Jag ligger på stranden på min sarong och tänker på hur lyckligt lottad jag är..att ligga i solen och titta upp bland molnen.

Samtidigt som jag rannsakar mig själv -hur skönt är det egentligen? Det är hårt och knöligt, det tog 5 minuter att lägga sig och det kommer troligtvis att ta 10 min att ta sig upp, det är hett och klibbigt, sanden fastnar överallt i svett och sololja.

Det lutar lite neråt med huvudet för att det är så man måste ligga för att träffas av solens strålar på det ultimata sättet.

Jag lurar mig själv att jag sätter timern på telefonen för att jag inte ska sola för länge, fast det egentligen är för att jag inte ska kräla mig in i skuggan för tidigt.
Ska jag vara riktigt ärlig hade jag hellre legat i bungalowens AC  ( ja i år har vi en med AC, det var den som var ledig ) och läst en bok i min på thaivis visserligen stenhårda säng, men ändå sval och hjälpligt sandfri.

Allt detta för att man är ett ”barn av sin tid”och har som enda målsättning att bli brun. Brun?! det är ju inte ens en grej nuförtiden om det inte är på kemisk väg med hjälp av spraytan eller brun utan sol..eller möjligtvis brun utan tvål.

Idag vet man ju bättre än så, att solen orsakar hudcancer..men likt förbannat ligger man här och svettas. Brunast på planet hem vinner.

Hela livet består av att försöka uppnå nåt ouppnåeligt eller helt onödigt mål ( halva vitsen är nog att det är just ouppnåeligt och lite onödigt ) Tänk att istället få vara nöjd med att man faktiskt har en kropp och en hud som faktiskt fungerar, en mun där allt man stoppar i den smakar gott och lyckan att ha familj och vänner, och som grädde på moset ha ynnesten att kunna ligga här på en sandig sarong i hettan from hell och filosofera.

Men jag säger heja dagens unga som kämpar emot kroppshets och utseendefixering även om det fortfarande 2025 är en tuff kamp att utkämpa.

Efter som vi är rätt lata av naturen så kommer vi ofta inte så långt på dagarna, vi har ju liksom allt här inom räckhåll, vi tar oss ibland motvilligt in till Sala Dan och provianterar för våra frukostar som alltid äts på vår veranda, det är ekonomiskt riktigt när man har möjlighet men framför allt är det skönt att slippa gå iväg direkt när man vaknar till en restaurang. Annars äts dom flesta målen här på Funky.

Men igår tog delar av oss en repris på Where Else inte minst för att få se restaurangen i kvällsskrud. Det är nog den coolaste restaurangen på ön och dom har verkligen lagt ner sin själ i byggnationen och pimpningen.
Det som drar ner betyget lite är musiken som är typisk hissmusik eller möjligtvis nån gammal sunkig porrfilmsmusik från 70-talet ( inte för att jag vet hur sån musik lät…ren gissning ), det funkar inte när viben på stället skriker reaggie, priserna ligger lite högre än på andra krogar runt om, men inte galet dyrt och maten är god. Det är dock något som skaver och det är nog att utseendet och känslan lovar något annat och det är stort nog att rymma mycket folk men ändå ett mysigt häng. Så min spaning där är sänk priserna något…åtminstone på ölen och byt spår på musiken så är det ett guldställe som kommer dra mycket folk, rasta ställen funkar alltid i Thailand.

Nu har Lena dragit vidare från Lanta och påbörjat sin färd emot Australien med några stopp på vägen. Det är märkligt att det känns som en knutpunkt för vänner ifrån olika platser i och utanför Sverige…lite som att allas vägar möts i Thailand. Och som jag sagt tidigare det är ju galet mycket folk i år överallt. Läste precis att bara mellan 1 januari och 15 februari så hade 5,6 miljoner turister rest in i Thailand… och då hade inte ens vi landat här.

Ikväll frångick vi thaimaten och festade loss på en pizza och ett glas rött, riktigt gott även om det inte smakar som pizza som vi är vana vid, men det funkar när man är riktigt sugen. När det gäller pizza finns det nog inget som går upp emot en riktig ”svensk”pizza.

som avslutning bjuckar jag på ett axplock från min portiofolio som jag tänkte skicka till modellgruppen i Paris och det är ju alltid kul att ha lite fräcka semesterbilder att minnas tillbaka på.