Börjar med att be om ursäkt för dom sjukt deppiga bilderna i detta inlägg, men det är så här dom senaste fem dagarna har sett ut.
Sjukstugan fortsätter, det tog inte många timmar innan jag också låg däckad, Feber och hostan from hell. Vi har nu legat och gnytt i varsin säng i bungen i fem dagar och helvetet är inte över än. Vi skriker rätt ut varje gång vi vänder oss i våra svettiga lakan, kroppen är helt mörbultad efter all hosta.

Det enda man ser fram emot är att timmarna ska gå så att man får ta nya Alvedon. Vi har varsin gång släpat oss till affären och fyllt på vatten och alvedonförådet, det är ju så jäkla osmart att bli sjuka samtidigt.
I förrgår fick vi en pizza levererad till dörren, efter att inte ha ätit något annat än en liten youghurt på två dagar. Pizzan smakade ljuvligt men vi fick i oss en slice var på första försöket sen var det stopp. Men vi har fortsatt att ”gnaga” på den och värmt bitar på brödrosten så nu har vi fått i oss den, räckte till middag, frukost och lunch.
vatten kämpar vi dock i oss.

Igår kom Coco med en hamburgare som vi delade på, som ni hör bara comfortfood…men bara i små mängder man orkar inte sitta upp längre för att äta. Så vi är rätt billiga i drift just nu. Men jag är så jävla less på det här nu man får ju liggsår och jag bävar för när man ska orka med första duschen på en vecka och tvätta håret hur ska jag kunna borsta ut det, det är ju trassligt i vanliga fall…

Ja det blev ett gnälligt och bittert inlägg men ibland får det bli så, tänker ändå att det är värre för dom som är här två veckor och blir sjuka så här länge och i brist på bilder med blått hav och blå himmel bjuckar jag på en bild av regnpölarna på väg att köpa Alvedon…för ja det har kommit en del rejäla skurar i veckan också. Återkommer när vi kryat på oss.

Efter min lilla solfadäs med ansiktet så har jag varit väldigt försiktig med solen, vädergudarna har varit med mig och bjudit på växlande molnighet och några regnskurar, trots det har jag smort in mig som en galning med spf 50 och eländet börjar lägga sig något ( man vill ju inte gå runt och se ut som en babianrumpa i ansiktet ). Vi kuskar runt fortsättningsvis här på ön även fast man tror att man varit överallt så hittar man nya småvägar.
Lantas mainroad är av varierande kvalite, vissa delar är toppen där man hunnit fixa till underlaget, medan vissa delar är dåliga med många läskiga potthål och lös sand att slira runt i. Men vägunderhållning pågår förfullt  så det kommer att bli bra tillslut. Och i och med det kanske ”moppe”olyckorna minskar som enl statistiken är ganska höga här, Inte bara pga dåliga vägar utan också pga ovana förare utan mc-kort och utan hjälm.

Men av alla små vägar så är ”våran”väg den finaste såklart, när man svänger ner på den så är man hemma, lite som mammas gata, jag vet inte om den har något riktigt namn men den har tidigare i folkmun kallats backpackergatan och ett tag gick den under namnet denguevägen…kanske inte så smickrande, men den är ändå mysigast ( jag kan upplevas vara lite partisk )

Vi har även fått finbesök utanför vår bunge, det kom en liten waranunge promenerande alldeles brevid oss när vi satt och åt frukost. Det är inte jätte vanligt här på Funky, det finns såklart på många andra resorter på ön speciellt om det ligger nära något vattendrag som nån å eller flod. Men hos oss har jag nog aldrig sett någon och aldrig en så liten. Dom kan ju bli ett par meter långa men den här lilla kompisen var bara en bebis, typ 30 cm, dom ser så ascoola och superkaxiga ut när dom tar sig fram och med den där tungan som vispar runt hela tiden.

Det är väldigt lugnt och stilla på Funky nu mot förra månaden, man undrar när dom börjar dra ner på personal för att det ska gå runt, än så länge är det full styrka med kanske en tredjedel gäster både i Bungarna och i restaurangen.
Och man undrar vart dom tar vägen då, nån har vi pratat med som flyttar hem till mamma på Lanta noi och Coco bor ju kvar och är standby här vad jag har förstått. Ägarna Bon och Rod flyttar hem till nordöstra Thailand men alla andra?

