Kategoriarkiv: Okategoriserade

Nu e det inte roligt längre

Postat av
8

Börjar med att be om ursäkt för dom sjukt deppiga bilderna i detta inlägg, men det är så här dom senaste fem dagarna har sett ut.
Sjukstugan fortsätter, det tog inte många timmar innan jag också låg däckad, Feber och hostan from hell. Vi har nu legat och gnytt i varsin säng i bungen i fem dagar och helvetet är inte över än. Vi skriker rätt ut varje gång vi vänder oss i våra svettiga lakan, kroppen är helt mörbultad efter all hosta.

Det enda man ser fram emot är att timmarna ska gå så att man får ta nya Alvedon. Vi har varsin gång släpat oss till affären och fyllt på vatten och alvedonförådet, det är ju så jäkla osmart att bli sjuka samtidigt.
I förrgår fick vi en pizza levererad till dörren, efter att inte ha ätit något annat än en liten youghurt på två dagar. Pizzan smakade ljuvligt men vi fick i oss en slice var på första försöket sen var det stopp. Men vi har fortsatt att ”gnaga” på den och värmt bitar på brödrosten så nu har vi fått i oss den, räckte till middag, frukost och lunch.
vatten kämpar vi dock i oss.

Igår kom Coco med en hamburgare som vi delade på, som ni hör bara comfortfood…men bara i små mängder man orkar inte sitta upp längre för att äta. Så vi är rätt billiga i drift just nu. Men jag är så jävla less på det här nu man får ju liggsår och jag bävar för när man ska orka med första duschen på en vecka och tvätta håret hur ska jag kunna borsta ut det, det är ju trassligt i vanliga fall…

Ja det blev ett gnälligt och bittert inlägg men ibland får det bli så, tänker ändå att det är värre för dom som är här två veckor och blir sjuka så här länge och i brist på bilder med blått hav och blå himmel bjuckar jag på en bild av regnpölarna på väg att köpa Alvedon…för ja det har kommit en del rejäla skurar i veckan också. Återkommer när vi kryat på oss.

En spaning, och en sjukstuga på agendan

Postat av
4

Efter min lilla solfadäs med ansiktet så har jag varit väldigt försiktig med solen, vädergudarna har varit med mig och bjudit på växlande molnighet och några regnskurar, trots det har jag smort in mig som en galning med spf 50 och eländet börjar lägga sig något ( man vill ju inte gå runt och se ut som en babianrumpa i ansiktet ). Vi kuskar runt fortsättningsvis här på ön även fast man tror att man varit överallt så hittar man nya småvägar.
Lantas mainroad är av varierande kvalite, vissa delar är toppen där man hunnit fixa till underlaget, medan vissa delar är dåliga med många läskiga potthål och lös sand att slira runt i. Men vägunderhållning pågår förfullt  så det kommer att bli bra tillslut. Och i och med det kanske ”moppe”olyckorna minskar som enl statistiken är ganska höga här, Inte bara pga dåliga vägar utan också pga ovana förare utan mc-kort och utan hjälm.

Men av alla små vägar så är ”våran”väg den finaste såklart, när man svänger ner på den så är man hemma, lite som mammas gata, jag vet inte om den har något riktigt namn men den har tidigare i folkmun kallats backpackergatan och ett tag gick den under namnet denguevägen…kanske inte så smickrande, men den är ändå mysigast ( jag kan upplevas vara lite partisk )

Vi har även fått finbesök utanför vår bunge, det kom en liten waranunge promenerande alldeles brevid oss när vi satt och åt frukost. Det är inte jätte vanligt här på Funky, det finns såklart på många andra resorter på ön speciellt om det ligger nära något vattendrag som nån å eller flod. Men hos oss har jag nog aldrig sett någon och aldrig en så liten. Dom kan ju bli ett par meter långa men den här lilla kompisen var bara en bebis, typ 30 cm, dom ser så ascoola och superkaxiga ut när dom tar sig fram och med den där tungan som vispar runt hela tiden.

Det är väldigt lugnt och stilla på Funky nu mot förra månaden, man undrar när dom börjar dra ner på personal för att det ska gå runt, än så länge är det full styrka med kanske en tredjedel gäster både i Bungarna och i restaurangen.
Och man undrar vart dom tar vägen då, nån har vi pratat med som flyttar hem till mamma på Lanta noi och Coco bor ju kvar och är standby här vad jag har förstått. Ägarna Bon och Rod flyttar hem till nordöstra Thailand men alla andra?

Det skulle vara spännande att vara kvar här någongång när allt stänger ner och se hur allt går till, jag misstänker att dom hänger för såna stora gröna presseningar över restaurangen bara och drar in allting så långt in som möjligt i skydd mot havet och vinden, och sen bara håller tummarna att allt står kvar nästa säsong, Men vad vet jag?

 

Jag har en liten spaning igen, Idag när det är så mycket focus kring könsidentiteter, transpersoner och vilka personliga pronomen man ska använda när man talar om olika människor så har ju Thailand verkligen ett ickeproblem.
Här berättar ju alla det själva vad dom identifierar sig som redan i hälsningsfrasen Sawadee Khap/Kha, i alla fall när det handlar om identiteterna man och kvinna. Dom som identifierar sig som män avslutar ju allt dom säger med Khap och dom som identifierar sig som kvinnor avslutar med Kha. Det är ju genialiskt, jag undrar om det är så för att dom så länge har accepterat ett tredje kön och transpersoner i sitt samhälle eller är det bara en lyckad tillfällighet.

