Det är fest på koh lanta i dagarna tre nu, Laanta Lanta festival 2017 invigdes på eftermiddagen igår. Och som alltid när thaiarna har festligheter så är det mängder med mat som bullas upp och lika mycket om inte mer sötsaker i form av fantastiskt vackra bakverk, pannkakor och sockervaddsliknande grejjer i pastelliga färger. Det är pompa o ståt och livemusik.

Alla är välkomna, alla med olika trostillhörigheter festar ihop på sitt sätt och alla är glada och har trevligt och naturligtvis även vi blekfisar (…dessa två blekfisar är dock inte så bleka längre, idag har det bränt på ordentligt?)

något som jag lagt märke till och klurat lite kring är det här med kläder..och hur vi klär oss..både när det gäller typ såna här tillställningar som nu, men även mindre som nu när vi var i Khanom på lördagsmarknaden.

Det är något som händer när vi västerlänningar kliver av planet i Bangkok, vi liksom transformeras och ikläder oss våran ”thallandsuniform”den är i princip ålderslös, den ses på om inte alla så på de flesta mellan 18-60, barn dock undantagna dom kör sitt eget race.

Till en början så har det känts väldigt thailändskt att dra på sig haremsbyxor, fiskarbyxor, bandanas, flip-flops, dom tunna vita lite hängiga skrynkliga vita ”mansblusarna” , dom karikaristiska sure-tryckta klänningarna och tishorna, ja ni fattar grejen. Man har liksom klätt sig i sitt thai-moode…eller ska jag kalla det thai-mode…. eller kanske ännu hellre farang-mode..

Det är ju precis just det det är… ett farang mode, Thailändarna själva klär ju sig i jeans och vanliga t-shirts, gärna långärmat och även i gympadojjor uppblandat med flipflopsen,  Och är det lördagsmarknad eller festival yra då klär man upp sig.

Men vi förvandlas till någon slags blandning av flowerpower och beppes godnattsaga där vi hasar runt i våra resårbrallor?Och batikfärgade klänningar…själv passar det mig utmärkt då  jag ofta har blivit refererad till som en övervintrad hippie så jag har ju liksom äntligen hittat hem?✌?Men  jag blir lite full i skratt när jag går och bläddrar bland kläderna i marknadsstånden och funderar över hur dom tänker om oss och vår klädsel, det ”mode” som vi tror är deras..men känns som klippt och skuret för oss… för att vi ska få känna oss lite coola och härliga några veckor om året…Men som sagt mig spelar det ingen roll…mai pen Rai, jag älskar det och kommer att fortsätta att bidra till detta fenomen hela vägen till pension…då toppar jag upp till nästa level…det blir gråa dreads??