Då tar jag nu nya tag i skrivandet, jag kände att det blev lite mycket igår.

Gårdagen startade även den vid 8.00 med en bussresa, dock inte lika lång som gårdagens. Dagens utflykt gick till Cu Chi tunnlarna, som jag i ärlighetens namn tänkte.. att ja det är väl lite som kinesiska muren eller Taj Mahal, det är något som skall ses när man ändå är på plats.

Mitt förhållande till Vietnam kriget är ..var ganska vagt, jag minns grannarna hemma som hade en stor FNL flagga på väggen och att det hängde mycket folk hemma hos dom, jag kommer ihåg att jag tyckte att dom var lite chilla och coola, men jag var liksom inte riktigt medveten om vad som försegick på den delen av vår jord, det som jag också minns är den lilla flickan som springer med brinnande napalm på ryggen.

Vi började med att få se en svartvit dokumentär film om hur människorna här i Vietnam bl.a. byggde saker av bomberna som släpptes över dom, (de som aldrig sprängdes) och hur dom med hjälp av dom byggde nya primitiva vapen att skydda sig med, hur dom gjorde sandaler av gamla bildäck, hur dom även gjorde felvända/vändbara sandaler så att man inte såg åt vilket håll de flydde.

Hur dom i tidigare krig byggt egna skyddsrum under mark och som dom nu länkade samman med övriga familjers skyddsrum och skapade ett tunnelsystem som bara i HCMC är 250 km långt, det var i flera nivåer och där fanns allt som sjukhus, kök, verkstäder och en helt underjordisk värld med smala luftnings rör i bambu som stack upp ur marken kamouflerade som termitbon eller annat som smälte in i naturen, det fanns avancerade rökkanaler som ledde bort rök från matlagning, vissa delar av tunnelsystemet var så trånga att man fick krypa på knäna.

Men alla lösningar var otroligt genomtänkta, smarta och skapade med inga andra medel än en otrolig fantasi och recycling tänk. Tunnlarna hade även vissa utflöden ut i floden som fungerade som flyktvägar och fungerade som avrinning till exempel när fienden hällde vatten ner i tunnlarna för att dränka eller jaga ut tunnlarnas innevånare.

När vi sedan efter många timmar återvände till Ho Chi Minh bad vi att bli avsläppta i district 3 där krigsmuseet ligger för att liksom få knyta ihop påsen.

Men först tänkte vi försöka hitta lite mat. Då detta var den sista dagen på det kinesiska året så var de flesta ställen stängda och folk var lediga och i feststämning. Vi hamnade på en ”gatufest” där ett gäng killar/gubbar satt och sjöng karaoke, de åt och drack öl och blev genast indragna i deras festligheter och innan vi visste ordet av hade vi en öl och en mic i handen och ”fångad av en stormvind” i högtalaren… jag hann även med en duett med en av killarna till Abbas happy new year?.

maten var tyvärr så gott som slut vid deras bord och vi erbjöds frukt men vi kände efter ett tag att hungern började överskugga partajjandet och vi hade ju ett museum att besöka.

Museumet var en stark dokumentation över Vietnams folk med fantastiska och skrämmande bilder från krigets fasor och grymheter på civilbefolkningen, barn och gamla, man förfasas över människors grymhet,  och jag kan även känna avsky och vanmakt över den påtagligt orättvisa och fega situationen, bomber, gifter och kemiskavapen mot träpinnar, hemmabyggda fällor, hemmabyggda bomber och minor av återvunnet krigsmateriel.

När man sen även får se hur kriget än idag skördar offer pga av agent oranges biverkningar med alla dessa barn som fötts och fortfarande föds med de mest vidriga missbildningar, man orkar knappt andas och gråten fastnar i halsen. Vi var både tagna och tacksamma när vi sent omsider kom ”hem” till vårat tillfälliga krypin, tacksamma att vi bor i ett land långt borta med tre friska barn långt borta från agent orange.