En första tur med moppen kändes amazing att äntligen få susa fram igen och känna vinden fläkta, det är fortfarande lite jobbigt med värmen men vi vänjer oss så sakteligen igen. Det blev lite youghurt och vattenmelon i restaurangen och det känns som om alla har vetat att vi varit sjuka och frågar hur vi mår det känns tryggt att veta att dom har koll på oss.

Ett par kompisar till oss Lotta och Josef har kommit till ön så dom kom hit och knackade på, kul att se dom, dom kom från Vietnam för ett par dagar sen och skulle avsluta sina sista veckor på semestern här på Lanta i sitt hus på Khlong Khong. Det blev en lunch med dom på Somewhere else här brevid, det kändes som om livet återvänt.

Efter att fått lite smak på det ljuva livet igen kröp vi tillbaka in i vår håla igen och tänkte att nu får vi nöja oss för idag med utsvävningar. Dagen efter tog vi en sväng in till Sala Dan vi tänkte käka lite och kolla lite shopping. Men efter att gått runt där i typ en kvart kände jag att jag orkar inte gå här inne ens, nu får det vara nog, vad är det för fel på mig? Så jag bestämde mig för att gå till Dr Pad som ligger strax brevid.

Det är en sak som är så himla bra här, du kan gå oanmäld till en läkare när du är sjuk och få hjälp direkt… ingen kö..hjälp direkt. Så in där några snabba kontroller, vidare till en brits svar på prover, lungröntgen, svar på lungröntgen. Antiinflammatoriskt dropp, inhalationer, hostmedicin, 6 påsar piller, skjuts hem…kom tillbaka i morron när det passar för checkup.
Ingen lunginflammation, men slem i lungorna och bronkit, troligen influensa utifrån symtom bilden, syresättning dålig.

Jag ser det inte som ett bakslag det är mer som om det inte släpper taget, ibland försöker jag lura mig själv att jag är frisk för att jag är så himla less på det här att inte ha ork och att känna mig konstant yr  och kallsvettig när jag ställer mig upp.

Fick samtal från Falck som tydligen är nya kontakten med Sverige istället för SOS international som var förut. Och deras läkare anser att ett återbesök är onödigt! Där ser man, ja hen vet väl bäst antar jag ( obs ironi ).

Dagarna går och här ligger vi som två döa sillar och orkar inget, vi tvingar oss ut efter mörkrets inbrott för att försöka äta nåt fast ingen är hungrig. Jag äter lydigt mina piller från dr Pad men vet inte om dom hjälper ens.
Det känns lite höstfeeling ute, vattnet ser lite vildare ut, jag upplever kvällarna lite svalare i vinden vid vattnet, men det kan vara inbillning. Det är otroligt frodigt i ”vår”trädgård efter regnet som kom tidigare.

Det händer även något märkligt utanför vår veranda, det är några djur som bygger nåt, och bara utanför oss, enligt Google är det myror, men vi har inte sett några utan ”bubblorna”blir bara fler o fler. Det märkliga är att dom valt just vår bungalow, och att dom aldrig syns…är det bara nattjobbare.

Jag antar att ni sett på nyheterna att det varit en stor jordbävning i Myanmar som även har drabbat norra Thailand och Bangkok. Vi är ju i södra delen av Thailand på Koh Lanta  och vi har inte märkt av jordbävningen alls så att ni vet, här är allt som vanligt. Tyvärr blir ju inte inläggen här så händelserika numera..men det är lite så som det är just nu och det är bara att gilla läget känns det som..men men i morgon är en ny dag…då kanske det vänder och vi får må lite bra igen vi håller tummarna för det.

Vi har börjat se ljuset i tunneln…då menar jag på det bra sättet…inte ”nära döden ljuset”. Rickard vågade sig ner till stranden härom kvällen efter att solen gott ner och kom tillbaka lyrisk, han berättade att det kändes som när han kom till Thailand första gången, det var färgade lampor överallt, det brann små brasor och det satt folk i sanden och vissa badade i mörkret…så himla mysigt.

Ha ha nej han har inte smakat några magiska svampar, men han lät lite pånytt född. Och det bästa av allt han köpte med sig en vattenmelonshake till mig.

Morgonen efter satt vi utanför bungen innan det hunnit bli för varmt och åt frukost för första gången på länge.

