Det är ganska ofta man får sig en tankeställare om hur olika våra liv är när man är ute och träffar människor i från andra länder långt borta,  och ser hur deras vardagsliv ser ut i jämfört med våra liv, och ändå är vi så lika, vi har samma grundläggande behov, samma drömmar,skrattar och gråter och är nyfikna på sådant som är nytt..och vi delar samma känsla av att det är grönare på andra sidan staketet. Här lever människor i en temperatur som sällan eller aldrig understiger 25 grader och dom älskar kyla, medans vi sällan eller aldrig har en temperatur över 25…och dyrkar solen och värmen.

Jag förundras också över deras avslappnande sätt att se på mat och råvaror, det ligger stora köttstycken i drivor framme i solen på marknader det luktar inte illa, det ser inte dåligt ut på något sätt, fisk och skaldjur likaså.

När det är middag ställs oändliga fat och karotter ut på bordet och dom sitter i timmar och småplockar av köttbitar och annat smått och gott.

Medans vi, när vi kommer hem från affären inte fort nog kan få in våra matvaror i kyl och frys av rädsla för att det ska bli förstört i vår ”värme”..för att inte tala om när det är Rötmånad?! Och så fort sista tuggan är tagen av julbordet eller midsommar sillen så skickas faten noga inplastade in i kylen. Och ve den fluga som kommer i närheten. Hur kan det vara möjligt att det fungerar här och inte hos oss i kalla norr?

Igår morse hade vi gjort upp en plan hur vi skulle fördriva våran dag, men vid frukosten dök dottern i huset upp och undrade om vi ville följa med henne och hennes kompisar på utflykt dom skulle åka och fiska och bo på stranden i tre dygn.

Det lät ju superkul att få hänga med dom, så  vi sa ja till utflykt men tackade nej till övernattning på stranden då vi lider lite av västerländsk Denguefeber fobi. Så vi var sex moppar som drog iväg (12pers) mot ett för oss okänt mål och med endast en som pratade engelska.

Det blev en tur på ca 45 km där vi stannade  vid ett hus som låg vid vägen och där klev vi av,  i huset bodde det en skara människor som glatt hälsade oss välkomna och bjöd på iste och frukt, alla började frenetiskt laga mat,

någon åkte iväg och köpte/hämtade levande krabbor och en säck med musslor och det dukades upp på golvet på en förstukvist. Det kokades och grillades överallt och vips var det framdukat,  alla vi och dom som bodde i huset Slog oss ner, dom viga och smidiga med benen i kors…och vi stela som rokokomöbler.

Det bjöds på öl, iste och någon slags grötliknande rissoppa kryddad med svartpeppar och så nykokta krabbor, och kokta och grillade musslor förstås??…det serverades också något köttliknande som jag försökte äta men lyckades inte få tänderna igenom och ärligt talat så såg det inte så estetiskt tilltalande ut heller?

Det var glatt och uppsluppet och trots att vi inte talade samma språk så blev det en kul och trevlig middag, Rickard nöjde sig dock med att dricka öl och smaska på den grötliknande rissoppan, skaldjur är inte riktigt hans grej?.

Efter middagen så var det dags för vårat gäng att åka Vidare till stranden där dom skulle tillbringa tre nätter. Vår plan var att i allafall följa med och se var dom skulle vara. Det blev en kort bit till med mopparna sen ut på en gräsbevuxen sandbank, där vi aldrig skulle ha vågat oss ut om inte dom varit med, vi kom ner till en sjukt skräpig strand som vi trasslade oss fram på till ett hus/skjul som låg långt ut på pålar med en långspång som vi vinglade ut på,

där bodde det också några sen innan, och trots att det lilla huset knappt höll ihop med sin drivveds konstruktion så låg det en liten kille och tittade på en platt tv som satt uppspikad på ena väggen. Ja ja man slutar aldrig att imponeras över oss människors kärlek och prioriteringar när det kommer till teknik och behov av media i alla former.

Här sa vi hej då till våra vänner och började vår långa färd hemåt till vårt trygga homestay.

kvällen och natten tillbringade jag på det ”lilla rummet?”, Rickard kände sig alltmer tillfreds över sitt val, risgröten….medans jag tänker att man får väl ”offra” sig någon måste ju visa tacksamhet och äta det som bjuds..man får liksom ställa upp med sin kropp, och ta en för laget helt enkelt.??

I morgon lämnar vi Phu Quoc och Vietnam efter två veckor och åker ”hem” till Thailand igen. Och jag måste ändå säga att jag är glatt överraskad, vi hade många fördomar och varningsord med oss i vårat bagage när vi åkte hit, ang oärlighet och tjyveri, och visst man skall alltid vara försiktig med sina tillhörigheter oavsett var man är någonstans, jag tror inte att det är värre här än någon annanstans.

De människor vi mött har varit otroligt vänliga, generösa och gästfria. Det är lättare för oss att vara i Thailand där vi kan pengarna, vet vad saker och ting ”ska” kosta, och vi kan tillräckligt många ord på thai så vi klarar oss utanför engelsktalande områden, så ja det är lättare?men ibland är det spännande att göra det där som är lite besvärligare.

Bilderna i broschyrerna från Phu Quoc är kanske inte riktigt vad verkligheten erbjuder, stränderna är inte så många och väldigt få är städade, visst vattnet är på några ställen badkars klart och stränderna vita men dom är förvånansvärt få. Det byggs i rasande fart enorma hotellkomplex på ön som kommer att stå färdiga inom kort, men vi undrar i vårat stilla sinne hur ska stränderna kunna svälja alla dessa människor.

Men Vi gillar Vietnam, och dess invånare speciellt!…men Thailand är för evigt vårat paradis ❤️