Nu har vi återigen dragit upp våra bopålar. Efter frukosten så ”hoppade” vi och vår packning upp på moppen, och körde dom ca två milen till Krabitown igen, det blev ett litet extra stopp på vägen för en polis kontroll med körkorts uppvisande.
Efter att ha lämnat tillbaka vårat fordon så promenixade vi till busstoppet för songthaews som tog oss till själva busstorget.
Där går det stora bussar och minivans åt alla väderstreck, och vi hade sån himlans tur så vi hann med 11-bussen till Nakhon si Thammarat, en resa som skulle ta tre timmar och kostade 200 baht/pp.
Resan gick fort med hjälp av lite matsäck och poddlyssning om än lite skumpigt för vi råkade få platserna längst bak på den såkallade”busbänken”
Nakhon är en stad som alltid lockat mig…av ingen särskild anledning alls egentligen, det kan va namnet som är lite coolt att säga..NAKHON SI THAMMARAT….eller helt enkelt bara det att jag hört det nämnas ofta, flera jag känner kommer därifrån och namnet kommer ofta upp i samtal. Det är lite så med mig jag kan liksom fastna för nåt utan att riktigt veta varför.
Nu är vi i allafall på plats och har varit här några dagar och hunnit göra oss lite hemtama.
Som tur är har mina piller börjat ha effekt på min höft och jag har börjat kunna gå igen. För det är promenera som gäller här, eller åka songthaew dom lokala bussarna/pickisarna som man kan vinka in efter vägen, och plinga när man vill hoppa av.
Vi har hunnit bli riktigt proffsiga på dom på den här korta tiden, och känner oss lite världsvana…det ser nog ut som om vi har full koll när vi lite nonchalant plingar fast vi inte har en susning om vi kliver av på rätt ställe eller inte.
Men det gör inte så mycket om det blir fel, det kommer alltid en ny och varje resa kostar 10 baht/pp och det verkar inte spela någon roll hur långt man åker med.
Moppe verkar däremot vara en omöjlighet att hyra här, Rickard har ägnat halva förmiddan åt att leta utan resultat, dom flesta tittar oförstående och resten skakar på huvudet, så det har vi gett upp.
Mat är också ett litet problem, dagtid typ lunch, verkar endast serveras i flykten, i typ plastpåsar i form av någon nudelsoppa/risgrötssoppa, det finns också lite vagnar med korvar på pinne eller dom bleka fläskkulorna på pinne eller också dom i påse. I bästa fall erbjuds en plastpall på trottoarkanten att sitta på.
Där är man ju lite västerländskt lagd, och vill ju gärna sitta på en stol vid ett bord…och kanske få en kall öl till maten och inte en mugg med någon färgad saftdryck..eller vatten som man ändå bälgar i sig dagarna i ända.
Bord verkar höra kvällen till, för då plötsligt fylls trottoarerna med både bord, stolar och sittande matgäster på ställen där man inte hade en tanke några timmar tidigare på att det ens fanns en restaurang.
Det här känns som en sån där stad där man är lite av en sevärdhet, folk hejar och vajar, och barn vinkar glatt och vissa bara tittar storögt och helt ogenerat ända tills man är helt utomsynhåll, det är både lite roligt men också en märklig känsla.
..speciellt när man själv varit så mycket i det här landet så att det känns som ett andra hem och man ibland måste stanna upp sig själv för att verkligen suga i sig sin omgivning för att få uppleva den där fantastiska aha känslan över att vara här igen och lite för att trycka undan vardagskänslorna som liksom kommer fortare och fortare för varje resa hit.
Ikväll var det lördagsmarknad/nattmarknad (phrathat nightmarket) vid templet wat Phra Mahathat woramahawihan, och som sig bör tog vi en songthaew dit.
Det var en ovanligt städad marknad med mängder av av mat. Folk var väldigt organiserade och alla gick medsols, vilket underlättade när man skulle mingla runt, och med jämna mellanrum var det lite uppträdande från lokala förmågor, givetvis med värsta trycket i högtalaranläggningen thaistyle.
Det blev inte så mycket shopping för våran del, vi kör ju fortfarande lite traveling light. Men utbudet var enormt, 98% av det ätbara som såldes hade man ingen aning om vad det var, och ändå har man besökt några matmarknaden i Thailand förut.
Efter lite sökande utanför marknadsområdet lyckades vi hitta en restaurang som vi kunde slå oss ner på, och även denna gång var det nog mer tur än skicklighet.
Det märks stor skillnad på prisbilden här jämfört med andra städer vi varit i här i Thailand, vilket förmodligen går hand i hand med bristen på turister från andra delar av världen än Asien. Vi har ännu ej sett någon blekfis som oss. Om du lyckas hitta en ”finrestaurang” så äter du och dricker gott för under 200 baht/pp.
Men trots bristen på moppeuthyrare och restauranger i för oss vanlig mening så känns Nakhon som en trevlig och snäll stad och jag känner mig glad och nöjd över att vi tog oss hit. I morgon har vi ett nytt uppdrag.. att hitta en ny grenkontakt, då våran har gått sönder.
Och att ha en sån i sin packning hur komprimerad den än är…är högprioriterat i dagens högteknologiska samhälle, för där har hotell och guesthouse inte riktigt hängt med. Alla dessa prylar som ständigt pockar på laddning och där det oftast erbjuds ett uttag per rum är en dålig ekvation. Så morgondagen viker vi åt detta.