk värld med smala luftnings rör i bambu som stack upp ur marken kamouflerade som termitbon eller annat som smälte in i naturen, det fanns avancerade rökkanaler som ledde bort rök från matlagning, vissa delar av tunnelsystemet var så trånga att man fick krypa på knäna.

Men alla lösningar var otroligt genomtänkta, smarta och skapade med inga andra medel än en otrolig fantasi och recycling tänk. Tunnlarna hade även vissa utflöden ut i floden som fungerade som flyktvägar och fungerade som avrinning till exempel när fienden hällde vatten ner i tunnlarna för att dränka eller jaga ut tunnlarnas innevånare.

När vi sedan efter många timmar återvände till Ho Chi Minh bad vi att bli avsläppta i district 3 där krigsmuseet ligger för att liksom få knyta ihop påsen.

Men först tänkte vi försöka hitta lite mat. Då detta var den sista dagen på det kinesiska året så var de flesta ställen stängda och folk var lediga och i feststämning. Vi hamnade på en ”gatufest” där ett gäng killar/gubbar satt och sjöng karaoke, de åt och drack öl och blev genast indragna i deras festligheter och innan vi visste ordet av hade vi en öl och en mic i handen och ”fångad av en stormvind” i högtalaren… jag hann även med en duett med en av killarna till Abbas happy new year?.

maten var tyvärr så gott som slut vid deras bord och vi erbjöds frukt men vi kände efter ett tag att hungern började överskugga partajjandet och vi hade ju ett museum att besöka.

Museumet var en stark dokumentation över Vietnams folk med fantastiska och skrämmande bilder från krigets fasor och grymheter på civilbefolkningen, barn och gamla, man förfasas över människors grymhet,  och jag kan även känna avsky och vanmakt över den påtagligt orättvisa och fega situationen, bomber, gifter och kemiskavapen mot träpinnar, hemmabyggda fällor, hemmabyggda bomber och minor av återvunnet krigsmateriel.

När man sen även får se hur kriget än idag skördar offer pga av agent oranges biverkningar med alla dessa barn som fötts och fortfarande föds med de mest vidriga missbildningar, man orkar knappt andas och gråten fastnar i halsen. Vi var både tagna och tacksamma när vi sent omsider kom ”hem” till vårat tillfälliga krypin, tacksamma att vi bor i ett land långt borta med tre friska barn långt borta från agent orange.

Vietnam-HCMC

Ojojoj vi har haft bråda dagar, Det började med att vi bokade en trip med övernattning i Mekong deltat. Och ska jag vara riktigt ärlig så hade jag inte riktigt koll på vad vi bokade, engelska kunskaperna här sviktar lite så det blir lite som det blir med allting, men hela upplägget kostade knappt 200kr per person.

Vi mötte upp en blandad skara vid 8.00 och klev på en buss från förra seklet, det blev ett par timmars färd och första stoppet fick vi bekanta oss med en samling gigantiska buddhor bland annat den skrattande buddhan, liggande buddha och den kvinnliga buddhan ( visste inte att det fanns en sån ?) sen följdes dagen av diverse båtfärder med stora och små båtar där vi gjorde strandhugg med te och lunchpauser och i samband med dessa så fick vi se hur man gjorde cocos och durian godis, jag har inte riktigt bestämt mig för om jag gillar durian eller inte, dock har man ju ovanligt lång tid på sig att klura på detta eftersom den minst sagt ”annorlunda” smaken har en tendens att hänga sig kvar i gomseglet mer än önskvärt länge, vi fick även se hur man tillverkade rispapper som används till att bland annat göra vårrullar med.

När den långa och välfyllda dagen började lida mot sitt slut så var det dags att ”skilja agnarna från vetet” så att säga. Vid bokningen av den här trippen fick man nämligen välja övernattningsform antingen hotell eller något som dom kallade ”homestay”, och det sistnämnda skulle enligt bokningskvinnan innebära att man skulle få bo hemma hos en vietnamesisk familj och hänga med dom på kvällen och även laga maten ihop med dom. Det skulle vara en mer ”äkta” upplevelse?..och äkta känns ju bra.

