Vietnam-HCMC district 1

Ojojoj det var bråda dagar, Det började med att vi bokade en trip med övernattning i Mekong deltat. Och ska jag vara riktigt ärlig så hade jag inte riktigt koll på vad vi bokade, engelska kunskaperna här sviktar lite så det blir lite som det blir med allting, men hela upplägget kostade knappt 200kr per person.

Vi mötte upp en blandad skara vid 8.00 och klev på en buss från förra seklet, det blev ett par timmars färd och första stoppet fick vi bekanta oss med en samling gigantiska buddhor bland annat den skrattande buddhan, liggande buddha och den kvinnliga buddhan ( visste inte att det fanns en sån ?) sen följdes dagen av diverse båtfärder med stora och små båtar där vi gjorde strandhugg med te och lunchpauser och i samband med dessa så fick vi se hur man gjorde cocos och durian godis, jag har inte riktigt bestämt mig för om jag gillar durian eller inte, dock har man ju ovanligt lång tid på sig att klura på detta eftersom den minst sagt ”annorlunda” smaken har en tendens att hänga sig kvar i gomseglet mer än önskvärt länge, vi fick även se hur man tillverkade rispapper som används till att bland annat göra vårrullar med.

När den långa och välfyllda dagen började lida mot sitt slut så var det dags att ”skilja agnarna från vetet” så att säga. Vid bokningen av den här trippen fick man nämligen välja övernattningsform antingen hotell eller något som dom kallade ”homestay”, och det sistnämnda skulle enligt bokningskvinnan innebära att man skulle få bo hemma hos en vietnamesisk familj och hänga med dom på kvällen och även laga maten ihop med dom. Det skulle vara en mer ”äkta” upplevelse?..och äkta känns ju bra.

Men när hotellväljarna blev avsläppta efter ytterligare en bussfärd och vi satt kvar tio stycken (som enligt oss själva var lite ”äventyrligare” )och när vi dessutom fick höra att vi skulle till samma familj så började jag ana lite ugglor i mossen?. Det blev lite diskussioner som inte ledde någon vart, och som vanligt blev det lite ja ja det blir som det blir, och vi åkte vidare med bussen medans hotellväljarna kastade långa medlidsamma ögon efter oss när vi försvann i mörkret.

Bussen stannade i en liten by där en man mötte upp oss och vinkade oss att följa med, vi trixade oss fram till en båt som låg förtöjd och uppmanades att hoppa i, det var en öppen båt typ longtail och han styrde ut i en ganska smal kanal, färden varade i ca 15-20 minuter i totalt mörker, det enda ljuset var ifrån ”chaufförens” pannlampa som flackade runt över vattnet tillräckligt mycket för att man skulle kunna se fladdermössen som flaxade över oss?, då och då såg man lite ljus ifrån hus och skjul som låg efter kanalens kanter (hör nu att det låter lite mer läskigt än det var…men lite spännande var det allt) till slut kom vi fram till något som jag mer skulle vilja kalla ett guesthouse, långbord var dukat och efter att vi fått våra rum så fick vi slå oss ner.

Matlagningen som var utlovad bestod i att vi med hjälp av grönsaker, risnudlar, räktempura och rispapper skulle bygga våra egna vårrullar, nu i efterhand så ska jag erkänna att det var ganska skönt eftersom vi var både trötta och hungriga efter den välfyllda dagen, huvudet var överstimulerade av alla intryck och kroppen understimulerad efter all buss och båtåkande så efter maten och lite snicksnack kring bordet så kröp vi in i våra rum under myggnätet, det var dock lite svårt att komma till ro eftersom väggarna var papperstunna och taket bestod av en pressening vars utsida användes flitigt av något eller några slags djur, vet inte av vilken art…men typ råttstorlek?

Det blev tidig revälj, upp kl 6 och frukost, sen iväg i båten igen för att möta upp ”hotellväljarna” på floden i en annan störrebåt för vidare färd till en så kallad floating market. Det blev även ett besök till en fruktträdgård som avslutades med en lika lång bussfärd hem. Med facit i hand bra utdelning på dom 200 spännen.

