Resan till Khanom blev lite tuff när det gäller sömnen, även om avståndet inte är så långt och kusten den samma. Vi fördrev dagen och större delen av kvällen med vänner så på det sättet gick ju tiden fort och vid midnatt tog vi våra ryggsäckar och promenerade till tågstationen, trots den sena timmen så satt det några och inväntade tåget söderut.

Vid 00.40 kom det farande och vi hoppade på i våran vagn, det känns nästan som om man hoppar på i farten, men det är ju lite så med allt här i Thailand, först är det take it easy och chilla som gäller och sen när man minst anar så är det är det hurry hurry, men vi har börjat lära oss det nu.

De flesta i kupén hade redan dragit för sina skynken och försökte sova i skenet av lysrören och fläktarnas galna symfoni så vi kravlade oss upp i våra också, denna gång hade båda fått uppesängarna och det är ju inte det spontana första hands valet, men det var dom som fanns kvar när vi bokade.

”sängarna” är smala som..ja jag vet inte vad, och inga räcken och fläkten är ungefär trettio centimeter från nästippen och när tröttheten äntligen tog över nära-döden-upplevelsen och man slutligen lyckades slumra till lite så kom tågvärden och tjoade att det var Surat Thani nästa och då var klockan nästan 06 (?!) ve o fasa.

Väl av tåget lyckades vi ta oss förbi taxiförsäljarna och fram till lokalbussen som tog oss in till stan och den stora bussstationen för 20 baht/ pp.

Busstationen inne i Surat Thani är stor och det kryllar av små håliväggen resebyråer och människor som möter upp och vill sälja bussbiljetter, men vis av misstaget förra året så satte vi på oss våra mest målmedvetna ansikten och tog oss till andra änden av busstationen, där fanns en biljettlucka där vi köpte biljett till Khanom för 100baht ( motsvarande biljett förra året av försäljare 350..)

Det blir mycket tjat om baht hit o dit och det låter lite trist när jag läser vad jag skrivit, men samtidigt vill jag ju dela med mig av lite tips som jag kommit på under resorna, och det är ju klart att vi inte snålar oss runt hela tiden när vi reser, jag betalar gärna för mig och ger gärna extra ibland, men man vill ju inte bli lurad. Och vi äter gott och dricker gott och är det något vi vill göra så gör vi det…känner ibland att jag framställer mig själv som en snåljåp, men det är mer så att vissa saker tycker jag är ”ovärt” att lägga pengar på och andra inte, och även det kan ändra sig från dag till dag. För det mesta är själva boendet Inte en så stor sak för mig, ( men jag vet att många tycker att det är viktigt ), en annangång om vi är supertrötta och jetlaggade så är det kanske värt att ta en taxi..medan vi nästa gång krigar för att hitta en billig lösning det beror liksom lite på dagsformen..eller ibland är det bara en utmaning. Det viktiga är att man gör det som känns rätt för sig själv och sin plånbok..och att man vet att det finns alternativ.

Nu har vi i allafall varit i Khanom i femdagar, och det är ju också en sån plats som ligger oss varmt om hjärtat. Vi har umgåtts med trevliga människor, människor vi lärt känna under tidigare resor hit, vi har solat (vilket inte är så vanligt konstigt nog ) ätit god mat och mindre god mat…men annorlunda. Vi har även äntligen fått våran tvätt tvättad.

Och vår sista kväll i Khanom avslutade vi med lördagsmarknad tillsammans med kompisar och ett sista besök hos Eid och hennes familj, som ikväll även utökades av en hundvalp.

Vid 7-tiden på morgonen satte vi på oss ryggsäckarna igen och promenerade den hyfsat långa vägen till busstationen för vidare färd tillbaka till Surat Thani där vi lite på vinst och förlust hittade ytterligare en buss till detta vårat sista mål..en så kallad önskerepris innan Bangkok och hemfärd om knappt två veckor.

Vi har nu lämnat Vietnam och är nu efter två veckor återigen ”hemma” i Thailand. Och hur glatt överraskade vi än är över det landet och framför allt människorna så känns det verkligen som att komma hem när vi landar i Bangkok det går inte att förneka.

