Siem Rep 17/1-20/1 2013 ??

Efter noga övervägande så bestämde vi oss för att utmana gudarna och ta en bussresa till nordvästra Kambodja och Siem Rep. Det har länge varit en liten ”dröm” för mig att få se Angkor Wat ända sedan jag av en slump råkade se några bilder när jag surfade runt på dom galet växande träden över den gamla tempelstaden. Ja precis så knäpp är jag att det var inte dom fantastiska gamla ruinerna och templen som lockade..utan just dom nästan sagolika trädrötterna som fastnade på näthinnan.

Vi befann oss för tillfället på koh Chang och där matas man överallt med affischer som erbjuder resor till denna historiska plats. Så sagt och gjort nu skulle det bli av 300 ฿ /pp kostade resan.

Och Ja! resan som började i ottan var både lång och hyfsat tråkig men det funkade. Vi blev utsläppta några gånger efter vägen för mat och toabesök. Det blev även ett besök vid en liten visum station innan gränsövergången till Kambodja. Där hade det underlättat om vi haft egna passfoton med oss men det gick att lösa vid det lilla kontoret mot betalning och det gick hyfsat snabbt.

När allt detta var klart så åkte vi vidare till gränsen där blev vi återigen avsläppta för att gå över en bro i något slags ingenmansland mellan Thailand och Poi Pet border in i Kambodja.

Väl över gränsen väntade långa köer till passkontrollen, dessa köer i sig verkade även fungera som en slags extra kassainkomst vars syfte var att den alltid skulle hållas tillräckligt lång för att gynna de som mot betalning kunde ta dig förbi kön.

Detta lockade förstås många eftersom hettan var obarmhärtig och många med oss dödströtta efter den långa bussresan.

Men vi kämpade på och stod emot frestelsen att muta oss in då det kändes som att vi inte ville gynna det systemet, jag tror väl inte på riktigt att vårt avståndstagande till mutor gjorde någon större skillnad, men det kändes ändå bra för oss då.

Väl inne i landet så började ”kriget” med att försöka bli så lite lurad som möjligt, för lurade det blev vi, det gällde bara att hålla det på en för oss rimlig nivå.

Den första niten vi gick på var att träffa en trevlig kille som vi fick tipset att växla till oss den inhemska valutan och i detta fall då Riel. Vilket då skulle vara bättre än dollar som det också föreslogs. Och det hade nog varit bra om vi skulle ha rest runt i Kambodja på landsbygden men i detta fall var det en miss. Men vi gjorde som han sa och med vårt livs första miljon på fickan satte vi oss på bussen in mot stan. I busspriset ingick även en ”gratis” tuk tuk resa till valfritt hotell inne i staden Siem Rep.

Vägen in mot staden var kantad av gigantiska lyxhotell och Casinon, vilket gav en ganska surrealistisk upplevelse i den annars ganska karga och spartanska landsbygden. Dessa overkliga byggnader med fontäner stora som Fontana di Trevi och pelare som skulle kunna få den grekiska storhets tiden att blekna besöks tydligen av spelsugna Kineser och Thailändare. Men denna prakt avtog när vi närmade oss själva staden Siem Rep.

Vi vår vana trogen hade ju inte förbokat något Hotell eller guesthouse, så när vi klev på ”vår” tuk tuk så bad vi honom köra till ett budgetställe. Det hade nu hunnit bli mörkt ute och klockan var kanske 8-9 på kvällen.

Eftersom det nu har gått några år sen vi gjorde den här resan så har jag ju tyvärr inte priser kvar i huvudet, men det jag kommer ihåg är att det guesthouset han tog oss till kanske var ett så kallat budgetboende, men priset dom först gav till oss var ”way to much”.

Vi fick genast känslan av att det var ett så kallat ”nu passar vi på” pris. Vi tackade vänligt men bestämt nej och vände på flippisarna och gick därifrån. Då blev det liv i luckan och priset sjönk något men när vi ändå inte kände oss nöjda så blev det långa historier om hur tufft dom haft i historien om hur misshandlat folket blivit osv osv.

Det blev lite jobbig stämning och vi försökte förklara att vi var fullt medvetna om deras blodiga historia men att vi inte var villiga att betala ett överpris för boendet ändå.

Vi lyckades tillslut komma till en hyfsad nivå för vår budget som med största sannolikhet fortfarande var ett överpris men vi gav med oss.

Men förhandlingarna slutade inte där. Vår tuk tuk kille tyckte helt plötsligt att vi var hans ”blekfisar” och började genast att försöka styra upp våra dagar i Siem Rep, vi sa att vi inte var intresserad för tillfället att boka något, vi var trötta och ville till fots utforska närområdet och hitta något att äta och sen gå och sova.

Vi promenerade runt ett tag och hittade en liten marknad och även några små matställen så vi fick i oss lite blandade maträtter, jag och sonen festade loss på lite kokta hjärtmusslor som vi doppade i starksås super smarrigt.