Efter hemkomst till Saigon checkade vi åter in på vårat hotell. Men vi ger oss inte så lätt utan vi tänkte att en liten kvällspromenad på en mil är ju inte fel, Hela stan håller på att pyntas med gula och oranga blommor inför kommande nyårsfirande och det råder feststämning överallt, och det är galet mycket människor…och moppar, fick idag reda på att det finns 10000000!!!! motorcyklar bara här i Saigon.

Efter detta aktivitetsmaraton stupade vi i säng med vetskap om att morgondagen också bjöd på tidig revälj med buss till cu chi tunnlarna och krigsmuseet.. och oj vilken dag det blev, vilken otrolig historia dessa människor bär med sig och vilket fantastiskt folk, jag är full av beundran och ödmjukhet inför deras livsöden som än idag är ständigt närvarande och verkligt.?

Dagen startade även den vid 8.00 med en bussresa, dock inte lika lång som dagen innan.  Utflykten gick till Cu Chi tunnlarna, som jag i ärlighetens namn tänkte.. att ja det är väl lite som kinesiska muren eller Taj Mahal, det är något som skall ses när man ändå är på plats.

Mitt förhållande till Vietnam kriget är ..var ganska vagt, jag minns grannarna hemma som hade en stor FNL flagga på väggen och att det hängde mycket folk hemma hos dom, jag kommer ihåg att jag tyckte att dom var lite chilla och coola, men jag var liksom inte riktigt medveten om vad som försegick på den delen av vår jord, det som jag också minns är den lilla flickan som springer med brinnande napalm på ryggen.

Vi började med att få se en svartvit dokumentär film om hur människorna här i Vietnam bl.a. byggde saker av bomberna som släpptes över dom, (de som aldrig sprängdes) och hur dom med hjälp av dom byggde nya primitiva vapen att skydda sig med, hur dom gjorde sandaler av gamla bildäck, hur dom även gjorde felvända/vändbara sandaler så att man inte såg åt vilket håll de flydde.

Hur dom i tidigare krig byggt egna skyddsrum under mark och som dom nu länkade samman med övriga familjers skyddsrum och skapade ett tunnelsystem som bara i HCMC är 250 km långt, det var i flera nivåer och där fanns allt som sjukhus, kök, verkstäder och en helt underjordisk värld med smala luftnings rör i bambu som stack upp ur marken kamouflerade som termitbon eller annat som smälte in i naturen, det fanns avancerade rökkanaler som ledde bort rök från matlagning, vissa delar av tunnelsystemet var så trånga att man fick krypa på knäna.

Men alla lösningar var otroligt genomtänkta, smarta och skapade med inga andra medel än en otrolig fantasi och recycling tänk. Tunnlarna hade även vissa utflöden  i floden som fungerade som flyktvägar och fungerade som avrinning till exempel när fienden hällde vatten ner i tunnlarna för att dränka eller jaga ut tunnlarnas innevånare.

När vi sedan efter många timmar återvände till Ho Chi Minh bad vi att bli avsläppta i district 3 där krigsmuseet ligger för att liksom få knyta ihop påsen.

Men först tänkte vi försöka hitta lite mat. Då detta var den sista dagen på det kinesiska året så var de flesta ställen stängda och folk var lediga och i feststämning. Vi hamnade på en ”gatufest” där ett gäng killar/gubbar satt och sjöng karaoke, de åt och drack öl och vi blev genast indragna i deras festligheter och innan vi visste ordet av hade vi en öl och en mic i handen och ”fångad av en stormvind” i högtalaren… jag hann även med en duett med en av killarna till Abbas happy new year.

Maten var tyvärr så gott som slut vid deras bord och vi erbjöds frukt men vi kände efter ett tag att hungern började överskugga partajjandet och vi hade ju ett museum att besöka.

Museumet var en stark dokumentation över Vietnams folk med fantastiska och skrämmande bilder från krigets fasor och grymheter på civilbefolkningen, barn och gamla, man förfasas över människors grymhet,  och jag kan även känna avsky och vanmakt över den påtagligt orättvisa och fega situationen, bomber, gifter och kemiskavapen mot träpinnar, hemmabyggda fällor, hemmabyggda bomber och minor av återvunnet krigsmateriel.

