Thailand (karta)


Bloggminnen från Thailand

Nakhon si Tammarat 20200222

Notering

Nu har vi återigen dragit upp våra bopålar. Efter frukosten så ”hoppade” vi och vår packning upp på moppen, och körde dom ca två milen till Krabitown igen, det blev ett litet extra stopp på vägen för en polis kontroll med körkorts uppvisande.
Efter att ha lämnat tillbaka vårat fordon så promenixade vi till busstoppet för songthaews som tog oss till själva busstorget.

Där går det stora bussar och minivans åt alla väderstreck, och vi hade sån himlans tur så vi hann med 11-bussen till Nakhon si Thammarat, en resa som skulle ta tre timmar och kostade 200 baht/pp.

Resan gick fort med hjälp av lite matsäck och poddlyssning om än lite skumpigt för vi råkade få platserna längst bak på den såkallade”busbänken”

Nakhon är en stad som alltid lockat mig…av ingen särskild anledning alls egentligen, det kan va namnet som är lite coolt att säga..NAKHON SI THAMMARAT….eller helt enkelt bara det att jag hört det nämnas ofta, flera jag känner kommer därifrån och namnet kommer ofta upp i samtal. Det är lite så med mig jag kan liksom fastna för nåt utan att riktigt veta varför.

Nu är vi i allafall på plats och har varit här några dagar och hunnit göra oss lite hemtama.

Som tur är har mina piller börjat ha effekt på min höft och jag har börjat kunna gå igen. För det är promenera som gäller här, eller åka songthaew dom lokala bussarna/pickisarna som man kan vinka in efter vägen, och plinga när man vill hoppa av.

Vi har hunnit bli riktigt proffsiga på dom på den här korta tiden, och känner oss lite världsvana…det ser nog ut som om vi har full koll när vi lite nonchalant plingar fast vi inte har en susning om vi kliver av på rätt ställe eller inte.

Men det gör inte så mycket om det blir fel, det kommer alltid en ny och varje resa kostar 10 baht/pp och det verkar inte spela någon roll hur långt man åker med.

Moppe verkar däremot vara en omöjlighet att hyra här, Rickard har ägnat halva förmiddan åt att leta utan resultat, dom flesta tittar oförstående och resten skakar på huvudet, så det har vi gett upp.

Mat är också ett litet problem, dagtid typ lunch, verkar endast serveras i flykten, i typ plastpåsar i form av någon nudelsoppa/risgrötssoppa, det finns också lite vagnar med korvar på pinne eller dom bleka fläskkulorna på pinne eller också dom i påse. I bästa fall erbjuds en plastpall på trottoarkanten att sitta på.

Där är man ju lite västerländskt lagd, och vill ju gärna sitta på en stol vid ett bord…och kanske få en kall öl till maten och inte en mugg med någon färgad saftdryck..eller vatten som man ändå bälgar i sig dagarna i ända.

Bord verkar höra kvällen till, för då plötsligt fylls trottoarerna med både bord, stolar och sittande matgäster på ställen där man inte hade en tanke några timmar tidigare på att det ens fanns en restaurang.
Det här känns som en sån där stad där man är lite av en sevärdhet, folk hejar och vajar, och barn vinkar glatt och vissa bara tittar storögt och helt ogenerat ända tills man är helt utomsynhåll, det är både lite roligt men också en märklig känsla.

..speciellt när man själv varit så mycket i det här landet så att det känns som ett andra hem och man ibland måste stanna upp sig själv för att verkligen suga i sig sin omgivning för att få uppleva den där fantastiska aha känslan över att vara här igen och lite för att trycka undan vardagskänslorna som liksom kommer fortare och fortare för varje resa hit.

Ikväll var det lördagsmarknad/nattmarknad (phrathat nightmarket)  vid templet wat Phra Mahathat woramahawihan, och som sig bör tog vi en songthaew dit.

Det var en ovanligt städad marknad med mängder av av mat. Folk var väldigt organiserade och alla gick medsols, vilket underlättade när man skulle mingla runt, och med jämna mellanrum var det lite uppträdande från lokala förmågor, givetvis med värsta trycket i högtalaranläggningen thaistyle.

