månadsarkiv: mars 2025

Khao Phanom here We come

Postat av
1

Uppklädda till tänderna…ha ha eller åtminstone i våra mått mätt med tanke på vad vår packning har att erbjuda. Man ska ju vara respektabelt klädd när man besöker myndigheter här i Thailand och det är ju inte så lätt när dom enda skorna som man har är flipflop..men det blev i allafall långa byxor och något skjortliknande.


Allt flöt på fint på immigration och vi kom precis i lagom tid innan ruschen från öarna utanför kom dit och fyllde upp lokalen. Så nu är vi berättigade att stanna i landet 30 dagar till.

Efter att ha bytt om till svalare kläder hakade vi på oss packningen och drog iväg. Vi hade kollat kartan och tog sikte på en stad som heter Khao Phanom som första stopp, en resa på ca 3,5 mil.

Ibland undrar jag varför vi väljer att frivilligt utsätta oss för det här färdsättet och jag måste verkligen rannsaka mig själv och hitta dom braiga sakerna. Handen på hjärtat det är sjukt drygt, man sitter obekvämt, det är tungt på ryggen, det viner i öronen och ögonen blir grusiga. Jag kommer osökt att tänka på en serieslip som var poppis på kanske 80-talet..”foten i kläm? Jajjememsan!” Om det är någon som kommer ihåg den. Det gör ont och är besvärligt, men kul att du tittade förbi och snicksnackade lite.
Det är lite samma sak här det är ett jäkla omak..men ändå härligt man känner alla lukter efter vägen, hinner suga i sig av allt man ser och man kan stanna när man vill och man kan ändra vägval när man vill. Också lite svensk jante och finsk sisu i ett och samma paket…”inte ska väl jag gnälla” och ”det är bara att bita ihop och köra”

Vi nådde iallafall vårat mål för dagen Khao Phanom en stad som vi aldrig hört talas om och som inte sticker ut någonstans utan är förvillande lik alla andra thailändska städer, man känner igen sig överallt fast man aldrig satt sin fot där tidigare.

Våran första prio var att hitta någonstans att bo, vi snurrade runt lite innan vi hittade en resort lite strax utanför, det är lite svårt att särskilja på vad som är vad när all skyltning är på Thai men vi kände lite igen layouten på krumelurerna på skylten vid vägen och stannade till.
Och waow vilket otippat ställe vi hittade! Superfina och fräscha bungar både på utsidan och insidan, riktigt stylade och någon har verkligen tänkt till det finns allt, förutom att det finns kyl, vattenkokare och AC finns det 14!! eluttag..fatta! Det brukar finnas 1..det finns dörrstoppar, sängbord, separat dusch och toa…och egen carport ha ha. Och allt detta för 600 baht.

När vi installerat oss var det dags att ge sig ut på mat jakt, det är ju inte heller helt enkelt i såna här delar av landet när i princip alla menyer är på thai.

Och det är då man får användning för den lilla ”lifesavern” Pad Kapaow gai Kai Dao, hackat kycklingkött med thaibasilika, chili och ett stekt ägg på toppen. Det finns på alla restauranger i Thailand kan jag nästan lova.

Det var precis så det fick bli, restaurangtjejen såg nästan skräckslagen ut när hon visade menyn för oss med ca 50 maträtter och Allt på thai och min gissning är att hennes ordförråd på engelska sträckte sig till möjligtvis Thank you. Hon drog synligt en lättnadens suck när vi beställde vårat ess i rockärmen Pad kapaow. Lunchen var super och kostade 105 baht för oss båda med mat och dryck.

Som alltid så förändras miljön vid skymning och mörker, och staden klär upp sig i sina aftonkläder. Lampor börjar tändas, matvagnar rullas ut, det är som om folk börjar leva upp när den intensivaste värmen lägger sig lite.
Till skillnad från oss nordbor som har en tendens till att vilja slita av oss kläderna i hettan så gör Thailändarna tvärtom, dom kör runt i långbyxor och långärmade Hoodies med luvan uppdragen så långt det går allt för att skydda sig mot solen. Helt rätt ur medicinsk synvinkel..men jag fattar ju inte hur dom klarar det.