Vi har ju kommit en bit på väg i Sverige med ordet hen, som har blivit både hånat och debatterat innan det blev accepterat, själv tycker jag det är super praktiskt att använda när man pratar om någon som man ej känner könsidentiteten på tex chefen på Volvo, jag har ingen aning om vem det är, då är hen perfekt istället för den eller som förut när det alltid förväntades att ett chefspronomen var han?!, eller alltid om man är osäker. Men egentligen borde det vara ett icke problem från början, det borde kanske inte vara viktigt vad nån identifierar sig som låt människor vara just människor, vi har ju för tusan fullt sjå med det liksom. Vi kan bara försöka vara lite snälla…men såklart själv skulle jag nog bli både lite ledsen och obekväm om någon kallade mig för han/honom, jag tänker då att det måste vara ännu mycket mer obekvämt om man är transgender. Därför är ju Thailands Khap och Kha väldigt klarsynt och modernt, man bestämmer själv vem man är eller vill vara.

Från ett ämne till ett annat, så blev det en sväng in på Hippiemarknaden vid Kho kwang beach, det var dock inte så himla mycket marknad, det var en liten tältshop med kläder och ett stånd med solglasögon, sjalar och lite tingeltangel att hänga i fönstret…det blev en tingeltangel grej för mig som fick följa med hem, vi stannade även och tog en drink i baren brevid och lyssnade på lite livemusik innan vi åkte hem för att möta upp Jenny en kompis som jobbar här på ön.

Måndag morgon när den är som tristast, Rickard vaknar upp sjuk efter en natt med hosta och möjlig feber. Han har legat hela dagen och mått tjyvis, jag har roat mig på egen hand med min kompis Google och även gjort lite nytta som att gå över till Alinas vår lilla närbutik och handlat förnödenheter till Rickard som Alvedon, Youghurt, några slags bars och chips, ett så kallat survivelkit. Jag lämnade även in ett par kilo kläder på tvätt hos On, så ni hör ju man är ju inte sysslolös.

Det är ett väldigt hostande och snörvlande, jag håller verkligen tummarna för att det inte spiller över på mig också, inget kul att vara sjuk jue. Men på grund av sjukstuga så blev det ”hemlagat”idag…jag slängde ihop ett par mama’s koppnudlar till middag som den goda hustrun jag är.

Med vinden i ryggen

Postat av
2

Med inplastade ryggor kom vi i väg på första etappen från Khanom tillbaka till Koh Lanta, några ynka regnstänk fick vi på oss men det var allt. Första stoppet för natten blev en liten by/stad som heter Kanchanadit den känns som en mysig stad med många äldre bruna trähus men också mycket nybyggen pågång.

Det är ganska glest med guesthouse eller liknande här men vi hittade ett helt ok motell för 450 baht ( ca 130kr ). Middag på restaurang för två 100 baht ( ca 30 kr ). Kanske inte någon lyxmat men den var god och vällagad och vi blev mätta i magen.

 


Det blev en stillsam och mysig kväll i Kanchanadit på en pub som dom enda gästerna, pubägaren grillade små spett på trottoaren med egenhändigt gjord chilisås som var både supergod och superstark.

Nästa etapp på vår färd tillbaka till svennebananaland Koh Lanta blev en trip på 9 mil. Det blev en kort bensträckare vid en marknad där vi promenerade runt en stund, men man glömmer bort hur himlans varmt det är egentligen när man susar fram på moppen då det fläktar behagligt, så det blev inte en långstund vi klarade att hasa runt under marknadens plastak.

Det blev även ett dricka stopp, men annars körde vi i ett svep. Det gick kanonbra, jag kan tycka det är lite läskigt när man hamnar på motorvägar och stora långtradare och lastbilar svischar förbi, då blir det lite obehagligt för det känns nära av vinddraget. Men i det stora hela är det skönt, och för det mesta blir lite mindre landsvägar som åker på.
Vi hittade ett hotell den här gången i Thung Yai, det känns som en ganska sömnig stad, vi har åkt runt några varv i den på eftermiddan och kvällen men det äventyret slutade endast med en glasspinne på 7/11…så ja ni fattar, inte mycket action där inte.

Vi visste inte att nästa etapp skulle bli den sista på vår semester i semestern. Utan vi började vår tripp söderut och det rullade på finfint, vädret höll i sig mulet och lagom varmt så vi körde på.
Det blev ett ”kolla överkörd orm” och vila rumpan stopp, vi tyckte det var sorgligt den stackarn hade precis bytt till nya kläder vi såg att dom gamla låg bara nån meter ifrån så himla onödigt.

Sen rullade det på till nästa vila rumpan stopp, där köpte vi lite vattenmelon nästan 3 kg uppshoppad och färdig att äta 50 baht ( 15kr ) Vattenmelon är lätt min favoritfrukt så jag försöker verkligen passa på att frossa i det när vi är här. Jag tycker det är jättesvårt att hitta god hemma, det spelar ingen roll att jag knackar och kollar gula fläckar och allt man ska göra det är ändå alltid ett lotteri, men här är den alltid perfekt söt och mörkröd.


Jag vet inte om vi hade vinden i ryggen eller vad det var men vips så hade vi kört 15 mil och var på färjan till Koh Lanta.
Vi har har räknat lite mellan tummen och pekfingret att vi har tuffat runt ca 50 mil på vår lilla 2 veckors tripp och bensinkostnaden har blivit knappt 200 kr.

Väl ”hemma” på Funky Fish så mötte vi Coco med en nyckel i handen skrattandes och sa same bungalow? Då var han precis på väg att fixa vår gamla bungalow så vi ”kom hem”på riktigt.
Vår hemkomst firade Lanta med det galnaste regnvädret jag varit med om, det kaskadregnade och blixtrade och åskan vråldundrade, det första ovädret på nio veckor.

Vi har nu åter installerat oss i vår bungalow, fått vår stora gröna plastlåda med alla våra grejjer, den rosa brödrosten är på plats, vi har varit och handlat och fyllt kylskåpet och lugnet har sänkt sig över oss. För även om det är kul att vara ute på vift i några veckor så är det alltid lika skönt att komma hem till Lanta och Funky igen, det är skönt att åter ha nära till havet, ett annat slags hav än det uppe vid Khanom och koh Samui sidan, det som är surfarnas paradis. Här är havet ( nästan ) alltid lugnt och fint i allafall den här tiden på året.

