Det är så fint när man kan känna att varje dag är en bra dag oavsett hur man väljer att spendera den. Vissa dagar går åt till att inte göra något och andra till att utflykta.
Vi har varit på ”solnedgångspoolhäng”( jääätte långt ord ) hemma hos Lotta och Josef på Khlong Khong beach, super härligt att bara stå i vatten upp till hakan, lösa världsproblem och se solen fräsa ned i havet.
När kroppen var mör och huden uppluckrad så kravlade vi oss upp och lämnade stadiet av viktlöshet, man känner sig då lite som jag tänker mig att dom första vattenlevande livsformerna som till slut ”morphade”sig och blev landdjur kände sig, tunga, blöta och klumpiga.

När vi torkat oss och återfått krafterna så gick vi i mörkret till restaurang Jaeb som ligger en kort promenad längs stranden från deras hus. Där åt vi deras fantastiska schezhuan kyckling som jag längtat efter i ett års tid, och den var lika god som jag mindes den. Till och med Pelle blev frälst och har uttryckt önskemål om att äta det en gång till innan han åker hem till Sverige, så den önskan får vi ju se till att uppfylla  🙂

Resten av kvällen satt vi och mös och shitchattade på deras mysiga veranda, en härlig eftermiddag och kväll och återigen får man tänka att jäklars va bra vi har det.

Dagen efter var det dax för flytt igen för våran del. Det känns som om våra prylar har växt sen vi kom hit. Tacksamt nog så var det ingen långväga flytt bara från bungalow 6 till bungalow 2, så det blev en så kallad”plastpåseflytt”, en same same but different Bunge, dock spegelvänd och minus AC…vi får väl se när jag går upp i natt och pinkar i garderoben.

Efter denna fysiska kraftansträngning blev det sol och bad på hemmaplan, lunchen tog vi också på Funky, för min del så unnade jag mig en räkcocktail, men tro nu inte att det var en nostalgiresa tillbaka till 70-talet..nä nä det enda denna skapelse har gemensamt med den gamla klassikern är räkorna och just cocktailglaset, den är färgstark, krispig något söt och räkorna är gigantiska.

På kvällen åkte vi in till stan/byn Sala dan vi hade shoppingmissions, vi skulle till elaffären och inhandla en ljusslinga till verandan för att få lite mysbelysning till förmån för den galna kallvita ledlampan som hänger i ett snöre.
Även en sop och en vattenskrapa eller dylikt skulle inhandlas eftersom avloppshålet i golvet av en händelse inte är på samma ställe som där vattnet vill rinna ut.
Ja det är lite sånt vi pysslar med som återkommande aktivitet varje år här..välkommen till Thailand liksom.

När vi ändå tagit oss till Sala dan så passade vi på att gästa walkingstreet för lite middag, det blev lite blandat vi plockade ihop, Rickard mumsade kycklingkebab, Pelle körde burgare och grillad majskolv, själv valde jag små kycklingspett och en bakpotatis fylld med smör, ost och vitlök. Trots att man sällan eller aldrig blir riktigt hungrig i värmen så är det ju så gott och lyxigt att ha tillgång till så mycket god mat överallt.

Något jag också upptäckte i vår ”nya” Bunge när det blev mörkt och endast lampan på toa var tänd, hm var att dörren räcker inte ända upp till dörrkarmen ha ha och dessutom inte ända ner till tröskeln, men det löstes ju med att hänga den på mitten, men vi är ändå tacksamma att vi har toadörr, det hade vi ju inte i bambubungen så win win ändå.

Kvällen avslutades på det nyfunna stället uppe på vår väg, Gypsy son, det var fredag med liveband. Grymt band mindre grym sångare, men han gav allt han hade och stämningen var på topp. Som bonus på kvällen klev ställets värdinna Amanda upp och drog av shallow med bandet, vilken jäkla Queen hon är..tror hon efteråt sa nåt i stil med att hon kan ju göra vad hon vill ( med glimten i ögat ) det är ju hennes vardagsrum vi sitter i <3

Dagen därpå kändes det som om värmen tagit sig till nästa nivå, trots insmörjning med solskydd så kändes det som att det bästa var att hålla sig i skuggan så mycket som möjligt. Det blev en trip in till Sala Dan för lite proviantering inför kvällen då Pelle skulle få besök av tre kompisar.
Vi passade även på att luncha på Bun Noodle som ligger utefter vägen mot Sala dan. Som tur var tog Pelle en kaffe på maten, vilket gjorde att vi satt kvar en stund extra och fick syn på Tokay ödlan som hängde i kaffebaren. Just det här exemplaret har ju inte den där coola turkosa färgen med orangea prickar men den är fin ändå, jag blir ändå glad att se den eftersom det inte är så ofta den visar sig. Det är ändå härligt att höra den tjoa varje kväll. Ibland så nära att man är övertygade om att den sitter på väggen precis vid örat och i bland låter det som att den är hos grannen, jag älskar ljudet.
Jag har verkligen googlat runt för att ta reda på varför vissa ser ut så här och andra är mer färgstarka, men inte hittat något i mina öron tydligt svar, förslag jag får är att det är olika utvecklingsstadier ( morph ) eller honor o hanar. Oavsett så är dom super coola enligt mig.