När vi sitter där kommer Coco som nu också är självutnämnd privat läkare till mig, med en ostfylld omelett och en flaska med nåt vitaminaktigt och en burk med någon tjock sörja jag tror var någon slags kycklingbuljong. Detta mixade han ihop och bad mig dricka ( smakade bättre än förväntat ) fick något han ihop rört dagen innan också att dricka som var lite segt och sött. Även en hög med piller som jag skulle ta..lyckades googla det ena som tydligen innehöll paracetamol dom andra vet jag inte, men jag tänkte att Yolo det som inte dödar det härdar. Och det verkar vara mig han har utsett till sin patient, Rickard behöver tydligen inte han är ”strong” säger han och klämmer honom på armarna. Han pratar extremt dålig engelska och jag är tveksam till att han ens pratar thai..möjligtvis burmesiska men vet egentligen inte.

Men han är så himla gullig och omhändertagande. Tur man har fina grannar.

Jag har även lyckats ta mig en dusch med tillhörande hårtvätt vilket var ytterst välbehövligt efter att ha legat tillsängs och febersvettats i en vecka…och jag säger bara Mitt Hååår, alltså det var ingen lek att trassla ut. Men med tålamod och extremt mycket balsam gick det tillslut, jag var rädd att det skulle behövas rakapparat.

Detta blev dagen som först bjöd på frukost på verandan, efter det ett par timmars vila fram till en sen lunch som vi på vingliga ben intog nere i vår restaurang, Det kändes som en stor seger att ta sig ner dit och det var fantastiskt att se lite folk igen och framför allt att se vattnet. Det blev dock ingen långlunch orken är det inte mycket med än men det kommer det kommer.

Efter återigen vila så fixade vi rena lakan och handdukar så nu har vi även med gemensamma ansträngningar bäddat rent även detta var en pärs men nu är det gjort och det känns så skönt, babysteps.

Det är inte bara vi som märker av den mer och mer lugnare stämningen här på Funky inte bara det att vi hållit oss inne en vecka. Djuren verkar märka av det också, fler och fler kryper fram ur sina ”hålor”. Det började ju redan förra veckan med waranungen, nu har även en ödla med halva kroppen röd börjat hänga här som vi inte sett här förut, även fåglarna har blivit tuffare när dom spankulerar omkring utanför på gången som om dom ägde stället.

När solen gått ner och himlen var svart tog vi en kort promenad på stranden för att suga i oss lite Thailand, så mysigt men jag var inte riktigt på banan än, Rickard kände sig hungrig så vi gick upp på Alinas (närbutiken ) och han köpte en toast..men jag var inte i nåt matmood än tyvärr.

När jag vaknade på måndag morgon kändes det äntligen som om det fanns hopp om livet, jag hade sovit hela natten, kände mig utvilad och förvånadsvärt frisk, hostar fortfarande men annars känns det ok, jag tror att det har vänt på riktigt.

Jag har nu kollat upp den röda ödlan och det är en calotes versicolor, indisk trädgårdsödla kallas även blodödla eller bloodsucker. Skickar även med en bild på hans lite mer oansenliga fru som satt nån meter ifrån…lite otydlig bild men ändå…

Börjar med att be om ursäkt för dom sjukt deppiga bilderna i detta inlägg, men det är så här dom senaste fem dagarna har sett ut.
Sjukstugan fortsätter, det tog inte många timmar innan jag också låg däckad, Feber och hostan from hell. Vi har nu legat och gnytt i varsin säng i bungen i fem dagar och helvetet är inte över än. Vi skriker rätt ut varje gång vi vänder oss i våra svettiga lakan, kroppen är helt mörbultad efter all hosta.

Det enda man ser fram emot är att timmarna ska gå så att man får ta nya Alvedon. Vi har varsin gång släpat oss till affären och fyllt på vatten och alvedonförådet, det är ju så jäkla osmart att bli sjuka samtidigt.
I förrgår fick vi en pizza levererad till dörren, efter att inte ha ätit något annat än en liten youghurt på två dagar. Pizzan smakade ljuvligt men vi fick i oss en slice var på första försöket sen var det stopp. Men vi har fortsatt att ”gnaga” på den och värmt bitar på brödrosten så nu har vi fått i oss den, räckte till middag, frukost och lunch.
vatten kämpar vi dock i oss.