Men när hotellväljarna blev avsläppta efter ytterligare en bussfärd och vi satt kvar tio stycken (som enligt oss själva var lite ”äventyrligare” )och när vi dessutom fick höra att vi skulle till samma familj så började jag ana lite ugglor i mossen?. Det blev lite diskussioner som inte ledde någon vart, och som vanligt blev det lite ja ja det blir som det blir, och vi åkte vidare med bussen medans hotellväljarna kastade långa medlidsamma ögon efter oss när vi försvann i mörkret.

Bussen stannade i en liten by där en man mötte upp oss och vinkade oss att följa med, vi trixade oss fram till en båt som låg förtöjd och uppmanades att hoppa i, det var en öppen båt typ longtail och han styrde ut i en ganska smal kanal, färden varade i ca 15-20 minuter i totalt mörker, det enda ljuset var ifrån ”chaufförens” pannlampa som flackade runt över vattnet tillräckligt mycket för att man skulle kunna se fladdermössen som flaxade över oss?, då och då såg man lite ljus ifrån hus och skjul som låg efter kanalens kanter (hör nu att det låter lite mer läskigt än det var…men lite spännande var det allt) till slut kom vi fram till något som jag mer skulle vilja kalla ett guesthouse, långbord var dukat och efter att vi fått våra rum så fick vi slå oss ner.

Matlagningen som var utlovad bestod i att vi med hjälp av grönsaker, risnudlar, räktempura och rispapper skulle bygga våra egna vårrullar, nu i efterhand så ska jag erkänna att det var ganska skönt eftersom vi var både trötta och hungriga efter den välfyllda dagen, huvudet var överstimulerade av alla intryck och kroppen understimulerad efter all buss och båtåkande så efter maten och lite snicksnack kring bordet så kröp vi in i våra rum under myggnätet, det var dock lite svårt att komma till ro eftersom väggarna var papperstunna och taket bestod av en pressening vars utsida användes flitigt av något eller några slags djur, vet inte av vilken art…men typ råttstorlek?

Det blev tidig revälj, upp kl 6 och frukost, sen iväg i båten igen för att möta upp ”hotellväljarna” på floden i en annan störrebåt för vidare färd till en så kallad floating market. Det blev även ett besök till en fruktträdgård som avslutades med en lika lång bussfärd hem. Med facit i hand bra utdelning på dom 200 spännen.

Efter hemkomst till Saigon checkade vi åter in på vårat hotell. Men vi ger oss inte så lätt utan vi tänkte att en liten kvällspromenad på en mil är ju inte fel, Hela stan håller på att pyntas med gula och oranga blommor inför kommande nyårsfirande och det råder feststämning överallt, och det är galet mycket människor…och moppar, fick idag reda på att det finns 10000000!!!! motorcyklar bara här i Saigon.

Efter detta aktivitetsmaraton stupade vi i säng med vetskap om att idag skulle vi också ut på tidig galej med buss till cu chi tunnlarna och krigsmuseet och oj vilken dag det blev, vilken otrolig historia dessa människor bär med sig och vilket fantastiskt folk jag är full av beundran och ödmjukhet inför deras livsöden som än idag är ständigt närvarande och verkligt.?

Men det får bli en annan historia, detta inlägg är redan för långt, men som sagt det blir som det blir.❤️☮️

Då var vi alltså tillbaka på Koh Lanta, denna gång tillsammans med Lena o Jim, vi har försökt visa dom så mycket som möjligt på den korta tid som dom haft här på Jum och Lanta så det har kanske blivit lite intensivt för dom, men det blir ju lite så när man vill försöka ge lite av allt på komprimerad tid. Vi har moppat stora delar av bägge öarna, i förrgår var vi ända upp till nui bay på Lanta och oldtown, även ett stopp vid Khlong Nin beach, och igår blev det longbeach och Lanta noi.

Eftermiddagen tillbringade vi med lite fler vänner som vi samlat ihop ifrån tidigare resor med husbil och Thailandsresor, det är fantastiskt hur mycket trevliga och roliga människor vi har runt omkring oss jag känner mig så lyckligt lottad.

