Det har börjat vina i tältduken och kylan gör sig påmind här på campingen. Och i vinter kommer det nog bli raggsockor på för oss eftersom vår golvvärme i vagnen slutat fungera, men jag kan leva med raggisar ett par månader innan jag hasar på mig flip flopen.

Och med det sagt vill jag ännu en gång meddela att även nästa år får en varm start, resan är bokad!

Denna gång reser vi utan Anki o Affe dom hade lite annat att stå i efter nyår, resplanen är inte riktigt utstakad än men att vi landar i Bangkok är i alla fall ett som är säkert.

Jag är ju en person som gillar ord och dess betydelse och ibland dubbel betydelse, även ursprung och hur saker vi säger eller skriver tas emot av mottagaren. Det är ju inte sällan man måste förklara för någon vad man menar..det som lät så bra innan det lämnade munnen eller pennan blir inte alltid som man tänkt sig i mottagarens öron eller ögon.
Så nu ska jag slänga in lite ”coola” ord i min kanske något mossiga blogg, ord som jag mer och mer har börjat ta till mig meningen av, och sätta in i mitt perspektiv, mitt perspektiv som är en generation för sent.

YOLO ( d.v.s You Only Live Once ), ord som både känns kaxigt livsbejakande och lite ödesmättat. Frågan är om man som 64+ får/bör använda sig av uttrycket ens?, man har ju liksom redan klivit över på ”dösidan” för drygt ett decennium sedan. Uttrycket blir ju så mycket mer känsligt och påtagligt. Åren man har framför sig är färre än dom man har bakom sig. Och det i sig betyder ju för mig och alla oss som klivit över på den sidan att denna enda gång man lever har ett påtagligt slut. Kanske kan det vara så att Yolo blir nya generationers svanktatuering och ersätter den idag lite småmobbade carpe diem

Jag tror inte att jag egentligen är rädd för att bli gammal, men jag är rädd för att inte få eller kunna vara med och att missa sånt som jag vill göra.

Jag lider nog egentligen av det som den yngre generationen kallar FOMO ( Fear Of Missing Out )

Det är sällan eller aldrig jag ångrar nåt jag gjort även om jag gjort mycket knasiga grejer eller kanske sagt något dumt men då får man liksom stå sitt kast och be om ursäkt och försöka rätta till det dumma. Men skräcken är att ångra något som jag inte gjort..det känns svårare att ”rätta till”.

Både YOLO och FOMO kan vara en bidragande orsak till att vi reser som vi gör, att vi gillar eller passar på att ha lite omak, att svettas lite extra, att knöla oss fram med lokalbussar, stimmiga nattåg, att i månader traska runt i flipflop i oländig terräng och på Bangkoks skitiga gator istället för i ett par sköna jumpadojjor med stöd för hålfoten, eller kuska land å rike runt på en Thailändsk moppe även fast det vissa stunder är skitjobbigt även för oss.

För vet ni vad..det kommer en tid ( inte allt för avlägsen ) när vi inte fixar det…och då mina vänner då checkar vi in på hotell och beställer in en paraplydrink och det är banne mig inte kattskit det heller.

…det närmaste paraplydrink jag hittade i min kamerarulle än så länge..