Igår kom Coco med en hamburgare som vi delade på, som ni hör bara comfortfood…men bara i små mängder man orkar inte sitta upp längre för att äta. Så vi är rätt billiga i drift just nu. Men jag är så jävla less på det här nu man får ju liggsår och jag bävar för när man ska orka med första duschen på en vecka och tvätta håret hur ska jag kunna borsta ut det, det är ju trassligt i vanliga fall…

Ja det blev ett gnälligt och bittert inlägg men ibland får det bli så, tänker ändå att det är värre för dom som är här två veckor och blir sjuka så här länge och i brist på bilder med blått hav och blå himmel bjuckar jag på en bild av regnpölarna på väg att köpa Alvedon…för ja det har kommit en del rejäla skurar i veckan också. Återkommer när vi kryat på oss.

Efter min lilla solfadäs med ansiktet så har jag varit väldigt försiktig med solen, vädergudarna har varit med mig och bjudit på växlande molnighet och några regnskurar, trots det har jag smort in mig som en galning med spf 50 och eländet börjar lägga sig något ( man vill ju inte gå runt och se ut som en babianrumpa i ansiktet ). Vi kuskar runt fortsättningsvis här på ön även fast man tror att man varit överallt så hittar man nya småvägar.
Lantas mainroad är av varierande kvalite, vissa delar är toppen där man hunnit fixa till underlaget, medan vissa delar är dåliga med många läskiga potthål och lös sand att slira runt i. Men vägunderhållning pågår förfullt  så det kommer att bli bra tillslut. Och i och med det kanske ”moppe”olyckorna minskar som enl statistiken är ganska höga här, Inte bara pga dåliga vägar utan också pga ovana förare utan mc-kort och utan hjälm.

Men av alla små vägar så är ”våran”väg den finaste såklart, när man svänger ner på den så är man hemma, lite som mammas gata, jag vet inte om den har något riktigt namn men den har tidigare i folkmun kallats backpackergatan och ett tag gick den under namnet denguevägen…kanske inte så smickrande, men den är ändå mysigast ( jag kan upplevas vara lite partisk )

Vi har även fått finbesök utanför vår bunge, det kom en liten waranunge promenerande alldeles brevid oss när vi satt och åt frukost. Det är inte jätte vanligt här på Funky, det finns såklart på många andra resorter på ön speciellt om det ligger nära något vattendrag som nån å eller flod. Men hos oss har jag nog aldrig sett någon och aldrig en så liten. Dom kan ju bli ett par meter långa men den här lilla kompisen var bara en bebis, typ 30 cm, dom ser så ascoola och superkaxiga ut när dom tar sig fram och med den där tungan som vispar runt hela tiden.

Det är väldigt lugnt och stilla på Funky nu mot förra månaden, man undrar när dom börjar dra ner på personal för att det ska gå runt, än så länge är det full styrka med kanske en tredjedel gäster både i Bungarna och i restaurangen.
Och man undrar vart dom tar vägen då, nån har vi pratat med som flyttar hem till mamma på Lanta noi och Coco bor ju kvar och är standby här vad jag har förstått. Ägarna Bon och Rod flyttar hem till nordöstra Thailand men alla andra?

Det skulle vara spännande att vara kvar här någongång när allt stänger ner och se hur allt går till, jag misstänker att dom hänger för såna stora gröna presseningar över restaurangen bara och drar in allting så långt in som möjligt i skydd mot havet och vinden, och sen bara håller tummarna att allt står kvar nästa säsong, Men vad vet jag?

Jag har en liten spaning igen, Idag när det är så mycket focus kring könsidentiteter, transpersoner och vilka personliga pronomen man ska använda när man talar om olika människor så har ju Thailand verkligen ett ickeproblem.
Här berättar ju alla det själva vad dom identifierar sig som redan i hälsningsfrasen Sawadee Khap/Kha, i alla fall när det handlar om identiteterna man och kvinna. Dom som identifierar sig som män avslutar ju allt dom säger med Khap och dom som identifierar sig som kvinnor avslutar med Kha. Det är ju genialiskt, jag undrar om det är så för att dom så länge har accepterat ett tredje kön och transpersoner i sitt samhälle eller är det bara en lyckad tillfällighet.

