Koh Chang noi (2017)

Vi anlände med speedboat till piren som verkar vara det sättet som man tar sig hit på. Vi har i förväg förstått att moppeuthyrning saknas på den här ön, vilket är lite tråkigt kan jag tycka efter som själva utforsknings momentet uteblir.
Vi är alltså tvungna att ta det som bjuds i transportväg, och i detta fall moppetaxi, och det var väl inte igår den vagnsparken uppdaterades.
Vid piren var det i princip ingen happening, vi hade bestämt att ta oss till ao yai/longbeach (jaaa det finns en sån på i princip alla öar) för där såg det ut som det fanns mest boende möjligheter när vi googlade och kollade kartor.

Vi ”skuttade” upp bakpå varsin moppe med vår packning, 100 baht/pp skulle dom ha för den sträckan som var ca sex-sju kilometer.
Första stället var fullt, andra blev det napp på, vi förstod sen att vi hade haft tur då vi såg en del som gick på beachen och letade och det var fullt överallt.

Vår hydda var en enkel bambuhydda utan fläkt och med elektricitet endast få timmar på dygnet, vi brukar ju vara lite vana med vad vi kallar öppen planlösning på toaletten, men denna bunge tog oss till nästa nivå..nu var det inte bara utmotnaturenöppet, nu saknades även toa dörr..(eller draperi som vi också haft) den inte bara saknades, ”försvunnensaknad”, utan den har aldrig varit med på ritningen.

Glada att vi trots allt hade någonstans att natta så tog vi oss en promenad på stranden för att få lite koll. Det som är direkt påtagligt är att sanden har ett slags svart skimmer och det ser ju inte så fräscht ut, det är absolut inte skräpigt men det svarta ser ju ut som oljeutsläpp (vilket det kanske inte alls är)
Det ligger enklare resorter längs hela stranden, vi lyckas även hitta en minimart som säljer det nödvändigaste men det är nog också det som finns.
Mobiltelefonen har ingen fungerande internettäckning och wi-fi verkar inte heller vara så hett här.
Efter att vi gått stranden, ätit tre gånger och druckit ett par öl så känns det tyvärr redan som om vi kan det här, och eftersom möjligheten att på egenhand ta sig någonstans är inskränkt så blir ju två aktivitetshanterare som oss utlämnande till läsplattan och det funkar inte för oss tyvärr, speciellt inte när inte heller stranden var så lockande.
Så även om det vid solnedgången och efter mörkrets inbrott såg lite mysigare ut efter beachen med lite lampor och sånt så fattade vi ett gemensamt beslut om att redan i morgonbitti dra vidare till Ranong, det skulle klockan 8.00 komma in en longtailbåt till vår strand som tar 200 baht för den trippen
Hur resten av ön ser ut kan jag tyvärr inte säga något om, men min magkänsla säger mig att om detta var den beachen som man valt att lägga flest resorter på så borde ju den vara den bästa, och under färden tvärsöver ön när vi kom så fanns det inget annat än skog.
Så är du en person som inte behöver fin strand och klart vatten, inte önskar internet och som tycker att 21.00 är ok att sova, och som vill ha få ställen att välja på att äta, och gillar att bo väldigt spartanskt så är detta ditt absoluta paradis, själv kan jag tycka att ha fyra av fem av dessa kriterier uppfyllda är ok…men inte alla.
Så vid 8.00 stod vi på stranden för att invänta morgonens första longtailbåt in till Ranong..det är aldrig försent att ge upp ?