Hela familjen sömntuta vaknade kl 8 den här morgonen, vilket var väldigt märkligt tyckte vi redan då, vi hade kommit till Phi Phi dagen innan, efter att ha firat jul på phuket och det var liksom nu vårat första riktiga äventyr skulle börja, vi skulle luffa runt och upptäcka nya platser, vi var så ivriga och förväntansfulla.

Nu i efterhand har vi ofta undrat varför vi vaknade så tidigt, vaknade vi av själva jordbävningen? enl tidningar skulle den ha varit kl.8.00, eller var det bara slumpen som så mycket annat den här dagen.

Vi gjorde oss iallafall i ordning och gick för att äta frukost, vi tog oss ner till en av strand restaurangerna samtidigt som vi planerade dagens snorklings utflykt med någon av p Phi phi´s alla longtail båtar. Vi slår oss ner på en liten restaurang som har en liten ”veranda” ut mot stranden, jag knäpper av magväskan där vi förvarar allt av värde, pass, biljetter, nycklar hem och sånt och lägger på bordet.

Vissa av oss har fått in sin frukost vissa inte, när vi ser att vattnet börjar bete sig konstigt, det är helt vindstilla ändå forsar vattnet i sidled och välter dom annars så sjösäkra longtailbåtarna, thailändarna som springer ut i vattnet för att försöka rädda sina levebröd blir i det närmaste klämda av krafterna.

Vi tittar lite skrämda på, när vattnet börjar röra sig uppåt mot oss, stranden blir snabbt smalare och snart når vattnet upp och över kanten på vår ”veranda”det känns jättemärkligt, men samtidigt så vet man ju inte, det händer ju mycket med ebb o flod och vi hade inte nån riktig koll på sånt.

Allt går ändå ganska fort och vi bestämmer oss snabbt för ta oss därifrån, åtminstone tillfälligt, vi har ju inte betalat för oss än, jag tar magväskan i handen och vi tar oss blöta om fötterna upp mot restaurangen som är omgärdat av verandaräcket. Vid det här laget har vattnet stigit över fotknölarna, när jag och äldsta sonen klättrar över landar vi i vatten till midjan och i nästa stund sparkar min man ner räcket för att få ut dom yngre barnen.

Inte under hela den här tiden har vi lyft blicken från marken, hade vi gjort det hade vi förmodligen sett vågen komma, men det kanske var lika bra att vi slapp, den bara kom och tog oss i ryggen.

Vi var fast i en jättelik tvättmaskin fylld med kylskåp, plåtskjul i en soppa av smutsigt vatten. Alla for vi vår egen väg och upp blev ner och ner blev upp, stunderna mun o näsa kom upp till ytan för luft är lätträknade. Alla av oss har vi vår egen berättelse och det här är min och vissa glimtar jag fått som berättelser från mina barn och min man.

Min undervattens resa fick ett abrupt slut, plötsligt sitter jag fastkilad undervattnet, min känsla är att jag åkt in under något golv, det är tvärstopp uppåt och fullt nedåt och jag är fast. Tankar som finns är natuligtvis på barnen hur rädda dom ska ha varit innan dom dog, för döda måste dom vara tänkte jag, ingen kan överleva nåt sånt här.

Jag var arg att det tog slut där och då, vi som hade det så himla bra, vem skulle kunna hitta oss?vem visste ens var vi var? ja mycket snurrade runt i huvudet och där och då bestämde jag mig för att andas in vatten, jag ville inte hålla andan längre och ligga o vänta på döden. Precis när jag ska dra mitt sista andetag under vattnet blir det ett enormt tryck underifrån och jag flyger ut genom något som jag idag förstår är ett tak. Det måste ha varit den sista vågen, det kom tre på Phi phi har det sagts.

När allt är över står jag på någon slags förstukvist och även fast det är ”över” är det fortfarande så pass mycket vatten kvar så att det når över midjan, det är obeskrivligt tyst men vattnet är fortfarande i lite rörelse. Allt runt om är raserat, slutet på ön stranden har flutit ihop med horisonten det är som att stå på en förstukvist mitt ute i havet med fullt av sopor överallt. Jag har då fortfarande ingen aning om vad som hänt, sjönk ön?sprack den?..våg?