Vi har ju kommit en bit på väg i Sverige med ordet hen, som har blivit både hånat och debatterat innan det blev accepterat, själv tycker jag det är super praktiskt att använda när man pratar om någon som man ej känner könsidentiteten på tex chefen på Volvo, jag har ingen aning om vem det är, då är hen perfekt istället för den eller som förut när det alltid förväntades att ett chefspronomen var han?!, eller alltid om man är osäker. Men egentligen borde det vara ett icke problem från början, det borde kanske inte vara viktigt vad nån identifierar sig som låt människor vara just människor, vi har ju för tusan fullt sjå med det liksom. Vi kan bara försöka vara lite snälla…men såklart själv skulle jag nog bli både lite ledsen och obekväm om någon kallade mig för han/honom, jag tänker då att det måste vara ännu mycket mer obekvämt om man är transgender. Därför är ju Thailands Khap och Kha väldigt klarsynt och modernt, man bestämmer själv vem man är eller vill vara.

Från ett ämne till ett annat, så blev det en sväng in på Hippiemarknaden vid Kho kwang beach, det var dock inte så himla mycket marknad, det var en liten tältshop med kläder och ett stånd med solglasögon, sjalar och lite tingeltangel att hänga i fönstret…det blev en tingeltangel grej för mig som fick följa med hem, vi stannade även och tog en drink i baren brevid och lyssnade på lite livemusik innan vi åkte hem för att möta upp Jenny en kompis som jobbar här på ön.

Måndag morgon när den är som tristast, Rickard vaknar upp sjuk efter en natt med hosta och möjlig feber. Han har legat hela dagen och mått tjyvis, jag har roat mig på egen hand med min kompis Google och även gjort lite nytta som att gå över till Alinas vår lilla närbutik och handlat förnödenheter till Rickard som Alvedon, Youghurt, några slags bars och chips, ett så kallat survivelkit. Jag lämnade även in ett par kilo kläder på tvätt hos On, så ni hör ju man är ju inte sysslolös.

Det är ett väldigt hostande och snörvlande, jag håller verkligen tummarna för att det inte spiller över på mig också, inget kul att vara sjuk jue. Men på grund av sjukstuga så blev det ”hemlagat”idag…jag slängde ihop ett par mama’s koppnudlar till middag som den goda hustrun jag är.

Det börjar märkas att vi närmar oss marsmånad, det börjar lugna ner sig lite, många kommer hit i mitten på januari efter att ha firat av alla högtiderna hemma. Så nu är det lite av en hemvändartid. Fler och fler bungalows står tomma och för bara några veckor sen var det ”bostadskris” på Lanta. Här hemma hos oss på Funky blir det stora kramkalas efter som nästan alla här är återkommande år från år. Idag vinkade vi av Mats och Eva från Borlänge som påbörjade sin långa resa hem.

Vi har även hunnit med att fira Estlands independenceday, vilket är en återkommande tillställning som Kersti och Hans håller i. Då bjuds det på vodka och snittar, ibland i deras bungalow eller som i år på stranden, även personalen ”ställer upp” och tar en snaps i Estlands ära. Det brukar bli en blöt fest och så även i år…jag har varit matt i lacken i två dagar nu efter denna begivenhet…som jag brukar säga -”man e ju inte 60 längre”

Som grädde på det moset hade jag och Anki bokat tatueringstid morgonen efter. Det blev några långa timmar i studion, jag hade gett min tatuerare lite fria händer, det enda jag sagt var att han skulle göra nåt åt en gammal humla som jag hade på benet…sätta den i något sammanhang för den såg lite fjuttig och ensam ut, och även fylla i den då den bleknat av tidens tand. Så han pysslade lite med det medans en annan tog sig an Anki.

Det kan bli den sista jag gör för tvi vale vad ont den gjorde aldrig mer något stickande på foten blä.

Bananplockning eftervägen

Eftersom vi nu inte får bada på ett par dagar eller sola så blev det en tur på mopparna istället, och vi åkte på lite för oss outforskade vägar, mycket landsbygd på både bättre och sämre vägar. Det är konstigt att man fortfarande efter så många år här kan hitta vägar man inte har åkt på, det är ju ändå inte en jättestor ö. Efter att både ha fått suga i oss både vacker natur, djungelfeeling och passerat ett par riktigt läbbiga sophanteringsställen så närmade vi oss civilisationen igen.

Vi kom liksom bakvägen till alltihopa som var för oss känt, när vi passerade det enorma Malee Highland som vi hört nämnas så många gånger i svenska Thailandsforum så tänkte vi nu passar vi på att göra ett studiebesök där också.

Och det är verkligen Highland där, shit vilken utsikt över både regnskog åt ena hållet och havet åt andra, och det var gigantistikt stort i mina ögon, fast i olika nivåer. Dom erbjuder enl skyltar både tacofredag,  mellomys och pannkaksbufféer för sina gäster.

