Bloggminnen från Thailand
Lam Thap
Notering
Dagens trip blev lite kortare än vanligt, vi satte fingret på kartan mitt emellan Thung Song och Koh Lanta. Då hamnade vi i ett litet samhälle som heter Lam Thap, så det fick bli dagens mål. Så efter frukost med 7/11 macka och gårdagens kakfynd så packade vi ihop för hundrafemtioelftegången och drog iväg.
Vi hittade en riktigt skön väg att åka, jag tycker det känns lugnare att åka enfiligt..men det kanske inte är Rickards upplevelse, när han kör har han ju lite mindre väg att ”spela” på.
Sträckan idag blev endast ca 5 mil tror jag, så vi nöjde oss med ett glasstopp i ”banankiosken”med vattenmelonstolarna 🙂
Man ser på naturen att vi närmar oss Krabi, dom galna bergen börjar torna upp sig mot himlen, tyvärr går det inte att göra dom rättvisa på foto, men ni som vet ni vet, och ni som inte sett dom i verkligheten för tro mig på mitt ord..dom är sjukt imponerande.
Väl framme vid dagens mål var det dags att hitta hotellet vi sett på googlemaps ( känner nu att jag sagt googlemaps så många gånger i den här bloggen att jag borde bli sponsrad ). Hotellet var inte jättesvårt att hitta, men det fanns inte en människa i sikte att prata med. Den enda levande varelsen i närheten var hotellkatten som inte hade något som helst intresse av oss.
Vi försökte googla hotellet på alla bookingssidor, och på dom få vi hittade hotellet på så stod det att det var slutsålt. Vilket vi tyckte kändes osannolikt.
Vi tog dock tillfället i akt att sitta mjukt i sofforna i receptionen, vila lite och gå på toa. Efter ca 15-20 minuter tänkte vi att det är aldrig försent att ge upp och leta vidare.
När vi rest oss och sagt hej då till den ointresserade katten så dök det upp ett gäng tjejer med bil och klev in i receptionen, och självklart fanns det rum, det var bara inte riktigt uppdaterat. Så vi flyttade in för 500 baht inklusive frukost.
Det är verkligen jättetydligt att Lam Thap inte är ett ställe dit man åker för att turista. Jag känner mig som Taylor Swift här, människor tittar helt ogenerat och vinkar och vajar om vartannat, dom stoppar oss på gatan och undrar på riktigt var vi kommer ifrån. Även om vi varit med om det här många gånger på våra resor så känns det lika märkligt varje gång, men samtidigt väldigt roligt…jag menar vem vill inte känna sig som Taylor Swift ibland.
Rickard har haft ett litet uppdrag i år ( som han skapat sig själv ) och det är att hitta några speciella cigariller/cigaretter ( ja han röker ”lite” ) dom han egentligen är ute efter är något med körsbärssmak.
Och idag såg han en fimp på gatan som han fick feeling för och fotade. Så nästa gång vi blev stoppade för att berätta om vårat ursprung så tog han tillfället i akt och visade upp fimpfotot för dom killarna.
Efter lite diskussioner grabbarna emellan hade dom klarat ut var man kunde tänkas köpa dom speciella rökdonen, och dom erbjöd även skjuts dit i sin pickup. Vi tackade dock nej till erbjudandet, men fick vägbeskrivning och gick ”hem”och hämtade moppen.
Efter en tripp till det ”hålet i väggen” där dom såldes var han hyfsat nöjd, smaken blev förvisso vanilj, men det verkade som att dom dög.
Sen började den dagliga jakten på mat, och också en öl som vi nu tyckte att vi gjort förtjänta av, den kombon kan ju tyckas lätt, men icke. När vi inte hittat något matställe förutom soppkök o grillvagnar som endast hade saft, läsk eller ingenting drickbart så fick vi nöja oss med en öl på byns karaokerestaurang som egentligen inte hade öppnat än. 
När törsten var släckt var det lättare att koncentrera sig på matproblemet och vi hittade till slut ett ställe som serverade väldigt stark och god isan food så vi blev mätta och endorfinstinna.
Dottern i familjen var kanske 8 år som gav oss menyn och som serverade, det skall läras i tid. När vi ätit klart och betalat gav vi henne dricks, 20 baht. Hon blev förvånad och glad och tackade, sen sprang hon genast iväg och gav hälften till sin lillebror som var 5-6 år, så himla fint och gulligt gjort. Det är dom små sakerna som gör allt värt. Varma i mun o mage av chili och varma i hjärtat av henne åkte vi ”hemåt”.