Tillbaka till hotellet för att göra kväll och döm om vår förvåning när tuk tuk killen är kvar och har slagit läger i sin moppetukkis i väntan på oss. Han började genast prata om när och var vi ville åka nästkommande morgon, vi sa tack men nej tack och kände ett uns av obehag.

Morgonen därpå stod han åter i givakt utanför hotellet och väntade på oss och vi tyckte att hans uppträdande nästan var på gränsen till hotfullt, men även denna gång lyckades vi ta oss förbi honom.

Dagen ägnades åt att göra stan, äta och shoppa lite. Det är nu vi kommer underfund med att tipset att växla till Riel inte var det bästa valet.

Alla priser överallt stod i Dollar, och ville man då handla för den lokala valutan så hade alla en förutbestämd ”kurs” 1 Dollar var 4000 Riel så med facit i hand så hade det varit bättre att ha haft Dollar från början. Men så är det nog som sagt inte i andra delar av landet.

Målet för vår trip till Siem Rep var ju som för dom flesta andra att besöka Angkor Wat. Vi var alla ganska ense om att vi inte ville åka med vår skitjobbiga och hotfulla stalker till tukkis så vi sökte upp ett sk ”håliväggen” som erbjöd skjuts till stadens sevärdheter.

Vi hade även motvilligt böjt oss för sonens önskan att besöka templet i soluppgången, hans motivation var, att hade vi nu tagit oss ända hit bara för att se det så skulle vi också se det den vackraste tiden på dygnet.

Så morgonen efter, i skydd av mörkret så bokstavligen smög vi oss ut och förbi den sovande och av oss ratade tuk tuk chauffören ut till vägen och hoppade upp i den vi beställt.

Vägen till tempelstaden kändes lång och kall, dels pga bristen på kläder men även av bristen på sömn.

När vi kom fram var det åter dags att köa för att köpa ”Angkor Wat passet”och om jag inte minns helt fel så tror jag dom kostade 20 Dollar styck man blev fotad i en lucka och sen fick man sitt ”pass”.

Det var fortfarande becksvart ute och man såg knappt handen framför sig och det började snabbt fyllas på med folk som gick i en stridström mot det största templet vid dammen..det som alla har som mål att fota i just soluppgången. Kommersen var redan i fullgång det såldes ficklampor (så påpassligt) och guideböcker, även frukost basunerades ut.

Vi var ute i väldigt god tid så väntan på solens uppgång blev lång och kall, men vi stod där, och vi stod i främsta ledet, och vi fick våra klassiska bilder när solens uppgång och templet speglade sig i vattnet ?

Även om just denna morgon var onödigt molnig, och fotot taget med mobilkamera så känner jag mig ändå ganska nöjd.

När solen stigit färdigt så promenerade vi dit och kikade runt i templet på nära håll, för att sedan leta upp våran tukkis som skulle köra runt oss på det enorma området under dagen.

Vi ägnade endast en dag i Angkor, men många köper ju två eller tredagarspass, och även om vi inte hann med att se allt så kände vi ändå att vi fått se det vi ville, staden och dess utsmyckning  i form av uthuggna stenar är fantastisk och tanken på tiden det måste ha tagit att bygga alla dessa byggnader och tempel är svindlande, i vissa byggnader är varje byggsten uthuggna som ansikten.

Men framför allt fick jag möjlighet att se dom otroliga trädrötterna som under åren vuxit över ruinerna av den bortglömda staden och som gör att man på riktigt förstår hur tiden bara målmedvetet går, och även om vi lämnar våra spår efter oss både bra och dåliga, så bara fortsätter livet på jorden oavsett om vi är där och ser på eller inte…om ni förstår hur jag menar, hörde själv hur flummigt det där lät.

Det blev i alla fall en lång dag men Angor Wat var klart värt att se, och ja jag är glad att vi lät oss övertalas att se det i soluppgången och mitt tips till er är ha varma kläder som ni kan ta av när solen börjar värma och ta med ficklampor. Efter denna kultur upplevelse de lux så ägnade vi vår sista dag mest åt att mingla runt inne i Siem Rep för att efter bästa förmåga sätt sprätt på vår miljon Riel, det är nämligen så finurligt att det är förbjudet att ta valutan med sig ut ur landet.

Denna vår första bekantskap med Kambodja är inte allt igenom positiv det skall jag villigt erkänna så det var inte med alltför tunga steg vi tog bussen och sedan stod i den ringlande kön ut ur landet och igenom passkontrollen för att i sista stund skänka resterande pengar till de smartaste av tiggarna som hade posterat sig så påpassligt vid ”utgången”i vetskap om att där var de pengarna som fanns kvar tvungna att lämna våra fickor.

Jag vill inte på något sätt göra anspråk på att ha sett Kambodja genom denna blixtvisit, och jag kommer att åka dit igen, (dock ej till Siem Rep) och jag kommer att ge landet fler chanser.

Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var med lätta steg jag dansade in i Thailand igen, men det är ju lite så det är..borta bra men hemma bäst <3.