Efter frukost var det dags för lite ”avresepyssel”, det är utchecknings dags från vårat SHA++ hotell och vi är fria ”på riktigt”, packning och fixa ny moppe och den behövde även få lite kärlek innan avfärd i form av påfyllning av luft, olja och bensin samt fylla på plånkan lite ifall att det skulle bli brist på atm maskiner efter vägen. Sen var det dags att ta farväl av våra vänner vi hängt med på Lanta och påbörja får färd mot Khanom.

Först den lilla bilfärjan från Lanta Noi förstås och sen iväg efter lite koll på googlemaps. Mycket landsväg har det blivit men ganska varierande, små byar, plantager och större samhällen.

Vädret har varit perfekt resväder lite mulet, och det har fläktat skönt i farten. Resesällskapet har även det varierat mellan timmerbilar, moppar blandade yrkesfordon som färgglada betongbilar och små pimpade glasstuktukar..det blir nästan aldrig tråkigt.
Det blev ett matstopp efter vägen i Klong Phon med grillade fläskstrimlor, chilisås, stickyrice och papayasallad, så himla gott o mysigt. Här kände vi faktiskt igen oss lite, vi kom på att vi nattat här nångång förut när vi var på väg söderut på moppe nåt år.

Efter det stoppet hann vi inte så långt innan det blev lite trubbel i paradiset i form av punka, och då självklart när man är på riktigt ”in the middle of no where” det är inte första gången och absolut inte sista gången med all säkerhet. Men som alltid här så är hjälpen aldrig långt borta. Rickard dumpade mig o packningen vid vägkanten ( där jag fick slåss mot en armé med pissmyror i en halvtimme ) medans han åkte/rullade moppen tillbaka typ 500 meter, väckte upp en något trött man som fixade punkan för 120bath och sen var vi på rull igen.

Efter ytterligare några mil var det dax att vila rumpan lite igen och denna gång med en regnbågsfärgad glasspinne med smak av enhörning tillsammans med några hundar och en tupp.
Dom ömmande rumporna och punkan till trots så tog vi oss duktiga 15 mil idag och jag skulle ljuga om jag sa att armarna är rödare än baken.  Väl framme i Thung song blev det lite hotell letning innan vi hittade hotellet vid järnvägsstationen, vilket visade sig var en lyckträff.
Priset var helt ok 500 baht natten men framförallt visade det sig att läget var optimalt.

Efter en mycket kort promenad så var vi i himlen, …mat och mys himlen. Flera gator med både ”ät i flykten”mat i alla former och dom klassiska små plåtborden utefter gatan där det serverades nudelrätter, grillat och wokat som smakade och doftade helt ljuvligt. Till och med ljudet av fräset i oljan och chilin och raspet av köksredskapen i wokpannorna gör att man får gåshud av vällust.
När vi hittar platser som denna så känner vi att här skulle man vilja vara alltid,

Det kan vara så att jag är av annan åsikt i morgonbitti…när min frukost eventuellt uteblir om nu inte Rickard vaknar före mig och tyst som musen kvistar iväg till närmaste 7eleven och inhandlar kaffe och ost och skinktoast till mig.. ( det har hänt och kan hända igen ) för det här känns inte som en ”frukost stad” i mina mått mätt, där kaffe och macka är livsavgörande, men vi får väl se. Men än så länge så ligger Thung song högt upp på min lista över platser att älska.

Besöket hos dr Pad gick lika smidigt som resten av våra erfarenheter av dessa covid relaterade sysslor i Thailand, vi stannade till utanför the Clinic och en sjuksköterska kom ut i nystärkt uniform kollade våran bokning medans vi slog oss ner på dom ”massproducerade plaststolarna”, ett par minuter senare var pinnen petad och vi satt på moppen på väg därifrån.

Idag kom svaret på detta det tredje och sista testet, och vi är sååå himla negativa! Det känns fantastiskt. Nu har vi ju inte jättekoll på vad som händer om/när vi lämnar Krabi-provinsen, om man möjligtvis hamnar lite spontant i nån kontroll men det får väl framtiden utvisa, just nu är och känner vi oss fria som fåglarna iallafall och njuter av den känslan så länge.

