Det är svårt att säga det här utan att låta som en moraltant eller besserwisser. Och min avsikt är inte att döma någon om vad som är rätt eller fel utan det är mer lite reflektioner.

Jag har 100% själv fattat och fattar massor av både knasiga och direkt livsfarliga beslut både för mig själv och för mina barn när dom var små.

Men min ”spaning” är att någonting händer med oss säkerhetsknarkande svenskar när vi landar i Thailand. Vi som säkerhetspreppar våra hem med eluttagskydd, gummerade hörnor på soffbordet innan barnet är på väg och vi skulle aldrig drömma om att sätta våra barn i en bil utan en åldersanpassad bilbarnstol. Samma personer sätter sig själv på en hyrd mc oftast utan körkort med unge eller ungar, eller hyr en sk saleng, ett obesiktat, olagligt hemmabygge som tydligen är sjukt svår att manövrera och som också drivs av en mc och rattar runt sin familj i ett land som är känt för sin höga olycksstatistik i trafiken…och dessutom i vänstertrafik! Vad hände liksom där?

Just denna saleng har ingenting med texten att göra…mer än att det är just en saleng.

Ungdomar som hemma inte har körkort på något som helst motordrivet fordon hyr mc utan att ens reflektera över att det kanske är olagligt…och visst är det såå mycket skönare och ballare att köra utan dom töntiga rosa, ljusblåa eller orangea hjälmarna ( gärna med bilder på nallebjörnar eller roliga gubbar på ) och vad kan hända? 500 baht i böter OM man blir stoppad.

Det här landet gör någonting med oss ganska ordentliga och stela nordbor, även med oss pensionärer såklart, vissa av denna generation är inte bättre dom när det gäller mc och att köra mc kortlöst och utan hjälm. Vi blir enligt oss själva lite mer coola, kanske klär oss lite hippare och obryddare än vanligt, byter ut trekaffet mot en pina colada och dansar barfota i sanden, vi tatuerar våra mer eller mindre bedagade kroppsdelar, vi bökar oss ner på sacosäckar och chilla kuddar utan en tanke på att vi även någongång måste ta oss upp därifrån, dock kanske lite mjukare i knäna efter pina coladan.

Det kanske inte bara är solen och det varma havet som lockar oss hit, det kanske är den här känslan av att få komma bort ifrån alla moralkakor och påhittade måsten i det ”vanliga”livet och få vara lite mer busiga, rebelliska daredevils i några veckor om året…om småbarnsföräldrar slapp känna sig som dåliga föräldrar om dom inte lagar all mat från grunden med biodynamiska råvaror varje dag, och att man slapp känna pressen att klippa håret kort och bära kjol som täcker knäna efter 45 och se ”mogen” och ordentlig ut, eller att hemmet ska vara uppdaterat och kliniskt städat jämt så att det duger att granskas, om vi bara skulle vara lite mer tillåtande och snälla mot varandra, då kanske vi skulle kunna ha tid till lite mer av den här barfotakänslan året om även när gummistövlarna eller kängorna är på.

Nu har vi vinkat adjö till våra vänner Linda och Leif, som farit hem i sann Ragnar och Nikkinen anda via Krabi, Singapore och gud vet vad. Tack för många skratt och för att ni förgyllt en del av vår tid här på Koh Lanta.
Det har även blivit en tur på ”mopparna” längst söder ut till nationalparken med ett par stopp efter vägen med mat och vätskekontroll. Skicket på vägen är ibland riktigt bra och i bland riktigt dåligt men det är ändå en härlig sträcka med omväxlande vyer som kantas av hibiskusar i olika färger och små ”byar” eller bara grönt grönt grönt.

Vi lyckades faktiskt även ta oss ner och till och med upp för mördartrapporna och slänten ner till Nui bay denna fantastiska lilla strand, men det var på håret. Jäklars vad jobbigt i denna värme och med en kondition som kan göra en mörkrädd, men nu är det gjort även detta år.

