Denna vår första kontakt med Burma numera Myanmar är väl inte direkt så mycket att skryta om, det var väl snarare en förlängd ”visa run”.
Men vi ska väl inte ägna oss åt hårklyverier här, vi har ju faktisk vistats i en pytteliten del av landet i tre dygn. Och här nedanför har jag lagt den dagbok som jag knåpade ihop under detta äventyr, och vem vet den kanske fyller på sig..troligtvis kommer vi att återvända det här var ju bara ett litet smakprov.
Dagbok Myanmar (Kawthaung) 24-27 februari 2017
Vi travade in på immigration och gav dom 20dollarsedeln och där snodde dom passen och gav oss en stämpel på våra passkopior som vi hade med oss.
Så där ligger våra pass nu och vi får hämta dom när vi lämnar landet.
Allt som allt kostade resan hit inklusive killen, immigration och bussen till båten 720baht/pp knappt 200kr.
Så hipp som happ så är vi i Burma nu, lite jobbigt med språket, engelskan är inte så gångbar här som det verkar och vi blandar engelska med Thai ord så det blir ju inte lättare direkt.
Det är sjuuuukt varmt om man nu vågar säga så när Sverige har fått en ”tomte-repris”.Det kanske är så att Det är som Thailand var förut här, det känns lite Thailand fast ändå inte?priserna är ganska lika Thailand så inte speciellt billigare och man kan betala med dollar, kyat eller baht i det här området. Det är nog lite annorlunda om du åker utanför den här staden kan jag tänka mig.
Det konstiga är att dom tog passet på immigration, samtidigt som alla andra också tycks vilja ha våra pass!?på hotellen, när vi sa att vi blivit av med dom så ville dom ha våra kopior med stämplarna istället, men där satte vi ner foten?nåt vill man ju ha kvar så dom fick ta nya kopior på kopiorna…mycket papper blir det.
I natt så har vi ett room with a view, men i morgon flyttar vi till ett lite billigare uppe mot skogen högre upp från vattnet. Inte bara för att vi är snåla? utan för att det kändes lite mysigare där.
Efter en liten siesta för att komma undan den värsta hettan ett tag, gav vi oss ut för att hitta lite mat, och döm om vår förvåning när det i princip var becksvart när vi klev ut på gatan framför vårat hotell, men ändå full aktivitet med bilar, moppar och folk som jobbade och gjöt ( stavas det så? )saker i mörkret. Det kändes först lite obehagligt att ge sig ut i mörkret och stimmet, men vi morskade upp oss och gick på mat jakt.
Vi lyckades till slut leta upp en hörna i ”byn” som hade lite caféer och en restaurang och efter lite överläggning så delade vi på en portion fried noodels som tillreddes av en sjungande kock vars specialitet verkade vara någon grön vattnig soppa som alla som kom förbi saligt inhandlade i plastpåsar..kanske testar den i morgon?
25-26/2-17
Något som skiljer oss svennebananer i från asiens innevånare är våra frukostvanor, alla andra måltider på dygnet så är vi ganska lättanpassade, serveras det nudlar så äter vi det, serveras det ris så slinker det också ner. Men när det kommer till frukost så är det tvärstopp!..(fritt översatt break-fast) det ska vara kaffe och macka! Gärna med ost..ägg funkar också..men då gärna med macka också.
Efter mycket letande så hittade vi ett ställe som utlovade sandwich med ost och kaffe, även en yoghurt liknande burk med bilder av jordgubbar på som innehöll något galet sött och knallrosa med viss smak av nämnda bär. Till detta serverades även hotwater som var svagt gulfärgat med några blad på botten och varsin skål bokstavskex.
Stärkta av frukosten gick vi hem och hämtade packningen och letade upp vårt nya hem, denna gång med ”viss havsutsikt” och faktiskt också balkong riktigt mysigt.(Penguin hotel 630 baht inkl. Liten frukost )
Vi turister får inte hyra moppe här med förevändningen att dom inte har några trafikljus?som kompensation till det så har dom en automatfunktion att när dom sätter på blinkers så tutar moppen…och här är dom duktiga på att använda blinkers..har jag hört?Eftersom vi gärna ville se något mer av vår omgivning än bara pir området så tog vi oss ner till hamnen och ”valde” ut en moppetuktuk, vi tog en som såg snäll ut, hade lite stoppning på dynorna och kunde lite engelska, vi dealade till oss att få åka med honom i tre timmar för 500 baht, han fick välja vart..inga vattenfall, hotsprings eller tempel, bara någon by, landsbygd och någonstans att äta lunch. Med lite tolk support via mobilen så blev det en bra utflykt, vi åkte till en ö som var sammanbunden med fastlandet av en lång träspång,Palautonetone Island, där var han uppväxt sa han. Vi åt friteraderäkor och kyckling..och det säger jag bara att ni som brukar plocka bort bajsrännor och sånt på räkor borde inte göra er den otjänsten att beställa in räkor på detta ställe det hade blivit ”Way to Much” att plocka bort, det var bara o blunda och äta..och då var det riktigt gott med en sötaktig chilisås till, kan dock vara det sista man åt här, vi får se vad magen tyckte om det restaurangbesöket.
Det blev en bra dag, mycket här påminner om Thailand..men även med vissa influenser av Indien, det mest påtagliga är dom stora tygskynken som både män och kvinnor har virat runt höfterna, och den vita smeten som människor i Thailand ofta har i ansiktet har man här tagit till en annan nivå och börjat använda som utsmyckning i olika mönster. Sen går det ju inte att missa det frenetiska tuggande av Betel och dom därav stora rödbruna fläckarna på gatorna, det för ju tankarna till Dehli tycker jag.