Efter att ha ätit vår frukost tog vi en långpromenad på stranden ( hör och häpna ) det var alldeles lagom varmt och vi kan konstatera att det fortfarande är hyfsat mycket folk på ön, inte lika mycket som i februari men ändå liv och rörelse, det blev några dopp i det magiska  ”snälla”vattnet och det var fantastiskt ljummet precis lagom för den badkruka som jag är.

Jag har även uppgraderat min solning och inhandlat en bastmatta i plast att lägga sarongen på när jag ligger på stranden..väl investerade 85 baht och inte en dag för tidigt.

Den uppgradering kostade mig förutom 85 baht även ett lätt bränt ansikte!!..hur är det ens möjligt efter nästan nio veckor i solen? Fattar ingenting…Ja ja det blir väl till att hålla sig i skuggan i morrn då, och det är ju inte så dumt det heller.

 

 

Alldeles alldeles lagom olagom

Postat av
Svara

Thailand är verkligen inget lagom land, ingenting är lagom här. Brevid ett hus byggt av korrigeradplåt kan det stå ett annat hus dekorerat med bladguld, en hög med bråte och sopor kan ackompanjeras av en guldgrind.

Trädgårdspynt kan vara små söta leende lamm…eller varför inte gigantiska dinosaurier, tigrar eller minioner eller typ vad som helst bara det är stort och färgglatt.

Efter vägarna, eller utanför nån liten affär står det 2 meter höga superherohjältar och vaktar…eller bara står där och ser fina ut. Man ser ofta såna affärer som säljer jättestora figurer att ha på tomten i alla möjliga utföranden. Många har specialiserat sig på tuppar, det är verkligen en grej här även om det inte är påsk. En thailändsk vän till mig berättade att dom bringar ekonomisk lycka, både privat eller om man har någon form av affärsrörelse. Så många tuppar är det efter vägarna både utanför hus och verksamheter.

Hur många som det är lagom att åka på en moppe är upp till var och en, eller när tycker man att man fått med sig lagom mycket saker på en annan moppe?, ”up to you” är en i mina öron väldigt generös fras som vi ofta hör här, det måste var något av det första som man lär sig i det engelska språket. 

Ena minuten skiner solen från en galet blå himmel..och i nästa minut öppnar sig himmlen som ett vattenfall.

En lätt bris är det inte ofta man känner, antingen står luften still och dallrar eller så är det full storm. Allt där emellan som man skulle kunna benämna lagom är svårhittat.

Det kanske är en del av sanningen varför vi nordbor älskar Thailand, vi blir lite omruskade i vår lagomhet.

Med det sagt är lagom inte dåligt, det är fantastiskt, det borde ju egentligen vara det ultimata, Lagom är lite som en kameliont som anpassar sig efter var och ens tycke och personliga smak. Mitt lagom är mitt och ditt lagom är ditt. Och ändå älskar vi ytterligheterna här, det är som vanligt man är girig och vill ha allt.

Efter en ganska lat dag, latare än vanligt beslöt vi oss för att åka in till byn och ta en promenad eftersom vädret var ganska grått, trist och mulet.

Vi kom väl ungefär 1km innan regnet kom..och det var inte på något sätt lagom. Varken i längd på sträckan eller i vatten mängd.

Det formligen vräkte ner och innan vi lyckats vända och komma hem igen var vi totalt dränkta, så nu sitter vi i bungen igen och lyssnar på geckosarnas tjatter medan kläder och magväska hänger på tork. Och ungefär lagom tills vi fått upp torklinan under taket så hade det slutat regna och allt var som om det aldrig hänt.

När solen gått ner och vi började bli hungriga så gjorde vi ett nytt försök att ge oss ut, vi tog oss ner till en av strandrestaurangerna i närheten ( vi vågade oss inte ut på långtur med regnet hängande i luften ). Det blåste kraftigt vid havet så vi bestämde oss för att det får bli takeaway pizza hemma på verandan.

Vi avnjöt den med ett glas rött till ljudet av grodanboll och hans kompisar…det är i alla fall några som gillar vädret.

Vi fick även besök av en eldfluga så bjuckar på en ganska dålig bild på den, den var sjukt snabb, men dom är väldigt coola och lyser betydligt mer än vad bilden visar.

Vi har iallafall nu enhälligt beslutat att vi drar härifrån i morgonbitti och påbörjar vår 25 mil långa resa söderut där förhoppningsvis solen bor och lite mindre blåst, men vi kommer ta det lugnt så det kommer att ta några dagar, men jag antar att vädret får styra, sopsäckar ska inhandlas i morgon innan vi åker så vi kan skydda ryggsäckarna utifall att vi inte hinner undan regnet eftersom det har en förmåga att komma lite plötsligt.

Nu är det tack och godnatt från ett kolsvart, till och ifrån regnigt och blåsigt Khanom men med facit i hand hittills, så är två dagar med skurar på nästan två månader helt ok måste man väl ändå säga. Thailand levererar.

På tu man hand i nudelsoppans land

Postat av
2

Vi delade upp resan från Thung Song till Khanom i två etapper, den första blev 9 mil och gick riktigt smidigt med endast ett glasstopp och ett kisstopp. Vi stannade i Tha Sala och käkade lunch vid floden, man känner redan att man är närmare havet, det fläktar lite mer här. Vi hade även lite marin underhållning medan vi åt.

Extremt dålig bild på simmande orm

Två ormar passade på att simma över, den ena var en riktig baddare ( fick tyvärr ingen bild på den ) våra vilda gissningar säger pytonorm av nåt slag pga storleken, den andra något mindre och på ganska långt håll och såg inte lika stor ut.