Idag dök Lena en nära vän till mig upp på Lanta, på sin väg mot Australien. Det känns verkligen som världen krymt eller att man är en del av världen. Det är svårt att beskriva men vi pyttesmå människor kan hitta varandra överallt på jorden utan svårigheter idag. Det är nog en grej som nya generationer inte kan förstå storheten i. När man tänker på att när man var ung så var man ju nästan uppslukad av jorden när man tog bussen in till stan ( i mitt fall Stockholm ).Och hade  man då bestämt träff med nån vid Åhléns och den inte dök upp på avtalad tid så var man ju typ vilse i pannkakan,  man fick stå där oavsett om den andra kom eller inte för man hade ingen aning om vad som hänt den man väntade på. Det hände att man fick ta bussen hem igen efter 4 timmars väntan fortfarande ovetandes tills båda kunde nås på sin fasta telefon hemma.  Allt var verkligen inte bättre förr.

Det måste vara rekord år i år när det gäller Thailandsresenärer. Vi har iallafall rest till Thailand 19 gånger och stannat länge varje gång och jag har aldrig sett så mycket folk nångång, det är i princip fullbokat på alla boenden, det som förr var en del av nöjet och äventyret att promenera runt och boka boende på plats är nu näst intill en omöjlighet. Har man inte förbokat så blir det till att hoppa runt och byta boenden var och varannan dag där det finns strö nätter. Är man beredd att betala dyrt är det kanske lättare än om man har en tight budget. Vi får väl se om trycket lättar när vi kommer in i mars.

Vädret håller i sig, det är fortfarande galet varmt, dagarna ligger på 32-33 grader men känns som 37 enl väderapparna, som lägst kommer vi ner till 25 grader på natten, vilket är en temperatur vi i Sverige skulle vara glada åt om vi kom upp till på dagtid en vanlig sommardag.

Det som är märkligt är att det fortfarande kan vara så grönt överallt trots hettan, hemma blir ju gräsmattorna bruna direkt och blommorna ledsna om vi inte springer med slangar och vattenkannor och hjälper naturen på traven, det trots att vi tycker att sommaren regnar bort. Här har inte fallit en droppe regn sedan vi kom och än så länge Har jag inte sett nån med en endaste liten vattenkanna.

Men vi klagar inte…jo lite gnäller vi kanske när det är som hetast men för det mesta njuter vi av värmen och det fantastiska blå och klara vattnet som man aldrig kan se sig mätt på och som matchar så bra i hop med den blå himlen och den vit/beiga sanden.

Fast jag är så försiktig i solen och smörjer med solskydd och kollar tiden hur länge jag varit på stranden, så har jag lyckats bränna mig på ryggen. Det jäkla bikinibandet som legat på exakt samma ställe nu i fyra veckor bestämde sig helt plötsligt för att flytta sig några centimeter. Och vips så dök det upp helt oexponerad hud, som tydligen tidigare varken fått en solstråle eller solskydd på sig tidigare, kanske någonsin. Och nu har jag alltså ett rött svidande streck tvärs över ryggen, så nu är det både spf 50, linne på och skuggläge som gäller, klantigt var ordet jag letade efter.

Kvällen avslutades med ett besök in till Sala Dan, men först en snabbvisit hos våra kompisar Linda och Leif ifrån campingen som jag tror nu bodde på sitt 7:de ställe sen dom kom till Lanta för drygt en vecka sen, helt galet! Stor eloge till dom som inte tappat humöret utan fortfarande tycker att livet leker..själv hade man nog deppat ihop i sin ryggsäck…vi gillar ju att kuska runt lite men då är det självvalt och inte en hel semester.
Det blev en sväng in till walkingstreet för lite middag där vagnarna står på rad och erbjuder mat och dryck av alla de slag. Det blev lite blandat för oss kycklingklubba, majskolv, och kycklingkebab, själv festade jag loss på gyoza och bakpotatis inte illa det heller, ibland är det gott med lite ”vanlig”mat.