Jag skulle vilja påstå att det är ganska ofta vi använder oss av uttrycket ”välkommen till Thailand”. Det är ett uttryck som både kan levereras för att sätta någon person på plats som på ett dumt och drygt sätt kommenterar att maten kommer in sent eller att du får efterrätten först eller den klassiska ”beachen är för sandig, och det är alldeles för varmt.

Den kan även användas lite på skoj när man upptäcker vad Thailändare ofta lägger energi på, eller hur dom har löst ett problem tex. Hade det inte varit bättre att strunta i att sy pärlor på gardinerna och se till att duschen funkar i stället? ( jo det hade det kanske men pärlor är roligare ) ..Eller när sladden på kylskåpet inte når till uttaget, då lägger man två plankor man hittat under kylen, och vips så når den..istället för att flytta uttaget eller fixa en skarvsladd. Då kan det hända att det slinker ut just ”välkommen till Thailand.
Men för det mesta så används det med glimten i ögat och på ett kärleksfullt sätt för att förstärka kärleken till landet, för det är svårt att inte älska Thailand med ibland underfundiga lösningar på problem eller bara the easy way.
Jag och Rickard har ju lite olika ledord på samma tema, jag är design före funktion…han är funktion före design. Dessa två kan ibland vara svårt att kombinera…men vi har nu kämpat på i snart 37 år och det funkar oftast utan härdsmälta.
I Thailand finns plats för bägge, vi har tassels med bling bling på gardinerna ( 0 funktion bara design ) och samtidigt ett snöre i stället för spolknapp på toa. ( 0 design bara funktion )

Vissa ställen lägger ner hundratals timmar på att bygga fantastiska barer och restauranger med fantasifull inredning gärna i återvinningens anda och helt utan funktion..endast damm och sand samlande, men så himla mysigt och välkomnande och oändligt med design, medans grannen har plaststolar lysrör i taket, foton med bilder på maten som kan beställas på väggarna, allt endast funktion 0 design. Men bägge är Thailand <3

Efter denna stund av morgontimmens djuping. Blev det frukost på vår veranda, Rickard fick feeling för stekt ägg och kvistade iväg och handlade det medans jag dukade upp det kylskåpet hade att erbjuda och kokade kaffevatten. För min del blev det rostade mackor med ”plast”ost och tomat. Jag älskar att kunna fixa egen frukost och slippa gå iväg till någon servering på morgonen, utan bara att få ha sin egen morgonstund är mycket värt.

Sen blir det lite chilla på sängen i väntan på att Pelle ska vakna och höra av sig och vara redo för dagens äventyr ala Ekfeldt.

När han hade mornat sig färdigt blev det en tur söderut på Lanta, vi besökte Nui bay och tog dom djävulska trapporna ner till beachen ( som jag förra året trodde var sista gången )

Jag agerade väskpassare medans beachboysen badade, vi brukar aldrig ha eller vara väskpassare här på Lanta utom på stränderna lite mer söderut på ön. Där bor nämligen våra ludna ligist kusiner krabbmakakerna. Den här dagen var det dock ganska mycket folk på stranden och då är dom inte lika tuffa och fräcka utan hölls sig mest i dungarna upp mot restaurangen.

Bonusbild på ”mina”beachboys

Foto: Per Eriksson (tack)

På hemvägen blev det ett lunchstopp med både pizza och utsikt innan hemgång och siesta, det tar på krafterna att beacha, äta pizza och åka moppe.

kvällen och halva natten tillbringade vi på ett nytt ställe som öppnat på ”vår”gata. Det annonserades om taco och liveband ( Pelle är en riktig taco-kille ha ha ) Jag tycker tacos är gott…men ingenting som jag slår volter över smakmässigt. Men okej då..vi går dit. GYPSY SON’s

Oj!! Vad gott!! Det fanns tre varianter att välja på, köttfärs, kyckling och räkor ( tror jag ) vi kom ganska sent så köttfärsen var slut, valet föll då på kyckling.
Vilken smakexplotion, det var mango, koriander, lime, lite chili, smarrig marinad och något crispigt jag inte riktigt vet vad det var. Supergott helt enkelt.

