Phi Phi island            2001-2010

Våran första kärlek måste jag nog säga var phi phi, vi var på vår första resa till thailand, ”ungarna” var då 8,9 och 10 år och vi bodde på en fin resort med fantastisk pool på kamala beach/phuket vi hade åkt på en 14 dagars charter.

Efter nån vecka när vi blivit lite varmare i kläderna så gjorde vi vår första bekantskap med ett sk ”hål i väggen”

och efter lite prutande o fixande hade vi bokat vårat första äventyr, en båtresa med färja till phi phi med öppen retur (även om vi visste att vi bara skulle vara bli borta två nätter..men det lät ju lite coolare)

Efter en resa i skräckblandad förtjusning på en halv (läs hel)-skruttig båt så var vi framme i paradiset, för det var så det kändes, vi hade bokat boende innan avfärd från piren och blev upp hämtade av en kille med kärra som tog oss igenom virrvarret i byn o ut på den motsatta stranden Loh Dalam bay vi blev inkvarterade i en bambuhydda på stranden det var magiskt.

Detta var då 2001 och vi tog longtailbåtar från stranden och var ute hela dagar o snorklade och klev i land på så gott som folktomma stränder.

Nästa trip till vårat älskade Phi Phi var 2004, vi anlände den 25/12 och lämnade den 27/12, vi lämnade sargade till kropp o själ en lika sargad ö

2006 var det dax igen att återvända, fast beslutna att återta vårat förlorade paradis, det var med mycket blandade känslor vi klev iland på piren på ton sai bay, mycket tårar blandat med ödmjukhet och rädslor.

Denna gång var strandnära inget som var prioriterat, utan högt o stabilt var kravet.

Vi tog in på det fina stora Phi Phi hotel..som vi efter en natt bytte mot ett billigare hotell som låg lite mer off men på höga betong pelare och som stod kvar efter tsunamin, det kändes också som rätt val.

Phi Phi var då lite som en kuliss, mycket var uppbyggt på framsidan ut mot ton sai bay men det var fortfarande mycket kvar som mindes om katastrofen, det pratades mycket om att myndigheterna ville komma och bygga stora lyxhotell och diskotek, protesterna var många från öns innevånare och gäster.

Men än så länge kändes phi phi som vanligt bortsett från att mycket fortfarande återstod av röjningsarbete o återuppbyggnad.

Det skulle dröja fyra år innan vi återvände 2010, och vid första anblicken av hamnen så kändes det i stort sett sig likt, men det dröjde inte länge förrän vi insåg att mycket var förändrat den lilla byn ton sai village hade inte bara byggts upp utan även ut, hur nu detta är möjligt på den pyttelilla ytan, den smala midjan på denna hantelformade ö.

Det var galet mycket folk, den tidigare lugnare baksidan i vars hyddor vi bott den där första gången var förvandlad till ett neon- och teknodunkande diskotek.

Detta är absolut ett bra val för den partysugna.

En annan förändring vi upptäckte var att bokningen av longtailbåt hade gått från en privat förhandling mellan dig och föraren till ett färdig ”paketpris”med kartellliknande inslag.

Vi lyckades till slut dock hitta någon form av kompromiss med en lite flexiblare båtförare, och vi gav oss ännu en gång ut i Phi phi´s fantastiska övärld.

Förutom att lyssna på föraren som man absolut ska göra för dom vet var bästa vattnet är just nu, så måste du berätta vad just du vill se/göra. Då tar han dig till det bästa som öriket har att erbjuda just då.

Ett tips är att besöka den undangömda lagunen Wang long bay.

Vårt besök där blev väldigt ”spännande”

Efter att puttrat igenom den lilla passagen in till lagunen och vadat iland sista biten så ser jag vår longtail vända om och lämna oss på denna ödestrand i total radioskugga.

Det visar sig att min man har avtalat med honom att komma tillbaka och hämta oss om tre timmar.

Där ligger vi alltså fem blekfisar på en pytte liten strand, ingen båt och det enda som finns är ett litet raserat bambuhus, tät djungel som klättrar uppför lodräta bergsväggar och kristallklart vatten som med tiden kryper längre o längre upp och den lilla stranden blir om möjligt ännu mindre.

Det kom då och då någon båt med turister som var inne och tittade på den vackra lagunen och vände och åkte igen, dom måste ju ha undrat vad vi var för kufar och hur vi kommit dit.

Som tur är har vi rejält med dricksvatten och solskyddsfaktor med oss och ett stort knippe tillit till människor i allmänhet och thailändare i synnerhet, men det till trots, lite osäkert magpirr måste jag erkänna att jag hade innan vi äntligen såg ”våran” kille komma till vår räddning.

Ett tips är, som alla säkert redan vet att göra upp om pris innan avfärd och inte betala förrän ni är ”hemma”.

Ett vanligt utflyktsmål när man besöker phi phi öarna är ju ett besök på phi phi ley och då Maya beach som också den ligger i en magiskt vacker lagun, densamma som var filmad i Leonardi di Capris ”the Beach”.

Tyvärr så har alla samma smak o längtan att se vackra platser och lagunen är numera fullsmetad med speedboats o longtailbåtar och snorklande människor så det paradisiska blir lite naggat i kanten, men självklart är det kul att ha sett den eftersom det är ett omtalat resmål i thailand och ”alla” har varit där.

Min åsikt i dagsläget baserat på vår senaste resa till phi phi öarna 2010 är att det är forfarande en magisk plats men väldigt mycket människor och extremt mycket party

jag rekommenderar absolut att åka dit och bilda sig en egen uppfattning men var beredd på trängsel o högmusik.