Det skulle vara spännande att vara kvar här någongång när allt stänger ner och se hur allt går till, jag misstänker att dom hänger för såna stora gröna presseningar över restaurangen bara och drar in allting så långt in som möjligt i skydd mot havet och vinden, och sen bara håller tummarna att allt står kvar nästa säsong, Men vad vet jag?

Jag har en liten spaning igen, Idag när det är så mycket focus kring könsidentiteter, transpersoner och vilka personliga pronomen man ska använda när man talar om olika människor så har ju Thailand verkligen ett ickeproblem.
Här berättar ju alla det själva vad dom identifierar sig som redan i hälsningsfrasen Sawadee Khap/Kha, i alla fall när det handlar om identiteterna man och kvinna. Dom som identifierar sig som män avslutar ju allt dom säger med Khap och dom som identifierar sig som kvinnor avslutar med Kha. Det är ju genialiskt, jag undrar om det är så för att dom så länge har accepterat ett tredje kön och transpersoner i sitt samhälle eller är det bara en lyckad tillfällighet.

Vi har ju kommit en bit på väg i Sverige med ordet hen, som har blivit både hånat och debatterat innan det blev accepterat, själv tycker jag det är super praktiskt att använda när man pratar om någon som man ej känner könsidentiteten på tex chefen på Volvo, jag har ingen aning om vem det är, då är hen perfekt istället för den eller som förut när det alltid förväntades att ett chefspronomen var han?!, eller alltid om man är osäker. Men egentligen borde det vara ett icke problem från början, det borde kanske inte vara viktigt vad nån identifierar sig som låt människor vara just människor, vi har ju för tusan fullt sjå med det liksom. Vi kan bara försöka vara lite snälla…men såklart själv skulle jag nog bli både lite ledsen och obekväm om någon kallade mig för han/honom, jag tänker då att det måste vara ännu mycket mer obekvämt om man är transgender. Därför är ju Thailands Khap och Kha väldigt klarsynt och modernt, man bestämmer själv vem man är eller vill vara.

Från ett ämne till ett annat, så blev det en sväng in på Hippiemarknaden vid Kho kwang beach, det var dock inte så himla mycket marknad, det var en liten tältshop med kläder och ett stånd med solglasögon, sjalar och lite tingeltangel att hänga i fönstret…det blev en tingeltangel grej för mig som fick följa med hem, vi stannade även och tog en drink i baren brevid och lyssnade på lite livemusik innan vi åkte hem för att möta upp Jenny en kompis som jobbar här på ön.

Måndag morgon när den är som tristast, Rickard vaknar upp sjuk efter en natt med hosta och möjlig feber. Han har legat hela dagen och mått tjyvis, jag har roat mig på egen hand med min kompis Google och även gjort lite nytta som att gå över till Alinas vår lilla närbutik och handlat förnödenheter till Rickard som Alvedon, Youghurt, några slags bars och chips, ett så kallat survivelkit. Jag lämnade även in ett par kilo kläder på tvätt hos On, så ni hör ju man är ju inte sysslolös.

Det är ett väldigt hostande och snörvlande, jag håller verkligen tummarna för att det inte spiller över på mig också, inget kul att vara sjuk jue. Men på grund av sjukstuga så blev det ”hemlagat”idag…jag slängde ihop ett par mama’s koppnudlar till middag som den goda hustrun jag är.

Det börjar märkas att vi närmar oss marsmånad, det börjar lugna ner sig lite, många kommer hit i mitten på januari efter att ha firat av alla högtiderna hemma. Så nu är det lite av en hemvändartid. Fler och fler bungalows står tomma och för bara några veckor sen var det ”bostadskris” på Lanta. Här hemma hos oss på Funky blir det stora kramkalas efter som nästan alla här är återkommande år från år. Idag vinkade vi av Mats och Eva från Borlänge som påbörjade sin långa resa hem.

Vi har även hunnit med att fira Estlands independenceday, vilket är en återkommande tillställning som Kersti och Hans håller i. Då bjuds det på vodka och snittar, ibland i deras bungalow eller som i år på stranden, även personalen ”ställer upp” och tar en snaps i Estlands ära. Det brukar bli en blöt fest och så även i år…jag har varit matt i lacken i två dagar nu efter denna begivenhet…som jag brukar säga -”man e ju inte 60 längre”

Som grädde på det moset hade jag och Anki bokat tatueringstid morgonen efter. Det blev några långa timmar i studion, jag hade gett min tatuerare lite fria händer, det enda jag sagt var att han skulle göra nåt åt en gammal humla som jag hade på benet…sätta den i något sammanhang för den såg lite fjuttig och ensam ut, och även fylla i den då den bleknat av tidens tand. Så han pysslade lite med det medans en annan tog sig an Anki.

