Nyhetstorkan till trots kom Igår natt mig veterligen det första regnet sedan vi kom till Thailand, det var ett par skurar såna där ”himlenöppnarsig”skurar. Det kändes härligt att höra smattret på taket, det får gärna komma ner mer och det får gärna komma nattetid nästa gång också.
Om jag nu ska fortsätta på meterologspåret så kan jag berätta att vi nu haft det man kan kalla växlande molnighet i några dagar vilket i mitt tycke är alldeles toppen så man får hämta andan ibland, vilket är tvärtemot en sommardag i svedala då man oftast rynkar pannan av missnöje när det kommer en molntuss och skymmer solen.

Idag ville vi se lite andra vyer och moppade i väg till en liten beach med det passande namnet beautiful beach, galet varmt i vattnet så man nästan inte ville gå upp när man legat i en stund. Det är ju inte konstigt att jag sällan eller aldrig badar hemma i Sverige när jag är bortskämd med badkarstempererat vatten ( det händer att jag även tycker att det är för kallt att bada här )

Där fanns även en liten kiosk/restaurang på stranden som idag serverade endast öl och fruktshakes då dom saknade kocken…det framgick dock inte var kocken var pga språkförbistringar.

I från beautiful beach kunde man ta en lite skogsstig över till en liten annan beach som hette secret beach, det var en lite mer en natur beach så det var lite mera bös eller vad man ska kalla det på den stranden, sånt som kommit in med tidvattnet och väldigt få människor

. Jag gillade verkligen Beautiful beach trots bristen på mat…men vem vet nästa gång kanske kocken är där.
Som på dom flesta beacher här så är det en viss avsaknad av skuggiga platser när man inte vill eller orkar vara i solen, så när den sista skuggan från palmen försvann efter ett par timmar så bar det av hemåt för lite lunch och skugghäng på Funky.

Jag kan också meddela att jag nu har gått till höger på vår beach och det var faktiskt bara hälften så jobbigt. Och det beror inte bara på att jag nu tränat upp min fysik sen förra mardrömspromenaden…att det är hälften så långt kan även det ha en viss inverkan. Passar på att dokumentera det nu och delar också ett bildbevis på händelsen utifall att det kommer att ifrågasättas i framtiden.

På tal om smatter på taket…så har det nog smattrat rejält på vårat verandatak. Jag vet inte men min gissning är att ”det kan finnas spår av nötter”.
Man fattar att det måste vara en grym kraft i fallande kokosnötter, jag läste nån gång att det var den vanligaste dödsorsaken i Thailand, men är kanske mer tveksam till det nu med tanke på att trafiken till och ifrån kan vara ganska galen.

En dag värd att dokumentera var dagen då jag plötsligt lät mig manipuleras till att gå en strandpromenad som visade sig skulle bli 6515 steg, och då gick vi bara till vänster ut på stranden, det är inte för inte som den heter longbeach ”våran” strand. Tro mig när jag säger det men jag är extremt lat och promenader utan anledning (annan än motion )sker sällan eller aldrig. Och ser ni mig springa…spring ni också för då är det en ankommande fara. Men nu är det alltså gjort och jag kommer nog få lida mig igenom några dagar med träningsvärk då mina chockade och kränkta muskler ska visa sitt missnöje över tilltaget.

Andra missnöjda kroppsdelar just nu är Rickards mage som troligtvis fått i sig något den verkligen inte ville ha, men jag tänker att den ger jag inte så mycket utrymme till här på bloggen, då det är en skitsak och skitsaker ska man inte ge så mycket uppmärksamhet i media.

Med Rickard är utslagen i bungen och Affe vilandes middag blir det egentid med mina brudar Anki och Lena, under dom hetaste timmarna satt vi på vår veranda och drack iskaffe och planerade vår valentins kväll.

Vi kom fram till att det bästa man kan ge en människa näst kärlek är tid..så ikväll tar vi en tuktuk ensamma in till Sala Dan…det blir winwin, grabbarna får egentid och vila och vi kan i lugn o ro gå på marknad och kolla och klämma och känna på allt vi vill.

