Langkawi och Kuala Lumpur mars 2012 ??

Vår första resa och kontakt med Malaysia gick via koh Lipe i Thailand till Langkawi och avslutades i Kuala Lumpur.

Detta skulle bli slutklämmen på vår månadslånga öluffning i Thailands södra skärgård.

Vi Lämnade motvilligt som alltid ifrån oss våra pass på den lilla resebyrån på Lipe, visum skulle ju ordnas. Dessa skulle vi få tillbaka på båten stämplade och klara. Men ändå med en fast förvissning om att det alltid brukar funka så lät vi det ändå ske.

Båt turen tog ca 1 timme om jag inte minns fel och förväntansfulla klev vi iland på en av Malaysias stoltheter, Langkawi som betyder typ ”rödbrun örn” men jag har också hört önskningarnas land och örn på sten, kärt barn har ju många namn.

Vi bodde på Cenang beach, stranden var lång, bred och platt, och sanden vit mot det grå hållet. Vi var ju där i mars och jag vet inte hur vädret är de olika perioderna men då var det i alla fall ganska vågigt vilket resulterade i att vattnet var grumligt och att det varnades för jellyfishes lite överallt på skyltar gjorde ju att badsuget liksom lite kom av sig.

Vi fick ett rum i ”annexet” till ett större hotell, ett rum som förutom vi beboddes av spindlar, kackerlackor och diverse tusenfotingar.

Nåväl eftersom badandet av nämnda skäl kom av sig så bestämde vi oss för att utforska ön, den ö som vi hört så mycket om, som enligt rykten skulle vara så vacker och påminna om Thailand för 20 år sen.

Så vi började med att hyra ”moppe”gav oss ut på vischan med hjälp av en tecknad karta där lite sevärdheter fanns inritade.

så fort vi lämnat den Turistiga delen med dom två stora beacherna Cenang och Tengha så blev trafiken väldigt behaglig och det var mycket landsbyggd, och trots att Langkawi bitvis är väldigt turistigt så kändes det väldigt ”oturistigt” när man kom bort en bit åtminstone då 2012 :-).

Vi stannade till efter vägen för att äta lunch, restaurangen var av det enklare slaget och menyerna totalt oläsbara. vi bestämde oss för att dela på en maträtt för att minimera risken för pinsamheter ut ifall vi inte blev helt nöjda med vårt val från menyn.

Maten var helt ok men kanske inte någon kulinarisk gomchock, Drycken som serverades överallt i Malaysia och även här var något som såg ut som karamellfärg som hälldes på typ snö och såg ut att innehålla väldigt många E-nummer.

Efterätten som vi blev bjudna på trots våra ivriga och yviga protester var lite liknande tema, typ frusen mjölk som det hälldes på någon slags smak essence, för att slutligen toppas med bananer, ananas OCH majs blandat med kidneybönor. Ja ibland måste man tänka utanför boxen. Hur som helst blev vårt besök på restaurangen lika exotiskt för dom som för oss.

Stärkta av maten så bestämde vi oss för att ta oss till en gravplats som fanns utmärkt på vår karta, graven var en prinsessas från 1700-talet som hette Mashuri. Hon var gift med en stor krigare som låg mycket ute i fält och krigade, enligt sägen var hon den vackraste av alla kvinnor på Langkawi. Hennes svärmor var svartsjuk på sin vackra svärdotter och spred rykten om att hon var otrogen, och detta spreds sig bland folket. Och folket anklagade henne för otrohet och dömde henne till döden. Hon hävdade under hela avrättnigscermonien att hon var oskyldig och när hon drog sitt sista andetag uttalade hon en förbannelse över ön och folket. Förbannelsen skulle sträcka sig över 7 generationer och skulle föra olycka över Ön, detta stämmer enl lokalbefolkningen och det har medfört att utvecklingen på ön stannat av och först nu har förbannelsen släppt sitt tag och affärerna har åter börjat blomstra. ( denna blomstring kan ju också ha att göra med att ön är ett sk. taxfree paradis för bla. alkohol och märkesglasögon )

Hela mausoleumet var som ett slags ”tivoli område” med försäljning av tingeltangel och ett mini zoo och bilder ifrån tiden kring förbannelsen och på prinsessan. Det var en stor turist attraktion som dock blev lite utkonkurrerad av oss då 99% av besökarna var av asiatiskt bakgrund och tyckte vi blekfisar var betydligt intressantare än en förlänge sedan avliden prinsessa.