Det kan bli den sista jag gör för tvi vale vad ont den gjorde aldrig mer något stickande på foten blä.

Bananplockning eftervägen

Eftersom vi nu inte får bada på ett par dagar eller sola så blev det en tur på mopparna istället, och vi åkte på lite för oss outforskade vägar, mycket landsbygd på både bättre och sämre vägar. Det är konstigt att man fortfarande efter så många år här kan hitta vägar man inte har åkt på, det är ju ändå inte en jättestor ö. Efter att både ha fått suga i oss både vacker natur, djungelfeeling och passerat ett par riktigt läbbiga sophanteringsställen så närmade vi oss civilisationen igen.

Vi kom liksom bakvägen till alltihopa som var för oss känt, när vi passerade det enorma Malee Highland som vi hört nämnas så många gånger i svenska Thailandsforum så tänkte vi nu passar vi på att göra ett studiebesök där också.

Och det är verkligen Highland där, shit vilken utsikt över både regnskog åt ena hållet och havet åt andra, och det var gigantistikt stort i mina ögon, fast i olika nivåer. Dom erbjuder enl skyltar både tacofredag,  mellomys och pannkaksbufféer för sina gäster.

Vi bestämde oss för att käka lite lunch i allafall, jag och Rickard bestämde oss för att testa pizzan…med bearnaisesås!! Fattar ni? Bea! Så himla smaskigt, den var inte jättestor men till ett helt rimligt pris och värd varenda baht.

Efter denna kulinariska svennebanan upplevelse så åkte vi hem till Funky och som om inte pizza med bea vore nog så blev det till att prova på Funkys egna räkcoctail till middag för mig och Anki. Jag kan säga att den smakade ingenting som man förväntat sig av 80-talets paradrätt. Men den var god och kommer nog ätas igen.

Det är tur att vi har Coco här som tar ner oss på jorden ibland när vi svävar iväg för mycket i mathimlen. Han bjöd på några djävulskt sura små bär som han doppade i ett sånt magiskt gott strössel gjort på salt,socker och chili en härlig och smått chockerande smaksensation, jag gillade det Anki inte.

Coco eller Dei som är hans riktiga namn är allas vår allt iallo här på Funky förutom att serva alla i restaurangen har han även som sin uppgift att fixa grejjer som går sönder och att få dom flesta på gott humör, Han bor här på Funky året runt och håller koll på stället när det är stängt under lågsäsong. Han och hans familj, fru och två av hans söner bor i bungen brevid oss, på andra sidan bougainvillean, hans arbetsdagar är obeskrivligt långa som för dom flesta här i landet som jobbar inom turistnäringen, men det är kanske så det måste vara för att väga upp den mer lugna perioden när den värsta hettan kommer och även regnet, vindarna och dom flesta turisterna har åkt hem.

Idag är sista dagen och kvällen på Lanta för den här gången, i allafall för Affe och Anki. Imorgonbitti packar vi ihop våra bungar och åker till Krabitown. Dom förbereder hemfärd och jag och Rickard ska till Immigration och förlänga vårat visum. Så dom tar en minivan dit och vi moppar dit eftersom vi inte riktigt har någon plan än på vart vi ska ta vägen men det ger sig, vi börjar med 2 nätter i stan.

Dagen började lite mulen och ibland känner man att man vill göra något annat än att lapa sol. Så vi bestämde oss för att moppa söderut längs den östra kusten, för även om det inte är klarblå himmel och solen skuggas av molnen så är det ju fortfarande ca 32 grader i luften så det är riktigt svalkande och skönt att susa fram på vägarna. Extra skönt är det på östsidan där vägarna till största delen är fina och trafiken lugn och ibland nästan obefintlig.

Man får dock vara beredd på att det springer djur över vägen tuppar, apor, hundar och ibland även ormar och ödlor.

husen ligger också alldeles vid vägkanten eftersom de flesta även inhyser förutom bostad även restaurang, verkstad eller butik av något slag. Detta innebär då också småbarn som leker precis bredvid eller på vägen, dom får tidigt lära sig att klara sig själva eftersom mamma och pappa jobbar, i och för sig några meter ifrån, men utan möjlighet att ha stenkoll hela tiden.