Vi bestämde oss för att vi inte var riktigt klara med Khao Phanom än utan ville stanna en natt till…kan bero på vårat flashiga boende men också för att det känns väldigt genuint.

När vi var ute och letade lunch idag så susade vi förbi ett ställe efter vägen där jag tyckte mig se att det hängde fläsk på tork i solen, så vid första möjliga plats att vända med moppen for vi tillbaka. Och vilken jackpott !!. Det var många år sen vi sett det efter en landsväg i Trat, så valet av lunchställe blev lätt, torkat och sedan friterat fläsk med nam jim jaew och sticky rice fick det bli..och självklart tog vi in en Pad Kapaow också. När vi nu fick denna för oss läckra lunch så ville vi gärna dryga ut upplevelsen med öl och inte bara det filtrerade vattnet från tillbringaren på bordet. Det krävdes dock att Rickard fick ta en tur med moppen och åka till en plastic fantastic affär och inhandla ölen själv, ingenting är omöjligt det tar bara lite längre tid.


Eftersom jag har förstått att det är fettisdagen idag så inhandlades det någonting som var så nära som möjligt en semla..en seveneleven bulle med grön gegga i mitten som avnjöts med kaffe hemma i AC:n i våran bunge, man måste ju hålla på traditionerna.

 

I morgonbitti efter våran seveneleven frukost (ost och skinktoast ) så drar vi vidare inåt landet, vi får så hur långt vi kommer den här gången men några mil lär det iallafall bli.

 

En weekend i Krabitown

Postat av
4

Efter att ha bytt ut vårat fordon ( en så kallad Honda click ) mot en Scoopy scooter så var det dags att tömma bungalowen som varit vårat hem i en månad. Mycket pyssel blir det, vi har ju vår stora gröna plastback som vi stuvar ner våra prylar i som bor här på Lanta, men denna gång visste vi ju att vi skulle komma tillbaka igen om två veckor, så det blev lite fler grejjer än vanligt, nu sparade vi ju en massa plastmuggar, rengöringsgrejjer och annat som vi annars bara donerar vidare. Så nu blev det plastback och en stor bag.

Anlednimgen till att vi bytte fordon är att scoopy modellen har lite större utrymme framför sadeln så att det är lättare för Rickard att ha en av ryggsäckarna där, den andra har ju jag på ryggen när vi åker på långtur. En annan inte helt oviktig anledning är att sadeln är både bredare och mjukare att sitta på så rumpan liksom får utnyttja hela sin potential och det blir inte bara svanskotan och sittbenen som får ta smällen. Jag lovar att man kan få riktigt ont i baken efter en sisådär 10 mil. Och som extrabonus har vi våra extra tjocka virkade dörrmattor att sitta på, allt detta är som en uppgradering från ekonomi till premiumklass.

Så resan från Lanta till Krabitown gick galant. Det blev ett glasstopp eftervägen på en mack, och jag har nu ätit i mitt tycke världens godaste glass, jag har aldrig sett den förut och vet inte om den är ny eller om jag bara missat den, den låg i den vanliga glassboxen i affären bland alla andra vanliga glasspinnar. Jag sprang  in igen på macken och fotade den eftersom jag hunnit kasta pappret. Så här kommer en bild på källan till min nya glasskärlek och med hjälp av AI har jag lyckats få reda på att det är ett koreansk/japanskt glassföretag som heter Lotte och att den även finns i blåbärssmak…AI är superläskigt..men lite bra också.