Om man tar bort bokstaven n i Lanta så beskriver det våra dagar med hårfin precision. Efter minst 8 timmars sömn äter vi frukost, sen masar vi oss ner till stranden. Lägger oss på chillakuddarna i skuggan en stund för att vila på maten, hasar oss sedan ner på stranden lägger oss på sarongen och steker en stund. När det blir för jobbigt kasar vi ner i vattnet för att sen hasa oss upp och steka andra sidan.

Åter igen upp på chillakuddarna i skuggan för vätskekontroll och eventuellt nåt ätbart tills vi ledsnar på den aktiviteten då är det tillbaka till bungalowen. ( där kan det bli en siesta om man är riktigt utmattad )
Efter en sån tuff rivstart på dagen kan det bli en liten sväng med moppen för antingen proviantering eller någon form av annan shopping.

Det blev bland annat en sån tur in till ett par marknader i saladan härom dagen, där blev det lite shopping av linnen till Anki och nya flipflops till mig, dom brukar hålla en säsong att hasa runt i så det var dax.

Jag frossade loss på supergoda dumplings med räkor i smarrig sås och sockerglaserade jordgubbar och vindruvor på spett, en söt och knastrig kulinarisk upplevelse. Jag skulle vilja smaka allt, men dels är det bara jag som är intresserad av det och sen så orkar man ju inte äta så mycket i den här värmen heller.

Men blir det för illa med hettan så kan man skapa sig ett ärende in på närmaste 7/11 för att svalka av sig, dom kan man alltid lita på när det gäller luftkonditioneringen. Utbudet av varor där är också brutalt bra, det finns i princip allt, du kan lätt få i hop en trerätters måltid där i form av sandwichar, dumplings, sushi, soppor och bakverk, till detta kan du i princip köpa det mesta i dryckesväg både varmt och kallt med eller utan alkohol.

Det finns smink, hygienartiklar, elektronik ja allt. Men det konstigaste tycker jag är dom styckvis inplastade bananerna..i detta bananproducerande land där det säljs stockvis överallt efter gatan och på marknader för i princip inga pengar…så är det någon som plockat isär dom en och en och förpackat dom i anpassade små bananpåsar. Så många frågor på den…vem kom på affärsidén? Vem utför paketeringen? Är det ett speciellt bananförpackningsföretag?vem köper dom?frågorna tar aldrig slut.

Man känner ju att man inte är 60 längre ha ha. Kvällarna som jag egentligen tycker är bäst blir väldigt korta, för att inte tala om nätterna som man tyckte var magiska förut, svarta, varma och alldeles alldeles underbara, dom blir liksom längre…och på ett annat sätt. När klockan är tio är det väldigt nära till sängen för det mesta, ”fånga dagen” har blivit mer bokstavligt än en poetisk utnött klyscha. Och den viktigaste tiden man har att passa är solens nedgång…lite tjatigt jag vet men det är som en ticks eller magisk hand som varje kväll vid samma tid börjar treva efter telefonen och kameran för att dokumentera denna händelse som om varje gång var den sista.

Tänk att det är fem veckor sen vi lämnade kylan och drog dit pepparn växer, och inte en droppe regn har fallit på våra svettiga huvuden, tror inte heller det har regnat någon natt.

Jag är ju ingen trädgårdsmästare precis ( har bara plastblommor ) men reflekterar ändå över att det är så otroligt frodigt överallt trots regnbrist och supervärme, det växer så det knakar genom hus och betong. Det är som om Thailändarna lever i symbios med naturen på riktigt, hemma motar vi den liksom undan med allt vad vi har, det trimmas och hackas och tuktas.

Här kan det växa ett träd genom huset och taket och då får det bli en inredningsdetalj, kanske nåt att spika upp en hylla på eller bara lite härligt att ha en vacker stam att titta på eller kanske att sitta på Men det kan ju också vara att jag romantiserar fenomenet lite och att dom faktiskt inte tänker på det ens.