Vi bestämde oss för att åka till vägs ände, som visade sig vara två. Den första vägs ände slutade i en liten T-korsning bestående av en liten by ( Ban Sangka )…och jag menar pytteliten, mellan tummen och pekfingret ca 10 hus, det såg ut som kanske en liten fiskeby, det sprang runt lite höns kring husen och pickade och några barn lekte vid gatan, men vägen tog absolut slut där.
Det är inte utan att man funderar på hur många gånger per dag det kommer ett par blekfisar som oss på moppe, som gör precis samma sak som vi, åker ner, tittar oss frågande omkring, vänder moppen och åker därifrån.

Vi tar oss lite skamsna ( i allafall jag..det kändes lite kymigt att åka ner, damma runt och låta illa, för att bara vända och åka tillbaka ) upp därifrån för att ta nästa ”end of the road” ställe vilket enl googlemaps skulle vara pirate beach vilket var ett lite kittlande namn.

Vi hamnade då på Pirate bay resort & spa, en lite bedagad resort som säker har varit väldigt fint som nytt men kanske skulle behöva ett litet lyft, det hade en liten pool som faktiskt såg fräsch och underhållen ut med ett litet coolt vattenfall, det fanns en restaurang som för tillfället var obemannad, men vi fick hjälp av en annan gäst att beställa dricka. Detta ställe ligger ju ganska avsides så jag kan tänka mig att det blir väldigt familjärt när man bor där.

Bungarna såg fina ut och trädgården må ha varit lite obrydd och vildvuxen men pyntad med vilda och ovilda djur var den i alla fall… för dom som inte vågade sig in i den riktiga regnskogen runt omkring.

För att det finns riktig regnskog här det blir man informerad om via skyltning, och det är ju bra eftersom åtminstone jag kan ha svårt att skilja på vad som är regnskog och vanlig blandvädersskog, men vad jag i allafall har uppfattat är att dom flesta djur man inte vill leka med bor därinne.

Och den vetskapen borde ju räcka för att jag inte skulle vilja gå in där…men då lite påpassligt dyker ännu en skylt upp som talar om att hör och häpna i skogen finns ett träd som man tydligen vill titta på, och då blir man ju lite nyfiken, ett intressant träd i skogen. Då kunde jag inte hålla mig utan lyckades ta mig över spången som knakade betänkligt och in i läskiga skogen.

Det var dock en pyttesmal stig så att man visste vart man skulle och det var faktiskt läskigt att gå in där speciellt ensam för ingen annan ville se trädet, det prasslade och ruskade i träden överallt och andra obestämbara ljud.
Det enda djuret jag såg var en stor skink som sprintade förbi mig på stigen.
Jag hittade i allafall trädet i bland alla träd, det som påstås vara Lantas äldsta levande träd med 1000 år på nacken. Bilden hade kanske gjort trädet mer rättvisa om någon annan tagit kortet med mig på bild som referens…men nu var jag ju ensam så ni får tro mig på mitt ord när jag säger att det var både jättestort och antagligen också jättegammalt.

Stolt och sjukt svettig lyckades jag ta mig tillbaka till dom andra som satt och chillade i skuggan.

På vägen hem kom regnet i små skurar men inte värre än att vi hann ta oss in på en restaurang när vi nästan var hemma, Det blev Family restaurang som ligger efter vägen på longbeach, supergod mat och jättegullig personal som dessutom sprang ut och räddade våra hjälmar när himlen bestämde sig för att hälla ut resten av dagens ranson med regn på en gång istället för att små skvätta.

Jag ligger på stranden på min sarong och tänker på hur lyckligt lottad jag är..att ligga i solen och titta upp bland molnen.

Samtidigt som jag rannsakar mig själv -hur skönt är det egentligen? Det är hårt och knöligt, det tog 5 minuter att lägga sig och det kommer troligtvis att ta 10 min att ta sig upp, det är hett och klibbigt, sanden fastnar överallt i svett och sololja.

Det lutar lite neråt med huvudet för att det är så man måste ligga för att träffas av solens strålar på det ultimata sättet.

Jag lurar mig själv att jag sätter timern på telefonen för att jag inte ska sola för länge, fast det egentligen är för att jag inte ska kräla mig in i skuggan för tidigt.
Ska jag vara riktigt ärlig hade jag hellre legat i bungalowens AC  ( ja i år har vi en med AC, det var den som var ledig ) och läst en bok i min på thaivis visserligen stenhårda säng, men ändå sval och hjälpligt sandfri.