Vi hade bara en vag plan hur vår resa skulle se ut denna vår sista etapp, men vi började med att ta airlink och sen mrt in till hua lamphong railwaystation för att se om det fanns några tågbiljetter till oss söderut, men det var tyvärr fullbokat två dagar framåt. Så vi bestämde oss för att stanna en natt i Bangkok.

Vi hittade ett guesthouse en kort promenad från tågstationen som hette TT Guesthouse som var hyfsat billigt med delat badrum men helt ok, lite slitet men rent och fräscht och mycket trevlig personal.Det blev lite nattmat på gatan som smakade ljuvligt sen stupade vi i säng.

Det var väl kanske en sak som var lite jobbigt i Vietnam, att maten inte riktigt var i vår smak..lite smaklös, mycket nudelsoppor och koktkött i buljonger, om man nu inte hittade någon lite dyrare restaurang, då var det säkert annorlunda förstås. (Vi är ju lite dåliga på att prova dom).

På morgonen när vi vaknade så tog vi en taxi och tog oss till STM (Sai Tai Mai ) southern busstation, som vanligt är det lite huzzel att ta en taxi i Bangkok efter som man vill ha en som kör på taxameter, och många vill ju ha fixedprice.

Den första vlille ha 500 baht för en körning dit, men till slut blev det rätt, det kostade 142 baht med taxameter. Och vi hann med 10.30 bussen mot ban saphan som stannar i Huai Yang.

Huai Yang är en plats som jag varit lite nyfiken på i många år under mina googlingar och nu var det dags att göra ett besök ?

Bussresan tog 4 1/2 timme inklusive kisspaus. Jag hade under bussresan hunnit googla boende och hittat ett som för oss hade ett hyfsat pris, det fanns inte så många på nätet att välja på i budget klass.

Det vi hittade kostade 600 baht natten och vi försöker ju hålla oss under det, men nu fanns ju inte så mycket att välja på som sagt så vi slog till och bokade en natt till att börja med.

Vi blev avsläppta vid en lite större 4 filig väg i gassande sol med våra ryggsäckar och började efter lite överläggningar gå åt det håll vi trodde var rätt för att komma till vårat förbokade homestay.

Det visade sig vara fel håll såklart?men som alltid i Thailand så försöker alla hjälpa till att få oss  på rätt kurs, så gott det går med språkförbistringar.

Tillslut stannade det en kvinna som verkligen gav sitt allt för att hjälpa oss hon ringde runt till folk som hon trodde kunde vara behjälpliga. Efter några samtal visade hon med hela kroppen att vi skulle följa med henne och efter en kort promenad så kommer en kille med en privat gammal tuktukmoppe körande mot oss och hon förklarar att det är hennes bror och dom vill att vi hoppar på.

Han kör oss till rätt ställe och vill inte ha betalt.. men vi såg att han hade lite jobbigt med sanden i ögonen när han körde så han fick våra ”snabba solbrillor” med tillhörande senilsnöre, vi tackade och han skrattade och tackade. Bra början på första mötet med Huai Yang.

Vårat Guesthouse eller homestay som det kallas är helt fantastisk, har nog nästan aldrig bott så fint och mysigt någonsin. Det ligger tyvärr precis vid stora vägen, men det gör inget det stör oss inte ett dugg. Det är superfint, rent, hemmalikt, funktionellt och en jättegullig värdinna. Jag måste verkligen rekommendera det till alla som kommer hit.

Det heter Djang Homestay, vi brukar ha en liten gräns för vad som är lyx för oss som är riktiga ”budgetsuckers”,  när det finns tops i en liten förpackning och plastpåseförsedda glas..då jäklar är det topnocht! Och här finns det dessutom Kylskåp på rummet, och i receptionen fritt kaffe, te och vatten kokare och fri frukt o kakor..allt genomsyrar ”känn dig som hemma”

Men i detta fall var det inte bara det utan hela paketet som var tiptop.

Vi fick hyra våran landladys moppe, ( i och för sig en moppe med växlar) för 150 baht så vi tog oss genast ut på en sväng för att undersöka vår omgivning innan det blev mörkt.

Det blev en middag på en av strandrestaurangerna, som smakade ljuvligt… kanske lite för lite chili, men det kan vara för att det är mycket svenskar här i området och att kocken har anpassat sig efter det, men det är ju bara att beställa extra om man vill.

Det verkar vara ganska oturistiskt här, och dom turister som är här verkar vara svenskar, det lilla vi har hunnit se och höra i allafall det kommer att bli ytterligare rapport härifrån när vi synat byn i sömmarna.

