Kallt och blött

Koh Lanta har levererat några soldagar som det brukar vara med sol, en skvätt regn och sol igen. Men nu dom senaste dagarna har ”skvätten” tagit över totalt, och nu kan vi också konstatera att det inte bara är toalett och dusch som har problem var, om och hur vatten ska distribueras eller inte. Taket läcker gravt in vatten i badrummet, vi har att göra med ett litet privat vattenfall. Det i sig är ju inget jätte bekymmer nu när vi vet att just där kanske vi inte behöver förvara våra necessärer.

Dagarna har varit extremt lata, rörelserna har bestått av promenad till stranden, 100m, ett par ”yogaövningar”typ kissande hunden när man vältrar sig över från mage till rygg och från rygg till mage…och promenad tillbaka till ”bungen”100m. Ni är säkert många där ute som inte kan leva utan en redig powerwalk på stranden i soluppgången och ivrigt väntar på att testa dom nya padelbanorna som nu även poppat upp här på ön (har jag hört). Och jag önskar verkligen att jag vore en av er…eller åtminstone hade en liten skärva av det drivet, men Näe jag får hålla tillgodo med att vara jag.

Bjuder på denna😅extremt fördelaktiga bilden av ”jag”….är lite extra nöjd med frisyren faktiskt 🤣

Vi bor ju som nästan alltid på den vägen ner mot longbeach som i folkmun kallas backbackervägen (för ett par år sen gick den även under namnet denguevägen) Det har ju både sina för och nackdelar, fördelar är att det känns nära till mycket och många små mysiga hak att hänga på både dag och kvällstid. Nackdel är att vissa kvällar är ganska högljudda, det funkar för min del för det mesta, jag har dock lite svårt för tecnomusik så dom kvällarna kan vara lite besvärliga.

Nu i efterdyningarna av covid-19 är det inte mycket som är sig likt, ”backpackervägen” som annars lyses upp nattetid av alla små coola reaggebarer är numera nattsvart att ta sig hem på om man varit ute på vift efter mörkrets inbrott. Det sitter några tappra utanför Alinas minimart i lysrörens sken, Alla andra ställen är sorgligt övergivna, halvt raserade av väder o vind och vägdammet ligger tjockt över inredning och kvarlämnade saker. Jag får lite rysningar och tankarna för mig till the aftermath av tsunamin 2004.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer återuppstå igen, och att det inte bara blir rivet och ersatt av små mini ozon’s och liknande nattklubbar efter gatan eller att slingorna med glatt färgade lampor byts ut mot ilskna neonrör. Jag förstår någonstans att tiderna förändras och musikstilarna, men Aj vad ont det gör i mitt gamla hippiehjärta.

Efter åtskilliga resor i Asiens länder har jag nu äntligen lärt mig hur jag ska få rätt styrka på maten, lika ledsen som många blir när maten svider munnen, lika ledsen kan jag bli om jag får in någon curry eller chilirätt som smakar korvstroganoff eller köttfärssås, inget ont om dom maträtterna…men thaimat ska smaka thaimat tycker jag. Men nu har jag fattat grejen, man säger hur många chilisar man vill ha helt enkelt. Det har alltid blivit missförstånd annars, på vissa ställen betyder starkt bara starkt och på andra så betyder starkt mer starkt och ibland betyder det skitstarkt, så förvirrande. Nu när dom frågar säger jag bara tre chilisar, och alla blir nöjda o glada. Varför har ingen sagt det till mig förut? Så himla bra.

Idag har det varit kallt, regn och blåst i princip hela dagen och enligt folk på ön så är det kalla vindar från kina som är problemet, det har varit Hoodie på och lite gnälligt från min sida, Man blir liksom fast på stället, jobbigt att ta sig när det regnar hela tiden, och allt är konstant fuktigt även i bungalowen.  Och  det är geggigt på vägarna och leran sipprar mellan tårna på flipflopsen när man väl vågar sig ut för att äta eller göra nåt. Detta ska tydligen hålla i sig till på måndag så jag antar att det bara är att gilla läget. Over and out 

 

 

600km…och tillbaka på ruta ett

…ganska cool look om jag får säga det själv…

Det blev en ganska okomplicerad resa tillbaka till koh Lanta, några stopp på vägen, för mat och glass och ibland bara för att stå en stund och vila rumpan. Den nyköpta regnkappan kraschade när vi försökte kränga den på oss, kanske borde tagit av ryggsäcken först..