Allt detta för att man är ett ”barn av sin tid”och har som enda målsättning att bli brun. Brun?! det är ju inte ens en grej nuförtiden om det inte är på kemisk väg med hjälp av spraytan eller brun utan sol..eller möjligtvis brun utan tvål.

Idag vet man ju bättre än så, att solen orsakar hudcancer..men likt förbannat ligger man här och svettas. Brunast på planet hem vinner.

Hela livet består av att försöka uppnå nåt ouppnåeligt eller helt onödigt mål ( halva vitsen är nog att det är just ouppnåeligt och lite onödigt ) Tänk att istället få vara nöjd med att man faktiskt har en kropp och en hud som faktiskt fungerar, en mun där allt man stoppar i den smakar gott och lyckan att ha familj och vänner, och som grädde på moset ha ynnesten att kunna ligga här på en sandig sarong i hettan from hell och filosofera.

Men jag säger heja dagens unga som kämpar emot kroppshets och utseendefixering även om det fortfarande 2025 är en tuff kamp att utkämpa.

Efter som vi är rätt lata av naturen så kommer vi ofta inte så långt på dagarna, vi har ju liksom allt här inom räckhåll, vi tar oss ibland motvilligt in till Sala Dan och provianterar för våra frukostar som alltid äts på vår veranda, det är ekonomiskt riktigt när man har möjlighet men framför allt är det skönt att slippa gå iväg direkt när man vaknar till en restaurang. Annars äts dom flesta målen här på Funky.

Men igår tog delar av oss en repris på Where Else inte minst för att få se restaurangen i kvällsskrud. Det är nog den coolaste restaurangen på ön och dom har verkligen lagt ner sin själ i byggnationen och pimpningen.
Det som drar ner betyget lite är musiken som är typisk hissmusik eller möjligtvis nån gammal sunkig porrfilmsmusik från 70-talet ( inte för att jag vet hur sån musik lät…ren gissning ), det funkar inte när viben på stället skriker reaggie, priserna ligger lite högre än på andra krogar runt om, men inte galet dyrt och maten är god. Det är dock något som skaver och det är nog att utseendet och känslan lovar något annat och det är stort nog att rymma mycket folk men ändå ett mysigt häng. Så min spaning där är sänk priserna något…åtminstone på ölen och byt spår på musiken så är det ett guldställe som kommer dra mycket folk, rasta ställen funkar alltid i Thailand.

Nu har Lena dragit vidare från Lanta och påbörjat sin färd emot Australien med några stopp på vägen. Det är märkligt att det känns som en knutpunkt för vänner ifrån olika platser i och utanför Sverige…lite som att allas vägar möts i Thailand. Och som jag sagt tidigare det är ju galet mycket folk i år överallt. Läste precis att bara mellan 1 januari och 15 februari så hade 5,6 miljoner turister rest in i Thailand… och då hade inte ens vi landat här.

Ikväll frångick vi thaimaten och festade loss på en pizza och ett glas rött, riktigt gott även om det inte smakar som pizza som vi är vana vid, men det funkar när man är riktigt sugen. När det gäller pizza finns det nog inget som går upp emot en riktig ”svensk”pizza.

som avslutning bjuckar jag på ett axplock från min portiofolio som jag tänkte skicka till modellgruppen i Paris och det är ju alltid kul att ha lite fräcka semesterbilder att minnas tillbaka på.

Nyhetstorkan till trots kom Igår natt mig veterligen det första regnet sedan vi kom till Thailand, det var ett par skurar såna där ”himlenöppnarsig”skurar. Det kändes härligt att höra smattret på taket, det får gärna komma ner mer och det får gärna komma nattetid nästa gång också.
Om jag nu ska fortsätta på meterologspåret så kan jag berätta att vi nu haft det man kan kalla växlande molnighet i några dagar vilket i mitt tycke är alldeles toppen så man får hämta andan ibland, vilket är tvärtemot en sommardag i svedala då man oftast rynkar pannan av missnöje när det kommer en molntuss och skymmer solen.

Idag ville vi se lite andra vyer och moppade i väg till en liten beach med det passande namnet beautiful beach, galet varmt i vattnet så man nästan inte ville gå upp när man legat i en stund. Det är ju inte konstigt att jag sällan eller aldrig badar hemma i Sverige när jag är bortskämd med badkarstempererat vatten ( det händer att jag även tycker att det är för kallt att bada här )

Där fanns även en liten kiosk/restaurang på stranden som idag serverade endast öl och fruktshakes då dom saknade kocken…det framgick dock inte var kocken var pga språkförbistringar.