So far so good, så pass att när vi kom hem från vår jungfrutur bokade fyra nätter till ( med lite prut blev det då 500 B / natt för de sista nätterna )

over and out frå Huai Yang?

Ps. Det blev inte så mycket bilder denna gång, men bättring utlovas? Ds.

Det är ganska ofta man får sig en tankeställare om hur olika våra liv är när man är ute och träffar människor i från andra länder långt borta,  och ser hur deras vardagsliv ser ut i jämfört med våra liv, och ändå är vi så lika, vi har samma grundläggande behov, samma drömmar,skrattar och gråter och är nyfikna på sådant som är nytt..och vi delar samma känsla av att det är grönare på andra sidan staketet. Här lever människor i en temperatur som sällan eller aldrig understiger 25 grader och dom älskar kyla, medans vi sällan eller aldrig har en temperatur över 25…och dyrkar solen och värmen.

Jag förundras också över deras avslappnande sätt att se på mat och råvaror, det ligger stora köttstycken i drivor framme i solen på marknader det luktar inte illa, det ser inte dåligt ut på något sätt, fisk och skaldjur likaså.

När det är middag ställs oändliga fat och karotter ut på bordet och dom sitter i timmar och småplockar av köttbitar och annat smått och gott.

Medans vi, när vi kommer hem från affären inte fort nog kan få in våra matvaror i kyl och frys av rädsla för att det ska bli förstört i vår ”värme”..för att inte tala om när det är Rötmånad?! Och så fort sista tuggan är tagen av julbordet eller midsommar sillen så skickas faten noga inplastade in i kylen. Och ve den fluga som kommer i närheten. Hur kan det vara möjligt att det fungerar här och inte hos oss i kalla norr?

Igår morse hade vi gjort upp en plan hur vi skulle fördriva våran dag, men vid frukosten dök dottern i huset upp och undrade om vi ville följa med henne och hennes kompisar på utflykt dom skulle åka och fiska och bo på stranden i tre dygn.

Det lät ju superkul att få hänga med dom, så  vi sa ja till utflykt men tackade nej till övernattning på stranden då vi lider lite av västerländsk Denguefeber fobi. Så vi var sex moppar som drog iväg (12pers) mot ett för oss okänt mål och med endast en som pratade engelska.

Det blev en tur på ca 45 km där vi stannade  vid ett hus som låg vid vägen och där klev vi av,  i huset bodde det en skara människor som glatt hälsade oss välkomna och bjöd på iste och frukt, alla började frenetiskt laga mat,

någon åkte iväg och köpte/hämtade levande krabbor och en säck med musslor och det dukades upp på golvet på en förstukvist. Det kokades och grillades överallt och vips var det framdukat,  alla vi och dom som bodde i huset Slog oss ner, dom viga och smidiga med benen i kors…och vi stela som rokokomöbler.

Det bjöds på öl, iste och någon slags grötliknande rissoppa kryddad med svartpeppar och så nykokta krabbor, och kokta och grillade musslor förstås??…det serverades också något köttliknande som jag försökte äta men lyckades inte få tänderna igenom och ärligt talat så såg det inte så estetiskt tilltalande ut heller?

Det var glatt och uppsluppet och trots att vi inte talade samma språk så blev det en kul och trevlig middag, Rickard nöjde sig dock med att dricka öl och smaska på den grötliknande rissoppan, skaldjur är inte riktigt hans grej?.

Efter middagen så var det dags för vårat gäng att åka Vidare till stranden där dom skulle tillbringa tre nätter. Vår plan var att i allafall följa med och se var dom skulle vara. Det blev en kort bit till med mopparna sen ut på en gräsbevuxen sandbank, där vi aldrig skulle ha vågat oss ut om inte dom varit med, vi kom ner till en sjukt skräpig strand som vi trasslade oss fram på till ett hus/skjul som låg långt ut på pålar med en långspång som vi vinglade ut på,

där bodde det också några sen innan, och trots att det lilla huset knappt höll ihop med sin drivveds konstruktion så låg det en liten kille och tittade på en platt tv som satt uppspikad på ena väggen. Ja ja man slutar aldrig att imponeras över oss människors kärlek och prioriteringar när det kommer till teknik och behov av media i alla former.

