En första tur med moppen kändes amazing att äntligen få susa fram igen och känna vinden fläkta, det är fortfarande lite jobbigt med värmen men vi vänjer oss så sakteligen igen. Det blev lite youghurt och vattenmelon i restaurangen och det känns som om alla har vetat att vi varit sjuka och frågar hur vi mår det känns tryggt att veta att dom har koll på oss.

Ett par kompisar till oss Lotta och Josef har kommit till ön så dom kom hit och knackade på, kul att se dom, dom kom från Vietnam för ett par dagar sen och skulle avsluta sina sista veckor på semestern här på Lanta i sitt hus på Khlong Khong. Det blev en lunch med dom på Somewhere else här brevid, det kändes som om livet återvänt.

Efter att fått lite smak på det ljuva livet igen kröp vi tillbaka in i vår håla igen och tänkte att nu får vi nöja oss för idag med utsvävningar. Dagen efter tog vi en sväng in till Sala Dan vi tänkte käka lite och kolla lite shopping. Men efter att gått runt där i typ en kvart kände jag att jag orkar inte gå här inne ens, nu får det vara nog, vad är det för fel på mig? Så jag bestämde mig för att gå till Dr Pad som ligger strax brevid.

Det är en sak som är så himla bra här, du kan gå oanmäld till en läkare när du är sjuk och få hjälp direkt… ingen kö..hjälp direkt. Så in där några snabba kontroller, vidare till en brits svar på prover, lungröntgen, svar på lungröntgen. Antiinflammatoriskt dropp, inhalationer, hostmedicin, 6 påsar piller, skjuts hem…kom tillbaka i morron när det passar för checkup.
Ingen lunginflammation, men slem i lungorna och bronkit, troligen influensa utifrån symtom bilden, syresättning dålig.

Jag ser det inte som ett bakslag det är mer som om det inte släpper taget, ibland försöker jag lura mig själv att jag är frisk för att jag är så himla less på det här att inte ha ork och att känna mig konstant yr  och kallsvettig när jag ställer mig upp.

Fick samtal från Falck som tydligen är nya kontakten med Sverige istället för SOS international som var förut. Och deras läkare anser att ett återbesök är onödigt! Där ser man, ja hen vet väl bäst antar jag ( obs ironi ).

Dagarna går och här ligger vi som två döa sillar och orkar inget, vi tvingar oss ut efter mörkrets inbrott för att försöka äta nåt fast ingen är hungrig. Jag äter lydigt mina piller från dr Pad men vet inte om dom hjälper ens.
Det känns lite höstfeeling ute, vattnet ser lite vildare ut, jag upplever kvällarna lite svalare i vinden vid vattnet, men det kan vara inbillning. Det är otroligt frodigt i ”vår”trädgård efter regnet som kom tidigare.

Det händer även något märkligt utanför vår veranda, det är några djur som bygger nåt, och bara utanför oss, enligt Google är det myror, men vi har inte sett några utan ”bubblorna”blir bara fler o fler. Det märkliga är att dom valt just vår bungalow, och att dom aldrig syns…är det bara nattjobbare.

Jag antar att ni sett på nyheterna att det varit en stor jordbävning i Myanmar som även har drabbat norra Thailand och Bangkok. Vi är ju i södra delen av Thailand på Koh Lanta  och vi har inte märkt av jordbävningen alls så att ni vet, här är allt som vanligt. Tyvärr blir ju inte inläggen här så händelserika numera..men det är lite så som det är just nu och det är bara att gilla läget känns det som..men men i morgon är en ny dag…då kanske det vänder och vi får må lite bra igen vi håller tummarna för det.

Vi har börjat se ljuset i tunneln…då menar jag på det bra sättet…inte ”nära döden ljuset”. Rickard vågade sig ner till stranden härom kvällen efter att solen gott ner och kom tillbaka lyrisk, han berättade att det kändes som när han kom till Thailand första gången, det var färgade lampor överallt, det brann små brasor och det satt folk i sanden och vissa badade i mörkret…så himla mysigt.

Ha ha nej han har inte smakat några magiska svampar, men han lät lite pånytt född. Och det bästa av allt han köpte med sig en vattenmelonshake till mig.

Morgonen efter satt vi utanför bungen innan det hunnit bli för varmt och åt frukost för första gången på länge.

När vi sitter där kommer Coco som nu också är självutnämnd privat läkare till mig, med en ostfylld omelett och en flaska med nåt vitaminaktigt och en burk med någon tjock sörja jag tror var någon slags kycklingbuljong. Detta mixade han ihop och bad mig dricka ( smakade bättre än förväntat ) fick något han ihop rört dagen innan också att dricka som var lite segt och sött. Även en hög med piller som jag skulle ta..lyckades googla det ena som tydligen innehöll paracetamol dom andra vet jag inte, men jag tänkte att Yolo det som inte dödar det härdar. Och det verkar vara mig han har utsett till sin patient, Rickard behöver tydligen inte han är ”strong” säger han och klämmer honom på armarna. Han pratar extremt dålig engelska och jag är tveksam till att han ens pratar thai..möjligtvis burmesiska men vet egentligen inte.

