Dagens trip blev lite kortare än vanligt, vi satte fingret på kartan mitt emellan Thung Song och Koh Lanta. Då hamnade vi i ett litet samhälle som heter Lam Thap, så det fick bli dagens mål. Så efter frukost med 7/11 macka och gårdagens kakfynd så packade vi ihop för hundrafemtioelftegången och drog iväg.

Vi hittade en riktigt skön väg att åka, jag tycker det känns lugnare att åka enfiligt..men det kanske inte är Rickards upplevelse, när han kör har han ju lite mindre väg att ”spela” på.

Sträckan idag blev endast ca 5 mil tror jag, så vi nöjde oss med ett glasstopp i ”banankiosken”med vattenmelonstolarna 🙂
Man ser på naturen att vi närmar oss Krabi, dom galna bergen börjar torna upp sig mot himlen, tyvärr går det inte att göra dom rättvisa på foto, men ni som vet ni vet, och ni som inte sett dom i verkligheten för tro mig på mitt ord..dom är sjukt imponerande.

Väl framme vid dagens mål var det dags att hitta hotellet vi sett på googlemaps ( känner nu att jag sagt googlemaps så många gånger i den här bloggen att jag borde bli sponsrad ). Hotellet var inte jättesvårt att hitta, men det fanns inte en människa i sikte att prata med. Den enda levande varelsen i närheten var hotellkatten som inte hade något som helst intresse av oss.
Vi försökte googla hotellet på alla bookingssidor, och på dom få vi hittade hotellet på så stod det att det var slutsålt. Vilket vi tyckte kändes osannolikt.

Vi tog dock tillfället i akt att sitta mjukt i sofforna i receptionen, vila lite och gå på toa. Efter ca 15-20 minuter tänkte vi att det är aldrig försent att ge upp och leta vidare.

När vi rest oss och sagt hej då till den ointresserade katten så dök det upp ett gäng tjejer med bil och klev in i receptionen, och självklart fanns det rum, det var bara inte riktigt uppdaterat. Så vi flyttade in för 500 baht inklusive frukost.

Det är verkligen jättetydligt att Lam Thap inte är ett ställe dit man åker för att turista. Jag känner mig som Taylor Swift här, människor tittar helt ogenerat och vinkar och vajar om vartannat, dom stoppar oss på gatan och undrar på riktigt var vi kommer ifrån. Även om vi varit med om det här många gånger på våra resor så känns det lika märkligt varje gång, men samtidigt väldigt roligt…jag menar vem vill inte känna sig som Taylor Swift ibland.
Rickard har haft ett litet uppdrag i år (  som han skapat sig själv ) och det är att hitta några speciella cigariller/cigaretter ( ja han röker ”lite” ) dom han egentligen är ute efter är något med körsbärssmak.
Och idag såg han en fimp på gatan som han fick feeling för och fotade. Så nästa gång vi blev stoppade för att berätta om vårat ursprung så tog han tillfället i akt och visade upp fimpfotot för dom killarna.
Efter lite diskussioner grabbarna emellan hade dom klarat ut var man kunde tänkas köpa dom speciella rökdonen, och dom erbjöd även skjuts dit i sin pickup. Vi tackade dock nej till erbjudandet, men fick vägbeskrivning och gick ”hem”och hämtade moppen.

Efter en tripp till det ”hålet i väggen” där dom såldes var han hyfsat nöjd, smaken blev förvisso vanilj, men det verkade som att dom dög.

Sen började den dagliga jakten på mat, och också en öl som vi nu tyckte att vi gjort förtjänta av, den kombon kan ju tyckas lätt, men icke. När vi inte hittat något matställe förutom soppkök o grillvagnar som endast hade saft, läsk eller ingenting drickbart så fick vi nöja oss med en öl på byns karaokerestaurang som egentligen inte hade öppnat än.
När törsten var släckt var det lättare att koncentrera sig på matproblemet och vi hittade till slut ett ställe som serverade väldigt stark och god isan food så vi blev mätta och endorfinstinna.
Dottern i familjen var kanske 8 år som gav oss menyn och som serverade, det skall läras i tid. När vi ätit klart och betalat gav vi henne dricks, 20 baht. Hon blev förvånad och glad och tackade, sen sprang hon genast iväg och gav hälften till sin lillebror som var 5-6 år, så himla fint och gulligt gjort. Det är dom små sakerna som gör allt värt. Varma i mun o mage av chili och varma i hjärtat av henne åkte vi ”hemåt”.
Vi hann även köpa med oss några söta thaitacos ( ?! ) från en vagn,  jag tror det är vispad äggvita och någon form av cocos i, sött som tusan men ganska gott och krispigt.

I morgon kör vi sista milen till Koh Lanta på vinst och förlust, vi har hört att det är fullt överallt och att det inte finns boende,

vi vet också att det är fullt där vi brukar bo men har blivit lovade en bungalow med fläkt där från den 1 februari och det är ju några dagar dit, vi håller tummarna för att vi ska hitta något litet krypin nånstans, annars får vi väl ta oss någon annanstans så länge, Vi känner oss inte på något sätt oroliga. Mai pen rai.