Precis när vi skulle lämna Siripong guesthouse i Ban Krut kom en av killarna där fram till Rickard och frågade om vi varit där förut? Och om vi lämnat våra hjälmar hos dom? Det hade han klurat på dom här dagarna vi var där.
Det var ju alldeles rätt och riktigt, för nio år sen hade vi med oss egna hjälmar från Sverige för att vi skulle åka på långtur uppe i Chiangmai och Pai. Men när vi var klara med den trippen så orkade vi inte släpa runt på två bowlingklot resten av tiden så vi gav bort dom till just den här killen, lite kul att han kom ihåg och framförallt kände igen oss.
Så det var den lilla anekdoten.
Innan vi kunde bege ge oss så hade Rickard lite pyssel, han hade köpt ett par fingervantar i den lilla lokala affären som han skulle bygga om till öronskydd.
Hans mantra är ju ”funktion före design” och nu har detta mantra fått ett ansikte. Ni fattar ju hur det känns att sitta bakom en kille ( gubbe ) med två stickade lösöron som fladdrar i vinden.
Nå väl denna prövning till trots så har vi nu lämnat Ban Krut med ”öron” och allt och tagit oss 11 mil söderut, jag skulle nog säga att där nånstans når vi smärtgränsen när det gäller rumpa mot sadel. Det blev nog tre stopp efter vägen, ett glasstopp, ett lunchstopp ( ingen överraskning men Pad Krapaow ) och ett bara stå vid vägkanten och skaka rumpa.

Nu är vi framme vid Thung Wua Laen som ligger strax ovanför Chumpon, det är en hyfsat lång beachgata med mycket restauranger och små barer och lite små shopar. Vi lyckades hitta en bungalow på ”fel”sida gatan för 600 baht natten och det känns absolut rimligt. På ”rätt”sida så skulle dom ha 900 för ett väldigt enkelt rum som kändes helt orimligt, för dom 300฿/natten kan till och med jag gå dom extra metrarna ner till stranden.

När mörkret faller öppnas några restauranger och barer, men många är även då stängda och fördragna med gröna vävda skynken, utanför dom ställena ligger det även små drivor med fin sand, då blir det ju tydligt att dom varit stängda ett tag, man undrar ju om det är på grund av den häftiga blåsten som har varit nu eller om det är sedan ovädret i höstas.

Vi hittade i alla fall ett öppet ställe som var mysigt så där tillbringade vi vår första kväll här, när vi gick på strandpromenaden så inser vi att vi varit här förut, men bara på genomresa på väg någon annanstans, jag har t.o.m bilder i kamerarullen från exakt samma spot.

Vi brukar säga att det finns inte en byhåla värd sitt namn här i Thailand som inte har minst en 7/11, Men vi får lov att backa på den. För på den här relativt långa och guesthouse/ resort täta gatan finns ingen. Så Rickard fick ta en morgontur med moppen och inhandla frukost som vi i intog på vår lilla veranda. ( bordet är väldigt chic, återbruk av en gammal tv bänk till tjocktv? )

Dagen har vi ägnat åt att vara nån timme på stranden, kändes riktigt lyxigt att få ligga där och lyssna på bok och lapa lite sol, det har ju hittills inte blivit så mycket av den varan sen vi kom Thailand. vi har ju mest varit på såna ställen där det inte varit lägligt, eller så har vi suttit på moppen och farit runt.

Det är i och för sig bara jag som ägnat mig åt sol-lapandet, Rickard har ju mest suttit i skuggan och googlat ( och druckit öl såg jag nu på fotot ha ha 🙂

Men vi är fortfarande försiktiga med brännan så man kan ju inte ligga där så länge ändå. Så det blir ju att vi traskar omkring eller tar moppen och kollar in närmiljön, och det är riktigt mysigt här, jag skulle väl önska att lite fler verksamheter var öppna det ser ju lite sorgligt ut när det är stängt, känns lite som om det är lågsäsong här hm..undrar ju lite när högsäsongen är i såfall. Men vi får glädja oss över dom som finns och har öppet istället.

Sista kvällen i Thung Wua Laen gick vi till full moon bar och restaurang och åt en av våra favorit rätter, soltorkat fläsk med nam djim jaeow ( dålig koll på stavning där ) det är i alla fall en magisk sås att dippa kött i, den rätten finns inte överallt så man får passa på när den finns på menyn.
Vi gillade verkligen den här platsen trots att mycket var stängt och hoppas att vi kommer att återvända, eller om vi säger så här, nästa gång vi är i Chumpon trakten så kommer vi att ta oss hit det är ett som är säkert. Men i morgon drar vi vidare söderut, vi får se hur långt vi kommer.