Efter en natt med relativt dålig sömn, av okänd anledning. Så har vi ägnat dagen åt olika mer eller mindre ”viktiga” uppdrag.

Det har fått mig att fundera lite kring livet i allmänhet och oss människor i synnerhet, nu ska jag väl inte dra alla över samma kam som det heter, men jag tycker mig se ett mönster….och där ingår då även vi.

Har man inget speciellt att göra så skapar man sig sysselsättning, man vill ha en uppgift, det kan vara allt från små till stora ting…en slags bucketlist. Och inte en sån som att simma med delfiner utan i mindre skala, den kan även ändras från dag till dag.

Den kan innefatta saker man vill se och uppleva såklart, men också att hitta ett speciellt linne, köpa plåster, hitta en speciell restaurang eller som idag hitta en symaskin…vilket inte borde vara så svårt i ett av världens skräddartätaste länder.

Men det var inte helt lätt ty dessa välklädda killar som står vid trottoarerna är sällan eller aldrig i närheten av en symaskin.

våran ”safetybag” magväskan ? Hade gått sönder och behövde lagas, vilket även igår gav oss ett uppdrag på listan, att hitta en säkerhetsnål….vilket misslyckades och därför gav även denna dag en mening genom att leta efter symaskin med ”förare”, denna dag blev det dock mission complete, väskan är åter hel till en kostnad av ca 15 spänn?? så check på den.

Matriella saker överhuvudtaget kan också få en annan och viktigare betydelse när man som oss lever i en sk kappsäck under några bekymmerslösa månader om året, som i vårat fall har små plastpåsar tydligen fått en viktig roll i våra liv, vi spar dom nogsamt och bär dom med oss, man vet aldrig när dom kommer till användning, kanske i någon framtida sortering i packningen eller för medhavd toapapper…det är alltid bra att ha.

Ett annat fenomen som jag reflekterat över är vår förmåga att alltid ”gå över ån efter vatten” (mycket ordstäv nu va?) vi vill alltid ha nåt annat. Det ligger flera mysiga restauranger i vår direkta närhet, men aldrig att vi går dit, näh det ska vandras till andra änden va byn för att ätas samma mat på en likadan restaurang, och dom som bor på stranden går in till byn på kvällen och dom som bor i byn promenerar ned till strandrestaurangerna för en bit mat.

Men det är kanske det som är själva meningen med livet att vi har ett driv att liksom komma vidare hela tiden, åtminstone en av meningarna om man bortser från alla dom vackra meningarna som kärlek till sin nästa och leva ett så bra liv som möjligt och skapa lycka till sig själv och andra.