Det har ju inte gått någon nöd på oss hittills heller, vi har i princip bytt ryggläge ett par, tre gånger om dagen från sängen, till någon solplats på sarongen, till någon skuggplats på sarongen och sen möjligen till magläge ett par gånger. Enda gångerna vi har varit upprätta är vid intag av mat och dryck samt vid förflyttning av ryggen med tillhörande kropp på moppen.

Så som ni förstår så har det intagits många efterlängtade måltider, man kan inte annat än att säga, -thaimat ska avnjutas i Thailand, det blir aldrig riktigt samma sak hemma i snömodden. Vi jobbar oss igenom den gamla välkända menyn på Funky Fish och vi rivstartade med deras grymt goda hotplate..som sen har efterföljts av allt annat gott som dom erbjuder till förvånansvärt billiga priser för att vara en strandrestaurang med bästa hänget.

Det har även blivit ett besök till ”kycklingstället”efter vägen…ni som vet, ni vet. Det är svårt att namnge dessa små mathak som ser så oansenliga ut med sina plaststolar, vingliga bord och wokvagnar efter vägarna…men OMG vilken mat dom kan trolla ihop, vilka smaker! Jag blir lyrisk.
Planer har nu börjat ta form i våra huvuden..och just nu kretsar dom lite kring färdmedel.

Vi är ju på väg till Khanom, det var ju dit vi skulle från början.
2021 skulle vi ju försöka oss på att boa in oss lite var tanken, och då föll valet på Khanom, i Nakhon si Thammarat distriktet. Bara för att få känna på hur det skulle kännas att bara ”vara” lite och att få mera vardag. Sen kom ju den elaka flunsan och allt lades på is.

Så nu är vi på väg igen ( även om denna resa inte blir lika långvarig som önskan var ). Det vi klurat på är om vi ska ta en ”moppe” och köra dit, sträckan är ca 30 mil.

Då får vi ju ett litet lagom ”äventyr” på köpet liksom, vi tänker att vi tar några dagar på oss och stannar till efter vägen och nattar så vi undviker den värsta träsmaken i baken. Vi vet ju av erfarenhet att det inte brukar vara så mycket happenings i byarna/städerna inåt landet, men det är alltid lite kul ändå att stanna till på platser man annars inte skulle besöka..och nu känns det som om vi är pågång igen så yippie kaiyey på den också.

Äntligen är vi är här och har landat både fysiskt och psykiskt. Upplevelsen är lite samma känsla som om man hoppat på en sistaminuten resa, även fast planeringen har varat länge, men reslustkänslan liksom försvann i pappershögen med alla dokument som skulle skrivas ut och ”klistras in” överallt på hemsidor och i ansökningar.

Det blev ju liksom att resa med 24 timmars varsel när testet hemma i Sverige visade negativt. Men efter en mer än behaglig flygresa ner så landade vi i Phuket och där jäklar i min lilla låda var dom mer än bredda, jag tror det tog en kvart från att vi landat tills vi satt i den förbeställda SHA bussen. Och då hade vi hunnit gå igenom säkerhetskontroller, fyllt i immigrationpapper, blivit stämplade i passen, alla papper kollade och fått en pinne i näsan igen, grym effektivitet.

Sen ca fyra timmars transfer direkt till koh Lanta och incheckning på vår förbetalda SHA++ resort, väl där så fick vi vänta i kanske en halv timme då det efterlängtade mailet med testresultatet kom, vi var NEGATIVA!

Nu kunde vi börja våran semester som ”fria” människor..i åtminstone fem dagar, fram till nästa test som också det är förbeställt och betalat.

Vi åker med en så kallad sandbox, och vi valde att ha Krabi som vår sandlåda, det innebär att vi inte får lämna Krabi innan tredje testet (inklusive det i Sverige) är taget och visar negativt. Men sen är vi fria att åka vart vi vill.

Allt känns nästan som vanligt här, den enda ”inskränkningen”på vår annars sorglösa tillvaro är att vi måste bära munskydd när vi åker moppe (?!) och när vi går in o affärer eller där det är mycket folk. Men å andra sidan så är det väldigt lite folk här, stränderna är nästintill öde och många restauranger står tomma eller är helt igen bommade.
Men annars är allt sig likt, solen skiner ikapp med koh Lantas innevånare som har kämpat sig igenom pandemin med ibland obefintliga ekonomiska förutsättningar men som nu börjar se ljuset i tunneln och är så tacksamma att vi är här.