Det blev en tuktuk in till marknaden och vi började vår kväll på walkingstreet med bakad potatis, kyckling/bläckfiskspett och pina colada ( ingen dålig valentinmiddag ). Sen kastade vi oss in i kläd -och prylmarknaden. Det blev en svettig historia kl var väl närmare 19 och temperaturen strax under 30 grader och med en luftfuktighet som var drypande. Men vi kämpade på duktigt. Tyvärr blev shoppingresultatet lite klent…man tappar lite sugen att prova kläder i den här värmen när kläderna är klistrade på kroppen, Lena lyckades dock köpa en klänning…kanske för att hon inte orkade ta av sig den när hon fått den på sig,

idag har dagen varit fortsatt stillsam, Rickard är bättre men fortfarande matt efter helvetes dagen men kämpar på med vätskeintaget och lite ätbart. Vi andra roar oss så gott det går, vi gjorde ett besök på ”skönhetssalongen”här på Funky och fixade våra flipflopsskitiga fötter med pedikyr och nagellack.
Det är en sån grej som känns otroligt lyxigt på gränsen till onödigt lyxigt här där man antingen går barfota eller i dessa sköna men otroligt kontraproduktiva skor..flipflop. Man är konstant blöt antingen av vatten efter bad… eller svettig i brist på bad. När man sen flipflopar runt i dessa skor så får man ju hela tiden sand som flippar upp på benen och fastnar i det blöta vilket i sin tur gör att man är konstant sandig långt upp på låren…ja jag förstår att om man är hemma i snömodden i Sverige så låter det som ett lyxproblem jag fattar det, det precis så det är, och att då gå och fixa fötterna som man sekunden det är klart stoppar i dessa skor och floppar iväg, då är man liksom tillbaka på ruta ett igen. Skitiga fötter och sand överallt.

Men trots detta dilemma så tog vi en promenad till plasticfantastik denna underbara affär som har allt, där lite plastburkar och smått och gott inhandlades, alltid kul att botanisera i såna affärer här i Thailand. Galet varmt även idag eller om det är fukten, jag vet inte vad som är vad längre.

Vi åt lunch/middag på ett mysigt ställe efter vägen som heter where else, god mat och härlig atmosfär, och framför allt fläktar.
Det har blivit mycket ”egen tid” dom här dagarna både för oss men framför allt för Rickard. Vi håller tummarna för att han är på banan i morrn igen.

Ps. Det har också blivit mycket gnäll över värmen här på bloggen på sistone märker jag! Jag ber om ursäkt för det och ska skärpa mig..det är ju för böveln en av anledningarna till att vi är här Ds.

Det är svårt att säga det här utan att låta som en moraltant eller besserwisser. Och min avsikt är inte att döma någon om vad som är rätt eller fel utan det är mer lite reflektioner.

Jag har 100% själv fattat och fattar massor av både knasiga och direkt livsfarliga beslut både för mig själv och för mina barn när dom var små.

Men min ”spaning” är att någonting händer med oss säkerhetsknarkande svenskar när vi landar i Thailand. Vi som säkerhetspreppar våra hem med eluttagskydd, gummerade hörnor på soffbordet innan barnet är på väg och vi skulle aldrig drömma om att sätta våra barn i en bil utan en åldersanpassad bilbarnstol. Samma personer sätter sig själv på en hyrd mc oftast utan körkort med unge eller ungar, eller hyr en sk saleng, ett obesiktat, olagligt hemmabygge som tydligen är sjukt svår att manövrera och som också drivs av en mc och rattar runt sin familj i ett land som är känt för sin höga olycksstatistik i trafiken…och dessutom i vänstertrafik! Vad hände liksom där?

Just denna saleng har ingenting med texten att göra…mer än att det är just en saleng.

Ungdomar som hemma inte har körkort på något som helst motordrivet fordon hyr mc utan att ens reflektera över att det kanske är olagligt…och visst är det såå mycket skönare och ballare att köra utan dom töntiga rosa, ljusblåa eller orangea hjälmarna ( gärna med bilder på nallebjörnar eller roliga gubbar på ) och vad kan hända? 500 baht i böter OM man blir stoppad.

Det här landet gör någonting med oss ganska ordentliga och stela nordbor, även med oss pensionärer såklart, vissa av denna generation är inte bättre dom när det gäller mc och att köra mc kortlöst och utan hjälm. Vi blir enligt oss själva lite mer coola, kanske klär oss lite hippare och obryddare än vanligt, byter ut trekaffet mot en pina colada och dansar barfota i sanden, vi tatuerar våra mer eller mindre bedagade kroppsdelar, vi bökar oss ner på sacosäckar och chilla kuddar utan en tanke på att vi även någongång måste ta oss upp därifrån, dock kanske lite mjukare i knäna efter pina coladan.