I från beautiful beach kunde man ta en lite skogsstig över till en liten annan beach som hette secret beach, det var en lite mer en natur beach så det var lite mera bös eller vad man ska kalla det på den stranden, sånt som kommit in med tidvattnet och väldigt få människor

. Jag gillade verkligen Beautiful beach trots bristen på mat…men vem vet nästa gång kanske kocken är där.
Som på dom flesta beacher här så är det en viss avsaknad av skuggiga platser när man inte vill eller orkar vara i solen, så när den sista skuggan från palmen försvann efter ett par timmar så bar det av hemåt för lite lunch och skugghäng på Funky.

Jag kan också meddela att jag nu har gått till höger på vår beach och det var faktiskt bara hälften så jobbigt. Och det beror inte bara på att jag nu tränat upp min fysik sen förra mardrömspromenaden…att det är hälften så långt kan även det ha en viss inverkan. Passar på att dokumentera det nu och delar också ett bildbevis på händelsen utifall att det kommer att ifrågasättas i framtiden.

På tal om smatter på taket…så har det nog smattrat rejält på vårat verandatak. Jag vet inte men min gissning är att ”det kan finnas spår av nötter”.
Man fattar att det måste vara en grym kraft i fallande kokosnötter, jag läste nån gång att det var den vanligaste dödsorsaken i Thailand, men är kanske mer tveksam till det nu med tanke på att trafiken till och ifrån kan vara ganska galen.

En dag värd att dokumentera var dagen då jag plötsligt lät mig manipuleras till att gå en strandpromenad som visade sig skulle bli 6515 steg, och då gick vi bara till vänster ut på stranden, det är inte för inte som den heter longbeach ”våran” strand. Tro mig när jag säger det men jag är extremt lat och promenader utan anledning (annan än motion )sker sällan eller aldrig. Och ser ni mig springa…spring ni också för då är det en ankommande fara. Men nu är det alltså gjort och jag kommer nog få lida mig igenom några dagar med träningsvärk då mina chockade och kränkta muskler ska visa sitt missnöje över tilltaget.

Andra missnöjda kroppsdelar just nu är Rickards mage som troligtvis fått i sig något den verkligen inte ville ha, men jag tänker att den ger jag inte så mycket utrymme till här på bloggen, då det är en skitsak och skitsaker ska man inte ge så mycket uppmärksamhet i media.

Med Rickard är utslagen i bungen och Affe vilandes middag blir det egentid med mina brudar Anki och Lena, under dom hetaste timmarna satt vi på vår veranda och drack iskaffe och planerade vår valentins kväll.

Vi kom fram till att det bästa man kan ge en människa näst kärlek är tid..så ikväll tar vi en tuktuk ensamma in till Sala Dan…det blir winwin, grabbarna får egentid och vila och vi kan i lugn o ro gå på marknad och kolla och klämma och känna på allt vi vill.

Det blev en tuktuk in till marknaden och vi började vår kväll på walkingstreet med bakad potatis, kyckling/bläckfiskspett och pina colada ( ingen dålig valentinmiddag ). Sen kastade vi oss in i kläd -och prylmarknaden. Det blev en svettig historia kl var väl närmare 19 och temperaturen strax under 30 grader och med en luftfuktighet som var drypande. Men vi kämpade på duktigt. Tyvärr blev shoppingresultatet lite klent…man tappar lite sugen att prova kläder i den här värmen när kläderna är klistrade på kroppen, Lena lyckades dock köpa en klänning…kanske för att hon inte orkade ta av sig den när hon fått den på sig,

idag har dagen varit fortsatt stillsam, Rickard är bättre men fortfarande matt efter helvetes dagen men kämpar på med vätskeintaget och lite ätbart. Vi andra roar oss så gott det går, vi gjorde ett besök på ”skönhetssalongen”här på Funky och fixade våra flipflopsskitiga fötter med pedikyr och nagellack.
Det är en sån grej som känns otroligt lyxigt på gränsen till onödigt lyxigt här där man antingen går barfota eller i dessa sköna men otroligt kontraproduktiva skor..flipflop. Man är konstant blöt antingen av vatten efter bad… eller svettig i brist på bad. När man sen flipflopar runt i dessa skor så får man ju hela tiden sand som flippar upp på benen och fastnar i det blöta vilket i sin tur gör att man är konstant sandig långt upp på låren…ja jag förstår att om man är hemma i snömodden i Sverige så låter det som ett lyxproblem jag fattar det, det precis så det är, och att då gå och fixa fötterna som man sekunden det är klart stoppar i dessa skor och floppar iväg, då är man liksom tillbaka på ruta ett igen. Skitiga fötter och sand överallt.