Stämningen var hög och samtidigt familjär, det är en ung svensk tjej och hennes kille som har det, hon kockar och minglar med gäster och han såg jag bakom baren så tror han skakar drinkar ( kan rekommendera den med gin och thaibasilika om man gillar lite syrligt ).

Deras lilla barn Mowgli typ 1,5 år ( dålig på att gissa ålder ) tultade runt i restaurangen tillsammans med huskatten och Minglade bland gästerna och ibland vinglade han in i köket och stämde av med mamma-kock. Innan det blev dags för honom att gå o lägga sig en trappa upp där dom bor.

Live musiken gick i från helt ok till skitbra och det berodde inte bara på drinkintaget. Det blev allt som allt en mycket trevlig kväll jag rekommenderar det varmt att gå dit och testa deras smarriga tacos och mysiga häng.

Första och sista natten i vår Lilla enkla bunge i väntan på att få flytta tillbaka till Funky, var hemsk, jag hade klådan from hell på mina fötter. Jag har vid två tillfällen på kort tid blivit attackerad av myror…pissmyror. Jag brukar få allergiska reaktioner av svenska pissmyror, o jag vet ju inte hur jag tål dom här små elaka jäklarna. Men kliar gör det och betten blir som pyttesmå blåsor.
Jag kämpar för att inte klia sönder dom med risk för infektion. Fördelen med att ha tagit sig till dösidan av 50 strecket är att man då även tenderar att bli stel. Så samtidig som händerna kämpar för at ta sig längre söderut på kroppen så når man ju inte riktigt ner, både tur ( inget sönder kliat ) och galet frustrerande,

Det var omöjligt att sova, vi har ju bara fläkt..men det är vi ju vana vid så det i sig är inget problem, men det som är problem är ju dessa eviga fleecefiltar, hur ända in i glödheta kan man välja fleecefilt ( dessutom alltid utan/ istället för lakan ) i ett varmt o fuktigt klimat som i Thailand? Bara tanken gör ju att det kliar. Filt oavsett material känns ju överkurs.

Det där var kanske lite onödigt mycket gnäll från min sida lovar att skärpa mig…jag behöver ju i allafall varken skrapa bil eller skotta snö.

Nå väl det slutade med att jag tog ett par gelebjörnar som jag köpt på 7/11 som ska hjälpa mot sömnlöshet..och om inte det hjälper så vet jag inte vad, sleven är ju ändå våran hovleverantör här, och dom kan man ju lita på.

Morgonen efter tog vi vår packning och drog till Funky och checkade in för andra gången i år, skönt att vara hemma igen. Vi packar åter upp lite av våra grejjer, nästa gång vi flyttar är om fyra dagar och då ska vi bara byta till en annan bungalow inom samma område så nemas problemas… eller ”mai mi pan ha”som vi säger i thailandet.
Det blev lite strandhäng för mig på förmiddan när Rickard tog moppen upp till Sala dan och mötte upp Pelle vid piren. Han lyckades baxa upp både honom och hans resväska på moppen och körde honom till hans hotell som ligger lite längre ner på longbeach.

Foto: Tilda Eriksson ( tack )

På kvällen lagom till solnedgången hade vi middagsdate med Pelles dotter Tilda och hennes kompis Ebba. Det blev en kul kväll med två härligt glada och skönt flamsiga brudar  det behövde vi. Tack Tilda och Ebba för en mysig kväll, ha en fortsatt fantastisk resa och lycka till med erat spontanbokade hostel ha ha.

Dagen efter tog vi med Pelle på en liten roadtrip till Lanta noi. ( lilla Lanta ) Sköna fläktande moppevägar att köra på och väldigt lugn trafik. Det blir alltid en lite trip dit varje resa hit för att kolla om det hänt nåt..om det börjat bli någon resort eller någon restaurang som etablerat sig där. Men det var inte mycket nytt under solen där inte, tror mig se en ny restaurang i farten, och att vattenlandet på Rattana resort har blivit lite finare och mer tillfixat.

Det blev i alla fall en sen lunch på restaurang seaview som vanligt. Och även fast Lanta Noi’s vägar är superfina och asfalterade så måste jag säga att jag är lite kär i dom mindre fina, röda vägarna, jag slipper ju köra och balansera på dom, men dom är så vackra, och tillsammans med allt det gröna och den galet blå himmelen ser det ut som en tavla trots att det även står en moppe i totalt förfall tillsammans med en liten sophög, jag vet inte om min hjärna automatiskt väljer bort att se den först, eller om det bara är så att den på nåt sätt hör dit som ett stilleben, typ ”välkommen till Thailand”.