Det kanske inte bara är solen och det varma havet som lockar oss hit, det kanske är den här känslan av att få komma bort ifrån alla moralkakor och påhittade måsten i det ”vanliga”livet och få vara lite mer busiga, rebelliska daredevils i några veckor om året…om småbarnsföräldrar slapp känna sig som dåliga föräldrar om dom inte lagar all mat från grunden med biodynamiska råvaror varje dag, och att man slapp känna pressen att klippa håret kort och bära kjol som täcker knäna efter 45 och se ”mogen” och ordentlig ut, eller att hemmet ska vara uppdaterat och kliniskt städat jämt så att det duger att granskas, om vi bara skulle vara lite mer tillåtande och snälla mot varandra, då kanske vi skulle kunna ha tid till lite mer av den här barfotakänslan året om även när gummistövlarna eller kängorna är på.

Nu har vi vinkat adjö till våra vänner Linda och Leif, som farit hem i sann Ragnar och Nikkinen anda via Krabi, Singapore och gud vet vad. Tack för många skratt och för att ni förgyllt en del av vår tid här på Koh Lanta.
Det har även blivit en tur på ”mopparna” längst söder ut till nationalparken med ett par stopp efter vägen med mat och vätskekontroll. Skicket på vägen är ibland riktigt bra och i bland riktigt dåligt men det är ändå en härlig sträcka med omväxlande vyer som kantas av hibiskusar i olika färger och små ”byar” eller bara grönt grönt grönt.

Vi lyckades faktiskt även ta oss ner och till och med upp för mördartrapporna och slänten ner till Nui bay denna fantastiska lilla strand, men det var på håret. Jäklars vad jobbigt i denna värme och med en kondition som kan göra en mörkrädd, men nu är det gjort även detta år.

Idag dök Lena en nära vän till mig upp på Lanta, på sin väg mot Australien. Det känns verkligen som världen krymt eller att man är en del av världen. Det är svårt att beskriva men vi pyttesmå människor kan hitta varandra överallt på jorden utan svårigheter idag. Det är nog en grej som nya generationer inte kan förstå storheten i. När man tänker på att när man var ung så var man ju nästan uppslukad av jorden när man tog bussen in till stan ( i mitt fall Stockholm ).Och hade  man då bestämt träff med nån vid Åhléns och den inte dök upp på avtalad tid så var man ju typ vilse i pannkakan,  man fick stå där oavsett om den andra kom eller inte för man hade ingen aning om vad som hänt den man väntade på. Det hände att man fick ta bussen hem igen efter 4 timmars väntan fortfarande ovetandes tills båda kunde nås på sin fasta telefon hemma.  Allt var verkligen inte bättre förr.

Det måste vara rekord år i år när det gäller Thailandsresenärer. Vi har iallafall rest till Thailand 19 gånger och stannat länge varje gång och jag har aldrig sett så mycket folk nångång, det är i princip fullbokat på alla boenden, det som förr var en del av nöjet och äventyret att promenera runt och boka boende på plats är nu näst intill en omöjlighet. Har man inte förbokat så blir det till att hoppa runt och byta boenden var och varannan dag där det finns strö nätter. Är man beredd att betala dyrt är det kanske lättare än om man har en tight budget. Vi får väl se om trycket lättar när vi kommer in i mars.

Vädret håller i sig, det är fortfarande galet varmt, dagarna ligger på 32-33 grader men känns som 37 enl väderapparna, som lägst kommer vi ner till 25 grader på natten, vilket är en temperatur vi i Sverige skulle vara glada åt om vi kom upp till på dagtid en vanlig sommardag.

Det som är märkligt är att det fortfarande kan vara så grönt överallt trots hettan, hemma blir ju gräsmattorna bruna direkt och blommorna ledsna om vi inte springer med slangar och vattenkannor och hjälper naturen på traven, det trots att vi tycker att sommaren regnar bort. Här har inte fallit en droppe regn sedan vi kom och än så länge Har jag inte sett nån med en endaste liten vattenkanna.

Men vi klagar inte…jo lite gnäller vi kanske när det är som hetast men för det mesta njuter vi av värmen och det fantastiska blå och klara vattnet som man aldrig kan se sig mätt på och som matchar så bra i hop med den blå himlen och den vit/beiga sanden.

