Koh Lanta har levererat några soldagar som det brukar vara med sol, en skvätt regn och sol igen. Men nu dom senaste dagarna har ”skvätten” tagit över totalt, och nu kan vi också konstatera att det inte bara är toalett och dusch som har problem var, om och hur vatten ska distribueras eller inte. Taket läcker gravt in vatten i badrummet, vi har att göra med ett litet privat vattenfall. Det i sig är ju inget jätte bekymmer nu när vi vet att just där kanske vi inte behöver förvara våra necessärer.

Dagarna har varit extremt lata, rörelserna har bestått av promenad till stranden, 100m, ett par ”yogaövningar”typ kissande hunden när man vältrar sig över från mage till rygg och från rygg till mage…och promenad tillbaka till ”bungen”100m. Ni är säkert många där ute som inte kan leva utan en redig powerwalk på stranden i soluppgången och ivrigt väntar på att testa dom nya padelbanorna som nu även poppat upp här på ön (har jag hört). Och jag önskar verkligen att jag vore en av er…eller åtminstone hade en liten skärva av det drivet, men Näe jag får hålla tillgodo med att vara jag.

Bjuder på denna😅extremt fördelaktiga bilden av ”jag”….är lite extra nöjd med frisyren faktiskt 🤣

Vi bor ju som nästan alltid på den vägen ner mot longbeach som i folkmun kallas backbackervägen (för ett par år sen gick den även under namnet denguevägen) Det har ju både sina för och nackdelar, fördelar är att det känns nära till mycket och många små mysiga hak att hänga på både dag och kvällstid. Nackdel är att vissa kvällar är ganska högljudda, det funkar för min del för det mesta, jag har dock lite svårt för tecnomusik så dom kvällarna kan vara lite besvärliga.

Nu i efterdyningarna av covid-19 är det inte mycket som är sig likt, ”backpackervägen” som annars lyses upp nattetid av alla små coola reaggebarer är numera nattsvart att ta sig hem på om man varit ute på vift efter mörkrets inbrott. Det sitter några tappra utanför Alinas minimart i lysrörens sken, Alla andra ställen är sorgligt övergivna, halvt raserade av väder o vind och vägdammet ligger tjockt över inredning och kvarlämnade saker. Jag får lite rysningar och tankarna för mig till the aftermath av tsunamin 2004.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer återuppstå igen, och att det inte bara blir rivet och ersatt av små mini ozon’s och liknande nattklubbar efter gatan eller att slingorna med glatt färgade lampor byts ut mot ilskna neonrör. Jag förstår någonstans att tiderna förändras och musikstilarna, men Aj vad ont det gör i mitt gamla hippiehjärta.

Efter åtskilliga resor i Asiens länder har jag nu äntligen lärt mig hur jag ska få rätt styrka på maten, lika ledsen som många blir när maten svider munnen, lika ledsen kan jag bli om jag får in någon curry eller chilirätt som smakar korvstroganoff eller köttfärssås, inget ont om dom maträtterna…men thaimat ska smaka thaimat tycker jag. Men nu har jag fattat grejen, man säger hur många chilisar man vill ha helt enkelt. Det har alltid blivit missförstånd annars, på vissa ställen betyder starkt bara starkt och på andra så betyder starkt mer starkt och ibland betyder det skitstarkt, så förvirrande. Nu när dom frågar säger jag bara tre chilisar, och alla blir nöjda o glada. Varför har ingen sagt det till mig förut? Så himla bra.

Idag har det varit kallt, regn och blåst i princip hela dagen och enligt folk på ön så är det kalla vindar från kina som är problemet, det har varit Hoodie på och lite gnälligt från min sida, Man blir liksom fast på stället, jobbigt att ta sig när det regnar hela tiden, och allt är konstant fuktigt även i bungalowen.  Och  det är geggigt på vägarna och leran sipprar mellan tårna på flipflopsen när man väl vågar sig ut för att äta eller göra nåt. Detta ska tydligen hålla i sig till på måndag så jag antar att det bara är att gilla läget. Over and out