Här sa vi hej då till våra vänner och började vår långa färd hemåt till vårt trygga homestay.

kvällen och natten tillbringade jag på det ”lilla rummet?”, Rickard kände sig alltmer tillfreds över sitt val, risgröten….medans jag tänker att man får väl ”offra” sig någon måste ju visa tacksamhet och äta det som bjuds..man får liksom ställa upp med sin kropp, och ta en för laget helt enkelt.??

I morgon lämnar vi Phu Quoc och Vietnam efter två veckor och åker ”hem” till Thailand igen. Och jag måste ändå säga att jag är glatt överraskad, vi hade många fördomar och varningsord med oss i vårat bagage när vi åkte hit, ang oärlighet och tjyveri, och visst man skall alltid vara försiktig med sina tillhörigheter oavsett var man är någonstans, jag tror inte att det är värre här än någon annanstans.

De människor vi mött har varit otroligt vänliga, generösa och gästfria. Det är lättare för oss att vara i Thailand där vi kan pengarna, vet vad saker och ting ”ska” kosta, och vi kan tillräckligt många ord på thai så vi klarar oss utanför engelsktalande områden, så ja det är lättare?men ibland är det spännande att göra det där som är lite besvärligare.

Bilderna i broschyrerna från Phu Quoc är kanske inte riktigt vad verkligheten erbjuder, stränderna är inte så många och väldigt få är städade, visst vattnet är på några ställen badkars klart och stränderna vita men dom är förvånansvärt få. Det byggs i rasande fart enorma hotellkomplex på ön som kommer att stå färdiga inom kort, men vi undrar i vårat stilla sinne hur ska stränderna kunna svälja alla dessa människor.

Men Vi gillar Vietnam, och dess invånare speciellt!…men Thailand är för evigt vårat paradis ❤️

Efter en lång och jäkliigt jobbig resa har vi nu tagit oss till Phu Quoc island. Vi checkade ut från vårat hotell i HCMC klockan tolv på dan, vid 19 klev vi på en minibuss som tog oss till en stor busstation, där blev det ca tre timmars väntan på buss mot Ha Tien, det var en så kallad sleepersbus.

Det innebar att man kunde ligga raklång om man är ca 1,60 lång och den bestod av tre rader ”sängar” i två våningar modell våningssängar ( rumpbredd max stlk 44 )

För dom som inte varit i Vietnam tidigare kan jag berätta att det är vedertaget att vid varje möte och omkörning så tutar man minst två gånger och av någon anledning så tror jag att våran chaufförs tuta var felmonterad…och satt på insidan av bussen, och om man nu mot förmodan skulle ha lyckats somna så var det plötsligt stopp för allmän kisspaus och eftersom man inte visste när/om nästa möjlighet till denna aktivitet gavs så var det bara att kravla sig ner och ut i svarta natten.

Som extra krydda så var även AC:n på fullt ös, som sig bör här i Asien, och trots att man är rutinerad och hade laddat med både munkjacka, sarong och var invirad i filten som tillhanda hölls på bussen så var man som en isglass när vi äntligen kom fram i Ha Tien klockan 4.30!!! Där tog vi en minibuss till hamnen. Vår förbokade båt skullle gå 10.30, men till vår lycka lyckades vi få den ombokad till 6.00.

Vi anlände Phu Quoc ca 7,30 galet trötta och stelfrusna då även båten självklart var utrustad med AC.

Planen var att hyra moppe direkt vid ankomstkajen för att försöka hitta till vårat guesthouse, men det gick inte så det fick bli en taxi, vilket vi nu i efterhand är tacksamma för, det visade sig att det inte var helt enkelt att hitta hit.

Vårat guesthouse låg inte i direkt anslutning till någonting annat, och hade vi inte varit så totalt utmattade som vi var så hade vi nog protesterat högljutt till taxichauffören när han körde in i våra ”kvarter”.

Men som det nästan alltid är så blir allt bättre med lite sömn och med nya ögon. Peace resort som vårat hem här heter kanske inte ligger på den finaste gatan eller den mest centrala, men är ändå väldigt mysigt det är mera ett såkallat ”homestay” och drivs av en familj bestående av mormor ( som mest ligger i en hängmatta hela dagarna ) en mamma som knappt inte kan ett ord engelska, en dotter som tolkar det mesta, ett gäng småbarn och yngre killar som man inte riktigt vet om dom hör till familjen eller om dom bara är grannar. En eller ett par hundar, höns, kycklingar och en tupp somgår runt o gal.