Men trots detta dilemma så tog vi en promenad till plasticfantastik denna underbara affär som har allt, där lite plastburkar och smått och gott inhandlades, alltid kul att botanisera i såna affärer här i Thailand. Galet varmt även idag eller om det är fukten, jag vet inte vad som är vad längre.

Vi åt lunch/middag på ett mysigt ställe efter vägen som heter where else, god mat och härlig atmosfär, och framför allt fläktar.
Det har blivit mycket ”egen tid” dom här dagarna både för oss men framför allt för Rickard. Vi håller tummarna för att han är på banan i morrn igen.

Ps. Det har också blivit mycket gnäll över värmen här på bloggen på sistone märker jag! Jag ber om ursäkt för det och ska skärpa mig..det är ju för böveln en av anledningarna till att vi är här Ds.

Det är svårt att säga det här utan att låta som en moraltant eller besserwisser. Och min avsikt är inte att döma någon om vad som är rätt eller fel utan det är mer lite reflektioner.

Jag har 100% själv fattat och fattar massor av både knasiga och direkt livsfarliga beslut både för mig själv och för mina barn när dom var små.

Men min ”spaning” är att någonting händer med oss säkerhetsknarkande svenskar när vi landar i Thailand. Vi som säkerhetspreppar våra hem med eluttagskydd, gummerade hörnor på soffbordet innan barnet är på väg och vi skulle aldrig drömma om att sätta våra barn i en bil utan en åldersanpassad bilbarnstol. Samma personer sätter sig själv på en hyrd mc oftast utan körkort med unge eller ungar, eller hyr en sk saleng, ett obesiktat, olagligt hemmabygge som tydligen är sjukt svår att manövrera och som också drivs av en mc och rattar runt sin familj i ett land som är känt för sin höga olycksstatistik i trafiken…och dessutom i vänstertrafik! Vad hände liksom där?

Just denna saleng har ingenting med texten att göra…mer än att det är just en saleng.

Ungdomar som hemma inte har körkort på något som helst motordrivet fordon hyr mc utan att ens reflektera över att det kanske är olagligt…och visst är det såå mycket skönare och ballare att köra utan dom töntiga rosa, ljusblåa eller orangea hjälmarna ( gärna med bilder på nallebjörnar eller roliga gubbar på ) och vad kan hända? 500 baht i böter OM man blir stoppad.

Det här landet gör någonting med oss ganska ordentliga och stela nordbor, även med oss pensionärer såklart, vissa av denna generation är inte bättre dom när det gäller mc och att köra mc kortlöst och utan hjälm. Vi blir enligt oss själva lite mer coola, kanske klär oss lite hippare och obryddare än vanligt, byter ut trekaffet mot en pina colada och dansar barfota i sanden, vi tatuerar våra mer eller mindre bedagade kroppsdelar, vi bökar oss ner på sacosäckar och chilla kuddar utan en tanke på att vi även någongång måste ta oss upp därifrån, dock kanske lite mjukare i knäna efter pina coladan.

Det kanske inte bara är solen och det varma havet som lockar oss hit, det kanske är den här känslan av att få komma bort ifrån alla moralkakor och påhittade måsten i det ”vanliga”livet och få vara lite mer busiga, rebelliska daredevils i några veckor om året…om småbarnsföräldrar slapp känna sig som dåliga föräldrar om dom inte lagar all mat från grunden med biodynamiska råvaror varje dag, och att man slapp känna pressen att klippa håret kort och bära kjol som täcker knäna efter 45 och se ”mogen” och ordentlig ut, eller att hemmet ska vara uppdaterat och kliniskt städat jämt så att det duger att granskas, om vi bara skulle vara lite mer tillåtande och snälla mot varandra, då kanske vi skulle kunna ha tid till lite mer av den här barfotakänslan året om även när gummistövlarna eller kängorna är på.

Nu har vi vinkat adjö till våra vänner Linda och Leif, som farit hem i sann Ragnar och Nikkinen anda via Krabi, Singapore och gud vet vad. Tack för många skratt och för att ni förgyllt en del av vår tid här på Koh Lanta.
Det har även blivit en tur på ”mopparna” längst söder ut till nationalparken med ett par stopp efter vägen med mat och vätskekontroll. Skicket på vägen är ibland riktigt bra och i bland riktigt dåligt men det är ändå en härlig sträcka med omväxlande vyer som kantas av hibiskusar i olika färger och små ”byar” eller bara grönt grönt grönt.