Alla dagar är vackra och blå, men vissa är lite vackrare, det är nåt med ljuset, himlen och havet blir lite intensivare blå och sanden lite vitare. Och som vanligt åker telefonen upp för att dokumentera det vackra, och som alltid så blir det bara ytterligare en likadan bild som tusen andra i min kamerarulle.

Härom kvällen var vi återigen på Khao soi jakt, och Rickard hade sett efter vägen att en liten restaurang skyltade med att dom hade just det. Så när mörkret föll så moppade vi iväg. Hade det inte varit för den skylten efter vägen så hade vi missat restaurangen totalt eftersom den knappt syntes bakom växtligheten framför ingången.

Restaurangen var liten och enkel men maten vi fick in var allt annat än enkel, det var ett konstverk med ätbara blommor och flera ”sidedishes”, den var god men lite krångligare att äta än de khao soi vi ätit tidigare för det var kyckling med ben i och det stötte ju på lite patrull hos Rickard som är en korv -o -makaroner- kille. Men det var kul, vackert, gott och kostade 80 baht = ca 25 kr.

Vi skapar oss alltid någon form av vardag här, det är liksom ett måste när man är iväg länge, vissa dagar bara rinner förbi i bruset av människor och aktiviteter. Och det i sig är ganska skönt, man nästan ”vaskar” en dag till förmån åt sig själv. Antingen gör man ingenting elller också kan man ägna dagen åt att komma ikapp med sånt som annars prioriteras bort i utbudet av roliga utflykter, spännande restauranger eller hetsen att ”få färg”. Komma i kapp grejjer kan vara allt ifrån att klippa naglarna, svara på Mail eller betala nån räkning stort o smått.

Det som kanske skiljer Thailand från en vanlig vardag hemma i husvagnen är, att här kan man väckas ur sina tankar ute på verandan av att grannen pockar på uppmärksamhet när en grön orm ramlat ner från taket och in i min del av ”trädgården” ( bestående av några krukor och ogräs ). Jag har som tur är inga jätteproblem med ormskräck..men jag gillar att ha kontroll på var dom är, som när jag i detta fall vet att den är där ( eftersom det var dit den ramlade ), men jag kan bara inte se den…det är värre än inte veta alls. Så det har blivit en del spanande in i växtligheten utan resultat, rapport utlovas om den dyker upp.

När jag inte spanar efter orm försöker jag ha lite hjärnjympa och Eva en kompis till mig som också hänger på Funky Fish för jämnan ser till att alltid ha ett välfyllt förråd med korsord. Så någon timme om dagen ligger vi platt på mage och gnuggar våra geniknölar, och i mitt tycke är vi nog nästan redo för Jeopardy snart så kluriga och ”allmänbildade” som vi är :-D.

I dag har det fläktat lite mer än vanligt och orsaken tycks vara ett nytt högtryck från kina som dragit in, men vår kust verkar vara minst påverkad och resulterar bara i lite mer vind vilket bara hittills upplevs som skönt. Ute på vattnet med båt har det tydligen hänt lite incidenter här, tex en segelbåt som kraschat i i nån kabel som förorsakat ett elavbrott på några timmar här, och någon longtail som kapsejsat, vad jag vet har det slutat okej.

Förutom blåst från kina så är det också dags för kinesiskt nyår och det firas ju också här i Thailand, vi har inte märkt av det så mycket än lite smällare som bränts av. I år 10 februari 2024  lämnar vi kaninens år och kliver in i trä-drakens år om det var någon som klurat på det. Så gott nytt år på er alla. 🙂

Vi har haft några ybersociala kvällar här på Funky eftersom fler och fler gamla och nya bekantskaper droppat in, vi har haft långbord i restaurangen och stämningen har varit hög och hjärtlig. Men jag som är lite känslig med mina sovvanor efter 26 års nattjobb känner ju direkt av att ju senare en kväll blir ju svårare har jag att somna, jag kommer ganska direkt in i en andra andning. Jag har ju under nästan ett år ”tränat” på att gå och lägga mig senast 22, och det har ju faktiskt gett resultat. Men det är ju trots allt semester om man nu kan kalla det semester när man slutat jobba.