Det blev inte så mycket shopping för våran del, vi kör ju fortfarande lite traveling light. Men utbudet var enormt, 98% av det ätbara som såldes hade man ingen aning om vad det var, och ändå har man besökt några matmarknaden i Thailand förut.
Efter lite sökande utanför marknadsområdet lyckades vi hitta en restaurang som vi kunde slå oss ner på, och även denna gång var det nog mer tur än skicklighet.

Det märks stor skillnad på prisbilden här jämfört med andra städer vi varit i här i Thailand, vilket förmodligen går hand i hand med bristen på turister från andra delar av världen än Asien. Vi har ännu ej sett någon blekfis som oss. Om du lyckas hitta en ”finrestaurang” så äter du och dricker gott för under 200 baht/pp.
Men trots bristen på moppeuthyrare och restauranger i för oss vanlig mening så känns Nakhon som en trevlig och snäll stad och jag känner mig glad och nöjd över att vi tog oss hit. I morgon har vi ett nytt uppdrag.. att hitta en ny grenkontakt, då våran har gått sönder.
Och att ha en sån i sin packning hur komprimerad den än är…är högprioriterat i dagens högteknologiska samhälle, för där har hotell och guesthouse inte riktigt hängt med. Alla dessa prylar som ständigt pockar på laddning och där det oftast erbjuds ett uttag per rum är en dålig ekvation. Så morgondagen viker vi åt detta.

 

 

Ao Nam Mao 2020

Notering

På andra sidan berget och andra sidan om Railey beach, ett stenkast i från Ao Nangs sus och dus ligger en liten ort som känns lite bortglömd. Den består mest av en T korsning med liksom två mötande mainroads.

Efter dom vägarna finns det sånt som brukar finnas i dom lite mindre orterna, som moppemeckar, nån elektronikaffär, family mart, 7/11 och en liten big C.

Naturligtvis finns även lite restauranger modell mindre. Efter beachvägen ligger resorterna en del ser väldigt praktfulla ut och ståtar med namn som inkluderar både residens och boutique. Gästerna känns dock inte så många.

Efter stranden som är lång och förvånands värt fin..om man jämför med aonangs i allafall, ligger några mysiga rastainspirerade restauranger med möjlighet till hängmatta häng.

Men så fort man kommer lite utanför dom större vägarna så tar landsbygden vid ganska snart och det blir snabbt glesare och glesare mellan husen och dom små shoparna.

Här finns en pir med longtailbåtar som tar dig ut till Railey beach, PhiPhi och självklart finns det här en såkallad ”4 öars trip”, Jag såg även att det fanns nån liten variant av bil/moppefärja.

Vi har nu kuskat runt på dom flesta körbara vägarna här, vi gjorde även ett halvtappert försök på att ta oss till Railey landvägen med moppen, men gav upp..kanske lite för tidigt, men enligt googlemaps så skulle det bli en hyfsad och trolig djungelpromenad sista biten och jag är lite sargad i höften och solen var på väg ner, så vi skyllde på det..med det vill jag ändå säga att det nog inte är ett omöjligt uppdrag för den lite mer våghalsig än oss.

Ao Nam Mao är en plats som är lite svår rekomenderad, den passar nog inte alla, men den är ändå helt okej och i mina ögon 100 gånger trevligare än Ao Nang, men också helt ojämförbar.

Det är lugnt, inga försäljare, shoppingutbudet i det närmaste obefintligt och som nästan alltid så känns moppe som ett måste.

Koh Jum, på återseende

Notering

Det blev några härliga dagar på koh Jum. Galet varmt och fuktigt, det enda som ger lite svalka är att åka runt på moppen. Det tar inte många dagar innan man åkt tills alla vägar tar slut. Vissa slutar tvärt utan förvarning och andra blir smalare och smalare till endast en pytteliten stig tar över. Det enda djurliv vi kommit i kontakt med är lite apor efter vägrenen, lite kossor, höns och dom obligatoriska restaurangkatterna som ägnar dagarna åt att sova eller jaga geckos.

Det ligger ett fåtal resorter efter vägarna, dom flesta ligger utefter beacherna, så till största delen kantas vägarna av hus, skjul och små shoppar med diverse. Det finns även ett par skolor på ön och även ett par små moskeer.