Vi bestämde oss för att käka lite lunch i allafall, jag och Rickard bestämde oss för att testa pizzan…med bearnaisesås!! Fattar ni? Bea! Så himla smaskigt, den var inte jättestor men till ett helt rimligt pris och värd varenda baht.

Efter denna kulinariska svennebanan upplevelse så åkte vi hem till Funky och som om inte pizza med bea vore nog så blev det till att prova på Funkys egna räkcoctail till middag för mig och Anki. Jag kan säga att den smakade ingenting som man förväntat sig av 80-talets paradrätt. Men den var god och kommer nog ätas igen.

Det är tur att vi har Coco här som tar ner oss på jorden ibland när vi svävar iväg för mycket i mathimlen. Han bjöd på några djävulskt sura små bär som han doppade i ett sånt magiskt gott strössel gjort på salt,socker och chili en härlig och smått chockerande smaksensation, jag gillade det Anki inte.

Coco eller Dei som är hans riktiga namn är allas vår allt iallo här på Funky förutom att serva alla i restaurangen har han även som sin uppgift att fixa grejjer som går sönder och att få dom flesta på gott humör, Han bor här på Funky året runt och håller koll på stället när det är stängt under lågsäsong. Han och hans familj, fru och två av hans söner bor i bungen brevid oss, på andra sidan bougainvillean, hans arbetsdagar är obeskrivligt långa som för dom flesta här i landet som jobbar inom turistnäringen, men det är kanske så det måste vara för att väga upp den mer lugna perioden när den värsta hettan kommer och även regnet, vindarna och dom flesta turisterna har åkt hem.

Idag är sista dagen och kvällen på Lanta för den här gången, i allafall för Affe och Anki. Imorgonbitti packar vi ihop våra bungar och åker till Krabitown. Dom förbereder hemfärd och jag och Rickard ska till Immigration och förlänga vårat visum. Så dom tar en minivan dit och vi moppar dit eftersom vi inte riktigt har någon plan än på vart vi ska ta vägen men det ger sig, vi börjar med 2 nätter i stan.

Dagen började lite mulen och ibland känner man att man vill göra något annat än att lapa sol. Så vi bestämde oss för att moppa söderut längs den östra kusten, för även om det inte är klarblå himmel och solen skuggas av molnen så är det ju fortfarande ca 32 grader i luften så det är riktigt svalkande och skönt att susa fram på vägarna. Extra skönt är det på östsidan där vägarna till största delen är fina och trafiken lugn och ibland nästan obefintlig.

Man får dock vara beredd på att det springer djur över vägen tuppar, apor, hundar och ibland även ormar och ödlor.

husen ligger också alldeles vid vägkanten eftersom de flesta även inhyser förutom bostad även restaurang, verkstad eller butik av något slag. Detta innebär då också småbarn som leker precis bredvid eller på vägen, dom får tidigt lära sig att klara sig själva eftersom mamma och pappa jobbar, i och för sig några meter ifrån, men utan möjlighet att ha stenkoll hela tiden.

Vi bestämde oss för att åka till vägs ände, som visade sig vara två. Den första vägs ände slutade i en liten T-korsning bestående av en liten by ( Ban Sangka )…och jag menar pytteliten, mellan tummen och pekfingret ca 10 hus, det såg ut som kanske en liten fiskeby, det sprang runt lite höns kring husen och pickade och några barn lekte vid gatan, men vägen tog absolut slut där.
Det är inte utan att man funderar på hur många gånger per dag det kommer ett par blekfisar som oss på moppe, som gör precis samma sak som vi, åker ner, tittar oss frågande omkring, vänder moppen och åker därifrån.

Vi tar oss lite skamsna ( i allafall jag..det kändes lite kymigt att åka ner, damma runt och låta illa, för att bara vända och åka tillbaka ) upp därifrån för att ta nästa ”end of the road” ställe vilket enl googlemaps skulle vara pirate beach vilket var ett lite kittlande namn.

Vi hamnade då på Pirate bay resort & spa, en lite bedagad resort som säker har varit väldigt fint som nytt men kanske skulle behöva ett litet lyft, det hade en liten pool som faktiskt såg fräsch och underhållen ut med ett litet coolt vattenfall, det fanns en restaurang som för tillfället var obemannad, men vi fick hjälp av en annan gäst att beställa dricka. Detta ställe ligger ju ganska avsides så jag kan tänka mig att det blir väldigt familjärt när man bor där.