Det har iallafall fall blivit en liten utflykt från vår comfortzon här, det är ju så himla lätt att fastna, vi äter vår frukost vid bungalowen, traskar ner till vår strandrestaurang, hänger där hela dagen tills det är dags att duscha och/eller vila på sängen en stund innan det är dags att gå ner till sunset..ta ett foto..bläddra i menyn som visserligen är gedigen men som man i princip kan utantill, sen hänger man där tills det börjar stänga. Så nu blev det som sagt dax för lite miljöombyte.

Vi och ett par kompisar tog ”mopparna” och åkte längre söderut på ön, till Kantiang beach. Fin vit sandstrand och just på den delen av beachen där vi var fanns det en restaurang som hette same same but different och där passade vi på att äta lunch innan vi försökte oss på att sola, det blev dock inte så länge eftersom det var galet varmt och väldigt lite skugga, men vattnet var skönt så det blev lite bad.

På hemvägen blev det ett stopp på Rastababy, alltid mysigt att stanna till där ett riktigt mysigt rastahäng. Där finns det även möjlighet till lite shopping av lite handgjorda väskor, kläder och smycken om man får feeling och hamnar i rastamood. Det blev lite klädprovningar men tyvärr ingen shopping denna gång.

Även de senaste kvällarna har vi varit lite rebelliska och intagit middagen utan den nedåtgående solen i vår tallrik.
Ena gången utefter mainroad ( kokt hel firre med chilli och vitlök ) maten smakade toppen och jag var ju nöjd som vanligt när det är Fisk och chili inblandat och den slank ner förvånansvärt lätt även utan solens hjälp.

Det har även blivit en middag inne i Sala Dan vid matvagnarna en kväll, men konservativa pensionister som vi är gick vi på den gamla walkingstreeten och gynnade dom stackarna som står kvar och kämpar i skuggan av den stora nya walkingstreeten, som i det närmaste kan jämföras med en foodcourt med kallvita led lampor. På den ”gamla” är det mer dämpad belysning som är lite mer förlåtande mot ansiktsdragen och en musikvolym som faktiskt går att prata i, det är tur att det finns nåt för alla.

Hemma på longbeach…inte illa🥰

Men även om man roar sig med att göra avstickare till andra stränder och andra restauranger emellanåt, så hamnar vi tillslut ofta på longbeach och hemma på Funky, maten är som sagt god, det känns som ”hemma”, det blir inga överraskningar dom vet hur många chilisar jag vill ha. Och när jag går förbi köksingången kastar jag alltid ett förundrat öga in i köket…where the magic happens och förundras varje gång hur dom i denna lokal ( kan man ens kalla det lokal ) där det typ är 100 grader varmt kan trolla fram allt detta goda på rekordtid, allt från hela grillade fiskar och alla typer av sjöodjur, pizza, hamburgare, curry rätter i alla färger från både Thailand och Indien, Gordon bleu, mexicanskt ja allt, på dessa stekbord och wokpannor. Man kan inte annat än imponeras.

Lika många välkomstmiddagar när folk anländer till Lanta, lika många avsked blir det när det är dags för några att åka hem och så även igår, det är alltid trist när någon man lärt känna lite lämnar, men samtidigt som alltid här så vet man att dom kommer tillbaka..det är bara en tidsfråga

idag blev det en moppetur till gamla stan, vi hade egentligen inget ärende dit, men själva utflykten i sig ger lite svalka av fartvinden, även om fartvinden i det här landet känns som en varm fön, så är det ändå liksom fläkt. Äventyret resulterade dock i en glass på viewpoint och en mangoshake i stan. På hemvägen stannade vi också till och provianterade lite frukostgrejjer..och jag lyxade till och köpte jordnötssmör!! det var banne mig inte igår man åt det, ser redan fram emot frukosten i morrn, om det inte blir en nattmacka.