Men sopsäck funkade fint som skydd, redan efter 2 km kom första dropparna regn och vi panikade in under ett träd och grävde fram säckar och buntband, sen efter det så sken solen på oss hela vägen till Thung Song.

Jag tycker det är ett väldigt trevligt resesätt att färdas på moppe, och för varje gång lär vi oss mer och mer hur vi packar bäst. Även om nu när vi åkte denna sväng tillsynes har galet mycket packning på moppen så fungerar det förvånansvärt bra.
Något vi klurat mycket på medan vi susar runt så här är hur dom tänker här när det gäller utbud och efterfrågan..tror jag tagit upp det någon annan gång i bloggen, men det är verkligen en gåta. Som nu när vi åkte igenom det lilla samhället Ron Phibun, där gillar dom tydligen ägg och fisk, och speciellt catfish, jag varken överdriver eller ljuger om jag påstår att det var runt trettio stånd efter huvudgatan som sålde just det och bara det, dom stod med kanske tio meters mellanrum brevid varandra.

Hur väljer deras potentiella kunder av vem dom skall handla? Eller funkar det automatiskt, ”den ivrige” köparen handlar i första, den lite mer ”svår övertalade” från nummer tio, och ”sista minuten”shopparen från nummer trettio? Och alla där i mellan skalan från dom andra? Det är ju likadant på andra vägar när man åker på landsbygden där dom tex säljer meloner…då säljer alla meloner i en mil. Så himla konstigt system.

Övrig försäljning av snacks och färdkost sker ofta mitt i trafiken, försäljare springer fram vid rödljusen och säljer påsar med diverse, allt från soppor i plastpåsar till små frigolitlådor med något ätbart, snabba affärer görs upp innan det slår om till grönt igen och trafiken rullar igång igen.

Det blev en natt i Thung Song för oss även denna gång och ett besök till matmarknaden lagom till middagstid. Vi blev igenkända på gaturestaurangen vi åt på för en vecka sen och även killen som sålde ”munkbollar” på pinne kände igen oss och dom kunde vi inte motstå såklart.

Sista lunchstoppet höll på att sluta i ren förskräckelse, vi hade hittat ett litet mathak efter vägen där menyn i vanlig ordning endast var på thai ( vilket i sig inte är så konstigt ) och Google translate till trots så lyckades Rickard beställa in en buljongsoppa med kycklingfötter, och enligt mig så är ju ”skadeglädjen den enda sanna glädjen” så det blev ju en skrattfest utan dess like…fast självklart väldigt diskret. Vilket resulterade i att jag höll på att kvävas då jag själv andades in min nudelsoppa som jag självklart spetsat med en alldeles för stark chilipasta, så i det här fallet så blev jag straffad på plats, skrattfesten slutade i ett katastrofalt kippande efter luft, allt slutade dock väl och vi kom därifrån med hedern i behåll efter att ha petat i oss det vi kunde efter bästa förmåga.

Nu har vi i alla fall kommit fram och är åter på koh Lanta och installerade på Funky Fish, och allt känns som hemma..maten är god, toan läcker, duschen har tre strålar life is good.

 

 

Som svensk sommar…fast varmt

Börjar med att bjuda på en bild med blå himmel som jag tog när tillfälle gavs men förövrigt så fortsätter regnet att ösa ner, och istället för att gå på stranden och plocka snäckor sitter vi under taket på vår balkong eller ligger på rummet och planerar att fixa sopsäckar att trä på ryggsäckarna och regnjackor. För att kanske åka ifrån det värsta ovädret…det är liksom aldrig försent att ge upp. Ändå hoppas man hela tiden att det ska vända. Jag har aldrig under alla år i Thailand varit med om det här i februarimånad, det brukar komma en skvätt sen är det över.
Men nog gnällt om vädret nu, vi har det såklart bra ändå, man får tid att tänka och bara vara, och det är inte fy skam det heller.