Bungarna såg fina ut och trädgården må ha varit lite obrydd och vildvuxen men pyntad med vilda och ovilda djur var den i alla fall… för dom som inte vågade sig in i den riktiga regnskogen runt omkring.

För att det finns riktig regnskog här det blir man informerad om via skyltning, och det är ju bra eftersom åtminstone jag kan ha svårt att skilja på vad som är regnskog och vanlig blandvädersskog, men vad jag i allafall har uppfattat är att dom flesta djur man inte vill leka med bor därinne.

Och den vetskapen borde ju räcka för att jag inte skulle vilja gå in där…men då lite påpassligt dyker ännu en skylt upp som talar om att hör och häpna i skogen finns ett träd som man tydligen vill titta på, och då blir man ju lite nyfiken, ett intressant träd i skogen. Då kunde jag inte hålla mig utan lyckades ta mig över spången som knakade betänkligt och in i läskiga skogen.

Det var dock en pyttesmal stig så att man visste vart man skulle och det var faktiskt läskigt att gå in där speciellt ensam för ingen annan ville se trädet, det prasslade och ruskade i träden överallt och andra obestämbara ljud.
Det enda djuret jag såg var en stor skink som sprintade förbi mig på stigen.
Jag hittade i allafall trädet i bland alla träd, det som påstås vara Lantas äldsta levande träd med 1000 år på nacken. Bilden hade kanske gjort trädet mer rättvisa om någon annan tagit kortet med mig på bild som referens…men nu var jag ju ensam så ni får tro mig på mitt ord när jag säger att det var både jättestort och antagligen också jättegammalt.

Stolt och sjukt svettig lyckades jag ta mig tillbaka till dom andra som satt och chillade i skuggan.

På vägen hem kom regnet i små skurar men inte värre än att vi hann ta oss in på en restaurang när vi nästan var hemma, Det blev Family restaurang som ligger efter vägen på longbeach, supergod mat och jättegullig personal som dessutom sprang ut och räddade våra hjälmar när himlen bestämde sig för att hälla ut resten av dagens ranson med regn på en gång istället för att små skvätta.

Jag ligger på stranden på min sarong och tänker på hur lyckligt lottad jag är..att ligga i solen och titta upp bland molnen.

Samtidigt som jag rannsakar mig själv -hur skönt är det egentligen? Det är hårt och knöligt, det tog 5 minuter att lägga sig och det kommer troligtvis att ta 10 min att ta sig upp, det är hett och klibbigt, sanden fastnar överallt i svett och sololja.

Det lutar lite neråt med huvudet för att det är så man måste ligga för att träffas av solens strålar på det ultimata sättet.

Jag lurar mig själv att jag sätter timern på telefonen för att jag inte ska sola för länge, fast det egentligen är för att jag inte ska kräla mig in i skuggan för tidigt.
Ska jag vara riktigt ärlig hade jag hellre legat i bungalowens AC  ( ja i år har vi en med AC, det var den som var ledig ) och läst en bok i min på thaivis visserligen stenhårda säng, men ändå sval och hjälpligt sandfri.

Allt detta för att man är ett ”barn av sin tid”och har som enda målsättning att bli brun. Brun?! det är ju inte ens en grej nuförtiden om det inte är på kemisk väg med hjälp av spraytan eller brun utan sol..eller möjligtvis brun utan tvål.

Idag vet man ju bättre än så, att solen orsakar hudcancer..men likt förbannat ligger man här och svettas. Brunast på planet hem vinner.

Hela livet består av att försöka uppnå nåt ouppnåeligt eller helt onödigt mål ( halva vitsen är nog att det är just ouppnåeligt och lite onödigt ) Tänk att istället få vara nöjd med att man faktiskt har en kropp och en hud som faktiskt fungerar, en mun där allt man stoppar i den smakar gott och lyckan att ha familj och vänner, och som grädde på moset ha ynnesten att kunna ligga här på en sandig sarong i hettan from hell och filosofera.

Men jag säger heja dagens unga som kämpar emot kroppshets och utseendefixering även om det fortfarande 2025 är en tuff kamp att utkämpa.