Vi lämnade Lanta noi strax innan solen gick ned och det började skymma lite och det började kännas lite svalare i luften, men som alltid tillräckligt varmt för ett kvällsdopp för grabbarna ( gubbarna ) när vi kom tillbaka till Lanta yay ( stora Lanta ) och funky fish.

Jag har tyvärr inget bildbevis på mina badpojkar men jag bjuckar på en skymningsbild från Lanta noi istället.

Livet på Lanta är enkelt, och det är lätt att landa här, även om vi har det lite hattigt med boende för tillfället. Men vi vet ju att efter den 30/1 så har det ju löst sig för oss.

Det är hyfsat sig likt även fast det poppat upp många nya ställen…och med risk för att vara tjatig..det är galet mycket folk mot vad det brukar vara. Vi har träffat lite kompisar ett par dagar, men vi har också hängt på Funky mycket och njutit av att bara vara och inte kasa runt på moppen hela tiden, det går ganska fort att vänja sig vid att vara sysslolös…och där har vi ju en viss vana sen vi gick i pension ha ha.

Vi har även upptäckt att vi har en egen ”krokodil” under vår bungalow så skrattar bäst som skrattar sist..eller hur man nu brukar säga. Men tänker att det kanske funkar som en good luck grej att ha en sån.

Jag försöker sola lite varje dag, men bedriver en ojämn kamp mot cykelbrännan, man är ju samtidigt livrädd för att bränna sig på dom tidigare oexponerade delarna av kroppen så det blir kanske max en timme om dagen. Rickard solar ju inte han går mest o strandraggar eller hänger under tak när jag ligger platt på stranden.

Vi har haft våra första tre nätter på Funky och har nu flyttat ut tillfällig till en väldigt enkel bungalow utefter ”vår”gata. Det funkar vi vet att det bara blir en natt, sen är vi tillbaka på Funky igen, Vi har fått hysa in vår stora gröna låda med prylar hos en kompis som bodde mitt emot oss och även lånat en hylla i hans kylskåp tills i morrn, det är tacksamt att ha kompisar som underlättar när det tjorvar ihop sig.

I går blev det en sväng in till Sala dan för lite shopping, min dykarväska har börjat ge upp så en ny behövde inhandlas, även en långärmad skjorta behövdes inför kommande besök på immigration, det uppskattas inte att man kommer i linne och shorts där när man ska göra extension, så det känns bra att vara förberedd när den dagen kommer.

Det blev ett besök till grannresorten där vi bott många gånger tidigare innan vi ”flyttade”till Funky, Some where else, anledningen då var att dom saknade kylskåp i sina bungalows, vilket dom säkerligen har idag. Det som främst drog oss dit idag var för att vi blev sugna på deras naan mackor ( mega salad naan ) super goda med olika fyllningar, jag föredrar den med tonfisk, så var sin sån klämde vi i oss till lunch.

På kvällen blev vi kvar i våra hoods, lämnade in lite tvätt igen eftersom klädförrådet börjat sina, tog sen en liten kvällspromenad längs vår gata och kollade in alla nya ställen som öppnat, en spaning är att det blivit lite ”vuxnare” på gatan som tidigare gått under namnet backpacker gatan.
Man undrar ju om det är ny publik eller om det är samma folk som bara blivit äldre ( som oss ) och fortfarande hänger sig kvar här, många känner man ju eller åtminstone känner man igen.
Vi gillar ju att flänga runt och se nya platser och träffa nya människor men samtidigt så är det så himla skönt när vi är hemma här. Man blir varm i hjärtat som idag när vi går in på grannresorten som vi inte bott på sen kanske nästan 15 år sen och dom känner igen oss och hälsar glatt.

Nu är det natti natti för oss i Thailandet och i morgonbitti får vi finbesök av Pelle en kompis till oss hemifrån, han ska hänga med oss dryga veckan Det ska bli kul.

Efter att ha dumpat nycklarna i receptionen och sagt farväl till hotellkatten som fortfarande var den enda levande varelsen i receptionen åkte vi dom sista ca 8 milen. Känslan av att komma hem infann sig redan på bilfärjan över till Lanta. Tänk att vi nu kört våran moppe 120 mil sen vi köpte den för ca två veckor sen…för att ge oss lite perspektiv till den tanken så är det lika mycket som fram och tillbaka till Skåne för oss stockholmare och dessutom med full packning! det är ju galet, jag skulle inte komma på idén att göra det i Sverige. Men livet är lite lättare i Thailand på så många sätt.