Sopsäckarna och regnjackorna stannade inte på planeringsstadiet utan mellan skurarna försöker vi aktivera oss med korta små uppdrag, och ett av våra favorit uppdrag är att åka till någon närliggande ”plastic fantastic” affär, thailändarna kallar det rätt o slätt för market.

Det finns en eller ett par sådana på alla orter värda namnet. Där kan man hitta i princip allt, och då väldigt mycket plastprylar. Det är ren o skär lycka att botanisera i dessa ”affärer”. Det är sjukt billigt och färgglatt. Oftast ligger dom utefter trafikerade vägar så mycket av prylarna är rätt dammiga, men vad gör det? Det säljs ju även diskmedel och svampar där.
Så nu är reskläder införskaffade och sopsäckar till väskorna ifall det blir regn efter vägen när vi ska ut på vägarna igen.

Det har även blivit många middagar ihop med Eid och hennes familj, ibland gott och ibland lite för exotiskt, Rickard är glad säger han att han har mig som äter av allt det bjuds på, då kan han gå lite under radarn och peta med sitt ris utan att det märks så mycket. Men det är kul att testa på lite grejer man inte skulle komma på idén att själv beställa in på någon restaurang.

Det är ofta mycket olika musslor och krabbor inblandade i maten, och väldigt ”lätt” kokade ofta, vilket gör att smakerna blir väldigt fishy mot vad vi är vana vid, även mycket skal, och då menar jag inte bara på snäckor och musslor utan små rackarns krabbor som är uppshoppade med skal och allt, så det blir lite trixigt att äta för oss som är vana med korv och mos typ.
Men som sagt jag tycker det är kul och mycket är till och med gott, och på nåt sätt vänjer man sig, det ärj ju ofta så med smaker man måste lära sig och så är det hela livet, man börjar med majspuré och sen kör man bara.

Idag har det faktiskt varit lite sol så vi gick ner på stranden för första gången sen vi kom hit, jag solade lite och Rickard ”skuggade” lite och det var ljuvligt att få suga i sig lite energi. Sen blev det som vanligt lunch på vår balkong tryggt och säkert under tak, Hittills har den bestått av mamas nudelkoppar som vi tillrett med vår vattenkokare, men idag blev det lyxlunch, streetfood som vi inhandlade i gårkväll funkade kanon att äta kall idag, det blev kryddiga nudlar och små goda grillspett.

Jag ser nu att det här blogginlägget mest koncentrerar sig kring mat och väder, men är det inte så att semester ofta handlar om just det? Det är nästan definitionen av åtminstone svensk sommarsemester…alla bilder i kamerarullen föreställer människor som äter tillsamman på olika ställen och det mesta det pratas om är vädret…regn regn eller inte regn. Allt är i sin ordning med andra ord…vi gör allting rätt.

Men även om vi nu kommit fram till att vi har det rätt bra så känner vi att det inte blev riktigt som vi tänkt oss i Khanom denna gång, vi känner oss lite ”strandade” (kanske fel uttryckt ). Men en sak som då är så himla praktiskt när man reser på det här sättet är att man kan flytta på sig om det inte känns bra…och liksom byta sida, och efter att ha lusläst lite väderappar så har vi kommit fram till att i morgon ser det ut att vara lite uppehållsväder i allafall, så om allt går som det ska och vi kommer iväg hyfsat i tid så packar vi ihop och kör tillbaka till koh Lanta i morgon, eller åtminstone påbörjar återfärden. Det kommer nog ta ett par dagar eftersom det får bli som det blir, regnar det för mycket så stannar vi och slår läger efter vägen, och så är jag ju lite sugen på att se Thung Song igen.

 

 

Rätt som det regnar, kommer det en skur..

