Nu har vi lämnat Trat efter två nätter, vi tog oss med stor buss till Pattaya, med sikte på den nya båtlinjen mellan Pattaya och Hua Hin. Det resulterade i en ofrivillig natt där eftersom båten skulle gå på morgonen.

Nu kanske ni är många som tycker att jag är dömande och negativ, men Pattaya är fasen inte kul!. Och det är min åsikt och alla delar ju inte den förståss, Vi har ju varit där en gång förut på en blixtvisit och mellanlandningm, och fick då en liten glimt av den kända walkingstreet och den kan man ju ha sina uppfattningar och åsikter om, men nu bodde vi en natt på the ”hill” eller vad det kallades för. Och det var ju som att komma till ett helt annat land. ALLT stod på ryska, menyer, reklam alla neonskyltar ja allt! Alla runtikring pratade ryska det fanns rysktalande ”tolkar” i affärerna, det serverades rödbetssoppa på restaurangerna…alltså på riktigt helt surrealistiskt. (Det hade varit precis lika illa om allt stått på svenska och om det varit ärtsoppa på menyn)

Ingen kunde dock ge upplysningar angående den nya färjeförbindelsen, man visste dock att den gick ifrån Bali hai pier.

Så efter en kort natt på ett galet smutsigt guesthouse tog vi oss ner till piren för att om möjligt köpa biljetter och ta reda på avgångstiden.  Vi fick vänta en halvtimme innan dom öppnade, köpte sen våra svindyra biljetter, som det ändå tydligen var extrapris på förtillfället endast 999 baht. Det blev lite bråttom sen att hämta packning och tillbaka till avgång 10.30.

Resan över tog ca två timmar och var lugn och fin, lite som att flyga, väskorna röntgades innan man gick ombord och vagnar med kaffe och te gick i gångarna, allt var snabbt och smidigt, skönt att slippa upp och in i Bangkok och härja när man bara ville över på andra sidan och neråt.

Som vanligt så fanns ju ingen riktigt genomtänkt plan när vi anlände till Hua Hin, utan vi började ju traska med våra ryggsäckar in mot vad vi trodde var centrum, målet var att försöka ta oss ner till ett ställe som heter Ban krut.

Jag gick in på en minimart och försökte få en riktning och en uppfattning om var och hur långt det var till busstationen. Det smidigaste hade ju varit att hoppa på ett tåg, men det hade vi tyvärr missat.

Efter lite dealande med lycksökande taxiförare som ville ha 300 baht för att transportera hos till närmaste och helst då rätt busstation så tog vi den lokala pickisen tillsammans med 20-30 andra för 10 baht…en sån ni vet där typ 10 stycken hänger utanför ? Vi fick tag på en minibuss som tog oss till Prachuap khirikhan (fantastiskt namn) där vi bytte till en annan till Ban krut.

Vi insåg under vår trip att vi skulle komma fram sent och efter mörkrets inbrott  och eftersom vi inte hade riktigt koll på var vi skulle bli släppta eller hur det såg ut på boende fronten där så googlade jag lite efter vägen och hittade ett guesthouse för 300 baht som jag ringde och bokade så vi hade ett mål när vi kom fram.

Fantastiskt smidigt att ha Thai simkort i mobilen dels för ”akutgoogling” och inte minst för appen Karta. Den är en trygghet när man är ute och kuskar, och Inte har en susning om var man är eller hur långt det är kvar, med den har man full koll på sin blåa lilla prick ?…men också när man som vi nu är ute o traskar i becksvarta mörkret och ska hitta ett guesthouse som vi inte har en aning om var det ligger…bara att knappa in namnet och följa det blå strecket?Plättlätt.