Dagarna går rasande fort, det kanske är för att man börjat få rutiner, det är både för och nackdelar med att stanna länge på samma ställe. Fördelen är ju att man får ett lugn som man ju inte får när man flyttar runt mycket. Man vet ungefär hur dagen kommer att se ut. En frukost hemma..alltid likadan, två rostade formbröd med ”plastost” och pulverkaffe.
Sen insmörjningproceduren med diverse cocosolja och solskydd, ner till stranden nån timme, lunch någonstans…sen kan det variera lite, antingen en utflykt med moppen, hem för dusch o chill eller proviantering för kommande frukostar.

Sen är det dax för kvällsaktiviteter. Dusch, hänga på balkongen, och när mörkret faller bestämma sig för vad och var man ska äta middag. Igår tex fick jag lite cravings för västerländsk mat, pizza stod högt på önskelistan listan, även rödvin. Så jag förpreppade en petflaska med rött vin eftersom restaurangen som serverade pizza inte hade vin på menyn ( hade kollat innan att det var ok att ta med eget )

Ivern och förväntan var lika stor som besvikelsen, när vi fick veta att kocken var sjuk och restaurangen stängd…så det blev papayasallad och kyckling i currypasta som typ alla andra dagar. ( men jag är inte bitter, och än har jag inte gett upp pizzan )

Men det är väl också dom här rutinerna som gör att tiden bara rusar iväg, samtidigt som man får ro i själen.

Ibland tar vi lunchen i samband med moppeutflykten, det kan innebära att man åker ett par mil bara för att luncha i en vägkorsning vid en matvagn, det finns massor av likadana matvagnar på betydligt närmare håll, men det är trevligare att ha ett mål med sin utflykt och då kan målet vara just en annan matvagn.

idag kom det ett gäng coola och glada killar till vår utvalda matvagn, alla bar på en bärsele..typ mitella, inte för att bära bebis eller för att avlasta nån arm, utan för att bära TUPP!…jag säger bara chihuahua i handväska släng dig i väggen..här är det tupp i mitella som gäller.

Dessa tuppar låg så fint och gosade i sina små nästen, och grabbarna var så stolta över att dom blev fotograferade. Tupparnas jobb var att delta i ”sång”tävlingar och kuckelikua finast. Kanske inte ett toppenjobb för en tupp..men bättre än dom gamla tuppfäktningarna som var vanliga förut…och för ett otränat öga för just tuppar så såg dom ut att må bra.

Detta besök i Khanom blev ju så pass långt att vi hann med två Lördagsmarknader..på gränsen till tre, och även fast varje marknad är den andra lik, så hör det ändå till att man ska åka in till byn en sväng..man ska ju ändå äta..och så även denna lördag. Det blev lite korv, sushi och några friterade kycklingbollar på en trottoarkant..

…och som efterätt så blev det för utom mangostickyrice även en liten efterfest med ”gubbarna” utanför shopen i ”lillbyn” strax innan byns enda trafikljus, där det festades på Lao khao ( i emblemtrimmade Hong Thong flaskor ) och grillade larver. Det sistnämnda tackade vi dock nej till.Nu börjar tillvaron med hav och stränder snart lida mot sitt slut. Det känns lite sorgligt samtidigt som det alltid är spännande att komma till nya platser. Men den här kombinationen som finns här är svårslagen i vårat tycke, det finns nästan allt. Oändliga stränder, hav, småstad, byar, landsbygd och härliga människor…kanske inte så mycket shopping och nattliv om man önskar det, stan somnar ganska tidigt…men jag kan leva med det.

Det känns nästan lite skamligt att lägga upp bilder på sociala medier och beskrivande ”raljera” över den outtröttliga solen som gassar från den evigt klarblå himmelen. Samtidigt som man får rapporter hemifrån om regn, snöblask och allmänt gråväder. Så förutom min flygskam så har jag även lite solskam.
Men samtidigt tänker jag att det kanske också ger lite hopp om att solen finns och att den snart också kommer med våren till Norden…jag har även hört att den visat sig lite i allafall mitt i det grå.

Vi har nu fått lite tillökning av ett par vänner som vi träffat på våra tidigare resor hit och som hyr hus här i Khanom. Vi tog en sväng tillsammans med dom för att inspektera den nyfixade vägen till grannstaden Sichon.

Och till skillnad från tidigare år då resan dit var i det närmaste en nära döden upplevelse på grund av den extremt dåliga vägen i branta backar och kurvor, så var den nu nästan religiös.

Det är så fantastiskt vackert att susa fram i det kurviga landskapet högt ovanför havet. Långt där nere silat genom grönska och röda hibiskusblommor är allt turkost och det kantas av vita strimmor av sand.

Det går liksom inte att fånga på bild så att det blir rättvist, men ni får tro mig på mitt ord när jag säger att det är hisnande vackert.

Men så kan jag också tänka ibland när jag sitter på nån strand och tittar ut över havet att det nästan ser ut som en kuliss, när färgerna blir så där intensiva så det nästan gör ont i ögonen.

Idag har vi varit på långtur med våra vänner, det blev en tur på ca 9 mil t/r till Don Sak. ( som synes på bilderna är vädret inte tipp topp hela tiden )

Målet var till den pyttelilla ön koh Raet som är knuten till fastlandet med en smal lång bro. Och det var verkligen den minsta bebodda ön jag varit på, runt ön som är kantad av små hus och verksamheter så går en smal betongväg ( ca 2 meter bred ) där kör det lite moppar och jag såg även några moppetuktukar som användes av lokalbefolkningen att frakta grejer och sig själva med.