Vi hittade ett riktigt sunkigt hotell eller motell kanske är rätt benämning, utan fönster och utan lås, men som tur är har vi ju eget hänglås med så att vi kunde låsa plåtdörren när vi tog en kvällstur ner till havet för att kolla om det var något ”hålligång”.
Stranden är lång men inte särskilt fin men det var lite folk där och lite matvagnar och det verkar som att det är dit folk tar sig en fredagskväll i Tha Sala.


Det blev dock en tidig kväll för oss och vi åkte hem till vårat sjukt omysiga rum med sängar  som är betonghårda och kuddar som trästockar…ja ja livet är inte alltid en dans på rosor.


Morgonen efter drog vi som två avlöningar därifrån det blev 7/11 frukost efter vägen. Problemen med grusiga ögon är löst, jag har ersatt mina coola Rayban kopior mot ett par Jula kopior istället, funktion före design.

Det är mycket man hinner klura på medan man susar fram utefter vägarna, som t.ex skillnaderna mot en bilsemester i Sverige, förutom dom otroliga bergsformationerna här och granskogarna hemma, kontra ”palmskogarna” här, men man ser heller inga sjöar här. I Sverige åt vilket håll man än åker så finns det så många sjöar och tjärnar. Jag har inte sett en enda sjö när vi har åkt runt i åtminstone dom här lite södrare delarna. Många floder och åar med mer eller mindre vatten, ibland bara en uttorkad flodfåra och ibland med grönt eller brunt vatten..inte på ett smutsigt sätt mer lervatten eller algrikt. Det är konstigt att jag aldrig har tänkt på det tidigare att vi kanske har ovanligt mycket sjöar i Sverige, både stora och små insjöar.

Det blev en tur på 7-8 mil innan vi anlände till Khanom. Och vi hittade ganska snabbt en bunge till ett vettigt pris i detta fall 500 baht ca 150kr/natten ( efter lite prut ) Jag tror vi är dom enda gästerna här. Bungen är superfin och har både AC, kylskåp och vattenkokare. Det finns även ett kök som vi får använda.

Vi har varit och provianterat och hälsat på Eid i hennes restaurang och allt är sig likt. Det blev en lunch/middag hos henne, Rickard ”Pad Kapaow”Ekfeldt åt sin safefood såklart, och jag åt hennes ljuvliga nudelsoppa med Tom Jum pasta i så himla gott.

Lördag i Khanom betyder marknadsdag, den öppnar strax innan solnedgång och stänger kl 21, och jag kan säga att ALLA är där under dom timmarna. Det säljs mat till största delen men även lite kläder och leksaker men det är definitivt veckans happening.

Dom första åren vi besökte Khanom låg den på stora gatan genom staden och hela gatan stängdes av för biltrafik och alla små restauranger längs gatan fick på så vis också en del av kakan. Sen var det några som klagade att det var för stimmigt att bo i staden under marknadskvällarna så nu har den flyttat till utkanten. Den är väldigt städad nu och fin…men jag personligen tycker att den var lite mysigare förut, och resten av staden ”dör”istället för lever upp.

Det finns fler tydliga tecken på att det är lördag i Khanom, det hörs livemusik i från strandbarerna, kvaliten är lite svajig men det är ändå mysigt att somna till…kan vara karaoke dock.

Vi registrerar att det är betydligt mer européer här i år än vad det brukar vara, så kanske kanske börjar turismen hitta hit, om det är på gott eller ont det vet jag inte. Vi har besökt Khanom i kanske 10 år och vi har alltid förundrats över alla hotell som står tomma och ibland även övergivna. Och jag kommer även ihåg första gången då vi hörde hur folk tisslade och tasslade att ”nu kommer dom”..turisterna alltså. Men även om vi är många fler nu så är vi helt ensamma på vår ”resort”. Men problemet här är fortfarande transport tror jag, man behöver moppe för att ta sig någonstans, det finns inga tuktuk eller bussar som kör runt att hoppa på. Vädret är ju också knepigt..men det funkar ju på koh Samui och det är ju typ samma, det är blåsigt och vågigt i vattnet.

Även fast vi inte behöver så blir det många mil vi kör, vi åker runt och kollar omgivningarna, vi har varit och försökt återse dom rosa delfinerna som brukar hänga här i krokarna men idag lyste dom med sin frånvaro tyvärr, men glassbilen tittade förbi iallafall.

Det blev även en sväng till en annan beach i närheten, det har varit ganska mulet idag men varmt såklart och regnet har liksom hängt i luften men mer har det inte blivit och det är vi tacksamma för och vi är ju ändå inte så mycket för att sola och bada så det gör ju inget. Vi kanske inte vinner tävlingen på planet hem..den där när brunast vinner ni vet, men vad gör det..två veckor hemma så är det borta.

Och med risk för att vara enkelspårig, så måste jag ändå slå ett slag för nudelsoppa igen jäklar vilken underskattad maträtt sååå mycket härlig smak i bara den buljongen, jag skulle kunna äta det varje dag tror jag, den där Tom Jum pastan är magisk. Jag har hittat nån liknande hemma men jag måste gå på jakt efter den här som Eid använder.

Var vi än stannar, vill vi stanna där igen.

Postat av
Svara

Det blev en extra natt i Thung Song bara för att vi kan, eller också var det för att vi ville snurra vidare i den här staden några varv till. Men nu tog vi moppen för att kunna ta oss lite längre och för att se lite utanför stadskärnan.
Det tog inte många minuter eller meter innan vi kom ut i rena småstadsidyllen, små gator med typ radhus men även gated communities vilket förvånar mig, vilka bor där? Och i den här stan i mitten av den här delen av Thailand, dom brukar man ju oftast se kustnära, som typ hua yang, hua hin eller mae phim, eller någonstans i närheten där det finns vatten, här finns en uttorkad å.