Fast jag är så försiktig i solen och smörjer med solskydd och kollar tiden hur länge jag varit på stranden, så har jag lyckats bränna mig på ryggen. Det jäkla bikinibandet som legat på exakt samma ställe nu i fyra veckor bestämde sig helt plötsligt för att flytta sig några centimeter. Och vips så dök det upp helt oexponerad hud, som tydligen tidigare varken fått en solstråle eller solskydd på sig tidigare, kanske någonsin. Och nu har jag alltså ett rött svidande streck tvärs över ryggen, så nu är det både spf 50, linne på och skuggläge som gäller, klantigt var ordet jag letade efter.

Kvällen avslutades med ett besök in till Sala Dan, men först en snabbvisit hos våra kompisar Linda och Leif ifrån campingen som jag tror nu bodde på sitt 7:de ställe sen dom kom till Lanta för drygt en vecka sen, helt galet! Stor eloge till dom som inte tappat humöret utan fortfarande tycker att livet leker..själv hade man nog deppat ihop i sin ryggsäck…vi gillar ju att kuska runt lite men då är det självvalt och inte en hel semester.
Det blev en sväng in till walkingstreet för lite middag där vagnarna står på rad och erbjuder mat och dryck av alla de slag. Det blev lite blandat för oss kycklingklubba, majskolv, och kycklingkebab, själv festade jag loss på gyoza och bakpotatis inte illa det heller, ibland är det gott med lite ”vanlig”mat.

Om man tar bort bokstaven n i Lanta så beskriver det våra dagar med hårfin precision. Efter minst 8 timmars sömn äter vi frukost, sen masar vi oss ner till stranden. Lägger oss på chillakuddarna i skuggan en stund för att vila på maten, hasar oss sedan ner på stranden lägger oss på sarongen och steker en stund. När det blir för jobbigt kasar vi ner i vattnet för att sen hasa oss upp och steka andra sidan.

Åter igen upp på chillakuddarna i skuggan för vätskekontroll och eventuellt nåt ätbart tills vi ledsnar på den aktiviteten då är det tillbaka till bungalowen. ( där kan det bli en siesta om man är riktigt utmattad )
Efter en sån tuff rivstart på dagen kan det bli en liten sväng med moppen för antingen proviantering eller någon form av annan shopping.

Det blev bland annat en sån tur in till ett par marknader i saladan härom dagen, där blev det lite shopping av linnen till Anki och nya flipflops till mig, dom brukar hålla en säsong att hasa runt i så det var dax.

Jag frossade loss på supergoda dumplings med räkor i smarrig sås och sockerglaserade jordgubbar och vindruvor på spett, en söt och knastrig kulinarisk upplevelse. Jag skulle vilja smaka allt, men dels är det bara jag som är intresserad av det och sen så orkar man ju inte äta så mycket i den här värmen heller.

Men blir det för illa med hettan så kan man skapa sig ett ärende in på närmaste 7/11 för att svalka av sig, dom kan man alltid lita på när det gäller luftkonditioneringen. Utbudet av varor där är också brutalt bra, det finns i princip allt, du kan lätt få i hop en trerätters måltid där i form av sandwichar, dumplings, sushi, soppor och bakverk, till detta kan du i princip köpa det mesta i dryckesväg både varmt och kallt med eller utan alkohol.

Det finns smink, hygienartiklar, elektronik ja allt. Men det konstigaste tycker jag är dom styckvis inplastade bananerna..i detta bananproducerande land där det säljs stockvis överallt efter gatan och på marknader för i princip inga pengar…så är det någon som plockat isär dom en och en och förpackat dom i anpassade små bananpåsar. Så många frågor på den…vem kom på affärsidén? Vem utför paketeringen? Är det ett speciellt bananförpackningsföretag?vem köper dom?frågorna tar aldrig slut.

Man känner ju att man inte är 60 längre ha ha. Kvällarna som jag egentligen tycker är bäst blir väldigt korta, för att inte tala om nätterna som man tyckte var magiska förut, svarta, varma och alldeles alldeles underbara, dom blir liksom längre…och på ett annat sätt. När klockan är tio är det väldigt nära till sängen för det mesta, ”fånga dagen” har blivit mer bokstavligt än en poetisk utnött klyscha. Och den viktigaste tiden man har att passa är solens nedgång…lite tjatigt jag vet men det är som en ticks eller magisk hand som varje kväll vid samma tid börjar treva efter telefonen och kameran för att dokumentera denna händelse som om varje gång var den sista.