Vi installerar oss mer och mer i vår bungalow, trots att vi redan har mycket grejjer här så blir det ändå lite nytillskott varje år vi kommer. Nu har det blivit en diskbalja och diskhandduk, vi sitter alltid hos oss eftersom vi har stor veranda och besitter brödrosten och vattenkokaren, följaktligen hamnar disken hos oss. Men alla små saker man skaffar gör att man liksom skapar sig ett hem.

Och äntligen har vi kunnat ägna oss åt att även sola och bada ( till och med jag ). Skönt att börja få lite färg inte bara för syns skull, utan även för att man inte behöver vara skiträdd längre för att bränna sig så fort man stoppar ut nosen.

vi har hängt lite med våra närmaste grannar på campingen Linda och Leif som letat sig hit, dom har inte något fast boende utan flyttar runt eftersom det är så sjukt fullbokat överallt i år, skitjobbigt men ändå kanske kul i slutändan då man verkligen får uppleva ön och alla dess stränder, dom bor för tillfället på Lanta noi ( lilla Lanta ) som är en av Lantas mindre öar och som nås via en bro.

Så nu vi har kuskat runt med dom och Affe och Anki på ”deras” ö med mopparna idag, och i morgon flyttar dom igen till ”vår”större ö, Lanta Yai. Och då kommer dom bo i old town och så där håller dom på, dom har gett backpacking ett ansikte.
Dagarna rullar på i blixtens hastighet och denna slutade väldigt traumatiskt med att när jag skulle gå och lägga mig så tyckte jag att det killade lite i örat…stoppade då in mitt finger för att killa tillbaka såklart och känner då att jag trycker in något stort och knastrigt/fladdrigt och i nästa sekund flyger en stor vidrig fjäril/ kackerlacka ut ( ur mitt ÖRA ) och irrar runt i bungalowen. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö av hjärtstopp. Denna vidriga sak var typ fyra cm lång och supersnabb, oklart dock om det var en nattfjäril eller kackerlacka vi hann inte artbestämma den ( eller fotografera den ) innan Rickard förpassade den ut. Men den hade minst sex ben OCH vingar!!!Det kommer att dröja innan jag slutar rysa…livet är inte alltid en dans på rosor… inte ens här.

Detta elände hade föregåtts av att en pytte liten gecko fick storhetsvansinne och tog en gigantisk brun skalbagge ( 5 cm ), det dödsdömda projektet slutade i att skalbaggen smet och kraschlandade på mig som blev galen av skräck.

.….och som en extra twist så hade en liten orm fattat beslutet att levla upp i storlek och byta till ett större skinn på vår veranda. I ärlighetens namn så är jag verkligen inte någon naturmänniska om nu någon trott det…länge leve betongen, och möjligtvis en liten kanin eller till och med en katt eller ett par akvariefiskar…

Sista dagen i Ban Nam Khem åkte vi med longtailbåten ut till koh koh Khao en sista gång för att sola och bada lite, vi var tvungna att suga i oss lite eftersom vi visste att vi skulle ge oss av morgonen efter, kvällen tillbringade vi på en av strandrestaurangerna ”hemma” för att även få suga i oss solnedgången där, mörka moln kom in och regnet hängde i luften. Men vi hann äta och även se solen masa sig ner i horisonten.

Jag kan förstå om man tycker att vi trasslar oss runt mycket i onödan istället för att bara ta en taxi och åka från punkt A till Punkt B, eller varför inte bara stanna där vi är..allt är ju lite same same överallt i Thailand. Ja det kanske det är i stort sett, öarna är ganska lika varandra, turistorterna är ganska lika varandra och dom små byarna är förvillande lika varandra. Men det finns två anledningar, taxi är dyrare och lite tråkigare, lokalbussar är billigt och lite skönare tycker vi, samtidigt är det lite kul att tråckla sig fram på det för oss lite mer osäkra sättet, det blir inte alltid rätt men det löser sig alltid. Och som plan B finns alltid taxi att ta till om det skiter sig ha ha. Och tids nog kommer vi nog också ge oss och bara vara. Men tänk så mycket vackert man skulle kunnat missa…..

efter en extra natt i Khao Lak så startade vi tidigt på morgonen med att sätta oss på trottoarkanten vid stora vägen i hopp om att någon buss skulle passera åt vårat håll, det blev en hyfsat lång väntan på ca 1,5 timme.
Resan till khok kloi tog ca 1 timme och kostade 100 baht drygt 30 kr, där hoppade vi av och hann nätt o jämt köpa en påse bullar innan nästa buss till krabi kom.
Den resan tog ca 1,5 timme och kostade 200 baht. Därifrån blev det minibuss för 300 baht ända fram till gatan vid vår bungalow. Allt som allt knappt 200 kr per person.