Stämningen är väldigt familjär och vänlig. Redan första dagen blev vi inbjudna på en spontan fest där det bjöds på frukt, konstiga köttfyllda gurkor och öl.

Vår ofrivilliga exponering av AC resulterade i att jag blev dunder förkyld och Rickard tappade rösten ett par dygn??, så vi har varit lite halvslitna och sega, men nu är vi på topp igen??

Vi har moppat runt på ön i två dagar, igår fick vi en moppe som nästan saknade bromsar den var endast utrustad med en knappt fungerande frambroms, men den tog oss till norra sidan av ön, genom byar och genom djungel på en oändligt lång röd sandväg.

Vi hamnade av mer tur än skicklighet på starfish beach som var precis som det låter nerlusad av sjöstjärnor och badkars klart vatten. Där gick vi ut på en lång brygga med en platå med låga bord, två timmar senare kom vi därifrån…vid ett av borden blev vi inbjudna att delta i deras middag bestående av kyckling, torkad fisk, torkad bläckfisk och öl i oändlighet…

…och det går nästan inte att tacka nej, och varför ska man det, det är ju bara nyår tvågånger om året och gästfriheten är gränslös i detta land.

Idag fick vi en ny moppe med bromsar som faktiskt nästan funkar både bak och fram och vi börjar bli helt friska life is good ?

Vi har nu ryckt upp våra bopålar och förflyttat oss till district 5 här i HCMC, i denna del ligger chinatown, det som är direkt påtagligt är att här kan ingen engelska som vi har ”pratat” med.
Det tog oss en halvtimme att att boka ett rum och göra oss förstådda…och då var vi ju ändå i en hotellreception vars enda uppgift var att just förmedla rum. Det som gör det lite extra besvärligt/utmanande är att i den här delen av världen har vi inte samma kroppsspråk, det har vi också konstaterat när vi rest runt på den Thailändska landsbygden, så det där med handviftandet är väsentligen överskattat.

Det vi också har lärt oss är att maten man beställer in sällan eller aldrig ser ut som det som visas på bilderna, vet inte om dom använder sig av Photoshop.(..eller nä, det fanns nog inte när bilderna var tagna ?) vi har ändå blivit lite skillade så vi svälter inte ihjäl utan vi knaprar lydigt och lite förvånade i oss det som ställs framför oss.

Känslan av att känna sig som en elefant i en porslinsfabrik ständigt närvarande men extra påtaglig just vid restaurangbesök, stolar och pallar ser ut att vara inhandlade på Toys R us och är ca 30 cm höga och det är en teknisk omöjlighet att få in sina överdimensionerade ben under bordet.

Men vad gör det?alla vi möter är snälla och vänliga, vi blir ständigt hejade på och önskade ett ”happy new year”…som nu när jag tänker på det faktiskt är tre engelska ord ??.
Och fira nyår det kan dom!!!?? i dagarna 3…eller 4,

vi går runt i stan som är fylld av glittrig konfetti och resterna efter stora och små fester, stämningen idag är lite dagen efter kvällarna före,

men några tappra som ser ut som dom ”dygnat ” firar fortfarande ihärdigt och med stor entusiasm, vi blir inbjudna på öl och idag även torkad fisk (Rickard jublar)

Vi går runt i små kvarter och i små gränder, Det är väldigt få västerlänningar här i jämfört med district 1, och definitivt lättare att promenera runt, om det beror på att det är helg eller om det alltid är så är svårt att veta.

I morgonkväll tar vi nattbussen till Ha Tien för vidare färd till Phu Quoc och lite ö-liv, det ska bli skönt att åter igen få sand mellan tårna och med det säger vi nu med glädje hejdå till tuppens år ( dom har kuckelikuat sen 4 i morse ? ) och välkommen till hundens ?

Då tar jag nu nya tag i skrivandet, jag kände att det blev lite mycket igår.

Gårdagen startade även den vid 8.00 med en bussresa, dock inte lika lång som gårdagens. Dagens utflykt gick till Cu Chi tunnlarna, som jag i ärlighetens namn tänkte.. att ja det är väl lite som kinesiska muren eller Taj Mahal, det är något som skall ses när man ändå är på plats.