Efter lite strandhäng på förmiddagen på boogie bay bar på Khlong Dao så har vi nu vinkat av dom för deras fortsatta färd till Aussie land.

eftermiddag och kväll har vi tillbringat på Longbeach, även detta blev en kväll med mycket skratt och god mat, vi börjar nu räkna ned våra dagar inför kommande resa till Vietnam, det är med mycket blandade känslor vi i och för sig bara tillfälligt ska lämna vårat trygga Paradis mot ett helt nytt land..och för oss ett helt nytt paradis ( ?! ).  Jag tror att jag sagt det förut men det är något visst med koh Lanta, för även om man försöker vara lite coola och ”äventyrliga” som vi, så när man kryper till ”svennebanan korset” så har ju Lanta definitivt en stor plats i våra hjärtan, bananpannkakor och badmadrasser till trots, så tack Lanta och alla våra vänner, tack from the bottom of my heart?

Oj oj vad dagarna rullar på, det är märkligt hur fort tiden går när man egentligen inte har någon tidsuppfattning, och liksom ingen ”krok att hänga upp klockan på”. Vi går upp när vi sovit färdigt (eller när Rickard väcker mig) och vi går o lägger oss när vi blir trötta.

Och trött blir man konstigt nog rätt tidigt även fast man inget ansträngande gör, men det kan ju vara det att mörkret faller snabbt och är bottenlöst svart, och värmen stundtals obarmhärtig , kroppen verkar tro att den gör en massa ansträngande saker eftersom man är konstant toksvettig, även vad det gäller svett har man ju också totalt gett upp, det är bara att gilla läget, det är bara de första dagarna man är lite besvärad av att det rinner nerför kinderna och alla kläder är sura och man känner sig som en snusk.

Nu är man mer go o glad trots att man är allmänt sunkig, skinnet har krullat upp sig på utsatta ställen och håret är kladdigt av solskydd och ändå torrt som en risbuske…dreadsen är oroväckande nära och fötterna ser ut som om dom aldrig går att få rena..men va fasen!..det är det som är livet på en pinne och det gör mig lycklig.

Vi har nu lämnat koh Lanta men kommer att åka tillbaka inom en vecka. Idag körde vi tillbaka till Krabi town för att lämna tillbaka våran moppe som vi har kuskat runt på i 17dagar och nästan 75 mil, den har gett oss både bonnabränna och en obeskrivligt öm rumpa, men den har skött sig exemplariskt och det är kul att det funkat så bra med våran packning. I morgonbitti ska vi möta ett par kompisar hemifrån på Krabi flygplats och vi ska tillsammans ta oss till koh Jum/ Pu dom ska hänga med oss en vecka innan dom drar vidare till Australien.

Igår visade sig Koh Lanta från sin bästa sida, solen sken och inte en droppe regn.

Efter frukost på balkongen packade vi badväskan för en dag på stranden, på med solkrämen nu var vi på gång ? men när vi kom ut till vår följeslagare moppen så insåg vi att däcket var platt, en av killarna på vårat guesthouse tog moppen till verkstan, och 15 minuter senare och 150 baht fattigare så hade vi en ny slang och vi kunde ge oss iväg.

Det blev en liten beach mellan Khlong Khong och khlong Nin, där vi hängde i stolarna på kritfriendly restaurang. Käkade Som Tam ( papaya sallad ) och läste deckare, det är få saker som toppar den sysselsättningen. Vi åkte även och socialiserade med lite kompisar som jobbar på ön.

Avslutningsvis tog vi oss till Andaman Blue och satt i skuggan på deras chillakuddar och mös ett par timmar och nyttjade ”vuxenkortet” vilket i detta fall innebar att vi åt bara förrätt och efterrätt och allt detta medans vi såg solen gå ner i havet.

Det är lite så livet rullar på här på ön, även idag är vädergudarna med oss, vi har promenerat längs Khlong dao beach idag som är bred, platt och lätt promenerad, det blev dryga 6 km vilket inte är dåligt för två soffpotatisar som oss, vi åt lunch på ett litet hak som var så stark så vi både grät o skrattade på en gång, tårar o svettpärlor forsade ner för kinderna, som plåster på såren bjöd kocken på vatten och stekt/friterat ”grisskinn”?det sista kändes ju inte riktigt som nån hit, men vi knaprade pliktskyldigast i oss dom små ihopkrullade filurerna och även om jag inte skulle kommit på idén att beställa in något liknande från menyn så smakade dom helt ok och var krispiga och lite salta.