Jag ser mig omkring och ser inte en människa, jag är helt ensam. Det tar ett tag innan kroppen lyder huvudet igen, och jag börjar röra mig, inte för att jag vet vart jag ska, men jag kliver ner i vattnet för att ta mig iväg. Långt bort i vattnet ser jag något röra sig och komma mot mig, det tar ett tag för hjärnan att registrera att det är en människa med en planka flytande framför sig, det nästa som den snappar upp är att det är Rasmus min äldsta son som lutandes mot plankan vadar/simmar mot mig.

Känslan när jag ser honom är obeskrivbar, han levde vi var två! Dom känslor som jag upplevde då och under dom kommande 10-15 min är så fyllda av sorg, glädje, tacksamhet, rädsla och överlevnadskamp i ett enda hjärta att det inte med ord går att beskriva.

Det som sen händer är nästan ofattbart fantastiskt. På sin väg mot mig så ser Rasmus Pontus, mellansonen bakom en hög med bråte, när dom fått kontakt så visar det sig att Pontus i sin tur ser Molly min yngsta i ett träd, och för att göra cirkeln komplett så ser hon Rickard min man. Vi samlar ihop oss på ett ställe och chocken o lyckan är total, en annan osannolik sak är att vi då upptäcker att jag fortfarande har magväskan jag tog i handen från bordet när vi lämnar restaurangen i en hast, den har jag utan att veta om det krampaktigt hållit i handen i den rasande ”tvättmaskinen” och i flygturen genom taket, där i finns ju alla våra ”viktiga” saker.

När vi sedan ser oss omkring inser vi att vi är helt ensamma i den totala förödelsen Rickard ber oss stå kvar medans han försöker ta sig runt i vattnet och rasmassorna och titta in i de raserade bungalowen runtomkring på jakt efter överlevande…alla kan ju inte vara borta utom vi fem? Men han måste ge upp det finns inte tecken på liv någonstans och vi måste ta oss därifrån, vi vet inte vad som hänt, men vad det än var kan det hända igen.

Vi börjar gå i vattnet och klättra över rasade saker in mot mitten på ön, man ser inte vad man kliver på, det kan vara glas, elledningar, plåtar ja vad som helst. Barnen är barfota dom hade flip flop, som försvunnit, jag och Rickard har sandaler på oss, vi överväger att ge dom våra skor men Rickard fattar beslutet att vi behåller dom själva, för vi kan bära dom, men dom kan inte bära oss. Överallt där vi går ser vi mörka stora cirklar under vattnet, vi konstaterar att det är avlopptrummor där locken flugit iväg av vattentrycket, och vi uppmanar varandra att akta oss så vi inte faller i.

När vi kämpat oss fram ett tag inser vi att vi inte kommer längre, vi har blivit fångade i en innergård av bungalows och enorma mängder bråte som vågen fört med sig, vi måste vända. Detta faktum att vi tagit oss hela vägen i onödan och att vi nu måste tillbaka mot stranden för att välja en ny väg gör oss ännu mera stressade i en redan kaotisk situation vi vet ju inte om vi jobbar mot tiden eller inte.

I denna stress minskade aktsamheten en promille och Rickard ramlar ner i en av brunnarna vi tidigare aktat oss så noga för. I en enorm kraftansamling tar han sig upp men då är skadan redan skedd, på hans redan sårsargade ben har nu ännu ett sår uppkommit mitt på smalbenet, benpipan lyser vit, men är hel och blodet forsar. Detta avbrott stoppar oss inte så länge utan han konstaterar att det gör mindre ont än vad det ser ut.

Vi tar oss vidare och klättrar på små avsatser på husväggar som är ett par cm breda, håller oss fast med fingertoppar, inget kan stoppa oss, vi måste bort från vattnet, vi utsatte våra barn för utmaningar som aldrig barn skulle behöva utsättas för.