Nu har vi installerat oss i vårat ”foreverhome” åtminstone för minst 10 dagar, det känns jättebra, vi har flyttat från Khanoms ”stadshotell”till ett mindre vid vattnet, åtminstone ser vi havet från vår balkong. Rummet är litet men rymmer det vi behöver, det finns AC och kylskåp…och håll i hatten 8!! Vägguttag!? Och för denna härlighet betalar vi 350 BHT (ca 100kr) natten.

Vi har varit och fyllt på vårat matförråd/frukostförråd och vi investerade också i en brödrost, den kanske vi måste ”vaska” när vi åker härifrån om vi inte får med den på moppen tillbaka till koh Lanta men det känns ändå värt eftersom i princip det enda bröd till vettigt pris här är formfranska ( annars får man leta upp nåt special bageri ) gemensam vattenkokare har vi tillgång till här, men jag tror att vi är dom enda gästerna så vi behöver nog inte köa till den.

Stället vi bor på heter Jambay, och vi hittade hit redan 2015, och då var det en jättemysig liten reaggiebar uppbyggd av drivved och snäckor, om man beställde nåt att äta så gick killen som jobbade där in bakom ett plank o kollade vad han hade hemma och så slängde han ihop nåt av det. Nu är det nåt helt annat det gamla är nästan borta, det finns en liten del av det kvar resten är nybyggt i betong och väldigt rakt och slätt…lite industriell look, jätte fint, men lite trist tycker vi. Jag tror ju att dom som kom till Jambay uppskattade stämningen och det lite enkla…men, men vad vet jag.

Vi trivs i alla fall på vår balkong med utsikt över allt som händer, vi har koll på alla hundarna, katterna och betongsvanarna och såna grejjer. Och vi somnar och vaknar till vågorna och alla ”djungelljud”som man har lite svårt att placera i faunan, man vet inte riktigt om det är apor eller fåglar, men det gör liksom ingenting det är själva blandningen som är som den finaste av konserter.

Igår kväll var vi bjudna på middag hos Eid som vi träffat många gånger här i Khanom och hon tycker alltid att det är lika kul att vi kommer och hälsar på, denna gång är det dock lite annorlunda eftersom hon skurit upp handen och är nyopererad. Hennes restaurang är tillfälligt stängd och det gröna nätet är draperat framför hela öppningen. Men 19.00 var det sagt att vi skulle komma och till dess hade hon beställt hem diverse läckerheter ifrån marknaden på andra sidan bron. Det bjöds på grillad fisk, hemkokad buljong, svampsoppa, musslor och papayasallad. Och även dessert i form av ananas, vattenmelon och mandariner. Det blev en trevlig kväll där vi stapplade oss fram mellan engelska och thai, och vi klarade oss undan regnet både dit och hem.

Vädergudarna har annars inte varit oss nådiga den senaste veckan det regnar och är mulet…eller som vi brukar säga..”bäst som det regnar, så kommer det en skur”..och precis så är det, det duggar lite hela tiden och helt plötslig öser det hejdlöst ner. Molnen hänger konstant grå och blytunga över bergen. Och det fläktar mer än behagligt hela tiden.

Men vilka är vi att klaga? vi har tagit oss hit, vi är friska och allt är nästan som vanligt och vi har semester…och till er därhemma som bävat för att vi ska komma hem solbruna och fräscha så kan jag lugna er, än så länge är det inte många solstrålar som har studsat mot våra vinterbleka kroppar.

Vi har även hunnit fira alla hjärtans dag, och som dom senaste 11åren så firar vi det någonstans i Asien…bortsett från 2021 såklart. Vi kanske firar den med lite mindre chokladpraliner, rosor och bubbel. Men en tre rätters blev det allt och den röda ishinken i plast lyser så fint i kärlekens färg, själv tycker jag att vi är lyckans ostar… och apropå ost, så blev det ost ( med en touch av kexchoklad )och vin på balkongen som avslutning på kvällen, det låter som en komplett Valentinesupé i mina öron i allafall.

