Det bildas lite magi i vardagen när dagarna kryper sig närmare avresa, och nuförtiden behöver man ju varken bryta kampinnar eller dra streck i almanackan…nä det finns ju appar som löser sånt. Och överallt på socialamedier så börjar det dyka upp skärmdumpar av olika nedräkningsappar som förkunnar att snart är det dags för någons efterlängtade resa,

Samtidigt som artiklar sprids på samma medier om att vi flyger för mycket och att det är ett stort hot mot vår miljö.

Känslorna blir lite blandade, samtidigt som min kropp o själ skriker efter sol, semester och äventyr så överskuggas glädjen och ivern med ett stråk av skam, och försvarstalen har redan börjat ta form i huvudet samt reviderats och finputsats för att snabbt kunna tas fram vid yttre ( eller inre ) hot mot min dröm om en resande tillvaro. Det är ju som med det mesta som rör vår existens, det är ju lätt att förfasa sig över saker som handlar om andra och annat än det som påverkar mig själv och mina närmaste…Jag tex som flyger långt, fram och tillbaka en gång om året, kan ju till mitt försvar säga att dom som flyger kors o tvärs dagligen i sina jobb är skurkarna…medan dom å andra sidan tycker att deras resor är ju dom viktiga..jag nöjesåker ju bara..och så har vi ju alla dom som aldrig flyger av olika skäl som kan tycka att ett totalförbud vore det enda rätta.

Det är knepigt att skapa en objektiv bild..när det finns så många olika personliga relationer till just flyg, på samma sätt som det är svårt med bilarnas vara eller icke vara i innerstaden. Det är givetvis lättare att rösta bilfritt om man bor i innerstan och/eller saknar körkort, då behöver man personligen inte försaka något..likväl som det tar mer emot om man bor en bit utanför och faktiskt har bil, då blir ”bilfritt” genast en försakelse av bekvämlighet, livsstil och kanske en möjlighet att ta sig till jobbet.

Detta är inte menat som ett påhopp på någon utan mer en slags försök rättfärdiga min egen flygkonsumtion och liksom ge mig själv tröst och en röst som säger att ”du kör ju inte bil så jätte mycket, du pantar även burkar utan pant”och köper gärna second hand..även om det känns som en klen tröst när det i slutänden egentligen handlar om att skydda vår planet…så Ja, jag får nog dras med min skam.

Men förutom alla dessa stora frågor…så har även jag en App som tickar nedåt i min mobil och när ingen ser tittar jag på den i smyg och blir varm i kroppen och gläds.

Detta föranledde också till att jag fick mig en spark där bak så att jag tog mig till Vietnamesiska Ambassaden, och har nu lämnat in våra pass för att få våra visum på plats. När jag nu ändå var i farten så har jag även skickat in papper för att ansöka om internationellt körkort..till Rickard, för även om jag i ord är en förespråkare för jämlikhet så måste jag erkänna att det svajjar lite när det kommer till handling ibland..och i det här fallet tänker jag att det är han med flest bokstäver på körkortet som får stå för körandet.

Nu när jag kan skriva ”check” på visum och körkort ska jag börja lägga lite krut på pepparkakshus o knäck medan Appen skamlöst och tryggt räknar ner dagarna i bakgrunden, tick tack, tick tack….