Men han är så himla gullig och omhändertagande. Tur man har fina grannar.

Jag har även lyckats ta mig en dusch med tillhörande hårtvätt vilket var ytterst välbehövligt efter att ha legat tillsängs och febersvettats i en vecka…och jag säger bara Mitt Hååår, alltså det var ingen lek att trassla ut. Men med tålamod och extremt mycket balsam gick det tillslut, jag var rädd att det skulle behövas rakapparat.

Detta blev dagen som först bjöd på frukost på verandan, efter det ett par timmars vila fram till en sen lunch som vi på vingliga ben intog nere i vår restaurang, Det kändes som en stor seger att ta sig ner dit och det var fantastiskt att se lite folk igen och framför allt att se vattnet. Det blev dock ingen långlunch orken är det inte mycket med än men det kommer det kommer.

Efter återigen vila så fixade vi rena lakan och handdukar så nu har vi även med gemensamma ansträngningar bäddat rent även detta var en pärs men nu är det gjort och det känns så skönt, babysteps.

Det är inte bara vi som märker av den mer och mer lugnare stämningen här på Funky inte bara det att vi hållit oss inne en vecka. Djuren verkar märka av det också, fler och fler kryper fram ur sina ”hålor”. Det började ju redan förra veckan med waranungen, nu har även en ödla med halva kroppen röd börjat hänga här som vi inte sett här förut, även fåglarna har blivit tuffare när dom spankulerar omkring utanför på gången som om dom ägde stället.

När solen gått ner och himlen var svart tog vi en kort promenad på stranden för att suga i oss lite Thailand, så mysigt men jag var inte riktigt på banan än, Rickard kände sig hungrig så vi gick upp på Alinas (närbutiken ) och han köpte en toast..men jag var inte i nåt matmood än tyvärr.

När jag vaknade på måndag morgon kändes det äntligen som om det fanns hopp om livet, jag hade sovit hela natten, kände mig utvilad och förvånadsvärt frisk, hostar fortfarande men annars känns det ok, jag tror att det har vänt på riktigt.

Jag har nu kollat upp den röda ödlan och det är en calotes versicolor, indisk trädgårdsödla kallas även blodödla eller bloodsucker. Skickar även med en bild på hans lite mer oansenliga fru som satt nån meter ifrån…lite otydlig bild men ändå…

Börjar med att be om ursäkt för dom sjukt deppiga bilderna i detta inlägg, men det är så här dom senaste fem dagarna har sett ut.
Sjukstugan fortsätter, det tog inte många timmar innan jag också låg däckad, Feber och hostan from hell. Vi har nu legat och gnytt i varsin säng i bungen i fem dagar och helvetet är inte över än. Vi skriker rätt ut varje gång vi vänder oss i våra svettiga lakan, kroppen är helt mörbultad efter all hosta.

Det enda man ser fram emot är att timmarna ska gå så att man får ta nya Alvedon. Vi har varsin gång släpat oss till affären och fyllt på vatten och alvedonförådet, det är ju så jäkla osmart att bli sjuka samtidigt.
I förrgår fick vi en pizza levererad till dörren, efter att inte ha ätit något annat än en liten youghurt på två dagar. Pizzan smakade ljuvligt men vi fick i oss en slice var på första försöket sen var det stopp. Men vi har fortsatt att ”gnaga” på den och värmt bitar på brödrosten så nu har vi fått i oss den, räckte till middag, frukost och lunch.
vatten kämpar vi dock i oss.

Igår kom Coco med en hamburgare som vi delade på, som ni hör bara comfortfood…men bara i små mängder man orkar inte sitta upp längre för att äta. Så vi är rätt billiga i drift just nu. Men jag är så jävla less på det här nu man får ju liggsår och jag bävar för när man ska orka med första duschen på en vecka och tvätta håret hur ska jag kunna borsta ut det, det är ju trassligt i vanliga fall…

Ja det blev ett gnälligt och bittert inlägg men ibland får det bli så, tänker ändå att det är värre för dom som är här två veckor och blir sjuka så här länge och i brist på bilder med blått hav och blå himmel bjuckar jag på en bild av regnpölarna på väg att köpa Alvedon…för ja det har kommit en del rejäla skurar i veckan också. Återkommer när vi kryat på oss.

Efter min lilla solfadäs med ansiktet så har jag varit väldigt försiktig med solen, vädergudarna har varit med mig och bjudit på växlande molnighet och några regnskurar, trots det har jag smort in mig som en galning med spf 50 och eländet börjar lägga sig något ( man vill ju inte gå runt och se ut som en babianrumpa i ansiktet ). Vi kuskar runt fortsättningsvis här på ön även fast man tror att man varit överallt så hittar man nya småvägar.
Lantas mainroad är av varierande kvalite, vissa delar är toppen där man hunnit fixa till underlaget, medan vissa delar är dåliga med många läskiga potthål och lös sand att slira runt i. Men vägunderhållning pågår förfullt  så det kommer att bli bra tillslut. Och i och med det kanske ”moppe”olyckorna minskar som enl statistiken är ganska höga här, Inte bara pga dåliga vägar utan också pga ovana förare utan mc-kort och utan hjälm.