Trötta men nöjda axlade vi våra ryggsäckar igen och promenerade sista biten, äntligen ”hemma”. På plats var redan Anki och Affe och våra vänner i från Dalarna, och många fler kända ansikten. Det kändes bra att få packa upp våran brödrost och alla våra prylar som legat i den stora gröna plastbacken och väntat på oss sedan förra året och äntligen få boa in sig och packa upp ryggsäcken för första gången på två veckor.

Idag fick vi även besök av ett par kompisar från campingen som snurrat runt i Asien ett par veckor och nu letat sig hit till koh Lanta för första gången. Lanta har levererat som vanligt och bjudit på stekande sol från klarblå himmel hela dagen och som final en magnifik solnedgång, ja vad ska man säga? top notch såklart.

Efter ett dygn med total återhämtning känns det som om vi är på banan igen. Det tar på en att förflytta sig från punkt A till punkt B. Trots att dom 10,5 timmarnas flygning  till Bangkok går förvånadsvärt fort, så blir det drygt med en timmes shuttlebuss till nästa flygplats, väntan i fyra timmar där på nästa flyg och denna tripp görs ju samtidigt som man ”dygnar”….och som vi brukar säga…”man är ju inte 60 längre” ha ha.

Men iallafall efter en något svajig flygresa från Bangkok till Ranong så hoppade vi på en av dom skruttiga, blåsiga men dock söta localbussarna och åkte till vårat guesthouse A day inn. Där vi stupade i säng i två timmar för att samla kraft att kunna gå ut på stan och fixa morgondagens transport vidare till koh Phayam, hämta ut pengar, få i oss lite mat och slutligen däcka igen men tänker att det är lika bra att ge kroppen vad kroppen vill ha och just nu var det sömn.

Det  blev en hyfsat tidig morgon med 7/11 frukost och med förnyade krafter tog vi lokaltaxin till piren och vidare med färjan till koh Phayam.

Nu har vi i allafall installerat oss i våra bungalows på Banana resort och äntligen fått känna sanden mellan tårna…där redan mina vinterklena fötter fått sina första flipflops skavsår så allt är precis som det ska vara i första skedet av semestern…kan man verkligen kalla det semester när man är pensionär?

våra närmsta grannar är ett gäng apor och dom är jag vis av erfarenheter lite orolig för, vi får väl se om gliporna i badrumstaket är tillräckligt små för att hålla dom ute annars kanske det sitter en luden kompis i handfatet när man ska göra ett besök därinne inatt.

Det finns ett annat kul gäng som håller till här och det är en flock Hornbill fåglar, jag har tidigare trott att dom är både skygga och lite svåra att hitta, men här är dom lite som kråkor som flaxar runt huvudet ( kanske en liten överdrift ) och tjattrar och väsnas

Efter god mat, en och annan öl och möjligtvis någon Pina Colada så är vi fortfarande lite nergångna efter gårdagens resande och sömnbrist, så när solen trillade ner i havet och Anki och jag fått storstryk i vårat medhavda sällskapsspel så kröp vi in i våra hyddor och gjorde tidig kvälll.

Medan den bleka höstsolen kämpar en ojämn kamp mot gråväder och höststormar så smids det planer i vår lilla ”koja”…och ja vi bor kvar i vår husvagn och trivs förträffligt efter drygt 1 1/2 år.
Husförsäljningen är lagd på is i väntan på bättre tider men huset är äntligen uthyrt till bättre behövanden, vilket i sin tur medför att vi slipper utgiften, gräsklippning och framtida snöskottning åtminstone nio månader framåt, sen får vi se hur vi gör.

Men en sak som är säker är att det blir Thailand i vinter också. Resan är bokad och det blir från mitten av januari och 10 veckor!!! framåt.

Affe o Anki som premiäråkte med oss i år fick sk blodad tand och hänger med den här gången också. Det blir 6 veckor för dom.

Vår nuvarande plan är att vi börjar resan tillsammans i ca två veckor sen släpper vi dom fria några veckor innan vi på nytt sammanstrålar. Vi kommer att starta på västkusten för att sedan ta oss söderut.

Nytt för i år är ju att man undantas från visum om man håller sig inom gränsen 60 dagar från inresa i Thailand, istället för dom tidigare 30. Det är ju inget som vi får ta del av eftersom vi är borta längre, men Affe och Anki klarar ju den gränsen denna gång.

Vi kommer att besöka lite redan besökta platser, men planerar även att åka på lite roadtrip på ”moppe” längs västkusten denna gång i hopp om att hitta något guldkorn, och även om vi inte gör det så spelar det egentligen ingen roll när ändå resan är målet.