Även av många tycker att vi är äventyrliga, världsvana och lite knäppa med våra ”utflykter” så lovar jag att det bor två svennebananer i dom här kropparna också. Jag vill också chilla, dricka rödtjut och äta mögelost ibland, så även om livet ute längs vägarna är kul och mysigt så är det också himla skönt att bara vara en helt vanlig ”banan”på Lanta och få sola  och bara hänga, utan att ha den ständiga jakten på föda, här finns ju allt.
Tyvärr verkar det som om alla andra i hela världen kommit på det också i år, för Lanta är knökfullt.
Vi åkte direkt till Funky Fish även om vi visste att det var fuillt där, hälsade på alla, käkade lunch och lämnade våra ryggsäckar där.

Sen startade jakten på boende. Jag har ju läst på diverse facebooksidor att det var fullt på Lanta men kunde inte i min vildaste fantasi tro att det var så illa som det var.

Jag vet inte hur många ställen vi stannade på och frågade om rum men tro mig det var många. Vi åkte runt och stannade på varenda litet skitställe från Sala Dan till Khlong khong innan vi fick napp, och priserna på ställena vi frågade på var mer än dubblade än annars, det gällde allt från hostels till finhotell.
Det var bara att krypa till korset när det började närma sig solnedgång.
När vi kom till Khlong Khong och ner på inner vägarna så hittade vi ett ställe som hette Lanta local hut. Dom hade eventuellt en bambubungalow ( byggd tidigt 80-tal tror jag )

Efter en halvtimme fick vi okej och kunde flytta in i detta hobbithus med knappt ståhöjd för 1300 baht inklusive frukost, en bungalow som kanske förra året skulle ha kostar 400 baht. Men men nöden har ingen lag så det var bara att gilla läget, och frukosten var ändå okej och vi fick tak över huvudet om än glest.

På kvällen samma dag fick vi dock besked om att nästa dag kunde vi flytta in i tre nätter på vårat favvoställe Funky, så det tog vi.
Efter det har vi bokat en natt på chill chill ( bambubungalow ) sen blir det funky igen i fyra nätter, sen är vi än så länge bostadslösa en natt ( tar tag i det om någon dag ) sen kan vi åter flytta in på Funky och stanna och boa in oss så länge vi vill. Äntligen semester ha ha.

Efter tre veckor med pad krapaow och moo Tod så satt det som en smäck med både pizza och hamburgare, och som ni ser så lever den rosa brödrosten där i bakgrunden fortfarande sitt bästa liv och är framplockad ur Funkys gömmor med resten av allt jox vi samlat på oss genom åren så ordningen är nästan återställd.

Vi börjar sakta men säkert komma lite till ro och landa lite, så pass att Rickard har varit iväg och tvättat resdammet av moppen och vi har även varit och handlat så att vi har lite i kylskåpet.
Vi har även hälsat på den ”lilla krokodilen”som bor under grannens bungalow…han hade munnen full med grön larv så han sa inte så mycket.

Men däremot så bor det en Tokay gecko på vårat tak och han låter desto mer, men det känns tryggt den sorten brukar kunna tugga i sig ganska stora grejer med vingar och många ben så jag är nöjd. Tyvärr kan dom vara lite blyga så jag har inte kunnat föreviga honom än, men håller tummarna för att han visar sig innan vi flyttar ut.

En första tur med moppen kändes amazing att äntligen få susa fram igen och känna vinden fläkta, det är fortfarande lite jobbigt med värmen men vi vänjer oss så sakteligen igen. Det blev lite youghurt och vattenmelon i restaurangen och det känns som om alla har vetat att vi varit sjuka och frågar hur vi mår det känns tryggt att veta att dom har koll på oss.

Ett par kompisar till oss Lotta och Josef har kommit till ön så dom kom hit och knackade på, kul att se dom, dom kom från Vietnam för ett par dagar sen och skulle avsluta sina sista veckor på semestern här på Lanta i sitt hus på Khlong Khong. Det blev en lunch med dom på Somewhere else här brevid, det kändes som om livet återvänt.

Efter att fått lite smak på det ljuva livet igen kröp vi tillbaka in i vår håla igen och tänkte att nu får vi nöja oss för idag med utsvävningar. Dagen efter tog vi en sväng in till Sala Dan vi tänkte käka lite och kolla lite shopping. Men efter att gått runt där i typ en kvart kände jag att jag orkar inte gå här inne ens, nu får det vara nog, vad är det för fel på mig? Så jag bestämde mig för att gå till Dr Pad som ligger strax brevid.