Mitt förhållande till Vietnam kriget är ..var ganska vagt, jag minns grannarna hemma som hade en stor FNL flagga på väggen och att det hängde mycket folk hemma hos dom, jag kommer ihåg att jag tyckte att dom var lite chilla och coola, men jag var liksom inte riktigt medveten om vad som försegick på den delen av vår jord, det som jag också minns är den lilla flickan som springer med brinnande napalm på ryggen.

Vi började med att få se en svartvit dokumentär film om hur människorna här i Vietnam bl.a. byggde saker av bomberna som släpptes över dom, (de som aldrig sprängdes) och hur dom med hjälp av dom byggde nya primitiva vapen att skydda sig med, hur dom gjorde sandaler av gamla bildäck, hur dom även gjorde felvända/vändbara sandaler så att man inte såg åt vilket håll de flydde.

Hur dom i tidigare krig byggt egna skyddsrum under mark och som dom nu länkade samman med övriga familjers skyddsrum och skapade ett tunnelsystem som bara i HCMC är 250 km långt, det var i flera nivåer och där fanns allt som sjukhus, kök, verkstäder och en helt underjordisk värld med smala luftnings rör i bambu som stack upp ur marken kamouflerade som termitbon eller annat som smälte in i naturen, det fanns avancerade rökkanaler som ledde bort rök från matlagning, vissa delar av tunnelsystemet var så trånga att man fick krypa på knäna.

Men alla lösningar var otroligt genomtänkta, smarta och skapade med inga andra medel än en otrolig fantasi och recycling tänk. Tunnlarna hade även vissa utflöden ut i floden som fungerade som flyktvägar och fungerade som avrinning till exempel när fienden hällde vatten ner i tunnlarna för att dränka eller jaga ut tunnlarnas innevånare.

När vi sedan efter många timmar återvände till Ho Chi Minh bad vi att bli avsläppta i district 3 där krigsmuseet ligger för att liksom få knyta ihop påsen.

Men först tänkte vi försöka hitta lite mat. Då detta var den sista dagen på det kinesiska året så var de flesta ställen stängda och folk var lediga och i feststämning. Vi hamnade på en ”gatufest” där ett gäng killar/gubbar satt och sjöng karaoke, de åt och drack öl och blev genast indragna i deras festligheter och innan vi visste ordet av hade vi en öl och en mic i handen och ”fångad av en stormvind” i högtalaren… jag hann även med en duett med en av killarna till Abbas happy new year?.

maten var tyvärr så gott som slut vid deras bord och vi erbjöds frukt men vi kände efter ett tag att hungern började överskugga partajjandet och vi hade ju ett museum att besöka.

Museumet var en stark dokumentation över Vietnams folk med fantastiska och skrämmande bilder från krigets fasor och grymheter på civilbefolkningen, barn och gamla, man förfasas över människors grymhet,  och jag kan även känna avsky och vanmakt över den påtagligt orättvisa och fega situationen, bomber, gifter och kemiskavapen mot träpinnar, hemmabyggda fällor, hemmabyggda bomber och minor av återvunnet krigsmateriel.

När man sen även får se hur kriget än idag skördar offer pga av agent oranges biverkningar med alla dessa barn som fötts och fortfarande föds med de mest vidriga missbildningar, man orkar knappt andas och gråten fastnar i halsen. Vi var både tagna och tacksamma när vi sent omsider kom ”hem” till vårat tillfälliga krypin, tacksamma att vi bor i ett land långt borta med tre friska barn långt borta från agent orange.

Vietnam-HCMC

Ojojoj vi har haft bråda dagar, Det började med att vi bokade en trip med övernattning i Mekong deltat. Och ska jag vara riktigt ärlig så hade jag inte riktigt koll på vad vi bokade, engelska kunskaperna här sviktar lite så det blir lite som det blir med allting, men hela upplägget kostade knappt 200kr per person.