Thung Song

Thung Song är ett namn som swishat förbi tågfönstret flertalet gånger när vi varit ute på vift med tåg mellan Trang och Bangkok. Och varje gång som jag hunnit få en liten glimt in i stan genom fönstret vid på och avstigning så har jag tänkt..hm där ser det mysigt ut, och så har namnet hamnat på nån av mina många ”where to go lists”.

Och nu var det alltså dags, och då helt oplanerat. Det råkade inte bli vid ett tågstopp, utan ett moppestopp, en mellanlandning på vår moppetripp mellan koh Lanta och Khanom.

Vi kom fram rätt sent på eftermiddan vid vårt första stopp och besök, solen hade precis börjat gå ner och det började bli bråttom att hitta någonstans att sova inför natten. Det visade sig att flera hotell var stängda (i sviterna av covid-19 kan man tänka). Men vi letade oss fram till ett hotell väldigt nära tågstationen som funkade kanon. Snabbincheckning och snabbdusch sen ut för att leta föda. Vår första plan var att ta oss till tågstationen där borde det ju finnas matställen och lite happenings. Vi kryssade oss fram mellan buskar och några herrelösa hundar och såg väl antagligen lite förvirrade ut. Men ur mörkret under ett plåttak hördes några röster som ropade Sawadee kap och frågade vart vi skulle. Det var några lätt överförfriskade herrar som satt hade lite ”fredagsmys” tillsammans med nångra flaskor Hong Thong.

När vi synkat i varandras språk och dom förstod att vi letade mat pekade dom ivrigt ut vägen till marknaden.
Nu hade vi kommit helt rätt, en upplyst gata med mat i massor, matvagnar med diverse ätbart och små enkla restauranger bestående av några plåtbord och skitiga plaststolar. Det fräste och bubblade i varenda panna och gryta och dofterna var magiska. En snabb överblick och vi slog oss ner vid första bästa, och oj så gott.

Efter maten flanerade vi gatan ner och njöt av alla härliga intryck, vi blev bjudna på någon form av munk liknande bollar på pinne med någon slags för oss okänd fyllning, sött o gott.

Vi tog en liten omväg hem till hotellet för att suga i oss lite extra av atmosfären  innan det var dags att gå och vila våra trötta kroppar efter mopperesan på 15 mil.

Även dagen efter och dagsljus så fortsätter känslan av att det är en stad att gilla, husen är en blandning av gammalt och nytt, brungråa gamla trähus som  ser ut att nästan säcka ihop av ålder och takens tyngd, solblekta reklamskyltar, neonljus och självklart 7eleven. Hit kommer jag gärna igen, och det kanske blir ett litet återseende redan på tillbaka vägen.

Mot Khanom del 2

Det är ändå härligt att mitt bloggande har en sån stark genomslagskraft, för när Rickard vaknade i ottan som han alltid gör så hade han fått ett sms av sin bästaste arbetskompis att det var dags att ge sig ut och fixa frulle till lilla frugan. Så jag vaknade precis lagom på min bästa sida till kaffe och 7elevens bästa ost o skink toast.
Staden Thung Song ser lika mysig ut i dagsljus som i kvällsskrud iallafall igenom mina solglasögon, men jag är ju en ”sucker”för den här typen av städer, gamla träkåkar i vildavästern stuk blandat med nya färgglada och allt med en härlig patina av sot och svartmögel.

Då var det dags att lasta upp dom ännu möra rumporna på moppen igen och fortsätta vår resa mot Khanom. Vi kom iväg hyfsat tidigt men det tog inte lång tid innan vi började känna av den stekande solen trots solskydd och fartvind. Så det blev ett shoppingstopp i Ron Phibun där lösärmar inhandlades till Rickard och en t-shirt till mig för att skydda armar och axlar, så nu är det bonnabränna delux som väntar.
Men efter sol kommer ju som bekant regn…eller var det tvärtom? Himlen öppnade sig som den gör lite titt som tätt här, så vi dök in på första bästa ställe för att rädda får packning, och då passade vi även på att luncha och lagom tills vi ätit färdigt så strålade solen igen och vi kunde åka vidare på vårat blå fartvidunder.