Det är en sak som är så himla bra här, du kan gå oanmäld till en läkare när du är sjuk och få hjälp direkt… ingen kö..hjälp direkt. Så in där några snabba kontroller, vidare till en brits svar på prover, lungröntgen, svar på lungröntgen. Antiinflammatoriskt dropp, inhalationer, hostmedicin, 6 påsar piller, skjuts hem…kom tillbaka i morron när det passar för checkup.
Ingen lunginflammation, men slem i lungorna och bronkit, troligen influensa utifrån symtom bilden, syresättning dålig.

Jag ser det inte som ett bakslag det är mer som om det inte släpper taget, ibland försöker jag lura mig själv att jag är frisk för att jag är så himla less på det här att inte ha ork och att känna mig konstant yr  och kallsvettig när jag ställer mig upp.

Fick samtal från Falck som tydligen är nya kontakten med Sverige istället för SOS international som var förut. Och deras läkare anser att ett återbesök är onödigt! Där ser man, ja hen vet väl bäst antar jag ( obs ironi ).

Dagarna går och här ligger vi som två döa sillar och orkar inget, vi tvingar oss ut efter mörkrets inbrott för att försöka äta nåt fast ingen är hungrig. Jag äter lydigt mina piller från dr Pad men vet inte om dom hjälper ens.
Det känns lite höstfeeling ute, vattnet ser lite vildare ut, jag upplever kvällarna lite svalare i vinden vid vattnet, men det kan vara inbillning. Det är otroligt frodigt i ”vår”trädgård efter regnet som kom tidigare.

Det händer även något märkligt utanför vår veranda, det är några djur som bygger nåt, och bara utanför oss, enligt Google är det myror, men vi har inte sett några utan ”bubblorna”blir bara fler o fler. Det märkliga är att dom valt just vår bungalow, och att dom aldrig syns…är det bara nattjobbare.

Jag antar att ni sett på nyheterna att det varit en stor jordbävning i Myanmar som även har drabbat norra Thailand och Bangkok. Vi är ju i södra delen av Thailand på Koh Lanta  och vi har inte märkt av jordbävningen alls så att ni vet, här är allt som vanligt. Tyvärr blir ju inte inläggen här så händelserika numera..men det är lite så som det är just nu och det är bara att gilla läget känns det som..men men i morgon är en ny dag…då kanske det vänder och vi får må lite bra igen vi håller tummarna för det.

Vi har börjat se ljuset i tunneln…då menar jag på det bra sättet…inte ”nära döden ljuset”. Rickard vågade sig ner till stranden härom kvällen efter att solen gott ner och kom tillbaka lyrisk, han berättade att det kändes som när han kom till Thailand första gången, det var färgade lampor överallt, det brann små brasor och det satt folk i sanden och vissa badade i mörkret…så himla mysigt.

Ha ha nej han har inte smakat några magiska svampar, men han lät lite pånytt född. Och det bästa av allt han köpte med sig en vattenmelonshake till mig.

Morgonen efter satt vi utanför bungen innan det hunnit bli för varmt och åt frukost för första gången på länge.

När vi sitter där kommer Coco som nu också är självutnämnd privat läkare till mig, med en ostfylld omelett och en flaska med nåt vitaminaktigt och en burk med någon tjock sörja jag tror var någon slags kycklingbuljong. Detta mixade han ihop och bad mig dricka ( smakade bättre än förväntat ) fick något han ihop rört dagen innan också att dricka som var lite segt och sött. Även en hög med piller som jag skulle ta..lyckades googla det ena som tydligen innehöll paracetamol dom andra vet jag inte, men jag tänkte att Yolo det som inte dödar det härdar. Och det verkar vara mig han har utsett till sin patient, Rickard behöver tydligen inte han är ”strong” säger han och klämmer honom på armarna. Han pratar extremt dålig engelska och jag är tveksam till att han ens pratar thai..möjligtvis burmesiska men vet egentligen inte.

Men han är så himla gullig och omhändertagande. Tur man har fina grannar.

Jag har även lyckats ta mig en dusch med tillhörande hårtvätt vilket var ytterst välbehövligt efter att ha legat tillsängs och febersvettats i en vecka…och jag säger bara Mitt Hååår, alltså det var ingen lek att trassla ut. Men med tålamod och extremt mycket balsam gick det tillslut, jag var rädd att det skulle behövas rakapparat.

Detta blev dagen som först bjöd på frukost på verandan, efter det ett par timmars vila fram till en sen lunch som vi på vingliga ben intog nere i vår restaurang, Det kändes som en stor seger att ta sig ner dit och det var fantastiskt att se lite folk igen och framför allt att se vattnet. Det blev dock ingen långlunch orken är det inte mycket med än men det kommer det kommer.