Vi mötte upp en blandad skara vid 8.00 och klev på en buss från förra seklet, det blev ett par timmars färd och första stoppet fick vi bekanta oss med en samling gigantiska buddhor bland annat den skrattande buddhan, liggande buddha och den kvinnliga buddhan ( visste inte att det fanns en sån ?) sen följdes dagen av diverse båtfärder med stora och små båtar där vi gjorde strandhugg med te och lunchpauser och i samband med dessa så fick vi se hur man gjorde cocos och durian godis, jag har inte riktigt bestämt mig för om jag gillar durian eller inte, dock har man ju ovanligt lång tid på sig att klura på detta eftersom den minst sagt ”annorlunda” smaken har en tendens att hänga sig kvar i gomseglet mer än önskvärt länge, vi fick även se hur man tillverkade rispapper som används till att bland annat göra vårrullar med.

När den långa och välfyllda dagen började lida mot sitt slut så var det dags att ”skilja agnarna från vetet” så att säga. Vid bokningen av den här trippen fick man nämligen välja övernattningsform antingen hotell eller något som dom kallade ”homestay”, och det sistnämnda skulle enligt bokningskvinnan innebära att man skulle få bo hemma hos en vietnamesisk familj och hänga med dom på kvällen och även laga maten ihop med dom. Det skulle vara en mer ”äkta” upplevelse?..och äkta känns ju bra.

Men när hotellväljarna blev avsläppta efter ytterligare en bussfärd och vi satt kvar tio stycken (som enligt oss själva var lite ”äventyrligare” )och när vi dessutom fick höra att vi skulle till samma familj så började jag ana lite ugglor i mossen?. Det blev lite diskussioner som inte ledde någon vart, och som vanligt blev det lite ja ja det blir som det blir, och vi åkte vidare med bussen medans hotellväljarna kastade långa medlidsamma ögon efter oss när vi försvann i mörkret.

Bussen stannade i en liten by där en man mötte upp oss och vinkade oss att följa med, vi trixade oss fram till en båt som låg förtöjd och uppmanades att hoppa i, det var en öppen båt typ longtail och han styrde ut i en ganska smal kanal, färden varade i ca 15-20 minuter i totalt mörker, det enda ljuset var ifrån ”chaufförens” pannlampa som flackade runt över vattnet tillräckligt mycket för att man skulle kunna se fladdermössen som flaxade över oss?, då och då såg man lite ljus ifrån hus och skjul som låg efter kanalens kanter (hör nu att det låter lite mer läskigt än det var…men lite spännande var det allt) till slut kom vi fram till något som jag mer skulle vilja kalla ett guesthouse, långbord var dukat och efter att vi fått våra rum så fick vi slå oss ner.

Matlagningen som var utlovad bestod i att vi med hjälp av grönsaker, risnudlar, räktempura och rispapper skulle bygga våra egna vårrullar, nu i efterhand så ska jag erkänna att det var ganska skönt eftersom vi var både trötta och hungriga efter den välfyllda dagen, huvudet var överstimulerade av alla intryck och kroppen understimulerad efter all buss och båtåkande så efter maten och lite snicksnack kring bordet så kröp vi in i våra rum under myggnätet, det var dock lite svårt att komma till ro eftersom väggarna var papperstunna och taket bestod av en pressening vars utsida användes flitigt av något eller några slags djur, vet inte av vilken art…men typ råttstorlek?

Det blev tidig revälj, upp kl 6 och frukost, sen iväg i båten igen för att möta upp ”hotellväljarna” på floden i en annan störrebåt för vidare färd till en så kallad floating market. Det blev även ett besök till en fruktträdgård som avslutades med en lika lång bussfärd hem. Med facit i hand bra utdelning på dom 200 spännen.

Efter hemkomst till Saigon checkade vi åter in på vårat hotell. Men vi ger oss inte så lätt utan vi tänkte att en liten kvällspromenad på en mil är ju inte fel, Hela stan håller på att pyntas med gula och oranga blommor inför kommande nyårsfirande och det råder feststämning överallt, och det är galet mycket människor…och moppar, fick idag reda på att det finns 10000000!!!! motorcyklar bara här i Saigon.

Efter detta aktivitetsmaraton stupade vi i säng med vetskap om att idag skulle vi också ut på tidig galej med buss till cu chi tunnlarna och krigsmuseet och oj vilken dag det blev, vilken otrolig historia dessa människor bär med sig och vilket fantastiskt folk jag är full av beundran och ödmjukhet inför deras livsöden som än idag är ständigt närvarande och verkligt.?

Men det får bli en annan historia, detta inlägg är redan för långt, men som sagt det blir som det blir.❤️☮️