Men det var också mycket landsbygd och vi var ju som alltid på jakt efter nåt ätbart. Och det var ju som vanligt inte lätt, om du däremot hade varit sugen på färgglad saft så hade det varit plättlätt för såna kiosker är det nerlusat av.
Vi såg en plastig skylt vid en avtagsväg med bilder på mat och gjorde en tvärvändning och åkte in där. Efter ett par kilometer in igenom ett gummiplantage låg ett jättemysigt ställe som såg riktigt lovande ut men där vart det tji, ingen kunde ett ord engelska och inga menyer, vi pekade på några nudelhögar som låg i en glasmonter men dom skakade bara på huvudet…vi försökte t.om med Pad Kapaow men inte ens det gick så det var bara att ge upp.


Vi tog en annan väg tillbaka mot city och hamnade helt plötsligt i en stor trafikplats där vi lyckades snurra rätt till slut, ja den här stan har verkligen många ansikten, allt från dom numer kända kodjuren vid vägen, marknader, galen stadstrafik och stora tempel.


När vi äntligen hittade en restaurang att slå oss ner på så blev det grillad kyckling och papayasallad. Att dricka till det blev det små koppar med varmvatten kryddat med några blad och isvatten. Det var gott och jag var tacksam att Rickard sa medium spicy den här gången annars vet jag inte hur det hade slutat.
Det blev en liten promenad i våra närmaste Hoods när det började skymma lite, och det är så härligt att se blandningen av bebyggelse, det blandas hej vilt gammalt och nytt, delar av staden ser ut som en kuliss från en gammal spagettiwestern och träden med sina luftrötter ( är det så det heter? )gör kulissen mer åt Indiana Jones hållet väldigt oklart.

När mörkret föll tog vi en sväng på marknaden och botaniserade bland matstånden det blev någon kryddig korv, ett spett med nån kyckling draperad i ett tacochips som var jättegott i mitt tycke..men som alltid så går man på nån nit ibland och nu blev det en bläckfisk dold i ett friterat skal, lite väl fishy i vår smak. Kvällen avslutades med laokhao shot inhemskt brännvin och öl med gubbarna utanför den lokala affären. Over and out från Thung Song.

 

 

På språng efter kalsong i Thung Song m.m.

Postat av
6

Lika duktiga som vi är på att snabbt sprida ut oss och våra pinaler när vi checkat in någonstans, lika snabba är vi på att packa ihop oss när det blivit dags att ge sig av, det går liksom på rutin. Jag fattar att många tycker det verkar jobbigt och ovärt, men det funkar faktiskt bra även om det såklart är jätte nice att boa på riktigt ibland när man är ute så länge som vi är, men vi ser ju till att göra det också när vi hänger på Lanta, man vill ju som alltid både ha kakan och äta den.

Jag vill också ge en shoutout till Thailands vägverk, jag tycker att vägarna här är super att åka på allt ifrån landsväg till stadstrafik, såklart att det finns skavanker men i stort sett så är dom fina, nu gör ju inte jag den bedömningen utifrån ett förarperspektiv utan utifrån den som sitter bak och får själva skumpet i gumpen så att säga.
Vi har nu åkt ca 9 mil idag inklusive en felkörning och det har varit igenom små samhällen, Rena bonnvischan och ren o skär landsväg som ibland känts oändlig.
Det har blivit ett glasstopp vid en affär eftervägen, vi var nog absolut dagens happening där när vi anlände med vårat ekipage, det blev lite smygande runt hyllorna och fnissningar och många ögon.

Annars blev det mest ett par snabba bensträckare för att stretcha rumpen. Att ha en egen ko verkar va en grej..eller tjur vad vet jag, nåt nötkreatur i alla fall. Överallt efter vägen står det med förvisso ojämna mellanrum ett ensamt fjättrat ”kodjur”.  Jag har även sett flera gånger när man är ute och åker på kvällen att då är det någon som kommer och hämtar sitt kodjur och leder ”hem” det. Jag har aldrig förstått varför dom prompt ska stå och beta utefter vägar helt själva, är det för att dom ska ha nåt att titta på under dagen? Kanske är trist att stå ensam på nån random åker? Vad vet jag.

Nu har vi i alla fall anlänt i Thung Song, en lite större stad som vi faktiskt varit i ett par gånger tidigare och har gillat så det känns kul att vara tillbaka.

Efter att ha installerat oss på nytt så tog vi en välbehövlig dusch och bokstavligen spolade av oss resdammet för att kunna ta oss ut på nytt på jakt efter mat.

Mat i denna stad verkar ätas på marknad, vi har ändå hasat runt nästan 6000 steg och inte sett en enda restaurang ( jo nåt hål i väggen kanske )…6000 steg kanske inte låter mycket i era öron men i flipflop och i thailändsk stadsmiljö, upp o ner för 30 cm höga trottoarkanter vejandes för moppar och nerhängande presseningar och gu vet vad, men iallafall mat på marknaden fick det bli, en korv, nån friterad macka fylld med crabstick och ”salladsås” ( kallade dom det ) för att stilla den värsta hungern.

I ena änden av marknaden hade nån fått snilleblixten att ställa ut bord och stolar så där slog vi oss ner och fyllde det sista hålet i magen och delade på en Pad Kapaow. Till den serverades också en skål buljong som var förvånadsvärt god fast det låg några grå ( möjligtvis ) kycklingdelar i, dom åt vi dock inte …Rickard trodde det var ”skådekyckling” så då fick det bli så.

Efter att mättat våra magar var det dags att gå på kalsong jakt ( eftersom Rickard ligger lite efter med tvätten ) och det kan man ju tycka är en enkel match, det ligger ju i drivor i varje gathörn i Thailand både Björn Borg och Calvin Klein, ha ha men icke i dessa delar ska ni veta. Vi frågade oss hjälpligt fram med handviftningar och thaiengelska och till slut hittade vi en affär som sålde kallingar och det stod varken Björn eller Calvin på dom.
Vi sprang även på det här gulliga ekipaget.