Annars har vi hållit oss undan från solen och beachen idag för hur konstigt det än kan låta i vissa öron som befinner sig på norra halvklotet så blir man lite less till slut, less på blöta kläder, antingen blöta från havet eller av svett eller till och med från rumpduschen som ibland kan leva sitt eget liv och go bananas och sen den evinnerliga sanden, samma sand som är så vit och fin när den ligger där den ska och som är så mysig att borra ner fötterna i, den sanden har helt andra egenskaper när man har den på fel ställen, exempel på fel ställen är: i sängen, i brallan, i knävecken, mellan tårna ja typ alla andra ställen än på stranden är fel ställen..eller möjligen som en inredningsdetalj i en glasburk kan också funka.

Efter den lyckade ”landningen”på Funky Fish så började vi med att bygga vårat bo igen, vi hämtade vår låda med samlade skatter hos bossen. Denna låda fylls på lite för varje gång vi är här. Oftast av oss själva men ibland av kompisar som lånat den när vi inte är här.

Vårat första projekt blev att fixa ett åkdon, vilket skulle visa sig inte vara en helt enkel uppgift. Överallt runt i kring som vi frågade så var dom slut eller för dyra, Vi tänkte oss ett pris på 150 baht och uthyrarna tänkte sig 300 baht så där var vi inte riktigt i synk, det fick återigen bli en ofrivillig långpromenad utefter mainroad innan vi tillslut hittade ett rosa fartvidunder till rätt pris, denna gång slapp vi även diskussionen ang passen som dom flesta uthyrare envisas med att vilja konfiskera. Det är en no no på den, passet är den enda giltiga idhandlingen här i landet för oss, och om vi blir stoppade av polisen av någon anledning så måste vi ha det med och på oss för att vid anmodan kunna visa upp det. Och den informationen tycks ha gått alla uthyrare förbi, men det är bara att stå på sig eller välja en annan uthyrare, kan vara bra att ha en kopia på sitt pass att ge dom istället om dom inte har egen kopiator.

Även denna gång fick det bli en sväng till prylaffären som alla kärleksfullt benämner ”plastic fantastic” och som har typ allt. Och denna fantastiska ö har minst tre stycken att botanisera runt i. Det finns allt man kan tänkas behöva och lite till, allt är täckt av ett mer eller mindre tjockt lager vägdamm men det minskar inte lusten att shoppa loss bland alla bra att ha grejjer

Denna gång blev det en fotbalja att skölja av sandiga fötter i innan man går in, lite plastburkarna med lock för förvaring av kaffe och socker. Även en ny vaxduk till utebordet eftersom den som låg i lådan var ett bidrag från ett par kompisar som också är på väg ner, och då behöver vi en egen. Det blev även ett par nya flipflop till mig då dom jag köpte sist här har blivit helt utslitna av Bangkoks asfalt.

Så nu börjar vi få ordning och bungalowen är ”våran”igen. Det är konstigt hur fyra ganska mögliga betongväggar med möjligt eternittak kan kännas så hemma trots att man kan se omvärlden utanför mellan dörr och karm och sängen stöttas upp av en stor stenbumling, avloppsröret täcks av en mindre Stenbumling för att förhindra grodinvasion och andra ovälkomna grejjer…och ändå..hur försiktig man än är och hur mycket man än försöker att täppa till alla hål, så finns det någon liten rackare som slinker i mellan.

Framför allt känner vi åter lugnet, med ett stilla brus från havet istället för det konstant rasande fräsandet från havet, samma vatten men så olika temperament.

Det har nu börjat dyka upp lite gamla kompisar här på Funky så nu är det slut på friden ha ha, men det är alltid trevligt att se kända ansikten, och så är det nästan alltid här, lite som en familj.