I morgonbitti ”moppar”vi in till Sala Dan och dr Pad för att återigen få en pinne i näsan…och förhoppningsvis blir det vår sista på denna resa.

Än så länge har vi inte ångrat en sekund att vi tog oss igenom oron och pappershögen för att ta oss hit allt har varit väldigt smidigt och effektivt…vi får väl se om jag ändrar åsikt efter morgondagens eldprov hos dr Pad.

Det har varit ”tuffa” veckor innan dagen T, många timmar har ägnats åt att fibbla framför datorn med visum och thailandspass.

Visum har jag ju fixat många gånger under åren utan problem, men i år var det nytt för mig då det skulle sökas på nätet. Man skulle ju kunna tro att jag är en hacker som håller på och skriver och lägger upp bilder här..men det är väl som med allting annat i livet, allt är lätt när man kan det, och precis så var det nu med, när första var inskickat så gick det andra på nån minut. Sen var det några dagars orolig väntan innan det kom ett mail om att det var godkänt.

Värre var det med thailandspasset, det kändes hyfsat lätt när jag gjorde det, men där blev det avslag på första försöket då tydligen mina dokument jag lagt till var för små. Men skam den som ger sig på andra försöket så blev det godkänt tillslut.

Sen började den riktiga scary väntan, medans Omikron viner runt knuten och tiden fram till dagen T sniglar sig fram. I år betyder nämligen inte ”dagen T” Thailand som det brukar göra utan nu betyder det dagen för Testning.

Detta lilla pet i halsen och eventuellt näsan som ska avgöra om man över huvudtaget kommer iväg. Allt är fixat, väskorna är så gott som packade, benen är rakade och flippflopparna är redo att ta promenaden ut i det lilla som finns kvar av snön här i våran del av Sverige och ge sig iväg på promenader i varm sand och på het asfalt.

”Petet” i halsen gick över förväntan..och betydligt lättare än näsan, sen började en ny väntan, men efter drygt tre timmar kom det äntligen, Vi är NEGATIVA!! Sällan har ett negativt besked varit så positivt.

Nu äntligen är vi på väg på riktigt, i morgon bär det iväg!

Plötsligt händer det! efter att ha levt i ett covid-vacuum i 1 1/2 år så känns det som om man kan skönja lite hopp. Viruset löper inte amok lika hysteriskt längre när så många har vaccinerat sig ( i varje fall inte i våra priviligerade delar av världen).

Och vi har äntligen vågat boka en resa, inte lika länge som vi brukar..men en resa!! och till vårat älskade Thailand förstås.

I rådande läge så har vi bokat ett direkt flyg till Phuket, det kändes säkrast nu med alla restriktioner, som i nu läget efter ett par pcr-test endast kräver en natts bokning på ett SHA+ hotell innan man är fri att åka vidare ( om man är full vaccinerad ). Sen vet vi ju inte om det hinner ändras innan avresa i februari. Men det är mycket papper och intyg som ska ordnas med innan man kan sätta sig ner och ansöka om e-visum och det så kallade Thailandspasset, som är nytt för i år.

Allt sånt där är ju lite av ett stressmoment när man som jag har ett väl utvecklat kontrollbehov just när det handlar om papper och ansökningar.

Men bara det faktum och vetskapen om att biljetterna har landat i min inkorg gör livet lite lättare att leva.

I sex veckor ska vi få njuta av värmen i det leende landet den här gången och det är inte fluglort det heller, det blir nog inte en lika kringflackande tillvaro som vi brukar unna oss, utan mer kvalitetstid på platser som vi redan älskar…men men man vet aldrig vi har ju lite myror i brallorna som ni vet.

Tiden är urled!, mina cirklar är rubbade och tillvaron är on hold. Den här tiden på året ska nedräkningen i holiday appen redan ha börjat ticka ned. Vinterns resa ska vara bokad, planerna och drömmarna ska gå på högvarv.

Men icke!! det är inte exotiska beacher och mysiga byar med krångliga namn i min google historik, utan UD, Folkhälsomyndigheten…och det krångligaste namnet är typ statsepidemiolog. Jag lusläser inlägg i alla facebooksgrupper med Thailandsanknytning, jag sållar och tar till mig information som ges från alla källor, både mer och mindre trovärdiga. Och den ständigt återkommande frågan är, nääär ska Thailand öppna upp för turister? Och svaren är lika många som experterna, 1 oktober, 1 november..inte före årsskiftet, troligtvis februari eller tidigast 2022.