Efter dessa äventyr var vi helt slut och trötta i fötterna så vi shoppade med oss iskaffe från 7/11 och några extremt söta munkliknade saker från marknaden…jag hittade även avocadomjölk där och det har jag aldrig provat så det fick bli en sån också som fick följa med ”hem”. Kaffet var sjukt gott, munk lookaliken inte så god, avocadomjölk jättegott!

Kvällen slutade i ett kackerlacksdrama! Rickard såg en i mitt tycke gigantisk kackis i badrummet.

Och eftersom han inte kunde hitta något passande tillhygge på vårat rum för att oskadliggöra odjuret så tvingades han gå ut i receptionen och hämta förstärkning som i detta fall var man med stor sprayburk.
Men självklart hade den försvunnit när förstärkningen anlände…och vad kan vara värre än att veta att den finns..men inte var? Han fick spraya lite i blindo innan han fick tillåtelse att lämna våtutrymmet ( och sprayen fick vi ju förstås inte behålla den tillhörde väl hotellets krislåda )

Lagom till spraymannen var utom synhåll så går jag in på toa och då ligger den ju där på rygg o sprattlar med benen.
Det blev min hjälte till man som endast utrustad med plastpåse fick fånga den, nu bor den i en väl tillknuten påse i soptunnan utanför vårat rum.…och det enda jag kan tänka på är ”när kommer hans kompisar och letar efter honom?” Jag måste för böveln skärpa mig! Det är en jäkla SKALBAGGE!

Khao Phanom here We come

Postat av
2

Uppklädda till tänderna…ha ha eller åtminstone i våra mått mätt med tanke på vad vår packning har att erbjuda. Man ska ju vara respektabelt klädd när man besöker myndigheter här i Thailand och det är ju inte så lätt när dom enda skorna som man har är flipflop..men det blev i allafall långa byxor och något skjortliknande.


Allt flöt på fint på immigration och vi kom precis i lagom tid innan ruschen från öarna utanför kom dit och fyllde upp lokalen. Så nu är vi berättigade att stanna i landet 30 dagar till.

Efter att ha bytt om till svalare kläder hakade vi på oss packningen och drog iväg. Vi hade kollat kartan och tog sikte på en stad som heter Khao Phanom som första stopp, en resa på ca 3,5 mil.

Ibland undrar jag varför vi väljer att frivilligt utsätta oss för det här färdsättet och jag måste verkligen rannsaka mig själv och hitta dom braiga sakerna. Handen på hjärtat det är sjukt drygt, man sitter obekvämt, det är tungt på ryggen, det viner i öronen och ögonen blir grusiga. Jag kommer osökt att tänka på en serieslip som var poppis på kanske 80-talet..”foten i kläm? Jajjememsan!” Om det är någon som kommer ihåg den. Det gör ont och är besvärligt, men kul att du tittade förbi och snicksnackade lite.
Det är lite samma sak här det är ett jäkla omak..men ändå härligt man känner alla lukter efter vägen, hinner suga i sig av allt man ser och man kan stanna när man vill och man kan ändra vägval när man vill. Också lite svensk jante och finsk sisu i ett och samma paket…”inte ska väl jag gnälla” och ”det är bara att bita ihop och köra”

Vi nådde iallafall vårat mål för dagen Khao Phanom en stad som vi aldrig hört talas om och som inte sticker ut någonstans utan är förvillande lik alla andra thailändska städer, man känner igen sig överallt fast man aldrig satt sin fot där tidigare.

Våran första prio var att hitta någonstans att bo, vi snurrade runt lite innan vi hittade en resort lite strax utanför, det är lite svårt att särskilja på vad som är vad när all skyltning är på Thai men vi kände lite igen layouten på krumelurerna på skylten vid vägen och stannade till.
Och waow vilket otippat ställe vi hittade! Superfina och fräscha bungar både på utsidan och insidan, riktigt stylade och någon har verkligen tänkt till det finns allt, förutom att det finns kyl, vattenkokare och AC finns det 14!! eluttag..fatta! Det brukar finnas 1..det finns dörrstoppar, sängbord, separat dusch och toa…och egen carport ha ha. Och allt detta för 600 baht.

När vi installerat oss var det dags att ge sig ut på mat jakt, det är ju inte heller helt enkelt i såna här delar av landet när i princip alla menyer är på thai.

Och det är då man får användning för den lilla ”lifesavern” Pad Kapaow gai Kai Dao, hackat kycklingkött med thaibasilika, chili och ett stekt ägg på toppen. Det finns på alla restauranger i Thailand kan jag nästan lova.

Det var precis så det fick bli, restaurangtjejen såg nästan skräckslagen ut när hon visade menyn för oss med ca 50 maträtter och Allt på thai och min gissning är att hennes ordförråd på engelska sträckte sig till möjligtvis Thank you. Hon drog synligt en lättnadens suck när vi beställde vårat ess i rockärmen Pad kapaow. Lunchen var super och kostade 105 baht för oss båda med mat och dryck.

Som alltid så förändras miljön vid skymning och mörker, och staden klär upp sig i sina aftonkläder. Lampor börjar tändas, matvagnar rullas ut, det är som om folk börjar leva upp när den intensivaste värmen lägger sig lite.
Till skillnad från oss nordbor som har en tendens till att vilja slita av oss kläderna i hettan så gör Thailändarna tvärtom, dom kör runt i långbyxor och långärmade Hoodies med luvan uppdragen så långt det går allt för att skydda sig mot solen. Helt rätt ur medicinsk synvinkel..men jag fattar ju inte hur dom klarar det.

Vi bestämde oss för att vi inte var riktigt klara med Khao Phanom än utan ville stanna en natt till…kan bero på vårat flashiga boende men också för att det känns väldigt genuint.