Det blir inte mycket ligga o sola sola för oss eftersom det alltid är något i våra ögon viktigt projekt på gång, ett viktigt projekt för oss kan vara att köpa ny ”plastost” till frukosten eller att tanka mopppen, men ändå så vistas man ju mycket i solen så när kvällen kommer känner man ju hettan i skinnet. Jag tänker alltid på min dotter då som kommer med pekfingret och förmanar om hur farligt det är att sola.
Och hon har ju rätt, men vi som upplevt 80-talets solhysteri med solarium och mallorca resor insmorda med Hawaiantropic olja ligger ju lite efter i det där tänket. Men jag vet att jag måste verkligen skärpa mig och vara lite försiktigare med solstrålarna. Men det är ju också nåt härligt med den där stramande känslan i skinnet som vi nordbor älskar. Men hur mycket jag än älskar solen och den galet blå himlen så är nog ändå kvällarna och nätterna min favorit. Dom fantastiska solnedgångarna ( som inte går att fånga rättvist på bild ) och dom svarta varma nätterna dom är magiska.

Som ni märker så handlar större delen av vår tillvaro om mat, om var och vad vi ska äta. Och nu var det dags för khao soi, en curry baserad soppa från norra delarna av Thailand som jag blivit väldigt förtjust i sen tidigare resor. Det är en rätt som har varit ganska svår att hitta i dom sydligare provinserna men som nu till min stora glädje fått ett uppsving även här. Så efter ett tips från vår kompis Jenny som bor och arbetar dryga halvårsvis på Koh Lanta så bar det i väg på jakt efter Villa Lila som enligt henne serverade en riktigt god soppa.

Den var inte bara god utan dessutom kalasfint designad, men så var det ju ett i våra mått mätt riktigt snofsigt ställe. Vi hade nog aldrig varken hittat dit eller gjort oss besväret att stannat till ens om vi inte fått tipset. Men det var ”mödan”värt.

Dom hade även en riktigt god crispy pork belly med nam jim jaew om man gillar det. Ni som känner vår vän Affe vet att han är inte killen som provar nya rätter, men döm om min förvåning när han helt utan påtryckning beställde in en massamancurry istället för någon av sötsursås varianterna eller omelett som även det är ett av hans safecard, undrens tid är inte förbi.

Nu när jag ändå har förvandlat den här bitvis kanske underhållande bloggen till en medioker matblogg så kan jag ju ändå fortsätta dagens kulinariska resa,

Det blev ett kvällsbesök till en av Sala Dans fiskrestauranger utefter kajen nämligen Lanta Seafood. Även där blev jag lycklig. Först så fick jag välja min firre som låg där på is utanför, det blev en white snapper( för den var minst ) och sen fick jag välja tillagningssätt och ”kryddning” jag passade även på att välja några musslor som dom tillagade enl önskemål, jag valde chilipasta. Oj vad gott det var, Jag kan verkligen bli salig av god mat.

När vi ändå var ute och kvällsminglade så tog vi en tripp och kollade in Lanta’s ”nya”walkingstreet, först en sväng in på den gamla delen som var sorgligt tömd på matvagnar, det stod några få kvar och det kändes lite öde, sen minglade vi upp till den nya, och oj vad stor den blivit…och i mitt tycke omysig, det är klart att den gamla var lite stökig om det var mycket folk och svårt att hitta sittplatser, men den var ändå trevlig, den nya var för upplyst och uppstyrd på ett komersigt sätt. Nu var ju våra magar alldeles proppmätta efter matorgien på Lanta Seafood så vi slog oss aldrig ner, men det kändes faktiskt inte så lockande, vi får väl se om den känns annorlunda vid något senare tillfälle.