Men överlag så känns det trevligt.
Efter gårdagens sena middags promenad så valde vi att gå ut lite tidigare ikväll, för att slippa det allra mörkaste och att förhoppningsvis fler ställen som var öppna. Det blev en hyfsat lång promenad bort från allt det stimmigaste, och ju längre bort från piren vi kom ju mer stirrade folk på oss. Vi hittade en restaurang som vi bestämde oss för att äta på, valet av mat gjordes utifrån blekta fotografier och med hjälp av lite handviftningar, det blev en rätt med kyckling….och en rätt med kyckling, bägge med lika delar benbitar. Maten här är lite smaklös kan jag tycka och absolut inte speciellt stark även fast vi nog hittade ett gäng chilisar i den. Middagen åt vi med fullsatta läktare, dom i restaurangen satt på rad och tittade på oss, och på andra sidan gatan kom det ut folk ur sina hus och stod och tittade, många fick plötsligt akuta ärenden till restaurangen eller ville bara stå och hänga bredvid.
Eftersom mörkret blir så kompakt här så blir ju kvällarna väldigt korta, det finns nästan ingen allmän belysning i byn inte heller några upplysta reklamskyltar så ungefär 20.30 så ger vi liksom upp och låter mörkret besegra oss, kryper in under sarongerna och försöker låta bli att tänka på vad som händer om den skeva plåtfläkten i taket skulle lossna och fara runt som en galen samuraj…
Nu har vi då lämnat Burma och är åter i Thailand ? Men känner ändå att jag måste knyta ihåp påsen lite innan jag lämnar det helt.
Vi har sett en endaste liten skärva av detta tämligen stora land som egentligen inte varit öppet så himla länge för oss västerlänningar att sväva runt i, så det är ju svårt att ge det en rättvisa. Men känslan är att det är ett land med stora förutsättningar och att det än så länge är väldigt orört..på gott och ont för oss lite bortskämda blekfisar. Trots att kawtaung borde höra till ett hyfsat välbesökt ställe med tanke på dess närhet till Thailand och Ranong och frekventa ”visaruns” så var européer lätträknade gäster, vi kanske såg 4-5 stycken under våra tre dygn vi var där. Det blev därför en ganska märklig känsla att alltid vara påtittad.. det var alltid någon som följde varje steg du tog. Denna känsla var till en början lite rolig men eftersom dagarna gick så kände man sig till slut lite paranoid. Jag anser annars att vi gjorde vårat bästa med att se oss omkring i vår närmiljö vi gick nog nästan en halvmil i varje riktning..vi hann med både dom små byarna och den lite mera stadsliknande delen. Ju längre ifrån själva piren vi kom ju billigare blev maten förståss, men vi inser också att vissa ställen hittade på vad vi skulle betala lite som dom ville. På en av våra långa promenader hittade vi en restaurang som hade någon form av matbuffé, och det är ju något som vi brukar passa oss för, men denna gång kände vi väl att vi skulle vara lite wild and crazy, vi pekade på två rätter en med kyckling och en som var någonslags grönmango sallad med nötter..och en portion ris.
Det som serverades blev nämnda rätter plus ett grönsaksfat, en silverbalja med ris några skålar med okänt kryddigt innehåll och två skålar buljongliknande soppa med smak av fisk till detta drack vi två stora öl och en flaska vatten. Efteråt fick något sött ifrån en plastburk som tydligen skulle härstamma från någon nöt. Allt detta till en kostnad av 169 baht!..typ 40 spänn!! Men som sagt priserna varierade mycket och sällan stod det några priser på menyerna..och sällan stod något som gick att läsa för oss.
Mycket var väldigt nedgånget och halvt raserat kring byggnader och otroligt smutsigt, men även fast vi åt på dessa ställen både god och mindre lyckad mat så har vi hållit oss friska.
På en av våra promenader stannade vi vid en tidningskiosk och stod och tittade lite på dom vackra bokstäverna på löpsedlarna, då stannar det en rödklädd munk och börjar prata med oss och frågar var vi kommer ifrån på knagglig engelska, när han förstår att vi kommer från Sverige så börjar han bläddra i tidningshögarna på disken och rycker upp ett par tidningar med Zlatan på första sidan och helt plötsligt så krympte världen och allt kändes plötsligt väldigt nära.?
När vi skulle åka tillbaka till Thailand i morse så gick vi ner till immigration och hämtade tillbaka våra pass, denna gång passerade vi alla som ville hjälpa till att ta oss över vattnet och gick direkt ut till longtailbåtarna, då blev priset 100 baht istället för 200/pp. När man väl satt sig i den extremt smala båten så tar det en stund innan man kommer iväg, den skall ju fyllas först så även om själva båtturen bara tar ca 30 minuter så är det mycket väntan, tanka, brottas med andra båtar, stanna två gånger på öar för att springa med pass ( inte våra ) innan man är framme i Thailand, båtresan över var ganska vågig och kändes stundtals lite jobbig. Men nu är vi som sagt ”hemma” igen.
Vi hoppade efter stämplingsproceduren av passen på en bahtbuss till stora bussstationen där vi tog ytterligare en buss till Surat Thani för att där springa till nästa buss för vidare färd till Khanombusstation.