När vi var ute och letade lunch idag så susade vi förbi ett ställe efter vägen där jag tyckte mig se att det hängde fläsk på tork i solen, så vid första möjliga plats att vända med moppen for vi tillbaka. Och vilken jackpott !!. Det var många år sen vi sett det efter en landsväg i Trat, så valet av lunchställe blev lätt, torkat och sedan friterat fläsk med nam jim jaew och sticky rice fick det bli..och självklart tog vi in en Pad Kapaow också. När vi nu fick denna för oss läckra lunch så ville vi gärna dryga ut upplevelsen med öl och inte bara det filtrerade vattnet från tillbringaren på bordet. Det krävdes dock att Rickard fick ta en tur med moppen och åka till en plastic fantastic affär och inhandla ölen själv, ingenting är omöjligt det tar bara lite längre tid.


Eftersom jag har förstått att det är fettisdagen idag så inhandlades det någonting som var så nära som möjligt en semla..en seveneleven bulle med grön gegga i mitten som avnjöts med kaffe hemma i AC:n i våran bunge, man måste ju hålla på traditionerna.

 

I morgonbitti efter våran seveneleven frukost (ost och skinktoast ) så drar vi vidare inåt landet, vi får så hur långt vi kommer den här gången men några mil lär det iallafall bli.

 

En weekend i Krabitown

Postat av
4

Efter att ha bytt ut vårat fordon ( en så kallad Honda click ) mot en Scoopy scooter så var det dags att tömma bungalowen som varit vårat hem i en månad. Mycket pyssel blir det, vi har ju vår stora gröna plastback som vi stuvar ner våra prylar i som bor här på Lanta, men denna gång visste vi ju att vi skulle komma tillbaka igen om två veckor, så det blev lite fler grejjer än vanligt, nu sparade vi ju en massa plastmuggar, rengöringsgrejjer och annat som vi annars bara donerar vidare. Så nu blev det plastback och en stor bag.

Anlednimgen till att vi bytte fordon är att scoopy modellen har lite större utrymme framför sadeln så att det är lättare för Rickard att ha en av ryggsäckarna där, den andra har ju jag på ryggen när vi åker på långtur. En annan inte helt oviktig anledning är att sadeln är både bredare och mjukare att sitta på så rumpan liksom får utnyttja hela sin potential och det blir inte bara svanskotan och sittbenen som får ta smällen. Jag lovar att man kan få riktigt ont i baken efter en sisådär 10 mil. Och som extrabonus har vi våra extra tjocka virkade dörrmattor att sitta på, allt detta är som en uppgradering från ekonomi till premiumklass.

Så resan från Lanta till Krabitown gick galant. Det blev ett glasstopp eftervägen på en mack, och jag har nu ätit i mitt tycke världens godaste glass, jag har aldrig sett den förut och vet inte om den är ny eller om jag bara missat den, den låg i den vanliga glassboxen i affären bland alla andra vanliga glasspinnar. Jag sprang  in igen på macken och fotade den eftersom jag hunnit kasta pappret. Så här kommer en bild på källan till min nya glasskärlek och med hjälp av AI har jag lyckats få reda på att det är ett koreansk/japanskt glassföretag som heter Lotte och att den även finns i blåbärssmak…AI är superläskigt..men lite bra också.

Vi anlände före Anki och Affe för dom hade haft lite strul med sin minivan och vi blev glatt välkomnade av vår landlady på vårat guesthouse som vi bott på så många gånger tidigare, och som vanligt fick man ju ”A room with a view”

Det blev en promenad ner till kajen för en bit mat när eftersläntrarna hade dykt upp och installerat sig, det kan ha varit den bästa Panengen någonsin på Blue juice, ändå har vi ätit väldigt många goda genom åren.
Efter en kort eftermiddags vila gick jag, Rickard och Anki ut på stan och minglade runt på helgmarknaden, älskar att gå ut när mörkret fallit och stan förändras, det är lagom varmt, det är kolsvart, mysiga lampor och musik lite överallt. Allt det som kanske ser lite ruffigt ut i dagsljus får mjukare konturer allt blir lite mer förlåtande…men så blir det kanske med allt och alla ha ha.

Nu har A & A lämnat oss och Thailand och flugit hem till Svedala, tack för denna gång och vi håller tummarna för att allt gått bra.

En av anledningarna till att vi tog oss till Krabitown förutom att eskortera A & A närmare flygplatsen var ju att uppsöka immigration för att söka extension på vårat visum.

Men i våra lite förslappade semester/pensionärshjärnor är veckodagar endast till för att hålla ordning på pillren i dosetterna, Vi hade inte en tanke på att nu är det plötsligt helg och då har myndigheter stängt även i Thailand så det får ju bli några bonusnätter i Krabitown men det kan ju också bli trevligt och vi har ju ändå ingen riktig plan på vart vi ska än.

Söndagen ägnade vi åt att först ta en tur med moppen för att reka var immigration ligger någonstans och när vi hittat dit bestämde vi oss för att ta en trip till Ao Nang när vi ändå var ute och for.

Idag är en sån dag då du verkligen inte kan stå stilla någonstans om det inte är under ett tak eller inomhus, termometern visar på 36 grader i skuggan det är helt galet varmt, när man susar fram på moppen känns det inte längre som en varm fön utan snarare som en het blåslampa, och den känslan är ändå bättre än att stå still då det mer är på airfryer nivå.

Vägen från Krabi town till Ao Nang är fin och otroligt scenarisk, fantastiska klippformationer och dom gigantiska djungelklädda bergen som gjort Thailand och i synnerhet krabi känt på turist broschyrer och foton.

So far so good, efter ett vattenstopp efter vägen kom vi fram till Ao Nang och j-vlar va mycket folk!! Helt hysterisk det var säkert hundratusen moppar, känslan var Ho Chi Minh city  fast endast två filigt.

Jag brukar försöka låta bli att dissa ställen för jag vet att alla tycker vi olika, men jag kan i alla fall säga att jag skulle bli tokig om jag stannat där.
Nu gick det ju inte att ens stanna till, pga av trafiken för då hade man blivit nermejad av bakomliggande moppar eller bilar…och man ska ju också ha i åtanke att 95% av dom som kör är utan mc kort, jag vågade inte ens tråckla fram kameran i farten och fota eländet så ni får tro mig på mitt ord. Så det blev en zip in zip out där och sen tillbaka till ”stan”igen, Home Sweet Home, som i jämförelse med ”Ho Chi Minh” känns som möjligtvis ”Västerås”.