Jaha då är man hemma i kylan och husvagnen igen, och sex veckor känns som en zip in Zip out.

Med tanke på att förra inlägget var tänkt som det sista gällande den här resan så får man man väl säga att det här liksom är ett extrainsatt inlägg. Jag kände att jag var tvungen att förmedla vår lilla flygplatsincident. Lite som en red alert grej som är bra att veta…fast alla kanske redan vet ( utom vi då )

När vi kom till flygplatsen i Bangkok för hemfärd, så hade vi som vanligt en sån där jättestor randig plastkasse med dragkedja som man kan köpa lite varstans i Thailand, i den hade vi stoppat all vår packning med ryggsäckar och allt som vi alltid gör vid hemresan och som vi sen checkar in.

Som vanligt hade vi först gått till ”Mr Wrap”och plastat in den med typ 100 meter gladpack och gaffatejp för att den ska bli mer säker och hållbar under bagage hanteringen och ”krossen”på Arlanda.

So far so good, vi checkade in vår kasse som nu mer såg ut som en jättestor boll på drygt 17 kg. Sen lallade vi runt på flygplatsen nån timme som man brukar göra innan vi gick till gaten. En kvart innan boarding ropar dom upp mitt namn i högtalarna på flygplatsen och uppmanar mig/oss att gå till personalen..bara det var ju lite läskigt och lite pinsamt.

Men det slutar ju såklart inte där, utan då blir vi upplysta om att dom har upptäckt på röntgen att vår gladpacks wrapade boll innehöll sprayflaskor, det kunde jag ju inte neka till utan förklarade att det var helt riktigt tre myggspray och en annan stor insektspray ( nej jag gillar inte grejjer med fler än fyra ben ) och det fick man tydligen inte ha. Det hade vi ingen aning om, vi brukar alltid köpa med oss det hem och checkar alltid in det på samma sätt och aldrig har någon sagt nåt. Sen ska man ju självklart ta reda på sån information själv själv, Och som sagt det har aldrig under alla våra resor varit ett problem, men vi har väl bara haft tur, men men även solen har fläckar.

Det hela resulterade i att vi fick följa med en uniformerad kille in genom boardingen två trappor ner till startbanan, därnere bredvid planet på marken stod vår ”boll”.

Mr Wrap hade som vanligt gjort ett bra jobb men med lånad mattkniv var det bara att sprätta upp härligheten och ut med all packning på marken smutstvätt o väskor o prylar som vi handlat.. och fyra sprayflaskor. Hela proceduren under övervakning, inte bara av flygkillarna utan det var ju även panoramafönster ut mot flygplatsen från gaterna så jag kan ju tänka mig att vi bjöd på en show.

Nu var ju inte våran packning en hård boll längre utan bara en stor plastkasse så vi var ju lite bekymrade hur den skulle klara den skoningslösa behandlingen i bagagehanteringen men det var ju bara att gilla läget. Sen fick vi ju gå the walk of shame upp till  gaten och våra blivande medresenärer, i öronen spelades musiktruddelutten ifrån sällskapsresan upp och bilder i huvudet visade trasiga resväskor på ett snurrande bagageband i från samma film.

Något försenade fick vi alla boarda planet och tolv timmar senare landade vi på svensk mark. När alla hade fått sina resväskor så stod vi ensamma kvar utan väska/kasse, vid ett par tillfällen hade vi frågat olika informationsdiskar och bagageservicemänniskor men dom visste inte hur rutinerna brukar vara vid såna här fall, när vi i princip gett upp våran packning och skulle förlustanmäla den så råkade Rickard se en randig ”säck” stå ensam på golvet längst bort i utlämningshallen vid specialbagage. Efter att ha kollat i den tog vi den och gick och det slutade lyckligt, var den hade befunnit sig under färden får vi aldrig veta men allt var helt.

Det här blev ett onödigt långt inlägg men jag tänkte att kanske är det någon där ute som inte heller visste att man inte fick ha sprayburkar i sin packning, som jag kan rädda från att råka ut för det här så då får det vara värt det och ni som redan visste har förmodligen inte läst ända hit, och har ni ändå gjort det så får ni ändå chansen att få gotta er åt hur klantiga vi är att inte ha koll…så ändå värt ha ha.

Sen hade jag ju utlovat en recension av min nya ryggsäck ZeekZack. så här kommer den: Den var skön att bära, kändes hållbar och fräsch, och när man väl lärt sig var alla dragkedjor gick till för fack så var den lätt att ha koll på. Men jag tyckte nog att det inte funkade så bra att hålla ordning på dom små hyllorna även om tanken var god, men det kanske ger sig med tiden hur man ska få till bästa packningstekniken.

Så återigen tack o hej från mig 🙂