I bland kan det löna sig att fortsätta på dom vägarna som är lite besvärliga ( om man känner att man behärskar ”sitt” fordon vill säga) då kan man hitta dom små pärlorna som kanske annars oftast nås med båt, eller åka in mellan husen på den trånga gatan i den lilla fiskebyn där man kan hitta den lilla extra mysiga restaurangen.

Men förutom allt som finns att njuta av efter vägarna så är det fantastiskt svalt och skönt att susa fram på landsvägarna och speciellt där vägarna kantas av skuggande träd.
Och skulle inte det räcka så kan man ju alltid åka in på någon väg som leder ner till någon av alla beacher som finns och ta sig ett dopp i det badkars varma vattnet som håller en temperatur runt 30 grader.

Det här var vårat fjärde besök på Koh Jum och jag måste säga att den ön har faktiskt bara vuxit med tiden i mitt hjärta. Även om första gången var sinnebilden av ett paradis…så är den nu liksom lite mer komplett, det finns lite restauranger att välja på när man åker runt, lite coola rastabarer och lite småshopping. Jag kan definitivt tänka mig att åka tillbaka en femte gång.

Men i morse lämnade vi ön, en longtailbåt kom och hämtade oss på stranden och körde ut oss till en passerande färja som tog oss till Krabi town.

Måste lägga ut en varning, på färjorna går det nästan alltid runt någon och vill sälja returbiljetter och pickups vid piererna, han ville ha dubbla priset på returbiljetten från Jum till Krabi som vi redan bokat med resorten på Lanta, man kan alltid boka där man bor, antingen i förväg eller på plats när man vill lämna. Lika så pick ups är ofta dyrare, även om man tar nån direkt när man kliver av båten, killen som haffade oss ville ha 200 baht för en sträcka som vi gick på 5 min med hjälp av googlemaps.

Men nu är vi i allafall här i Krabitown och vi har ägnat dagen åt att besöka Krabis två sjukhus för att få till ett läkarintyg för min höft som inte vill sluta göra ont, trots två läkarbesök…visserligen utan resultat, så har det inte kostat ett öre och väntetid på typ 5 minuter varje gång..wow grymt effektiva. Men på måndag ville dom att jag skulle träffa någon ortopedic specialist i Ao Nang så får väl se hur det går.
Men nu är det natti natti i vårat fantastiskt stylade och färg synkade rum..så jag säger..så som man sig bör här ”ra triii sauwat” (god natt)

 

 

Med Värme och kärlek❤️

Notering

Åh detta ljuvliga väder med alla dess nyanser av varmt. Mornarna är som svensk högsommar när det är som varmast, dagarna heta och stundtals sjukt fuktiga, kvällarna ljumma som om temperatur inte existerar..det är liksom ”ingenting” om ni förstår vad jag menar, samma som kroppen man känner sig som ett med luften.
Det är inget man går och tänker på dagligen men ibland får man dom där aha upplevelserna. Och jag blir lycklig varje gång.
Sen är det ju så att man ibland kan gnälla till lite över värmen och den eviga svetten som rinner, men den mesta av tiden älskar jag det.

För att bryta av dagarnas strandhäng så tar vi oss ut på små ”äventyr”och skapade ”uppdrag”. Vi har varit över på Lanta Noi en sväng, vilket är ett måste varje år för att hålla sig uppdaterad om exploateringen av ön. Än så länge verkar det inte ha hänt så mycket. Vi tog en sväng till Lanta batik and tie dye och tittade på dom fina sarongerna dom målar där och som ligger utspända på tork i solen.

Skönt att åka moppe i värmen och bryta av hettan med den ljumma fartvinden, sinnebilden hade ju varit ett fladdrande hår i vinden..men icke! För där sitter den obligatoriska störtkrukan nedtryckt i käck ljusblå färg med bilmotiv,  men den får man liksom tänka bort.

En utflykt till oldtown är också ett måste när man är här, inte så mycket happening utan mer för själva ”utflyktsgrejen” och ”vindenihåret” känslan. Det blir alltid lite ”fönstershopping” och kanske nåt litet armband eller nåt sånt annars känns utbudet lite same same överallt.

Matutbudet på Lanta är stort och variations rikt och det finns oändligt med små restauranger, allt från genuin thaimat till super fancy från många av världens kök. Hittade efter några tips en riktig pärla i mitt tycke, som låg efter vägen på Phra ae / longbeach..