Det blev många  stopp efter vägen för att sträcka på benen eller ta nåt att dricka, det är alltid mysigt och alltid finns det nåt spännande att titta på, hamnade bla vid en zooaffär/ kattfrisör/ minilivs/ blomsterhandel…ja det finns inga begränsningar på diversehandlare här i möjligheternas land.

Men även om resan har gått smidigt och att det är lite härligt att susa fram såhär på vägarna så var det galet skönt att komma fram och ta en dusch och bokstavligen spola av sig resdammet.

Tyvärr var ”vårat” guesthouse sålt och nya ägaren hade inte öppnat än så vi fick flytta in på Sri Khanom hotell så här stannar vi ett par nätter tills vi hittar något annat, det är ett helt ok boende till ett bra pris 430 baht natten med AC och kylskåp, men vi saknar balkong, så det blir morgondagens sysselsättning att leta…men man ska ju ha nåt att göra också.

Det blev en middag på stan och en pannkaka från vagnen utanför på gatan och sen en tidig kväll.

Mot Khanom del 1

Efter frukost var det dags för lite ”avresepyssel”, det är utchecknings dags från vårat SHA++ hotell och vi är fria ”på riktigt”, packning och fixa ny moppe och den behövde även få lite kärlek innan avfärd i form av påfyllning av luft, olja och bensin samt fylla på plånkan lite ifall att det skulle bli brist på atm maskiner efter vägen. Sen var det dags att ta farväl av våra vänner vi hängt med på Lanta och påbörja får färd mot Khanom.

Först den lilla bilfärjan från Lanta Noi förstås och sen iväg efter lite koll på googlemaps. Mycket landsväg har det blivit men ganska varierande, små byar, plantager och större samhällen.

Vädret har varit perfekt resväder lite mulet, och det har fläktat skönt i farten. Resesällskapet har även det varierat mellan timmerbilar, moppar blandade yrkesfordon som färgglada betongbilar och små pimpade glasstuktukar..det blir nästan aldrig tråkigt.
Det blev ett matstopp efter vägen i Klong Phon med grillade fläskstrimlor, chilisås, stickyrice och papayasallad, så himla gott o mysigt. Här kände vi faktiskt igen oss lite, vi kom på att vi nattat här nångång förut när vi var på väg söderut på moppe nåt år.

Efter det stoppet hann vi inte så långt innan det blev lite trubbel i paradiset i form av punka, och då självklart när man är på riktigt ”in the middle of no where” det är inte första gången och absolut inte sista gången med all säkerhet. Men som alltid här så är hjälpen aldrig långt borta. Rickard dumpade mig o packningen vid vägkanten ( där jag fick slåss mot en armé med pissmyror i en halvtimme ) medans han åkte/rullade moppen tillbaka typ 500 meter, väckte upp en något trött man som fixade punkan för 120bath och sen var vi på rull igen.

Efter ytterligare några mil var det dax att vila rumpan lite igen och denna gång med en regnbågsfärgad glasspinne med smak av enhörning tillsammans med några hundar och en tupp.
Dom ömmande rumporna och punkan till trots så tog vi oss duktiga 15 mil idag och jag skulle ljuga om jag sa att armarna är rödare än baken.  Väl framme i Thung song blev det lite hotell letning innan vi hittade hotellet vid järnvägsstationen, vilket visade sig var en lyckträff.
Priset var helt ok 500 baht natten men framförallt visade det sig att läget var optimalt.