När man sen även får se hur kriget än idag skördar offer pga av agent oranges biverkningar med alla dessa barn som fötts och fortfarande föds med de mest vidriga missbildningar, man orkar knappt andas och gråten fastnar i halsen. Vi var både tagna och tacksamma när vi sent omsider kom ”hem” till vårat tillfälliga krypin, tacksamma att vi bor i ett land långt borta med tre friska barn långt borta från agent orange.

District 5 (HCMC)

Vi ryckte upp våra bopålar och förflyttade oss till district 5 här i HCMC, i denna del ligger chinatown, det som är direkt påtagligt är att här kan ingen engelska som vi har ”pratat” med.

Det tog oss en halvtimme att att boka ett rum och göra oss förstådda…och då var vi ju ändå i en hotellreception vars enda uppgift var att just förmedla rum. Det som gör det lite extra besvärligt/utmanande är att i den här delen av världen har vi inte samma kroppsspråk, det har vi också konstaterat när vi rest runt på den Thailändska landsbygden, så det där med handviftandet är väsentligen överskattat.

Det vi också har lärt oss är att maten man beställer in sällan eller aldrig ser ut som det som visas på bilderna, vet inte om dom använder sig av Photoshop.(..eller nä, det fanns nog inte när bilderna var tagna ?) vi har ändå blivit lite skillade så vi svälter inte ihjäl utan vi knaprar lydigt och lite förvånade i oss det som ställs framför oss.

Känslan av att känna sig som en elefant i en porslinsfabrik ständigt närvarande men extra påtaglig just vid restaurangbesök, stolar och pallar ser ut att vara inhandlade på Toys R us och är ca 30 cm höga och det är en teknisk omöjlighet att få in sina överdimensionerade ben under bordet.

Men vad gör det?alla vi möter är snälla och vänliga, vi blir ständigt hejade på och önskade ett ”happy new year”…som nu när jag tänker på det faktiskt är tre engelska ord ??.
Och fira nyår det kan dom!!!?? i dagarna 3…eller 4,

vi går runt i stan som är fylld av glittrig konfetti och resterna efter stora och små fester, stämningen idag är lite dagen efter kvällarna före,

men några tappra som ser ut som om dom ”dygnat ” firar fortfarande ihärdigt och med stor entusiasm, vi blir inbjudna på öl och idag även torkad fisk (Rickard jublar)

Vi går runt i små kvarter och i små gränder, Det är väldigt få västerlänningar här i jämfört med district 1, och definitivt lättare att promenera runt, om det beror på att det är helg eller om det alltid är så, är svårt att veta.

Näst kommande kväll tar vi nattbussen till Ha Tien för vidare färd till Phu Quoc och lite ö-liv, det ska bli skönt att åter igen få sand mellan tårna och med det säger vi med glädje hejdå till tuppens år ( dom har kuckelikuat sen 4 i morse ? ) och välkommen till hundens ?

Efter en lång och jäkliigt jobbig resa tog vi oss till Phu Quoc island. Vi checkade ut från vårat hotell i HCMC klockan tolv på dan, vid 19 klev vi på en minibuss som tog oss till en stor busstation, där blev det ca tre timmars väntan på buss mot Ha Tien, det var en så kallad sleepersbus.

Det innebar att man kunde ligga raklång om man är ca 1,60 lång och den bestod av tre rader ”sängar” i två våningar modell våningssängar ( rumpbredd max stlk 44 )

För dom som inte varit i Vietnam tidigare kan jag berätta att det är vedertaget att vid varje möte och omkörning så tutar man minst två gånger och av någon anledning så tror jag att våran chaufförs tuta var felmonterad…och satt på insidan av bussen, och om man nu mot förmodan skulle ha lyckats somna så var det plötsligt stopp för allmän kisspaus och eftersom man inte visste när/om nästa möjlighet till denna aktivitet gavs så var det bara att kravla sig ner och ut i svarta natten.

Som extra krydda så var även AC:n på fullt ös, som sig bör här i Asien, och trots att man är rutinerad och hade laddat med både munkjacka, sarong och var invirad i filten som tillhanda hölls på bussen så var man som en isglass när vi äntligen kom fram i Ha Tien klockan 4.30!!! Där tog vi en minibuss till hamnen. Vår förbokade båt skullle gå 10.30, men till vår lycka lyckades vi få den ombokad till 6.00.