Vi lyckades faktiskt även ta oss ner och till och med upp för mördartrapporna och slänten ner till Nui bay denna fantastiska lilla strand, men det var på håret. Jäklars vad jobbigt i denna värme och med en kondition som kan göra en mörkrädd, men nu är det gjort även detta år.

Idag dök Lena en nära vän till mig upp på Lanta, på sin väg mot Australien. Det känns verkligen som världen krymt eller att man är en del av världen. Det är svårt att beskriva men vi pyttesmå människor kan hitta varandra överallt på jorden utan svårigheter idag. Det är nog en grej som nya generationer inte kan förstå storheten i. När man tänker på att när man var ung så var man ju nästan uppslukad av jorden när man tog bussen in till stan ( i mitt fall Stockholm ).Och hade  man då bestämt träff med nån vid Åhléns och den inte dök upp på avtalad tid så var man ju typ vilse i pannkakan,  man fick stå där oavsett om den andra kom eller inte för man hade ingen aning om vad som hänt den man väntade på. Det hände att man fick ta bussen hem igen efter 4 timmars väntan fortfarande ovetandes tills båda kunde nås på sin fasta telefon hemma.  Allt var verkligen inte bättre förr.

Det måste vara rekord år i år när det gäller Thailandsresenärer. Vi har iallafall rest till Thailand 19 gånger och stannat länge varje gång och jag har aldrig sett så mycket folk nångång, det är i princip fullbokat på alla boenden, det som förr var en del av nöjet och äventyret att promenera runt och boka boende på plats är nu näst intill en omöjlighet. Har man inte förbokat så blir det till att hoppa runt och byta boenden var och varannan dag där det finns strö nätter. Är man beredd att betala dyrt är det kanske lättare än om man har en tight budget. Vi får väl se om trycket lättar när vi kommer in i mars.

Vädret håller i sig, det är fortfarande galet varmt, dagarna ligger på 32-33 grader men känns som 37 enl väderapparna, som lägst kommer vi ner till 25 grader på natten, vilket är en temperatur vi i Sverige skulle vara glada åt om vi kom upp till på dagtid en vanlig sommardag.

Det som är märkligt är att det fortfarande kan vara så grönt överallt trots hettan, hemma blir ju gräsmattorna bruna direkt och blommorna ledsna om vi inte springer med slangar och vattenkannor och hjälper naturen på traven, det trots att vi tycker att sommaren regnar bort. Här har inte fallit en droppe regn sedan vi kom och än så länge Har jag inte sett nån med en endaste liten vattenkanna.

Men vi klagar inte…jo lite gnäller vi kanske när det är som hetast men för det mesta njuter vi av värmen och det fantastiska blå och klara vattnet som man aldrig kan se sig mätt på och som matchar så bra i hop med den blå himlen och den vit/beiga sanden.

Fast jag är så försiktig i solen och smörjer med solskydd och kollar tiden hur länge jag varit på stranden, så har jag lyckats bränna mig på ryggen. Det jäkla bikinibandet som legat på exakt samma ställe nu i fyra veckor bestämde sig helt plötsligt för att flytta sig några centimeter. Och vips så dök det upp helt oexponerad hud, som tydligen tidigare varken fått en solstråle eller solskydd på sig tidigare, kanske någonsin. Och nu har jag alltså ett rött svidande streck tvärs över ryggen, så nu är det både spf 50, linne på och skuggläge som gäller, klantigt var ordet jag letade efter.

Kvällen avslutades med ett besök in till Sala Dan, men först en snabbvisit hos våra kompisar Linda och Leif ifrån campingen som jag tror nu bodde på sitt 7:de ställe sen dom kom till Lanta för drygt en vecka sen, helt galet! Stor eloge till dom som inte tappat humöret utan fortfarande tycker att livet leker..själv hade man nog deppat ihop i sin ryggsäck…vi gillar ju att kuska runt lite men då är det självvalt och inte en hel semester.
Det blev en sväng in till walkingstreet för lite middag där vagnarna står på rad och erbjuder mat och dryck av alla de slag. Det blev lite blandat för oss kycklingklubba, majskolv, och kycklingkebab, själv festade jag loss på gyoza och bakpotatis inte illa det heller, ibland är det gott med lite ”vanlig”mat.