Efter återigen vila så fixade vi rena lakan och handdukar så nu har vi även med gemensamma ansträngningar bäddat rent även detta var en pärs men nu är det gjort och det känns så skönt, babysteps.

Det är inte bara vi som märker av den mer och mer lugnare stämningen här på Funky inte bara det att vi hållit oss inne en vecka. Djuren verkar märka av det också, fler och fler kryper fram ur sina ”hålor”. Det började ju redan förra veckan med waranungen, nu har även en ödla med halva kroppen röd börjat hänga här som vi inte sett här förut, även fåglarna har blivit tuffare när dom spankulerar omkring utanför på gången som om dom ägde stället.

När solen gått ner och himlen var svart tog vi en kort promenad på stranden för att suga i oss lite Thailand, så mysigt men jag var inte riktigt på banan än, Rickard kände sig hungrig så vi gick upp på Alinas (närbutiken ) och han köpte en toast..men jag var inte i nåt matmood än tyvärr.

När jag vaknade på måndag morgon kändes det äntligen som om det fanns hopp om livet, jag hade sovit hela natten, kände mig utvilad och förvånadsvärt frisk, hostar fortfarande men annars känns det ok, jag tror att det har vänt på riktigt.

Jag har nu kollat upp den röda ödlan och det är en calotes versicolor, indisk trädgårdsödla kallas även blodödla eller bloodsucker. Skickar även med en bild på hans lite mer oansenliga fru som satt nån meter ifrån…lite otydlig bild men ändå…

Börjar med att be om ursäkt för dom sjukt deppiga bilderna i detta inlägg, men det är så här dom senaste fem dagarna har sett ut.
Sjukstugan fortsätter, det tog inte många timmar innan jag också låg däckad, Feber och hostan from hell. Vi har nu legat och gnytt i varsin säng i bungen i fem dagar och helvetet är inte över än. Vi skriker rätt ut varje gång vi vänder oss i våra svettiga lakan, kroppen är helt mörbultad efter all hosta.

Det enda man ser fram emot är att timmarna ska gå så att man får ta nya Alvedon. Vi har varsin gång släpat oss till affären och fyllt på vatten och alvedonförådet, det är ju så jäkla osmart att bli sjuka samtidigt.
I förrgår fick vi en pizza levererad till dörren, efter att inte ha ätit något annat än en liten youghurt på två dagar. Pizzan smakade ljuvligt men vi fick i oss en slice var på första försöket sen var det stopp. Men vi har fortsatt att ”gnaga” på den och värmt bitar på brödrosten så nu har vi fått i oss den, räckte till middag, frukost och lunch.
vatten kämpar vi dock i oss.

Igår kom Coco med en hamburgare som vi delade på, som ni hör bara comfortfood…men bara i små mängder man orkar inte sitta upp längre för att äta. Så vi är rätt billiga i drift just nu. Men jag är så jävla less på det här nu man får ju liggsår och jag bävar för när man ska orka med första duschen på en vecka och tvätta håret hur ska jag kunna borsta ut det, det är ju trassligt i vanliga fall…

Ja det blev ett gnälligt och bittert inlägg men ibland får det bli så, tänker ändå att det är värre för dom som är här två veckor och blir sjuka så här länge och i brist på bilder med blått hav och blå himmel bjuckar jag på en bild av regnpölarna på väg att köpa Alvedon…för ja det har kommit en del rejäla skurar i veckan också. Återkommer när vi kryat på oss.

Efter min lilla solfadäs med ansiktet så har jag varit väldigt försiktig med solen, vädergudarna har varit med mig och bjudit på växlande molnighet och några regnskurar, trots det har jag smort in mig som en galning med spf 50 och eländet börjar lägga sig något ( man vill ju inte gå runt och se ut som en babianrumpa i ansiktet ). Vi kuskar runt fortsättningsvis här på ön även fast man tror att man varit överallt så hittar man nya småvägar.
Lantas mainroad är av varierande kvalite, vissa delar är toppen där man hunnit fixa till underlaget, medan vissa delar är dåliga med många läskiga potthål och lös sand att slira runt i. Men vägunderhållning pågår förfullt  så det kommer att bli bra tillslut. Och i och med det kanske ”moppe”olyckorna minskar som enl statistiken är ganska höga här, Inte bara pga dåliga vägar utan också pga ovana förare utan mc-kort och utan hjälm.