Och sen har vi ju karantän frågan, hur länge? hur dyrt? och var?

Människor dör över hela världen, och som vanligt är det dom som redan har det svårast som drabbas hårdast. Sjukvården svettas bakom visir och skyddsutrustning och stora och små företag går i konkurs. Trots allt detta ofattbara verkliga lidandet eller kanske inte ”trots”, utan just därför att det är så ofattbart, så erkänner jag skamset mina egna kommande ( eventuella ) förluster.

Mina egna grubblerier och tilltagande oro som upptar min lediga tid handlar om en resa till Asien, när hjärnan inte är uppkopplad till andra fjuttiga bekymmer och andra personliga uppoffringar i Covid-19´s kölvatten förstås. Och alla, precis alla mina bekymmer hamnar när jag sätter ord på dom i ”mappen” Lyxproblem och I-lands problem…och ja, jag skäms.

Hur kan ett land på andra sidan jordklotet fått en sådan stor betydelse i ens liv, att när något så stort som en global pandemi sätter käppar i hjulet för att resa dit, då blir sorgen så stor att den gör fysiskt ont.

Jag vet att jag inte är ensam att känna så här och det är både en tröst och sorgligt på samma gång.

Det finns tusen skäl till att hoppas att den här pandemin ebbar ut och dom allra flesta är större och viktigare än att vi ska få fortsätta att resa, men längta kan man väl få göra?och hoppas?..utan att vara en superdålig människa.

Jag säger som Anders Tegnell ”Håll i och håll ut” ❤️

Sista dagen i Khanom för i år, sista dagen på stranden och vår lånade rosa brödrost är nu återlämnad till sin ägare.

På morgonen var Rickard i väg med våra  svenska vänner på morgonmarknad och inhandlade färska räkor ( medans jag sov min skönhetssömn ).
Vår sista kväll tillbringade vi med Elisabet och Leffe och avnjöt dom hemmakokade räkorna med rostatbröd, ägg och vitlöksmajonäs, jäklarns så gott det var, en riktigt värdig avskedsmiddag.

Morgonen efter packade vi ihop oss för att åka en sista gång till Eid för att säga hej då och efterskänka vattenkokaren som vi fått ärva på koh Lanta, så nu har den fått ett ”forever home”. Vi hade även lovat att ha ett FaceTime samtal med hennes bror Nui som har blivit munk, ett märkligt samtal eftersom han inte kan ett ord engelska, men det var kul att se honom igen och han såg så fin o nöjd ut i sina oranga kläder, och kanske att vi ses nästa år om han kommer till byn.

Sen blev det buss till Surathani där vi bokade tågbiljetter för kommande natt till Nakhon Phantom för vidare färd till Kanchanaburi.

Efter en sömnlös mycket kylig natt på tåget var vi framme i Nakhon Phantom kl 6 på morgonen. Där inhandlades nya biljetter till nästa tåg som gick tre timmar senare..Det var även här som munskydden åkte på för första gången på riktigt.

För även om expertis säger att munskydd inte hjälper mot Corona Covid-19, eller virus överhuvudtaget, och då framförallt den sorten som är i bruk här som återanvänds dag ut och dag in, så tar vi seden dit vi kommer.

Asien överlag är ju en munskyddsälskande världsdel, speciellt i städer, så för att inte bli än mer nyfiket granskade än vi redan är på dessa platser där turismen är i det närmaste obefintlig så kändes det helt rätt att av respekt sätta på oss dom.
Väntan kändes otroligt lång på stenbänken, kanske extra lång pga total uttmattning, sömnbrist, värmen trots denna tidiga morgon, och på det ett ganska tätt munskydd. Detta skulle också visa sig bli den varmaste dagen på hela vår resa.

”Väderappen” säger att det är 39 grader i skuggan…med en känsla av 48 som peak vid 16-tiden.


Det är i princip omöjligt att vistas utomhus, det blev istället en tidig lunch på vårat guesthouse med en grön bebisorm slingrande på väggen bredvid som sällskap….Hamburgare och pommes (spännande att se vad våra thaimagar tycker om detta), sen dusch och en välbehövlig tupplur i vårat gungande rum till ljudet av floden Kwai´s ( Khwae Yai ) många aktiviteter.