Kvällen avslutades lite oväntat och kul. Efter att ha hämtat andan i skuggan ”hemma” på vårat guesthouse insåg vi att vi nog behövde lite mat. Så motvilligt hoppade vi i flipflopsen igen och tog oss smygande utefter husväggarna i jakt på skugga ner på stan. Vi kände inte för att äventyra maten eller gå på långpromenad utan gick till Blue Juice igen med sikte på deras asgoda Paneng curry.
Det visade sig att dom hade open mic varje söndag kl 17.00, så efter att först ha varit helt ensamma i restaurangen så fylldes den av folk som kom med sina gitarrer på ryggen.

Dom flesta verkade känna varandra och ”artisterna” var av olika kvalite men det var helt klart underhållande och skitmysigt, bra sista kväll i Krabitown…i morgonbitti checkar vi ut och drar till Immigration och fixar våra papper sen blir det ut på tur igen.

 

 

 

 

Ett slut kan vara början på något nytt

Postat av
Svara

Det börjar märkas att vi närmar oss marsmånad, det börjar lugna ner sig lite, många kommer hit i mitten på januari efter att ha firat av alla högtiderna hemma. Så nu är det lite av en hemvändartid. Fler och fler bungalows står tomma och för bara några veckor sen var det ”bostadskris” på Lanta. Här hemma hos oss på Funky blir det stora kramkalas efter som nästan alla här är återkommande år från år. Idag vinkade vi av Mats och Eva från Borlänge som påbörjade sin långa resa hem.

Vi har även hunnit med att fira Estlands independenceday, vilket är en återkommande tillställning som Kersti och Hans håller i. Då bjuds det på vodka och snittar, ibland i deras bungalow eller som i år på stranden, även personalen ”ställer upp” och tar en snaps i Estlands ära. Det brukar bli en blöt fest och så även i år…jag har varit matt i lacken i två dagar nu efter denna begivenhet…som jag brukar säga -”man e ju inte 60 längre”

Som grädde på det moset hade jag och Anki bokat tatueringstid morgonen efter. Det blev några långa timmar i studion, jag hade gett min tatuerare lite fria händer, det enda jag sagt var att han skulle göra nåt åt en gammal humla som jag hade på benet…sätta den i något sammanhang för den såg lite fjuttig och ensam ut, och även fylla i den då den bleknat av tidens tand. Så han pysslade lite med det medans en annan tog sig an Anki.

Det kan bli den sista jag gör för tvi vale vad ont den gjorde aldrig mer något stickande på foten blä.

Bananplockning eftervägen

Eftersom vi nu inte får bada på ett par dagar eller sola så blev det en tur på mopparna istället, och vi åkte på lite för oss outforskade vägar, mycket landsbygd på både bättre och sämre vägar. Det är konstigt att man fortfarande efter så många år här kan hitta vägar man inte har åkt på, det är ju ändå inte en jättestor ö. Efter att både ha fått suga i oss både vacker natur, djungelfeeling och passerat ett par riktigt läbbiga sophanteringsställen så närmade vi oss civilisationen igen.

Vi kom liksom bakvägen till alltihopa som var för oss känt, när vi passerade det enorma Malee Highland som vi hört nämnas så många gånger i svenska Thailandsforum så tänkte vi nu passar vi på att göra ett studiebesök där också.

Och det är verkligen Highland där, shit vilken utsikt över både regnskog åt ena hållet och havet åt andra, och det var gigantistikt stort i mina ögon, fast i olika nivåer. Dom erbjuder enl skyltar både tacofredag,  mellomys och pannkaksbufféer för sina gäster.

Vi bestämde oss för att käka lite lunch i allafall, jag och Rickard bestämde oss för att testa pizzan…med bearnaisesås!! Fattar ni? Bea! Så himla smaskigt, den var inte jättestor men till ett helt rimligt pris och värd varenda baht.

Efter denna kulinariska svennebanan upplevelse så åkte vi hem till Funky och som om inte pizza med bea vore nog så blev det till att prova på Funkys egna räkcoctail till middag för mig och Anki. Jag kan säga att den smakade ingenting som man förväntat sig av 80-talets paradrätt. Men den var god och kommer nog ätas igen.

Det är tur att vi har Coco här som tar ner oss på jorden ibland när vi svävar iväg för mycket i mathimlen. Han bjöd på några djävulskt sura små bär som han doppade i ett sånt magiskt gott strössel gjort på salt,socker och chili en härlig och smått chockerande smaksensation, jag gillade det Anki inte.

Coco eller Dei som är hans riktiga namn är allas vår allt iallo här på Funky förutom att serva alla i restaurangen har han även som sin uppgift att fixa grejjer som går sönder och att få dom flesta på gott humör, Han bor här på Funky året runt och håller koll på stället när det är stängt under lågsäsong. Han och hans familj, fru och två av hans söner bor i bungen brevid oss, på andra sidan bougainvillean, hans arbetsdagar är obeskrivligt långa som för dom flesta här i landet som jobbar inom turistnäringen, men det är kanske så det måste vara för att väga upp den mer lugna perioden när den värsta hettan kommer och även regnet, vindarna och dom flesta turisterna har åkt hem.

Idag är sista dagen och kvällen på Lanta för den här gången, i allafall för Affe och Anki. Imorgonbitti packar vi ihop våra bungar och åker till Krabitown. Dom förbereder hemfärd och jag och Rickard ska till Immigration och förlänga vårat visum. Så dom tar en minivan dit och vi moppar dit eftersom vi inte riktigt har någon plan än på vart vi ska ta vägen men det ger sig, vi börjar med 2 nätter i stan.