Men av alla små vägar så är ”våran”väg den finaste såklart, när man svänger ner på den så är man hemma, lite som mammas gata, jag vet inte om den har något riktigt namn men den har tidigare i folkmun kallats backpackergatan och ett tag gick den under namnet denguevägen…kanske inte så smickrande, men den är ändå mysigast ( jag kan upplevas vara lite partisk )

Vi har även fått finbesök utanför vår bunge, det kom en liten waranunge promenerande alldeles brevid oss när vi satt och åt frukost. Det är inte jätte vanligt här på Funky, det finns såklart på många andra resorter på ön speciellt om det ligger nära något vattendrag som nån å eller flod. Men hos oss har jag nog aldrig sett någon och aldrig en så liten. Dom kan ju bli ett par meter långa men den här lilla kompisen var bara en bebis, typ 30 cm, dom ser så ascoola och superkaxiga ut när dom tar sig fram och med den där tungan som vispar runt hela tiden.

Det är väldigt lugnt och stilla på Funky nu mot förra månaden, man undrar när dom börjar dra ner på personal för att det ska gå runt, än så länge är det full styrka med kanske en tredjedel gäster både i Bungarna och i restaurangen.
Och man undrar vart dom tar vägen då, nån har vi pratat med som flyttar hem till mamma på Lanta noi och Coco bor ju kvar och är standby här vad jag har förstått. Ägarna Bon och Rod flyttar hem till nordöstra Thailand men alla andra?

Det skulle vara spännande att vara kvar här någongång när allt stänger ner och se hur allt går till, jag misstänker att dom hänger för såna stora gröna presseningar över restaurangen bara och drar in allting så långt in som möjligt i skydd mot havet och vinden, och sen bara håller tummarna att allt står kvar nästa säsong, Men vad vet jag?

Jag har en liten spaning igen, Idag när det är så mycket focus kring könsidentiteter, transpersoner och vilka personliga pronomen man ska använda när man talar om olika människor så har ju Thailand verkligen ett ickeproblem.
Här berättar ju alla det själva vad dom identifierar sig som redan i hälsningsfrasen Sawadee Khap/Kha, i alla fall när det handlar om identiteterna man och kvinna. Dom som identifierar sig som män avslutar ju allt dom säger med Khap och dom som identifierar sig som kvinnor avslutar med Kha. Det är ju genialiskt, jag undrar om det är så för att dom så länge har accepterat ett tredje kön och transpersoner i sitt samhälle eller är det bara en lyckad tillfällighet.

Vi har ju kommit en bit på väg i Sverige med ordet hen, som har blivit både hånat och debatterat innan det blev accepterat, själv tycker jag det är super praktiskt att använda när man pratar om någon som man ej känner könsidentiteten på tex chefen på Volvo, jag har ingen aning om vem det är, då är hen perfekt istället för den eller som förut när det alltid förväntades att ett chefspronomen var han?!, eller alltid om man är osäker. Men egentligen borde det vara ett icke problem från början, det borde kanske inte vara viktigt vad nån identifierar sig som låt människor vara just människor, vi har ju för tusan fullt sjå med det liksom. Vi kan bara försöka vara lite snälla…men såklart själv skulle jag nog bli både lite ledsen och obekväm om någon kallade mig för han/honom, jag tänker då att det måste vara ännu mycket mer obekvämt om man är transgender. Därför är ju Thailands Khap och Kha väldigt klarsynt och modernt, man bestämmer själv vem man är eller vill vara.

Från ett ämne till ett annat, så blev det en sväng in på Hippiemarknaden vid Kho kwang beach, det var dock inte så himla mycket marknad, det var en liten tältshop med kläder och ett stånd med solglasögon, sjalar och lite tingeltangel att hänga i fönstret…det blev en tingeltangel grej för mig som fick följa med hem, vi stannade även och tog en drink i baren brevid och lyssnade på lite livemusik innan vi åkte hem för att möta upp Jenny en kompis som jobbar här på ön.

Måndag morgon när den är som tristast, Rickard vaknar upp sjuk efter en natt med hosta och möjlig feber. Han har legat hela dagen och mått tjyvis, jag har roat mig på egen hand med min kompis Google och även gjort lite nytta som att gå över till Alinas vår lilla närbutik och handlat förnödenheter till Rickard som Alvedon, Youghurt, några slags bars och chips, ett så kallat survivelkit. Jag lämnade även in ett par kilo kläder på tvätt hos On, så ni hör ju man är ju inte sysslolös.

Det är ett väldigt hostande och snörvlande, jag håller verkligen tummarna för att det inte spiller över på mig också, inget kul att vara sjuk jue. Men på grund av sjukstuga så blev det ”hemlagat”idag…jag slängde ihop ett par mama’s koppnudlar till middag som den goda hustrun jag är.