Efter en mycket kort promenad så var vi i himlen, …mat och mys himlen. Flera gator med både ”ät i flykten”mat i alla former och dom klassiska små plåtborden utefter gatan där det serverades nudelrätter, grillat och wokat som smakade och doftade helt ljuvligt. Till och med ljudet av fräset i oljan och chilin och raspet av köksredskapen i wokpannorna gör att man får gåshud av vällust.
När vi hittar platser som denna så känner vi att här skulle man vilja vara alltid,

Det kan vara så att jag är av annan åsikt i morgonbitti…när min frukost eventuellt uteblir om nu inte Rickard vaknar före mig och tyst som musen kvistar iväg till närmaste 7eleven och inhandlar kaffe och ost och skinktoast till mig.. ( det har hänt och kan hända igen ) för det här känns inte som en ”frukost stad” i mina mått mätt, där kaffe och macka är livsavgörande, men vi får väl se. Men än så länge så ligger Thung song högt upp på min lista över platser att älska.

Yippie kayei!

Besöket hos dr Pad gick lika smidigt som resten av våra erfarenheter av dessa covid relaterade sysslor i Thailand, vi stannade till utanför the Clinic och en sjuksköterska kom ut i nystärkt uniform kollade våran bokning medans vi slog oss ner på dom ”massproducerade plaststolarna”, ett par minuter senare var pinnen petad och vi satt på moppen på väg därifrån.

Idag kom svaret på detta det tredje och sista testet, och vi är sååå himla negativa! Det känns fantastiskt. Nu har vi ju inte jättekoll på vad som händer om/när vi lämnar Krabi-provinsen, om man möjligtvis hamnar lite spontant i nån kontroll men det får väl framtiden utvisa, just nu är och känner vi oss fria som fåglarna iallafall och njuter av den känslan så länge.

Det har ju inte gått någon nöd på oss hittills heller, vi har i princip bytt ryggläge ett par, tre gånger om dagen från sängen, till någon solplats på sarongen, till någon skuggplats på sarongen och sen möjligen till magläge ett par gånger. Enda gångerna vi har varit upprätta är vid intag av mat och dryck samt vid förflyttning av ryggen med tillhörande kropp på moppen.

Så som ni förstår så har det intagits många efterlängtade måltider, man kan inte annat än att säga, -thaimat ska avnjutas i Thailand, det blir aldrig riktigt samma sak hemma i snömodden. Vi jobbar oss igenom den gamla välkända menyn på Funky Fish och vi rivstartade med deras grymt goda hotplate..som sen har efterföljts av allt annat gott som dom erbjuder till förvånansvärt billiga priser för att vara en strandrestaurang med bästa hänget.

Det har även blivit ett besök till ”kycklingstället”efter vägen…ni som vet, ni vet. Det är svårt att namnge dessa små mathak som ser så oansenliga ut med sina plaststolar, vingliga bord och wokvagnar efter vägarna…men OMG vilken mat dom kan trolla ihop, vilka smaker! Jag blir lyrisk.
Planer har nu börjat ta form i våra huvuden..och just nu kretsar dom lite kring färdmedel.

Vi är ju på väg till Khanom, det var ju dit vi skulle från början.
2021 skulle vi ju försöka oss på att boa in oss lite var tanken, och då föll valet på Khanom, i Nakhon si Thammarat distriktet. Bara för att få känna på hur det skulle kännas att bara ”vara” lite och att få mera vardag. Sen kom ju den elaka flunsan och allt lades på is.

Så nu är vi på väg igen ( även om denna resa inte blir lika långvarig som önskan var ). Det vi klurat på är om vi ska ta en ”moppe” och köra dit, sträckan är ca 30 mil.

Då får vi ju ett litet lagom ”äventyr” på köpet liksom, vi tänker att vi tar några dagar på oss och stannar till efter vägen och nattar så vi undviker den värsta träsmaken i baken. Vi vet ju av erfarenhet att det inte brukar vara så mycket happenings i byarna/städerna inåt landet, men det är alltid lite kul ändå att stanna till på platser man annars inte skulle besöka..och nu känns det som om vi är pågång igen så yippie kaiyey på den också.

Trötta, grönbleka, men lyckliga i vår ”sandlåda”

Äntligen är vi är här och har landat både fysiskt och psykiskt. Upplevelsen är lite samma känsla som om man hoppat på en sistaminuten resa, även fast planeringen har varat länge, men reslustkänslan liksom försvann i pappershögen med alla dokument som skulle skrivas ut och ”klistras in” överallt på hemsidor och i ansökningar.