Vi anlände före Anki och Affe för dom hade haft lite strul med sin minivan och vi blev glatt välkomnade av vår landlady på vårat guesthouse som vi bott på så många gånger tidigare, och som vanligt fick man ju ”A room with a view”

Det blev en promenad ner till kajen för en bit mat när eftersläntrarna hade dykt upp och installerat sig, det kan ha varit den bästa Panengen någonsin på Blue juice, ändå har vi ätit väldigt många goda genom åren.
Efter en kort eftermiddags vila gick jag, Rickard och Anki ut på stan och minglade runt på helgmarknaden, älskar att gå ut när mörkret fallit och stan förändras, det är lagom varmt, det är kolsvart, mysiga lampor och musik lite överallt. Allt det som kanske ser lite ruffigt ut i dagsljus får mjukare konturer allt blir lite mer förlåtande…men så blir det kanske med allt och alla ha ha.

Nu har A & A lämnat oss och Thailand och flugit hem till Svedala, tack för denna gång och vi håller tummarna för att allt gått bra.

En av anledningarna till att vi tog oss till Krabitown förutom att eskortera A & A närmare flygplatsen var ju att uppsöka immigration för att söka extension på vårat visum.

Men i våra lite förslappade semester/pensionärshjärnor är veckodagar endast till för att hålla ordning på pillren i dosetterna, Vi hade inte en tanke på att nu är det plötsligt helg och då har myndigheter stängt även i Thailand så det får ju bli några bonusnätter i Krabitown men det kan ju också bli trevligt och vi har ju ändå ingen riktig plan på vart vi ska än.

Söndagen ägnade vi åt att först ta en tur med moppen för att reka var immigration ligger någonstans och när vi hittat dit bestämde vi oss för att ta en trip till Ao Nang när vi ändå var ute och for.

Idag är en sån dag då du verkligen inte kan stå stilla någonstans om det inte är under ett tak eller inomhus, termometern visar på 36 grader i skuggan det är helt galet varmt, när man susar fram på moppen känns det inte längre som en varm fön utan snarare som en het blåslampa, och den känslan är ändå bättre än att stå still då det mer är på airfryer nivå.

Vägen från Krabi town till Ao Nang är fin och otroligt scenarisk, fantastiska klippformationer och dom gigantiska djungelklädda bergen som gjort Thailand och i synnerhet krabi känt på turist broschyrer och foton.

So far so good, efter ett vattenstopp efter vägen kom vi fram till Ao Nang och j-vlar va mycket folk!! Helt hysterisk det var säkert hundratusen moppar, känslan var Ho Chi Minh city  fast endast två filigt.

Jag brukar försöka låta bli att dissa ställen för jag vet att alla tycker vi olika, men jag kan i alla fall säga att jag skulle bli tokig om jag stannat där.
Nu gick det ju inte att ens stanna till, pga av trafiken för då hade man blivit nermejad av bakomliggande moppar eller bilar…och man ska ju också ha i åtanke att 95% av dom som kör är utan mc kort, jag vågade inte ens tråckla fram kameran i farten och fota eländet så ni får tro mig på mitt ord. Så det blev en zip in zip out där och sen tillbaka till ”stan”igen, Home Sweet Home, som i jämförelse med ”Ho Chi Minh” känns som möjligtvis ”Västerås”.

Kvällen avslutades lite oväntat och kul. Efter att ha hämtat andan i skuggan ”hemma” på vårat guesthouse insåg vi att vi nog behövde lite mat. Så motvilligt hoppade vi i flipflopsen igen och tog oss smygande utefter husväggarna i jakt på skugga ner på stan. Vi kände inte för att äventyra maten eller gå på långpromenad utan gick till Blue Juice igen med sikte på deras asgoda Paneng curry.
Det visade sig att dom hade open mic varje söndag kl 17.00, så efter att först ha varit helt ensamma i restaurangen så fylldes den av folk som kom med sina gitarrer på ryggen.

Dom flesta verkade känna varandra och ”artisterna” var av olika kvalite men det var helt klart underhållande och skitmysigt, bra sista kväll i Krabitown…i morgonbitti checkar vi ut och drar till Immigration och fixar våra papper sen blir det ut på tur igen.