Dagens första regnskur kom som genom ett trollslag och vi kastade oss in i något som såg ut som ett litet tempel, men som alltid här så är skurarna snabbt övergående. Och vi kunde fortsätta vår promenad på knappt 2 kilometer runt ön i sakta mak.

Det fanns inga stränder på ön, utan det var mer stenigt. Vi såg lite båtar och en dam som satt o fiskade på en Sten. Det var en mysig tripp att göra som en dagsutflykt.

Sen passade vi också på att besöka Don Sak village, ett ställe som nästan endast passeras med färjeläget som mål, när man är på väg till Koh Samui. När jag tog upp kameran för att fota i byn, fick jag hjälp med insikten att ”varför fota? Det ser ju ut som i alla mindre thaisamhällen”…och ja, verkligen same same. Den insikten kan ju få en att fundera över varför man fastnar för vissa, medans andra bara blir en plats i icloud molnet.

Det blev i allafall en lunch i Don Sak innan vi började vår resa hem via Nam Khang  en liten beach remsa med lite aktivitet i form av något resortliknade, annars kantades vår väg av mest av palmer, hundar, höns, kossor och gigantiska berg.

Men som vanligt är det lika härligt att ge sig ut på små ”äventyr”som innefattar fart, fläkt, små ”strandhugg”, solvarmtskinn och öm rumpa.

Dagarna rullar på och vi fyller dom med små utflykter, vi glider runt på ”vår moppe”några timmar om dagen, både för att det svalkar skönt och för att upptäcka nya platser och återse gamla. Landskapet och vyerna är ständigt olika, lite landsväg blir till ”kostigar” som helt plötsligt bara tar slut i ingenting. Små byar och samhällen. Det blir en härlig blandning av natur och civilisation, och ibland smälter dom samman…ett ensamt hus mitt i ingenstans.

Vi passerar även Buddha efter vägen där vi sett att thailändarna hälsar/vajar när dom åker förbi.
Idag hittade vi en för oss ny strand som vi stannade vid någon timme, det blev promenad på stranden för Rickard

..medans jag låg och läste lite ( funkar inte riktigt med promenader i sand för mig i år ) vi var nästan ensamma på stranden förutom någon förbipasserande och ett par hundar som sprang runt oss ett tag, men som till slut tröttnade på vårat sällskap.

Lördagkvällen bjöd på marknad, och i vanlig ordning, stängdes hela gatan inne i byn av och torghandeln startades upp, oändliga variationer av mat och sötsaker av alla de slag, sötsakerna ofta i grälla färger och vackert dekorerade. Kläder hänger i mängder på galgar och ligger upplagda på bord eller presenningar, både nytt och secondhand.

Det blir ingen direkt shopping för oss då vi inte orkar släpa runt på fler grejer, det lilla vi shoppar får bli i Bangkok innan hemresan, men lite mat blev det som nån korv, plättar, ananas och några ”kokoskakor”.

..här är det mest Rickard som pysslar i köket?

Man kan inte låta bli att fundera över människors energi och kämpande för sitt levebröd. Marknaden var öppen mellan 17.00-20.00..alltså tre timmar!. En del fick kanske inte sälja något och nån annan kanske sålde ett par skor för 100 baht på dessa tre timmar. Allt detta jobb, upp med tält och ställningar och fram med alla varor, och sen ner med allt igen. Kommersen är ju inte jätte stor även om besökarna är många. Bäst går det nog för dom som säljer mat och sötsaker.
Själv drömmer jag om att kunna köpa en av dom stora grillade fiskarna, men det känns lite ovärt att sen åka ”hem” och äta den själv (Rickard gillar inte sånt ) och det finns inte riktigt någon plats att sitta och äta den. Men nångång kanske vi bor så att vi har tillgång till lite matplats och kanske kök, vi har förvisso tillgång till köket där vi bor men vi har inte nyttjat erbjudandet än.
När vi inte är ute och åker eller sitter på vår balkong så hänger vi mycket hos Eid, vi för en knagglig konversation på engelska och Thai, hon har nu lärt upp dottern och ”svärdottern” i köket så att hon har lite hjälp.

Dagarna går fort och det är redan marsmånad så nu gäller det att suga i sig så mycket som möjligt av tiden som är kvar, men samtidigt njuter vi av lugna kvällar ”hemma”med bokläsning och att inte göra någonting, det är liksom en lyx när man är borta så här pass länge som vi är, att stressen att nyttja och ”uppleva” saker hela tiden försvinner. Och vi kan tillåta oss att bara vara.

Till salu skyltarna är många på hus och resorter i Khanom det finns även en där vi bor nu, och en del ser ut att ha suttit uppe länge i väntan på köpare. Det är många ställen som är i princip helt tomma och vissa har även börjat förfalla, trots detta byggs det nya kanske till och med bredvid det förra som inte lyckades överleva.

Känslan att ge upp finns liksom inte här, och nånstans förstår jag dom, Khanom är  ju fantastiskt, Milslånga stränder, mysiga ställen och fantastisk natur, det borde ju locka turister, speciellt dom som inte vill ha den stekande hettan som kan vara på platser som inte har Khanoms ständiga bris.
Sen att den stekande solen inte fräser ner i havet på kvällen utan bakom bergen och palmerna kan ju inte vara hela anledningen till att dom inte hittar hit..nej jag vet inte vad det beror på, men nåt vet jag och det är att människor drar människor så när det väl släpper då kommer det dom väntar på att hända.
Idag har det i allafall varit strandhäng och bokläsning hela dagen för oss så nu känner man sig sådär härligt solvarm och väderbiten, som efter en dag på sjön, det är ju lite windy på den här kusten som jag sagt förut, men idag har det faktiskt bara varit skönt med fläkten, eller också är det jag som börjat vänja mig.