Äntligen börjar jag se någon form av ljus i tunneln, första gången feberfri på en vecka, tempen har envist hängt sig fast vi 38,6 i flera dagar, fortfarande ingen direkt aptit, men nu har jag skickat ut rickard på brödjakt..jag föreslog pizzabagaren han borde ju kunna fixa en macka till mig med lite mer substans i än disksvamparna som kallas formbröd. Jag börjar bli rejält less på det här nu . Samtidigt som det ska bli sjukt skönt att komma ut härifrån så känns det samtidigt lite läskigt..ska man ut dit bland myggen igen he he.

Äsch så där kan man inte hålla på att tänka då vågar man ju aldrig göra nåt, då kan man ju lika gärna sitta i finkan, det är ju lite så det känns som man gjort den här veckan, isolerad.

Men det börjar bli dags att göra om våra planer och se vart vi tar oss när jag skrivs ut… det kan ju faktiskt bli i morrn redan om febern håller sig i chack.

Känns lite märkligt ändå att gå från dropp, 30 piller om dan o så bara rätt ut i vida världen och bara vara sig själv. Det kanske blir så att vi stannar nån natt i Trang på nåt hotell och känner oss för lite innan vi vågar oss ut på egna ben.

Den där mackan jag efterlyste blev så klart ingen macka utan en ostdrypande panpizza, kanske inte det bästa valet när man inte ätit på en vecka, lyckades dock pilla i mig en slice och det var ju bra det.

Mitt i allt annat elände så ha jag tydligen hostat sönder nånting inuti så att det uppstått nån blödning och här lämnar vi inget åt slumpen utan idag fick jag mig en åktur runt detta über fina sjukhus för att göra ett ultraljud, som skall följas upp i morgon.

Ja det verkar som om min ”resevärld” har krymt en del den senaste veckan allt kretsar kring det egna jaget, vad kan jag tänka mig att stoppa i munnen och svälja förutom alla mediciner, hur ska jag orka duscha?, be om hjälp varje gång jag ska på toa, och idag har Rickard ägnat timmar åt att trassla ut mitt smutsiga svettiga hår, för att sen hjälpa mig att tvätta det och kamma igen. Jag Jag Jag.

Han kan han min man när han vill….nåt han inte kunde var att köpa fikabröd till kvällskaffet, nöjd o belåten kommer han upp på rummet med en påse bulllar, och jag är ju i ett litet känsligt läge för mat just nu, så det var inte helt lyckat när jag greppar första bullen och ser en liten korvstump stirra tillbaka på mig men som sagt allt kan ju inte bara bli rätt.

just ja..glömde jag säga att jag inte fått borsta tänderna på en vecka också …

Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig, och det svåra i det är nog att bara acceptera det, även om det känns surt och eländigt, och på nåt sätt försöka tänka om och liksom styra om sina planer och hoppas på att det blir bra ändå i slut ändan.

Det som hände nu var att på lördagen så kände jag mig lite risig hela dagen. Men på natten bröt helvetesfebern ut, och huvudvärk. Planen var ju i och för sig att checka ut på söndagen men inte det här tempot. Rickard fick packa allt (hoppas han fått med allt), vi fick hjälp av en man på resorten som körde mig och vår packning till till närmaste sjukhus i Kanthang, och Rickard efter på vår moppe, resan tog ca en halv timme. Jag låg mest o skakade i baksätet. Jag fick lite mediciner och efter lite dividerande så bestämdes det att jag skull flyttas till ett annat sjukhus i Trang istället som är ett privatsjukhus, det skulle fungera bättre med försäkringen och sånt. Jag personligen brydde mig inte om vad som gjordes jag låg mest där och skakade och sprattlade på min brits.

Men sagt och gjort ambulans påkallades jag och packning in i bilen, på med blåljusen, och stackars Rickard fick nöjet att se hur fort moppen gick eftersom han hängde med bakom.

Väl framme togs tester och jag fick dropp o piller o sprutor och allt man kan tänkas pilla i en stackar sjukling, tempen visade konstant på 39,9 och provet visade på Dengue feber. De första dagarna orkade jag knappt stå på benen. Nu har jag legat här i fem dagar och även om jag mår tusen gånger bättre nu än i början så känns det långt kvar till tillfrisknande.

Tänk att en sån liten myggkrake kan förstöra så mycket, har ju inte ens märkt att jag blivit stucken, inte ens sett nått myggbett.

Utanför på parkeringen står vår vän moppen och klurar på vad som egentligen hände.

Efter att inte ha ätit något sen i lördags kväll så fick jag plötsligt cravings efter en Big Mac & co, och började googla om det fanns mc Donalds i Trang, och döm om min förvåning tillika glädje när jag hittade en sida som påstod just det. Så Rickard ut till systrarna för att få närmaste väg beskrivning. Men dom bara garvade och sa att nä nä det finns inte, vi visade dom annonsen som blev bedömd som fejk..FEJK vem gör så ens, cravingen tog i allafall slut där och då.

Min sammanfattande upplevelse av Dengue feber än så länge är, att det nog är bland det jävligaste jag varit med so far….

så mitt råd till er andra är ”lets be careful out there” spraya, kräma, elda o spraya igen.