Förutom allt det fantastiska och varma i detta underbara land så finns det ju sånt som grumlar tillvaron..jag har under en tid haft problem med min höft och nu har den börjat göra sig rejält påmind, jag går som en 100 åring och har rejält ont, vilket sinkar glädjen en del men jag försöker göra det bästa av tillvaron ändå även om det blir lite annorlunda och besvärligare för även om det är ett otroligt hjälpsamt och förlåtande klimat här, så är väl ståtoaletter, kliv mellan båtar och chillakuddar inte direkt handikappanpassat, säga vad man vill men thailändare är inte så gnälliga och bortskämda som vi européer..det är bara att gilla läget.

Som ett litet bonus material slänger jag in en bild på min senaste toalett kompis ett sent natt besök, det var lite jobbigt..även om jag blivit lite tuffare med åren. Men när hen började småspringa mot mig samtidigt som hen putsade sina antenner så blev det nästan outhärdligt spännande hur oddsen var att hålla sig kvar i taket mot att ramla ner mitt knä…var hen en multitaskare? Eller inte?……..kan i efterhand nu avslöja att hen numera är i kackerlackshimmlen.

 

Livet på Lanta

Notering

Medans medierna hemma ägnar sig åt uppdateringar om coronavirusets framfart ( vilket naturligtvis är bra och nödvändigt )  så lunkar allt på som vanligt här. Men vi läser, försöker sålla och ta till oss informationen, själv har jag bestämt mig för att hålla mig till folkhälsomyndighetens uppdateringar, råd och riktlinjer i ”nyhets flödets” djungel.

Vi känner oss inte överdrivet oroliga än. Det känns som om hjärnan liksom inte har kapacitet för att oroa sig för mer än en osynlig fiende i taget..så vi har lagt krutet på kemisk krigsföring..och i detta fall myggspray och solskydd. Så det är ett evigt smörjande och sprayande av diverse mer eller mindre potenta substanser som DEET mot denguemygg, SPF mot UVstrålar och cocosolja mot sandloppor, vatten”stickisar”och den totala uttorkningen från sol och saltvatten.

Ja som ni hör är det inte en dans på rosor hela tiden att ha semester i paradiset (..detta sagt med ironi och många blinkemoijisar😜)

Vi har under veckan blivit lite försoffade och hemkära och mest hängt hemma på ”vår beach” men igår lyckades vi vinna över latmasken och gjorde en liten utflykt med moppen till 6ixcret beach ( ja det stavas så )

en liten mysig beach men stundtals svårbadad pga tidvattnet, men kanske just pga detta så har den stått emot den värsta turistifieringen. Men den har precis det man behöver, möjlighet till sol, skugga, mat, dryck och toa.

Denna dag var det dock lite annorlunda på crit. Det hade i landstigit 16 ryssar från uralbergen kvällen innan, som tagit sig dit med två flottar ifrån Phuket via PhiPhi vilket i sig är en bedrift enligt mig. Dom hade sedan tältat på beachen under natten. Nu ägnade dom dagen åt att vänta på att tidvattnet skulle komma tillbaka för att kunna fortsätta sitt äventyr…det man själv kan definiera som äventyr känns ju plötsligt som en promenad i parken.

Ikväll tar vi adjö av några vänner som vi hängt med sedan vi kom och som nu ska åka hem till Sverige. Så nu toppar vi upp vår boende standard ytterligare ett snäpp då dom efterskänker oss en sopborste och en vattenkokare.

Så om man nu bortser från att ”handfats hålet” inte synkar med själva avloppsslangen, utan att vattnet samlas i en sjö på golvet…detta kompenseras dock med att det endast är tre av tio möjliga vattenstrålar i kranen, och att golvavrinningen är åt motsatt håll från golvbrunnen, men som sagt det kan vi bortse ifrån för vi har ovanligt sköna sängar ( thaimått mätt ) och vi kan sopa sanden från golvet och koka vårt eget kaffe. Vad kan man mer begära? Love Lanta Life ❤️

Blå, blå vindar

Notering

Solen skiner outtröttligt från klarblå himmel, det känns fantastiskt och efterlängtat efter den oändligt långa och gråmulna hösten och vintern hemma, och det är först nu som jag förstått hur stor saknaden har varit.