När vi kommit över på andra sidan bråten till lite mer än mitten på ön möter vi en thaikille, han ser Rickards ben som fortfarande blöder kraftigt, han tittar på mig och min trasiga och skitiga sarong, som jag kvällen innan köpt och ägnat en timme till att välja färg på, tänk vad fort livet kan förändras. Han böjer sig ner och tar tag i den sliter av en remsa samtidigt som han säger ”sorry madam”, han virar den hårt om Rickards ben och rusar vidare.

Nästa person vi möter är en annan thaikille som stoppar oss på vår väg, vi är på väg till phi phis högsta utsiktsberg. Men för att komma dit måste vi ta oss längre ner mot den motsatta stranden och han ber oss att inte gå ditåt med barnen, då det ligger döda överallt, han pekar uppåt djungeln mot ett lite lägre berg istället. Vi lyder hans råd och tar oss upp den besvärliga branta vägen upp genom vegetationen, efter vår väg upp är det en vänlig själ som häller Mekong i Rickards sår ( även en skvätt att dricka…i rent medicinskt syfte) Väl uppe på berget slår vi oss ned där vi sedan dessutom kommer att tillbringa natten.

Fler och fler människor kommer upp mer eller mindre skadade alla försöker hjälpa varandra så gott det går. Bofasta som har lokalkännedom tar sig ner i omgångar och letar vatten och mediciner från raserade affärer och apotek, smärtstillande delas ut frikostigt.

Natten blir lång, svart, fuktig och myggig. Rädslorna kommer och går i samma takt som varningar om nya vågor, nu har vi fått reda på att det var just ett par vågor som drabbat oss, det vi inte visste i början var om det bara drabbat oss, eller om vi var dom enda som var kvar, många konstiga tankar for genom huvudet, Det kom även varningar om en ännu högre våg som var på väg in kl 14, den skulle ta hela vårat berg sas det, många tog sig då ner och bytte till det högre berget. Vi beslutade oss dock för att kom det en våg som var högre än det här berget då fick det göra det, vi var alldeles för skadade och blåslagna för att ge oss i väg ner…och vem visste exakt när den skulle komma?..den kanske kom när vi var längst ned? och vi var inte i skick att springa.

Vi träffade många fantastiska människor där uppe som stöttade och hjälpte till fast dom själva var i samma situation eller värre. Vi överlevde natten på det djungelbeklädda berget bland grodor och ormar, alla gjorde inte det tyvärr, men en föddes iallafall där den natten av sin skadade mamma, vad som hände sen med dom vet jag tyvärr inte.

Thailändarna eldade för värme och för att skrämma bort vildadjur, vissa tog tillfället i akt att grilla fiskar som hamnat i skogen på villovägar, några spelade gitarr och sjöng, det var en bisarr blandning av BBQ och lägereld, kanske under andra omständigheter en annangång.

När det blev morgon kom det folk och sa att det kom båtar för att hämta överlevande, kvällen innan hade båtar och jag tror även helikoptrar hämtat skadade. Vi väntade i det längsta innan vi gick ner det var bara vi och delar av en annan familj kvar på berget. Det kom en tjej och bad mig komma och titta på en kvinna som låg under ett vindskydd, hon var inte helt säker på att hon var död, vilket hon var och ville inte ta ansvaret själv att lämna henne kvar när vi gick ner från berget mot piren och räddningen.

När vi började gå nedåt hittade jag ett lakan som fastnat i ett träd, det drog jag ner och rev i remsor som jag virade runt näsa och mun på oss, redan tidigt vid nerklättringen förstod jag vad som väntade ju närmre katastrofområdet vi kom. Den lukten glömmer man aldrig ett dygn hade gått och värmen hade knappt gått under 30 grader, lakanet hjälpte väl föga men det kändes bättre. Vi hade ganska svårt att ta oss ned, jag var blåslagen efter min färd igenom taket och annat som man blivit träffad av under vattnet, Rickards ben såg vid det här laget gräsligt ut det var svullet, mörkrött och det rann något varliknande redan från det. Barnen hade mirakulöst nog klarat sig utan en skråma knappt. Jag bad barnen att inte se sig omkring utan bara titta raktfram och var dom satte fötterna, för att se så lite som möjligt av allt det otäcka.