Därifrån kom vi dock med en inplastad bild på Mashuri som även blev vår enda souvernir från denna olycksdrabbade ö.

Då vi utflykten till trots kände att vi måste ha missat något, så tog vi beslutet att ta en arrangerad tripp besöka två öar och mata örnar.

Denna tripp innehöll förutom färgglada flytvästar ett besök till två närliggande öar varav den ena beboddes av ett gäng mycket påstridiga och tjuvaktiga apor som i sin tur hade bidragit till affärs ide´n att sälja slangbellor som skulle användas till att freda sig med. På denna ö fanns även en insjö där vi kunde bada.

Andra delen i trippen bestod i att vi ankrade upp båten på ett förmodat örntätt ställe där vi kastade ut köttbitar till dom stora fåglarna som dessutom är en slags nationalsymbol för Langkawi. Dagen avslutades på en sista ö där besöket utgjordes av en potatismjölsvit sandstrand, en sandstrand som var nerlusad av speedboats och soldyrkande gäster.

Som ni kanske redan förstått så hade vi svårt att hitta det där lilla extra med Langkawi, trots att jag tycker att vi verkligen försökte.

Vi avslutade både vår resa och vårt första besök i Malaysia i Kuala Lumpur.  Malaysias huvudstad som med bara namnet kittlar min reslust, eller ”Kulan” som vi invigda lite nonchalant kan/får benämna den.

Kuala Lumpur kändes så mycket mer asien än tex Bangkok, det kan ju kanske bero på att det är mindre turistanpassat…eller att dom turister som är överrepresenterade där kommer från just asien, vad vet jag. Matkulturen är ett ihopkok av Kina, Indien och Thailand och så även all annan kultur. Kristna, Buddhister, Muslimer och Hinduer lever sida vid sida.

Precis som i Bangkok är det stora kontraster, allt från plåtskjul till lyxiga skyskrapor, ( de mest kända är nog Petronas twin tower ) och från stimmiga marknader till modehus. Den kända designern Jimmy choo har ju malaysiskt påbrå och representerades bla. i en flashig boutique galleria.

Personligen tyckte jag att det var lite svår shoppat i Kuala lumpur..jag är ju inte nåt fan av designerskor o väskor…och på dom billigare shopping arenorna så var stilen lite för ”asiatisk” för min smak, nu ägnade ju inte vi jätte mycket tid att botanisera bland shoppinggalleriorna så det kan verkligen vara så att jag kan ha missat nåt 🙂

Och som i alla världsstäder av rang så kunde man även här finna både ett chinatown och ett little india, avstånden är stora och bitvis svårpromenerade så lättast är att ta sig fram med taxi eller den coola ”monorailen” som far fram som ett grafittimålat berg o dalbaneliknande pendeltåg ovanför huvudena på stadens innevånare och som för tankarna till någon sceintfictionfilm från 80-talet om framtidens kollektivtrafik.

Sammanfattningsvis så måste jag säga att vi tyckte bättre om KL än Langkawi..som vi tyckte var lite trist, det nådde liksom inte riktigt fram till våra hjärtan, allt var bara nästan bra, maten var ganska trist, stränderna var ganska fina, det var ganska billigt. Det enda som liksom stack ut på Langkawi för oss var att när vi efter tre nätter med lysröret i taket tänt i hopp om att hålla oinbjudna ”gäster” med många ben borta, sen flyttade till ett lite dyrare boende 🙂  som hade tagit säkerhets tänket till en för oss högre nivå, genom att så att säga ”mota Olle i grind” genom att installera belysning i avloppet och i golvbrunnen i duschen. Denna uppgradering gjorde livet lite enklare att leva men räckte inte hela vägen fram.

Kuala Lumpur däremot känns som en stad jag någon gång under våra resor kan tänka mig att återvända till och lära känna lite bättre, och gå några av dom där gatorna och gränderna som vi inte gick denna gång. Vi får väl se vart våra resvägar tar oss.