Efter att ha bytt ut vårat fordon ( en så kallad Honda click ) mot en Scoopy scooter så var det dags att tömma bungalowen som varit vårat hem i en månad. Mycket pyssel blir det, vi har ju vår stora gröna plastback som vi stuvar ner våra prylar i som bor här på Lanta, men denna gång visste vi ju att vi skulle komma tillbaka igen om två veckor, så det blev lite fler grejjer än vanligt, nu sparade vi ju en massa plastmuggar, rengöringsgrejjer och annat som vi annars bara donerar vidare. Så nu blev det plastback och en stor bag.

Anlednimgen till att vi bytte fordon är att scoopy modellen har lite större utrymme framför sadeln så att det är lättare för Rickard att ha en av ryggsäckarna där, den andra har ju jag på ryggen när vi åker på långtur. En annan inte helt oviktig anledning är att sadeln är både bredare och mjukare att sitta på så rumpan liksom får utnyttja hela sin potential och det blir inte bara svanskotan och sittbenen som får ta smällen. Jag lovar att man kan få riktigt ont i baken efter en sisådär 10 mil. Och som extrabonus har vi våra extra tjocka virkade dörrmattor att sitta på, allt detta är som en uppgradering från ekonomi till premiumklass.

Så resan från Lanta till Krabitown gick galant. Det blev ett glasstopp eftervägen på en mack, och jag har nu ätit i mitt tycke världens godaste glass, jag har aldrig sett den förut och vet inte om den är ny eller om jag bara missat den, den låg i den vanliga glassboxen i affären bland alla andra vanliga glasspinnar. Jag sprang  in igen på macken och fotade den eftersom jag hunnit kasta pappret. Så här kommer en bild på källan till min nya glasskärlek och med hjälp av AI har jag lyckats få reda på att det är ett koreansk/japanskt glassföretag som heter Lotte och att den även finns i blåbärssmak…AI är superläskigt..men lite bra också.

Vi anlände före Anki och Affe för dom hade haft lite strul med sin minivan och vi blev glatt välkomnade av vår landlady på vårat guesthouse som vi bott på så många gånger tidigare, och som vanligt fick man ju ”A room with a view”

Det blev en promenad ner till kajen för en bit mat när eftersläntrarna hade dykt upp och installerat sig, det kan ha varit den bästa Panengen någonsin på Blue juice, ändå har vi ätit väldigt många goda genom åren.
Efter en kort eftermiddags vila gick jag, Rickard och Anki ut på stan och minglade runt på helgmarknaden, älskar att gå ut när mörkret fallit och stan förändras, det är lagom varmt, det är kolsvart, mysiga lampor och musik lite överallt. Allt det som kanske ser lite ruffigt ut i dagsljus får mjukare konturer allt blir lite mer förlåtande…men så blir det kanske med allt och alla ha ha.

Nu har A & A lämnat oss och Thailand och flugit hem till Svedala, tack för denna gång och vi håller tummarna för att allt gått bra.

En av anledningarna till att vi tog oss till Krabitown förutom att eskortera A & A närmare flygplatsen var ju att uppsöka immigration för att söka extension på vårat visum.

Men i våra lite förslappade semester/pensionärshjärnor är veckodagar endast till för att hålla ordning på pillren i dosetterna, Vi hade inte en tanke på att nu är det plötsligt helg och då har myndigheter stängt även i Thailand så det får ju bli några bonusnätter i Krabitown men det kan ju också bli trevligt och vi har ju ändå ingen riktig plan på vart vi ska än.

Söndagen ägnade vi åt att först ta en tur med moppen för att reka var immigration ligger någonstans och när vi hittat dit bestämde vi oss för att ta en trip till Ao Nang när vi ändå var ute och for.

Idag är en sån dag då du verkligen inte kan stå stilla någonstans om det inte är under ett tak eller inomhus, termometern visar på 36 grader i skuggan det är helt galet varmt, när man susar fram på moppen känns det inte längre som en varm fön utan snarare som en het blåslampa, och den känslan är ändå bättre än att stå still då det mer är på airfryer nivå.

Vägen från Krabi town till Ao Nang är fin och otroligt scenarisk, fantastiska klippformationer och dom gigantiska djungelklädda bergen som gjort Thailand och i synnerhet krabi känt på turist broschyrer och foton.

So far so good, efter ett vattenstopp efter vägen kom vi fram till Ao Nang och j-vlar va mycket folk!! Helt hysterisk det var säkert hundratusen moppar, känslan var Ho Chi Minh city  fast endast två filigt.

Jag brukar försöka låta bli att dissa ställen för jag vet att alla tycker vi olika, men jag kan i alla fall säga att jag skulle bli tokig om jag stannat där.
Nu gick det ju inte att ens stanna till, pga av trafiken för då hade man blivit nermejad av bakomliggande moppar eller bilar…och man ska ju också ha i åtanke att 95% av dom som kör är utan mc kort, jag vågade inte ens tråckla fram kameran i farten och fota eländet så ni får tro mig på mitt ord. Så det blev en zip in zip out där och sen tillbaka till ”stan”igen, Home Sweet Home, som i jämförelse med ”Ho Chi Minh” känns som möjligtvis ”Västerås”.

Kvällen avslutades lite oväntat och kul. Efter att ha hämtat andan i skuggan ”hemma” på vårat guesthouse insåg vi att vi nog behövde lite mat. Så motvilligt hoppade vi i flipflopsen igen och tog oss smygande utefter husväggarna i jakt på skugga ner på stan. Vi kände inte för att äventyra maten eller gå på långpromenad utan gick till Blue Juice igen med sikte på deras asgoda Paneng curry.
Det visade sig att dom hade open mic varje söndag kl 17.00, så efter att först ha varit helt ensamma i restaurangen så fylldes den av folk som kom med sina gitarrer på ryggen.

Dom flesta verkade känna varandra och ”artisterna” var av olika kvalite men det var helt klart underhållande och skitmysigt, bra sista kväll i Krabitown…i morgonbitti checkar vi ut och drar till Immigration och fixar våra papper sen blir det ut på tur igen.