Och under denna klarblå himmel byts människor och vänner ut, några kommer, och har alla sina underbara veckor framför sig och andra far hem till vardagen och det grå, med fantastiska minnen fulltankade med sol och leenden.

Ikväll strax innan solnedgången for vi in till marknaden, inte så mycket för shoppingens skull utan mer för att få mingla runt kring stånden och njuta av och ibland förfasas över vad som bjuds. Jag äter ju det mesta med glädje, men insekterna har jag inte accepterat som föda än…och jag tror inte att det kommer att hända heller. Men gärna dom små färgglada sushisarna, kycklingspetten eller dom grillade fiskarna, det kan även slinka ner någon av dom färg och -smaksatta mjölkdryckerna med tillhörande geléklumpar.

kvällen avrundades med en sväng till Sala Dan och walkingstreet och dess matvagnar, som är lite mer svennebanan anpassade, och man måste inte ha ett absolut gehör för nordiska språk och då i synnerhet svenska för att förstå att detta är svennebananernas paradis nummer ett.

”Svennebanan meny” kebab, Pina colada och thaipannkaka

Nu är det sen kväll på väg emot natt här och vi har krypit in i vår bungalow, det vanliga dunket från närliggande barer och partyglada festprissar dränks ikväll av vinande blåst och fallande cocosnötter. Men för oss blir det lite win win, förutom ett sövande brus från vinden så blåser det skönt genom myggnäten och ger den där lilla extra svalkan som inte fläkten rår på…tror det blir en bra natt.

Bosättning

Notering

Sakta men säkert börjar vi acklimatisera oss till värmen och den loja tillvaron. Vi har slutat med att misstänksamt scanna av rummet innan vi kliver över tröskeln på jakt efter oinbjudna kryp, en sån sak som alltid är lite jobbigt i början av tillvaron på dessa tropiska breddgrader för en super mesig svennebanan som mig.

”Moppen” står tryggt parkerad utanför vår bungalow och dom trendiga hjälmarna är utprovade och till belåtenhet.
Vi har varit in en sväng till byn och bunkrat upp med förnödenheter i form av snacks, dörrmattor, solcellslampa och klädnypor. Även lite köksutrustning för lite självhushållning har införskaffats.skinnet börjar sakta gå från mintgrönt till svagt beige och fräknarna lyser ilsket mot det ännu alltför bleka ansiktet, men det gäller att skynda långsamt, jag har alldeles för många och plågsamma minnen när man gått all in med cocosoljan Hawaian tropic dag ett, med resultatet rumsarrest en vecka och sova stående.

I kväll var planen att åka till Khlong Nin och hälsa på lite folk men halvvägs inser vi att strålkastaren på vår ”moppe” var i alldeles för dåligt skick för att åka i svarta natten på den dåliga delen av vägen, så vi fick vända.

Det blev en medioker middag efter vägen med den isärklass mest smaklösa papaya sallad vi någonsin ätit, och är det något som vi har koll på så är det just papayasallad…..men den får 9 av 10 i design iallafall, men som ni alla vet så ska man inte låta sig luras av ett vackert yttre, det är alltid insidan som räknas.

En lång dags färd mot natt Zz

Notering

Efter en osedvanligt kort flygresa på ca 9 timmar! Så landade vi strax före klockan 05 Thailändsk tid i Krabi. Det var kolsvart ute och nästan allt utom passkontrollen var stängt. Minibussarna hade inte börjat gå än och det enda som fanns att tillgå i transportväg var taxi. Vi ”raggade” upp ett annat par som också såg lite strandade ut som vi kunde dela utgiften med, Vi kom till Lanta med första färjan kl 06.

På Funky fish fanns en bungalow till oss. Nu blir det en sån där konstig dag då man inte har nån koll på tiden…man vet inte om det är frukost lunch eller middag som äts. Men nåt måste man äta känns det som, nåt som känns som mat. Så 8.30 thaitid (02.30 svensktid) sitter vi i i restaurangen och äter Hamburgare och kyckling Paneng (extra chili) hur denna dag ska sluta vet jag inte.

Efter maten vinglade vi iväg på våra bleka jetlaggade ben till närmaste minimart för att handla det nödvändigaste som vatten, toapapper, myggspiraler och myggspray. Så ve den moskiten som vågar sticka in sin långa näsa hos oss.