Efter som vi är rätt lata av naturen så kommer vi ofta inte så långt på dagarna, vi har ju liksom allt här inom räckhåll, vi tar oss ibland motvilligt in till Sala Dan och provianterar för våra frukostar som alltid äts på vår veranda, det är ekonomiskt riktigt när man har möjlighet men framför allt är det skönt att slippa gå iväg direkt när man vaknar till en restaurang. Annars äts dom flesta målen här på Funky.

Men igår tog delar av oss en repris på Where Else inte minst för att få se restaurangen i kvällsskrud. Det är nog den coolaste restaurangen på ön och dom har verkligen lagt ner sin själ i byggnationen och pimpningen.
Det som drar ner betyget lite är musiken som är typisk hissmusik eller möjligtvis nån gammal sunkig porrfilmsmusik från 70-talet ( inte för att jag vet hur sån musik lät…ren gissning ), det funkar inte när viben på stället skriker reaggie, priserna ligger lite högre än på andra krogar runt om, men inte galet dyrt och maten är god. Det är dock något som skaver och det är nog att utseendet och känslan lovar något annat och det är stort nog att rymma mycket folk men ändå ett mysigt häng. Så min spaning där är sänk priserna något…åtminstone på ölen och byt spår på musiken så är det ett guldställe som kommer dra mycket folk, rasta ställen funkar alltid i Thailand.

Nu har Lena dragit vidare från Lanta och påbörjat sin färd emot Australien med några stopp på vägen. Det är märkligt att det känns som en knutpunkt för vänner ifrån olika platser i och utanför Sverige…lite som att allas vägar möts i Thailand. Och som jag sagt tidigare det är ju galet mycket folk i år överallt. Läste precis att bara mellan 1 januari och 15 februari så hade 5,6 miljoner turister rest in i Thailand… och då hade inte ens vi landat här.

Ikväll frångick vi thaimaten och festade loss på en pizza och ett glas rött, riktigt gott även om det inte smakar som pizza som vi är vana vid, men det funkar när man är riktigt sugen. När det gäller pizza finns det nog inget som går upp emot en riktig ”svensk”pizza.

som avslutning bjuckar jag på ett axplock från min portiofolio som jag tänkte skicka till modellgruppen i Paris och det är ju alltid kul att ha lite fräcka semesterbilder att minnas tillbaka på.

Nyhetstorkan till trots kom Igår natt mig veterligen det första regnet sedan vi kom till Thailand, det var ett par skurar såna där ”himlenöppnarsig”skurar. Det kändes härligt att höra smattret på taket, det får gärna komma ner mer och det får gärna komma nattetid nästa gång också.
Om jag nu ska fortsätta på meterologspåret så kan jag berätta att vi nu haft det man kan kalla växlande molnighet i några dagar vilket i mitt tycke är alldeles toppen så man får hämta andan ibland, vilket är tvärtemot en sommardag i svedala då man oftast rynkar pannan av missnöje när det kommer en molntuss och skymmer solen.

Idag ville vi se lite andra vyer och moppade i väg till en liten beach med det passande namnet beautiful beach, galet varmt i vattnet så man nästan inte ville gå upp när man legat i en stund. Det är ju inte konstigt att jag sällan eller aldrig badar hemma i Sverige när jag är bortskämd med badkarstempererat vatten ( det händer att jag även tycker att det är för kallt att bada här )

Där fanns även en liten kiosk/restaurang på stranden som idag serverade endast öl och fruktshakes då dom saknade kocken…det framgick dock inte var kocken var pga språkförbistringar.

I från beautiful beach kunde man ta en lite skogsstig över till en liten annan beach som hette secret beach, det var en lite mer en natur beach så det var lite mera bös eller vad man ska kalla det på den stranden, sånt som kommit in med tidvattnet och väldigt få människor

. Jag gillade verkligen Beautiful beach trots bristen på mat…men vem vet nästa gång kanske kocken är där.
Som på dom flesta beacher här så är det en viss avsaknad av skuggiga platser när man inte vill eller orkar vara i solen, så när den sista skuggan från palmen försvann efter ett par timmar så bar det av hemåt för lite lunch och skugghäng på Funky.

Jag kan också meddela att jag nu har gått till höger på vår beach och det var faktiskt bara hälften så jobbigt. Och det beror inte bara på att jag nu tränat upp min fysik sen förra mardrömspromenaden…att det är hälften så långt kan även det ha en viss inverkan. Passar på att dokumentera det nu och delar också ett bildbevis på händelsen utifall att det kommer att ifrågasättas i framtiden.

