Vi har börjat se ljuset i tunneln…då menar jag på det bra sättet…inte ”nära döden ljuset”. Rickard vågade sig ner till stranden härom kvällen efter att solen gott ner och kom tillbaka lyrisk, han berättade att det kändes som när han kom till Thailand första gången, det var färgade lampor överallt, det brann små brasor och det satt folk i sanden och vissa badade i mörkret…så himla mysigt.
Ha ha nej han har inte smakat några magiska svampar, men han lät lite pånytt född. Och det bästa av allt han köpte med sig en vattenmelonshake till mig.
Morgonen efter satt vi utanför bungen innan det hunnit bli för varmt och åt frukost för första gången på länge.
När vi sitter där kommer Coco som nu också är självutnämnd privat läkare till mig, med en ostfylld omelett och en flaska med nåt vitaminaktigt och en burk med någon tjock sörja jag tror var någon slags kycklingbuljong. Detta mixade han ihop och bad mig dricka ( smakade bättre än förväntat ) fick något han ihop rört dagen innan också att dricka som var lite segt och sött. Även en hög med piller som jag skulle ta..lyckades googla det ena som tydligen innehöll paracetamol dom andra vet jag inte, men jag tänkte att Yolo det som inte dödar det härdar. Och det verkar vara mig han har utsett till sin patient, Rickard behöver tydligen inte han är ”strong” säger han och klämmer honom på armarna. Han pratar extremt dålig engelska och jag är tveksam till att han ens pratar thai..möjligtvis burmesiska men vet egentligen inte.
Men han är så himla gullig och omhändertagande. Tur man har fina grannar.
Jag har även lyckats ta mig en dusch med tillhörande hårtvätt vilket var ytterst välbehövligt efter att ha legat tillsängs och febersvettats i en vecka…och jag säger bara Mitt Hååår, alltså det var ingen lek att trassla ut. Men med tålamod och extremt mycket balsam gick det tillslut, jag var rädd att det skulle behövas rakapparat.
Detta blev dagen som först bjöd på frukost på verandan, efter det ett par timmars vila fram till en sen lunch som vi på vingliga ben intog nere i vår restaurang, Det kändes som en stor seger att ta sig ner dit och det var fantastiskt att se lite folk igen och framför allt att se vattnet. Det blev dock ingen långlunch orken är det inte mycket med än men det kommer det kommer.
Efter återigen vila så fixade vi rena lakan och handdukar så nu har vi även med gemensamma ansträngningar bäddat rent även detta var en pärs men nu är det gjort och det känns så skönt, babysteps.
Det är inte bara vi som märker av den mer och mer lugnare stämningen här på Funky inte bara det att vi hållit oss inne en vecka. Djuren verkar märka av det också, fler och fler kryper fram ur sina ”hålor”. Det började ju redan förra veckan med waranungen, nu har även en ödla med halva kroppen röd börjat hänga här som vi inte sett här förut, även fåglarna har blivit tuffare när dom spankulerar omkring utanför på gången som om dom ägde stället.
När solen gått ner och himlen var svart tog vi en kort promenad på stranden för att suga i oss lite Thailand, så mysigt men jag var inte riktigt på banan än, Rickard kände sig hungrig så vi gick upp på Alinas (närbutiken ) och han köpte en toast..men jag var inte i nåt matmood än tyvärr.
När jag vaknade på måndag morgon kändes det äntligen som om det fanns hopp om livet, jag hade sovit hela natten, kände mig utvilad och förvånadsvärt frisk, hostar fortfarande men annars känns det ok, jag tror att det har vänt på riktigt.
Jag har nu kollat upp den röda ödlan och det är en calotes versicolor, indisk trädgårdsödla kallas även blodödla eller bloodsucker. Skickar även med en bild på hans lite mer oansenliga fru som satt nån meter ifrån…lite otydlig bild men ändå…