Vi har även hunnit avhysa en groda i badrummet och skrämt in en kackerlacka bakom kylen..där det redan satt en sen tidigare inskrämd ödla, Vi ligger inte på latsidan, semester och den tidiga morgonen till trots.

Förra året vi var här så bad jag dessutom att dom skulle tömma den fisktomma dammen som fanns utanför bungalowsen eftersom dess enda funktion var att förvara och odla myggbebisar. Och till vår förvåning och glädje så var den inte bara tömd utan dessutom borta.

Det blev ett par timmars ryggläge i vårt halv svala krypin till ett envist surrande från kylskåp, fläkt och syrsor.

Vi har nu även införskaffat oss ett fordon som vi har tagit oss en sväng på och letat upp lite kompisar.

Kvällen bjöd på hotpan ”hemma hos oss” för att avslutas med dagens bästa beslut och happening, att sova, och jäklar vad här ska sovas efter drygt 30 timmar, over and out 🙂

Koh Si Chang

Notering

I morse promenerade vi med vår packning till piren som leder till den pyttelilla ön koh Loi, där tog vi färjan över till koh Sichang ca 40 min och 50 baht.Färjan var knökfull av helgfirande thailändare och vi hade för säkerhets skull förbokat boende. Med hjälp av vår kompis GubbenPåSidan (GPS) tog vi oss hyfsat snabbt till hotellet.Ön verkar mysig så här långt, en by som känns trevlig och ganska fina vägar att ta sig runt på med moppen och enligt den tryckta turistkartan mycket sevärdheter som byggnader och tempel…den ”sevärdheten” som jag känner mig sugen på är Buddhas fotspår, det spåret ska vi leta efter i morron.Efter en lunch som var supergod och stark så ögonen sved och andningsorganen fick hostspasmer när den tillagades så for vi iväg och letade efter vad kartan visade, öns enda beach.Det är nog så att är man ute efter en superstrand med sol o bad som mål, så ska man nog välja en annan ö. Stranden var ganska liten och delen med sand ganska smal och resten är sten.Stor del av stranden var täckt av tätt ställda parasoller med solstolar och små bord under, väldigt thaistyle, gratis att nyttja, men såklart finns det outsagda önskemål om att man handlar nåt att äta eller dricka.Vi har i allafall bestämt att vi stannar här två nätter, om inte annat för att hitta Buddhas fotspår….kanske blir lättare att hitta det än Sriracha såsen i Sriracha.

Hat Yao (2016)

Notering

Hat yao betyder long beach på Thai och ligger på den sydvästra kusten.

Vi blev dumpade på piren, det var tydligen dit bussen gick, där stod vi ett tag och blängde och insåg att där fanns inga guesthouse eller rum för uthyrning, men folk pekade framåt landsvägen så det var bara att börja gå.

Det var Myyycket glest med resorter och guesthouse och när vi väl hittade ett så hade det börjat skymma, så valet var enkelt.

Det första vi ser är en naken gubbe på en förstukvist, känslan var överhuvudtaget lite av ”den sista färden” om ni sett den, det var bara banjoklinket som fattades.

Jag ljuger inte om jag säger att det är det absolut värsta, sunkigaste skitigaste och läskiga stället vi någonsin bott på, och ni som känner mig vet att jag är inte gnällig. Men som sagt det började bli mörkt så det var bara att checka in.

Som grädde på moset så blev det strömavbrott i ”skogen” precis lagom till middag som vi skulle avnjuta på den helt galet risiga restaurangen, detta upprepades tre gånger till under natten. Varje gång den slogs på igen vaknade man med ett ryck när fläkten drog igång i rummet då den gick igång i otakt…då var det bara att masa sig ut ur myggnätet och sparka på den så den slutade att skramla.


Senaste inläggen

  1. Ao Nam Mao 2020 Lämna ett svar
  2. Ett stenkast från kaoset, kan man hitta lugnet Lämna ett svar
  3. Koh Jum, på återseende Lämna ett svar
  4. ..nu drar vi vidare.. Lämna ett svar
  5. Med Värme och kärlek❤️ Lämna ett svar
  6. Livet på Lanta Lämna ett svar
  7. Blå, blå vindar 1 Kommentar
  8. Bosättning Lämna ett svar
  9. En lång dags färd mot natt Zz Lämna ett svar