Phu Quoc Island

Vi anlände Phu Quoc ca 7,30 galet trötta och stelfrusna då även båten självklart var utrustad med AC.

Planen var att hyra moppe direkt vid ankomstkajen för att försöka hitta till vårat guesthouse, men det gick inte så det fick bli en taxi, vilket vi nu i efterhand är tacksamma för, det visade sig att det inte var helt enkelt att hitta hit.

Vårat guesthouse låg inte i direkt anslutning till någonting annat, och hade vi inte varit så totalt utmattade som vi var så hade vi nog protesterat högljutt till taxichauffören när han körde in i våra ”kvarter”.

Men som det nästan alltid är så blir allt bättre med lite sömn och med nya ögon. Peace resort som vårat hem på Phu Quoc heter kanske inte ligger på den finaste gatan eller den mest centrala, men är ändå väldigt mysigt det är mera ett så kallat ”homestay” och drivs av en familj bestående av mormor ( som mest ligger i en hängmatta hela dagarna ) en mamma som knappt inte kan ett ord engelska, en dotter som tolkar det mesta, ett gäng småbarn och yngre killar som man inte riktigt vet om dom hör till familjen eller om dom bara är grannar. En eller ett par hundar, höns, kycklingar och en tupp som går runt o gal.

Stämningen är väldigt familjär och vänlig. Redan första dagen blev vi inbjudna på en spontan fest där det bjöds på frukt, konstiga köttfyllda gurkor och öl.

Vår ofrivilliga exponering av AC resulterade i att jag blev dunder förkyld och Rickard tappade rösten ett par dygn??, så vi var lite halvslitna och sega till en början, men repade oss ganska kvickt igen??

Vi har moppade runt på ön i två dagar, dag två fick vi även en moppe som bara nästan saknade bromsar och var utrustad med en knappt fungerande frambroms, men den tog oss till norra sidan av ön, genom byar och genom djungel på en oändligt lång röd sandväg.

Vi hamnade med mer tur än skicklighet på starfish beach som var precis som det låter nerlusad av sjöstjärnor och badkars klart vatten. Där gick vi ut på en lång brygga med en platå med låga bord, två timmar senare kom vi därifrån…vid ett av borden blev vi inbjudna att delta i deras middag bestående av kyckling, torkad fisk, torkad bläckfisk och öl i oändlighet…

…och det går nästan inte att tacka nej, och varför ska man det, det är ju bara nyår tvågånger om året och gästfriheten är gränslös i detta land.

dag tre fick vi en ny moppe med bromsar som faktiskt nästan funkar både bak och fram och vi började bli helt friska life is good ?

 

 

Det är ganska ofta man får sig en tankeställare om hur olika våra liv är när man är ute och träffar människor i andra länder långt borta,  och ser hur deras vardagsliv ser ut i jämfört med våra liv, och ändå är vi så lika, vi har samma grundläggande behov, samma drömmar, skrattar och gråter och är nyfikna på sådant som är nytt..och vi delar samma känsla av att det är grönare på andra sidan staketet. Här lever människor i en temperatur som sällan eller aldrig understiger 25 grader och dom älskar kyla, medans vi sällan eller aldrig har en temperatur över 25…och dyrkar solen och värmen.

Jag förundras också över deras avslappnande sätt att se på mat och råvaror, det ligger stora köttstycken i drivor framme i solen på marknader det luktar inte illa, det ser inte dåligt ut på något sätt, fisk och skaldjur likaså.

När det är middag ställs oändliga fat och karotter ut på bordet och dom sitter i timmar och småplockar av köttbitar och annat smått och gott.

Medans vi, när vi kommer hem från affären inte fort nog kan få in våra matvaror i kyl och frys av rädsla för att det ska bli förstört i vår ”värme”..för att inte tala om när det är Rötmånad?! Och så fort sista tuggan är tagen av julbordet eller midsommarsillen så skickas faten noga inplastade in i kylen. Och ve den fluga som kommer i närheten. Hur kan det vara möjligt att det fungerar här och inte hos oss i kalla norr?