På tal om smatter på taket…så har det nog smattrat rejält på vårat verandatak. Jag vet inte men min gissning är att ”det kan finnas spår av nötter”.
Man fattar att det måste vara en grym kraft i fallande kokosnötter, jag läste nån gång att det var den vanligaste dödsorsaken i Thailand, men är kanske mer tveksam till det nu med tanke på att trafiken till och ifrån kan vara ganska galen.

En dag värd att dokumentera var dagen då jag plötsligt lät mig manipuleras till att gå en strandpromenad som visade sig skulle bli 6515 steg, och då gick vi bara till vänster ut på stranden, det är inte för inte som den heter longbeach ”våran” strand. Tro mig när jag säger det men jag är extremt lat och promenader utan anledning (annan än motion )sker sällan eller aldrig. Och ser ni mig springa…spring ni också för då är det en ankommande fara. Men nu är det alltså gjort och jag kommer nog få lida mig igenom några dagar med träningsvärk då mina chockade och kränkta muskler ska visa sitt missnöje över tilltaget.

Andra missnöjda kroppsdelar just nu är Rickards mage som troligtvis fått i sig något den verkligen inte ville ha, men jag tänker att den ger jag inte så mycket utrymme till här på bloggen, då det är en skitsak och skitsaker ska man inte ge så mycket uppmärksamhet i media.

Med Rickard är utslagen i bungen och Affe vilandes middag blir det egentid med mina brudar Anki och Lena, under dom hetaste timmarna satt vi på vår veranda och drack iskaffe och planerade vår valentins kväll.

Vi kom fram till att det bästa man kan ge en människa näst kärlek är tid..så ikväll tar vi en tuktuk ensamma in till Sala Dan…det blir winwin, grabbarna får egentid och vila och vi kan i lugn o ro gå på marknad och kolla och klämma och känna på allt vi vill.

Det blev en tuktuk in till marknaden och vi började vår kväll på walkingstreet med bakad potatis, kyckling/bläckfiskspett och pina colada ( ingen dålig valentinmiddag ). Sen kastade vi oss in i kläd -och prylmarknaden. Det blev en svettig historia kl var väl närmare 19 och temperaturen strax under 30 grader och med en luftfuktighet som var drypande. Men vi kämpade på duktigt. Tyvärr blev shoppingresultatet lite klent…man tappar lite sugen att prova kläder i den här värmen när kläderna är klistrade på kroppen, Lena lyckades dock köpa en klänning…kanske för att hon inte orkade ta av sig den när hon fått den på sig,

idag har dagen varit fortsatt stillsam, Rickard är bättre men fortfarande matt efter helvetes dagen men kämpar på med vätskeintaget och lite ätbart. Vi andra roar oss så gott det går, vi gjorde ett besök på ”skönhetssalongen”här på Funky och fixade våra flipflopsskitiga fötter med pedikyr och nagellack.
Det är en sån grej som känns otroligt lyxigt på gränsen till onödigt lyxigt här där man antingen går barfota eller i dessa sköna men otroligt kontraproduktiva skor..flipflop. Man är konstant blöt antingen av vatten efter bad… eller svettig i brist på bad. När man sen flipflopar runt i dessa skor så får man ju hela tiden sand som flippar upp på benen och fastnar i det blöta vilket i sin tur gör att man är konstant sandig långt upp på låren…ja jag förstår att om man är hemma i snömodden i Sverige så låter det som ett lyxproblem jag fattar det, det precis så det är, och att då gå och fixa fötterna som man sekunden det är klart stoppar i dessa skor och floppar iväg, då är man liksom tillbaka på ruta ett igen. Skitiga fötter och sand överallt.

Men trots detta dilemma så tog vi en promenad till plasticfantastik denna underbara affär som har allt, där lite plastburkar och smått och gott inhandlades, alltid kul att botanisera i såna affärer här i Thailand. Galet varmt även idag eller om det är fukten, jag vet inte vad som är vad längre.

Vi åt lunch/middag på ett mysigt ställe efter vägen som heter where else, god mat och härlig atmosfär, och framför allt fläktar.
Det har blivit mycket ”egen tid” dom här dagarna både för oss men framför allt för Rickard. Vi håller tummarna för att han är på banan i morrn igen.

Ps. Det har också blivit mycket gnäll över värmen här på bloggen på sistone märker jag! Jag ber om ursäkt för det och ska skärpa mig..det är ju för böveln en av anledningarna till att vi är här Ds.