Våran tid i Khanom är nu slut för denna gång, och vi har sagt hej då till våra vänner och tackar än en gång Leif och Elisabet för gästfriheten att vi fick möjligheten att bo i deras fina hus, Tack?.
vi tog den locala minibussen som går varje timme från Khanom till Surat Thani och vårat första uppdrag var att ta oss till immigration för att göra en visa extension.
Surat Thani immigration Office låg en bra bit utanför själva staden så det fick bli en taxi dit, det var en ganska tjusig byggnad som såg lite felplacerad ut där ute i obygden, men markkostnaden var väl troligtvis minimal.
Jag blir ofta lite obekväm på såna här ställen, det är en blandad känsla som infinner sig..lite rädsla att göra fel, samtidigt en slags osäkerhet om att man redan har gjort något fel.
Det var inte så många i lokalen och vi var ändå rätt så förberedda, vi hade passfoton, kopior på passet, kopia på visumet och kopia på hembiljetten. Så det enda vi skulle göra var att fylla i två blanketter, vilket var lite struligt men vi fick hjälp av personalen och det fanns lathundar så allt gick smidigt ändå, det tog kanske ca 30 minuter allt som allt. Utanför stod våran taxi och väntade så det var bara att hoppa på och ta oss tillbaka till stan.
Nu hade vi bara ca 10 timmar att slå ihjäl innan vårat tåg skulle gå 23.30. Efter lite lunch tog vi oss till tågstation och lämnade in våran packning så att vi bara hade oss själva att släpa runt på, och det är nog så jobbigt. Det blev många steg som vi hasade runt i våra flipflops. Dom sista timmarna tillbringade vi liggandes på varsin bänk på tågstationen.
När tåget äntligen kom ( något försenat såklart ) var det bara att hitta sin sovkoja och försöka somna så fort som möjligt. Vi kom till Bangkok vid 10.30 hoppade in i en taxi som körde oss till Ekkamai busstation för att där få beskedet att sista bussen till Koh Chang redan gått för att hinna med färjan över, vi bestämde oss då för att ta bussen till Trat istället så vi åtminstone var nära i morgonbitti. Sex timmar senar var vi framme i ett mörkt trat, och det fick bli en natt på ett guesthouse som jag bokade på vägen. Det kändes faktiskt som en maraton resa men ändå smidigt tack vare nattåget.
”Frukost på sängen” på tåget
När vi kastat in packningen på rummet gav vi oss ut på matjakt, klockan hade ju hunnit bli närmare 22.00 nu och Trat känns ju inte som någon hålligång stad direkt men vi gick till en bar i närheten som vi hittat förut när vi varit där och dom hade fortfarande öppet kök.
Det är en lite mer avslappnad”klädkod” i det här landet än vad man är van vid, kanske oftast när det gäller barn, men vi har nu även märkt att det faktiskt inte enbart gäller barn utan även ungdomar och nu även äldre ungdomar, att när mörkret faller så sätter man på sig sin pyjamas och går ut, kanske tar moppen och drar i väg och handlar takeaway mat eller andra ärenden, eller som på den här baren/restaurangen dök det in en kille i sin randiga pyjja och beställde in en öl och slog sig ner med sina polare…han tog liksom sängfösare till en annan nivå.
I morse efter frukost bestämde vi oss för att skippa buss eller taxi till piren och hyrde oss en moppe istället, så på med ryggsäckarna och iväg, det tog oss kanske en timme till färjan och sen går det ju undan eftersom Färjeturen inte är så lång, men vi hann med en snabblunch bestående av ”koppnudlar” i allafall.
Idag har vi hängt med ett par kompisar P & R som också är på ön, och kvällen tillbringade vi på Lonley beach som namnet till trots inte är ett dugg Lonley, vi har strosat runt och fick även njuta av livemusik.
Rickard och Nui i Khanom, i en svårslagen diskussion, utan något gemensamt språk?
Det känns ändå lite skönt att vara tillbaka i civilisationen, dom flesta pratar engelska vilket kanske inte bidrar till lika många skratt och missförstånd…
men det gör ju livet lite enklare, och enkelhet är ju också skönt ibland, det blev även panengcurry till middag och saronger och flipflop säljs i varje gathörn, ordningen är återställd och kontrasterna är utjämnade.