Tiden är urled!, mina cirklar är rubbade och tillvaron är on hold. Den här tiden på året ska nedräkningen i holiday appen redan ha börjat ticka ned. Vinterns resa ska vara bokad, planerna och drömmarna ska gå på högvarv.

Men icke!! det är inte exotiska beacher och mysiga byar med krångliga namn i min google historik, utan UD, Folkhälsomyndigheten…och det krångligaste namnet är typ statsepidemiolog. Jag lusläser inlägg i alla facebooksgrupper med Thailandsanknytning, jag sållar och tar till mig information som ges från alla källor, både mer och mindre trovärdiga. Och den ständigt återkommande frågan är, nääär ska Thailand öppna upp för turister? Och svaren är lika många som experterna, 1 oktober, 1 november..inte före årsskiftet, troligtvis februari eller tidigast 2022.

Och sen har vi ju karantän frågan, hur länge? hur dyrt? och var?

Människor dör över hela världen, och som vanligt är det dom som redan har det svårast som drabbas hårdast. Sjukvården svettas bakom visir och skyddsutrustning och stora och små företag går i konkurs. Trots allt detta ofattbara verkliga lidandet eller kanske inte ”trots”, utan just därför att det är så ofattbart, så erkänner jag skamset mina egna kommande ( eventuella ) förluster.

Mina egna grubblerier och tilltagande oro som upptar min lediga tid handlar om en resa till Asien, när hjärnan inte är uppkopplad till andra fjuttiga bekymmer och andra personliga uppoffringar i Covid-19´s kölvatten förstås. Och alla, precis alla mina bekymmer hamnar när jag sätter ord på dom i ”mappen” Lyxproblem och I-lands problem…och ja, jag skäms.

Hur kan ett land på andra sidan jordklotet fått en sådan stor betydelse i ens liv, att när något så stort som en global pandemi sätter käppar i hjulet för att resa dit, då blir sorgen så stor att den gör fysiskt ont.

Jag vet att jag inte är ensam att känna så här och det är både en tröst och sorgligt på samma gång.

Det finns tusen skäl till att hoppas att den här pandemin ebbar ut och dom allra flesta är större och viktigare än att vi ska få fortsätta att resa, men längta kan man väl få göra?och hoppas?..utan att vara en superdålig människa.

Jag säger som Anders Tegnell ”Håll i och håll ut” ❤️