Men av alla små vägar så är ”våran”väg den finaste såklart, när man svänger ner på den så är man hemma, lite som mammas gata, jag vet inte om den har något riktigt namn men den har tidigare i folkmun kallats backpackergatan och ett tag gick den under namnet denguevägen…kanske inte så smickrande, men den är ändå mysigast ( jag kan upplevas vara lite partisk )

Vi har även fått finbesök utanför vår bunge, det kom en liten waranunge promenerande alldeles brevid oss när vi satt och åt frukost. Det är inte jätte vanligt här på Funky, det finns såklart på många andra resorter på ön speciellt om det ligger nära något vattendrag som nån å eller flod. Men hos oss har jag nog aldrig sett någon och aldrig en så liten. Dom kan ju bli ett par meter långa men den här lilla kompisen var bara en bebis, typ 30 cm, dom ser så ascoola och superkaxiga ut när dom tar sig fram och med den där tungan som vispar runt hela tiden.

Det är väldigt lugnt och stilla på Funky nu mot förra månaden, man undrar när dom börjar dra ner på personal för att det ska gå runt, än så länge är det full styrka med kanske en tredjedel gäster både i Bungarna och i restaurangen.
Och man undrar vart dom tar vägen då, nån har vi pratat med som flyttar hem till mamma på Lanta noi och Coco bor ju kvar och är standby här vad jag har förstått. Ägarna Bon och Rod flyttar hem till nordöstra Thailand men alla andra?

Det skulle vara spännande att vara kvar här någongång när allt stänger ner och se hur allt går till, jag misstänker att dom hänger för såna stora gröna presseningar över restaurangen bara och drar in allting så långt in som möjligt i skydd mot havet och vinden, och sen bara håller tummarna att allt står kvar nästa säsong, Men vad vet jag?

Jag har en liten spaning igen, Idag när det är så mycket focus kring könsidentiteter, transpersoner och vilka personliga pronomen man ska använda när man talar om olika människor så har ju Thailand verkligen ett ickeproblem.
Här berättar ju alla det själva vad dom identifierar sig som redan i hälsningsfrasen Sawadee Khap/Kha, i alla fall när det handlar om identiteterna man och kvinna. Dom som identifierar sig som män avslutar ju allt dom säger med Khap och dom som identifierar sig som kvinnor avslutar med Kha. Det är ju genialiskt, jag undrar om det är så för att dom så länge har accepterat ett tredje kön och transpersoner i sitt samhälle eller är det bara en lyckad tillfällighet.

Vi har ju kommit en bit på väg i Sverige med ordet hen, som har blivit både hånat och debatterat innan det blev accepterat, själv tycker jag det är super praktiskt att använda när man pratar om någon som man ej känner könsidentiteten på tex chefen på Volvo, jag har ingen aning om vem det är, då är hen perfekt istället för den eller som förut när det alltid förväntades att ett chefspronomen var han?!, eller alltid om man är osäker. Men egentligen borde det vara ett icke problem från början, det borde kanske inte vara viktigt vad nån identifierar sig som låt människor vara just människor, vi har ju för tusan fullt sjå med det liksom. Vi kan bara försöka vara lite snälla…men såklart själv skulle jag nog bli både lite ledsen och obekväm om någon kallade mig för han/honom, jag tänker då att det måste vara ännu mycket mer obekvämt om man är transgender. Därför är ju Thailands Khap och Kha väldigt klarsynt och modernt, man bestämmer själv vem man är eller vill vara.

Från ett ämne till ett annat, så blev det en sväng in på Hippiemarknaden vid Kho kwang beach, det var dock inte så himla mycket marknad, det var en liten tältshop med kläder och ett stånd med solglasögon, sjalar och lite tingeltangel att hänga i fönstret…det blev en tingeltangel grej för mig som fick följa med hem, vi stannade även och tog en drink i baren brevid och lyssnade på lite livemusik innan vi åkte hem för att möta upp Jenny en kompis som jobbar här på ön.

Måndag morgon när den är som tristast, Rickard vaknar upp sjuk efter en natt med hosta och möjlig feber. Han har legat hela dagen och mått tjyvis, jag har roat mig på egen hand med min kompis Google och även gjort lite nytta som att gå över till Alinas vår lilla närbutik och handlat förnödenheter till Rickard som Alvedon, Youghurt, några slags bars och chips, ett så kallat survivelkit. Jag lämnade även in ett par kilo kläder på tvätt hos On, så ni hör ju man är ju inte sysslolös.

Det är ett väldigt hostande och snörvlande, jag håller verkligen tummarna för att det inte spiller över på mig också, inget kul att vara sjuk jue. Men på grund av sjukstuga så blev det ”hemlagat”idag…jag slängde ihop ett par mama’s koppnudlar till middag som den goda hustrun jag är.