Det har som ni märker slunkit ner en och annan räka och ve och fasa även en och annan hamburgare med pommes. Nu tänkte vi att det var dags för våra medresenärer att få besöka en ”riktig” thairestaurang utefter vägen, långt bort från chicken paneng och sötsursås. Och vad passade då bättre än att dom till det såkallade ”kycklingstället”…tror det heter Go Daeng, men är verkligen inte säker.

Det såg lite annorlunda ut än det gjort tidigare när vi varit där så vi hittade nästan inte dit. Dom hade byggt ut en del sen sist, men efter lite snurrande fram och tillbaka så gick det bra.

Här kan man bl.a. få sig en grillad catfish, grillad kyckling, papayasallad och en magisk nudelsoppa och självklart serveras det stickyrice och härlig chillidipp sås ala nam jim jeaw. Tror kanske inte att våra vänner slog volter över menyn, men det funkade. Själv var jag ju som vanligt lyrisk älskar nudelsoppa och sticky rice…men kanske framför allt chilipastan i plastburkarna och dippsåser.

Och med denna sista matrecention lovar jag att jag ska försöka hålla fokus på annat än mat…om det nu inte skulle råka dyka upp nåt vääääldigt extra.

Dagens event blev till att söka upp dr Pad i Sala Dan, Anki har i några dagar haft problem med bett på benen, troligtvis mygg..kanske myror. Och det vill liksom inte ge med sig vi har försökt med det mesta tillgängliga krämer och piller, men det har bara blivit värre istället för bättre. Hon är känslig även hemma i Sverige för insektsbett och har nu både en allergisk reaktion och en infektion.

Så sagt och gjort vi ”moppade” in till stan och in till dr Pad, det är lite skillnad att uppsöka sjukvård i Thailand mot hemma, ingen tidsbokning, ingen väntetid, rätt in bara. Kontroller togs och sen in på en brits, två sjuksköterskor som tvättade såren/betten.

Sen klev läkaren in och hon fick en antibiotika injektion, salva insmord, antibiotikapiller, antihistaminpiller, allergipiller och smärtstillande att ta vid behov alltihopa i en söt liten påse..det hela avrundades med en liten ”present”i form av en reflex med doktorns namn på.
kalaset kostade inte en baht, utan hon uppmanades att kontakta försäkringsbolaget när vi kom hem till bungalowen.

Nu håller vi tummarna för att behandlingen funkar annars blir det tillbaka kaka om två dagar.

Prickiga ben till trots så har vi tröstat oss med lite sol och bad på morgonkvisten innan det blev för varmt att ligga på stranden, fattar att det låter som i-lands problem när man läser om kylan hemma i Sverige, men det går fort att bli bortskämd med sol och värme, idag klev vi huttrande i vattnet jag och Anki, vi tyckte på riktigt att det var kallt och när vi frågade vilken temperatur det var i vattnet så blev svaret 28 grader.
När solen stod som högst tog vi en sväng på mopparna, det blev en lunch efter vägen på en liten restaurang där maten var en fröjd för både smaklökar och ögon, det är så fint att även på den enklaste vägkrogen så läggs så mycket möda och kärlek på att göra maten vacker, den smyckas med både blommor och vackert skurna grönsaker trots att den kostar under femtio kronor. hemma känns det som att det är lyxkrogsbesökarma förunnat att äta instagramsvänlig mat…nu kanske duken drar ner möjligheten för många ”likes” på Instagrams flashigaste matkonton, men jäklar finare morot får man leta efter.

På vägen hem gick vi förbi affären och köpte lite frukt och fika bröd, det blev jackfruit och min favoritbulle, vacuum förpackad vetebulle med grön thaicustard som fyllning, och några slags sockerkaksbullar med nån suspekt fyllning. Jag tycker det är jättekul att prova nya konstiga grejjer när jag hittar nåt i mataffären, ibland är det mindre gott och ibland blir det jackpot, men eftersom det mesta är billigt så vågar man chansa, och för det mesta blir det bra.

Jackfruit mild och söt, ej att förväxlas med durian