Det blev ju liksom att resa med 24 timmars varsel när testet hemma i Sverige visade negativt. Men efter en mer än behaglig flygresa ner så landade vi i Phuket och där jäklar i min lilla låda var dom mer än bredda, jag tror det tog en kvart från att vi landat tills vi satt i den förbeställda SHA bussen. Och då hade vi hunnit gå igenom säkerhetskontroller, fyllt i immigrationpapper, blivit stämplade i passen, alla papper kollade och fått en pinne i näsan igen, grym effektivitet.

Sen ca fyra timmars transfer direkt till koh Lanta och incheckning på vår förbetalda SHA++ resort, väl där så fick vi vänta i kanske en halv timme då det efterlängtade mailet med testresultatet kom, vi var NEGATIVA!

Nu kunde vi börja våran semester som ”fria” människor..i åtminstone fem dagar, fram till nästa test som också det är förbeställt och betalat.

Vi åker med en så kallad sandbox, och vi valde att ha Krabi som vår sandlåda, det innebär att vi inte får lämna Krabi innan tredje testet (inklusive det i Sverige) är taget och visar negativt. Men sen är vi fria att åka vart vi vill.

Allt känns nästan som vanligt här, den enda ”inskränkningen”på vår annars sorglösa tillvaro är att vi måste bära munskydd när vi åker moppe (?!) och när vi går in o affärer eller där det är mycket folk. Men å andra sidan så är det väldigt lite folk här, stränderna är nästintill öde och många restauranger står tomma eller är helt igen bommade.
Men annars är allt sig likt, solen skiner ikapp med koh Lantas innevånare som har kämpat sig igenom pandemin med ibland obefintliga ekonomiska förutsättningar men som nu börjar se ljuset i tunneln och är så tacksamma att vi är här.

I morgonbitti ”moppar”vi in till Sala Dan och dr Pad för att återigen få en pinne i näsan…och förhoppningsvis blir det vår sista på denna resa.

Än så länge har vi inte ångrat en sekund att vi tog oss igenom oron och pappershögen för att ta oss hit allt har varit väldigt smidigt och effektivt…vi får väl se om jag ändrar åsikt efter morgondagens eldprov hos dr Pad.

 

 

 

 

Dagen T

Det har varit ”tuffa” veckor innan dagen T, många timmar har ägnats åt att fibbla framför datorn med visum och thailandspass.

Visum har jag ju fixat många gånger under åren utan problem, men i år var det nytt för mig då det skulle sökas på nätet. Man skulle ju kunna tro att jag är en hacker som håller på och skriver och lägger upp bilder här..men det är väl som med allting annat i livet, allt är lätt när man kan det, och precis så var det nu med, när första var inskickat så gick det andra på nån minut. Sen var det några dagars orolig väntan innan det kom ett mail om att det var godkänt.

Värre var det med thailandspasset, det kändes hyfsat lätt när jag gjorde det, men där blev det avslag på första försöket då tydligen mina dokument jag lagt till var för små. Men skam den som ger sig på andra försöket så blev det godkänt tillslut.

Sen började den riktiga scary väntan, medans Omikron viner runt knuten och tiden fram till dagen T sniglar sig fram. I år betyder nämligen inte ”dagen T” Thailand som det brukar göra utan nu betyder det dagen för Testning.

Detta lilla pet i halsen och eventuellt näsan som ska avgöra om man över huvudtaget kommer iväg. Allt är fixat, väskorna är så gott som packade, benen är rakade och flippflopparna är redo att ta promenaden ut i det lilla som finns kvar av snön här i våran del av Sverige och ge sig iväg på promenader i varm sand och på het asfalt.

”Petet” i halsen gick över förväntan..och betydligt lättare än näsan, sen började en ny väntan, men efter drygt tre timmar kom det äntligen, Vi är NEGATIVA!! Sällan har ett negativt besked varit så positivt.

Nu äntligen är vi på väg på riktigt, i morgon bär det iväg!