Allt var raserat och geggigt det låg saker överallt personliga grejer, saker från affärer, fiskar från havet som tur är hade många kroppar redan hunnit hämtas, ett fåtal låg kvar inlindade i tyg. Efter mycket trängsel vid piren blev vi till slut upphämtade med en något större lontail båt för vidare färd ut till större båtar, dom större båtarna kunde inte ta sig in närmre pga att det låg så mycket skräp i vattnet. Det blev färd in till Phuket för våran del, där blev vi uppfångade av en privatperson, en thaikille som skjutsade oss in till Phukettown, där hade han hört att det fanns många svenskar på ett hotell och han trodde att vi kunde få hjälp där.

På hotellet fanns mycket riktigt skandinaver, men bara andra turister som tagit saken i egna händer och börjat skriva upp namn på folk som överlevt och eventuellt var saknade eller döda. Vi lämnade hotellet för att bege oss till phuket hospital för att se över Rickards ben som vid det här laget var fruktansvärt smärtsamt och såg riktigt illa ut genom den genomdränkta sarongremsan. En thaikille körde oss med sin tuk tuk gratis till närmaste sjukhus, var vi än gick stod människor unga o gamla och ville ge oss mat och vatten samtidigt som dom bad om ursäkt för det fruktansvärda som drabbat OSS.

Väl på sjukhuset fick vi omedelbar hjälp, alla blev lungröntgade, vi fick stelkramps sprutor och Rickards ben blev rengjort och omlagt, vi visade inga papper och betalade inte en bath, en timme senare står vi klara på gatan med en påse färgglada piller i en påse, snacka om effektivitet!

Efter ytterligare en resa till ”hotellet” utan att något hände tog vi oss till nästa uppsamlings plats, ett annat hotell som fungerade som någon slags sambandscentral uppbyggd av frivilliga. När vi kommit dit kommer nästa varning om nya vågor och detta hotell låg nära vatten, vi kastade oss in i en bil som körde med sirener och blåljus från platsen, skräcken var ständigt närvarande.

Den natten tillbringade vi på golvet i en skola tillsammans med andra drabbade. Morgonen därpå gjorde vi ett snabbstopp vid senaste uppsamlingsplatsen för att då besluta oss för att försöka ta oss hem själva, vi tog oss till flygplatsen i phuket, lyckades komma med ett Herkulesplan tillsammans med andra skadade till Bangkok.

Där på flygplatsen hade olika drabbade länder ställt upp bord med sin flagga för att hjälpa sina landsmän..sverige var inte där än så vi ”satte oss i” schweiz.

Vi tog oss dock hem själva på våra biljetter som jag hade i magväskan, uppsvällda till i princip oigenkännlighet, men ombokningsbara hos Singaporeairlines. Vi flög tillsammans med alla ”vanliga” resenärer i samma sparsamma klädsel vi satte på oss den där morgonen när vi glada i hågen skulle gå för att äta frukost för 2 1/2 dygn sen ett annat liv sen, vi luktade av avloppsvatten svett och gudvetvad, dom sprayade i gången där vi satt, jag tog av mig bikiniöverdelen på den lilla toaletten för första gången, den satt fast på kroppen som i cement av sand,smuts och saltvatten.

Dom tittade förvånat på oss när vi tog dom varma handdukarna man fick och tvättade fötterna med. Vi var fullkomligt utmattade efter att ha flytt undan vågor som aldrig kom och den totala skräcken.

Vi mellanlandade i Paris där vi togs om hand av röda korset där vi fick en dusch och rena kläder som folk skänkt innan hemfärd till Arlanda.

Rickards ben är nu återställt det kliar ibland i ärret som en påminnelse, jag har inga synliga men, men är nog lite mer katastrof känslig än förut, men det är vi nog alla, barnen mår också bra men vi har lärt oss att sånt här händer inte bara andra det kan hända oss också och det gjorde det med besked och vilken galen tur vi hade det går nästan inte att greppa ens nu, så många år senare.