Morgonen därpå hade vi gjort upp en plan hur vi skulle fördriva våran dag, men vid frukosten dök dottern i huset upp och undrade om vi ville följa med henne och hennes kompisar på utflykt dom skulle åka och fiska och bo på stranden i tre dygn.

Det lät ju superkul att få hänga med dom, så vi sa ja till utflykt men tackade nej till övernattning på stranden då vi lider lite av västerländsk Denguefeber fobi. Så vi var sex moppar som drog iväg (12pers) mot ett för oss okänt mål och med endast en som pratade engelska.

Det blev en tur på ca 45 km där vi stannade  vid ett hus som låg vid vägen och där klev vi av,  i huset bodde det en skara människor som glatt hälsade oss välkomna och bjöd på iste och frukt, alla började frenetiskt laga mat,

någon åkte iväg och köpte/hämtade levande krabbor och en säck med musslor och det dukades upp på golvet på en förstukvist. Det kokades och grillades överallt och vips var det framdukat,  alla vi och dom som bodde i huset Slog oss ner, dom viga och smidiga med benen i kors…och vi stela som rokokomöbler.

Det bjöds på öl, iste och någon slags grötliknande rissoppa kryddad med svartpeppar och så nykokta krabbor, och kokta och grillade musslor förstås??…det serverades också något köttliknande som jag försökte äta men lyckades inte få tänderna igenom och ärligt talat så såg det inte så estetiskt tilltalande ut heller?

Det var glatt och uppsluppet och trots att vi inte talade samma språk så blev det en kul och trevlig middag, Rickard nöjde sig dock med att dricka öl och smaska på den grötliknande rissoppan, skaldjur är inte riktigt hans grej?.

Efter middagen så var det dags för vårat gäng att åka vidare till stranden där dom skulle tillbringa tre nätter. Vår plan var att i allafall följa med och se var dom skulle vara. Det blev en kort bit till med mopparna sen ut på en gräsbevuxen sandbank, där vi aldrig skulle ha vågat oss ut om inte dom varit med, vi kom ner till en sjukt skräpig strand som vi trasslade oss fram på till ett hus/skjul som låg långt ut på pålar med en långspång som vi vinglade ut på,

där bodde det också några sen innan, och trots att det lilla huset knappt höll ihop med sin drivveds konstruktion så låg det en liten kille och tittade på en platt tv som satt uppspikad på ena väggen. Ja ja man slutar aldrig att imponeras över oss människors kärlek och prioriteringar när det kommer till teknik och behov av media i alla former.

Här sa vi hej då till våra vänner och började vår långa färd hemåt till vårt trygga homestay.

kvällen och natten tillbringade jag på det ”lilla rummet?”, Rickard kände sig alltmer tillfreds över sitt val, risgröten….medans jag tänker att man får väl ”offra” sig, någon måste ju visa tacksamhet och äta det som bjuds..man får liksom ställa upp med sin kropp, och ta en för laget helt enkelt.??

Efter två veckor lämnade vi Phu Quoc och Vietnam och åkte ”hem” till Thailand igen. Och jag måste ändå säga att jag är glatt överraskad, vi hade många fördomar och varningsord med oss i vårat bagage när vi åkte till Vietnam, ang oärlighet och tjyveri, och visst man skall alltid vara försiktig med sina tillhörigheter oavsett var man är någonstans, jag tror inte att det är värre här än någon annanstans.

De människor vi mött har varit otroligt vänliga, generösa och gästfria. Det är lättare för oss att vara i Thailand där vi kan pengarna, vet vad saker och ting ”ska” kosta, och vi kan tillräckligt många ord på thai så vi klarar oss utanför engelsktalande områden, så ja det är lättare?men ibland är det spännande att göra det där som är lite besvärligare.

Bilderna i broschyrerna från Phu Quoc är kanske inte riktigt vad verkligheten erbjuder, stränderna är inte så många och väldigt få är städade, visst vattnet är på några ställen badkars klart och stränderna vita men dom är förvånansvärt få. Det byggs i rasande fart enorma hotellkomplex på ön som kommer att stå färdiga inom kort, men vi undrar i vårat stilla sinne hur ska stränderna kunna svälja alla dessa människor.

Men Vi gillar Vietnam, och dess invånare speciellt!…men Thailand är för evigt vårat paradis ❤️