Vi hann även köpa med oss några söta thaitacos ( ?! ) från en vagn, jag tror det är vispad äggvita och någon form av cocos i, sött som tusan men ganska gott och krispigt.
I morgon kör vi sista milen till Koh Lanta på vinst och förlust, vi har hört att det är fullt överallt och att det inte finns boende,
vi vet också att det är fullt där vi brukar bo men har blivit lovade en bungalow med fläkt där från den 1 februari och det är ju några dagar dit, vi håller tummarna för att vi ska hitta något litet krypin nånstans, annars får vi väl ta oss någon annanstans så länge, Vi känner oss inte på något sätt oroliga. Mai pen rai.
Thung song känns som en kär gammal vän
Notering
Efter en riktig långkörare ( 17 mil ) har vi anlänt till Thung Song. Dom första milen höll vi oss efter kusten på härliga vägar som slingrade sig upp och ner för berget. Vyerna var magiska och körningen/åkningen var superhärlig, sen har det blivit lite blandad kompott, lite hetsigare sträckor och genom en massa små byar med krångliga namn..jag läser alla namnen i mitt huvud medans vi rullar så fatta att jag har fullt upp där bakpå.
Det har självklart blivit många stopp på vägen med glass, mat och rumpvila så allt som allt har vi varit på rull i åtta timmar.
Åt en mindre god glass idag, skulle smaka thai te bland annat och det gillar ju jag, tror kanske att det mest var konsistensen som var lite funky, rekommenderas ej men man måste ju prova.
Lunchen blev ju det gamla vanliga, det är förvånansvärt svårt att hitta matställen efter vägarna när man är utanför turiststråken, eller också är det bara vi som är kräsna..men det är även svårt att upptäcka dom bland allt annat jox utefter gatan. Dom är ofta små, har ibland en massa plastskynken för mot solen och när man tror man hittat nåt så visar det sig att det är någon annan typ av verksamhet som har några plaststolar ute på trottoaren. Så det blir några inbromsningar innan vi hittar rätt.
Och även fast vi mestadels sitter på våra ömma rumpor så vill man gärna sitta ner och äta på en stol och då duger ju inte matvagnarna för dom här två lata blekfisarna.
Fast nu är vi inte helt genombleka längre, vi har nu mer en mycket klädsam cykelbränna på armar, ben och fötter, och nedre delen av ansiktet eftersom visiren skymmer största delen, dom här ränderna kommer aldrig att lämna våra kroppar vi kommer för alltid vara i osynk med solbrännan.
Väl frammme i Thung Song tog vi in på ett hotell som vi bott på några gånger förut, vi kollade upp hotellet på googlemaps för att hitta rätt. Och då när man klickade in på det hotellet via den appen kostade det 435 baht. Men när vi frågade efter priset i receptionen var det 600 baht. Väldigt märkligt men vi har upplevt det nu flera gånger på den här resan. Vi frågade då om hon ville/tyckte att vi skulle boka via appen istället, vilket hon tyckte och då blev det 435…kanske inte jättestor skillnad..men ändå skumt.
Det blev en liten promenix upp på matmarknaden, vi köpte några kakor som såg goda ut och som förhoppningsvis kommer att förgylla våran frukost i morgonbitti,
När det sen var dags för middag blev det ändå att vi valde att sätta oss på en av marknadens gaturestauranger, även fast jag blir så nyfiken på att prova allt kul i matstånden, det finns alltid något man inte har provat förut.
Jag måste även visa några märkliga blommor som växte på ett träd vi såg när vi stannade för att tanka, jag kan inte bestämma mig för om jag tror att det är trädets egna blommor eller en orkidé som har satt sig fast. Det fanns även ”frukter” på, några stora bollar som såg ut som kokosnötter och mindre likadana i klasar, Jag har aldrig sett något liknade på alla våra resor i Thailand. Är det någon som har en aning?
( Varning för ormbild ) Myrornas krig
Notering
Vägen till Khanom som blev vårat nästa stopp kändes sjuuukt lång och jobbig, den blev också några mil längre för att vi valde vägen via Donsak. Det var mycket trafik och det blir lite jobbigt ibland på dom största vägarna, även fast det inte är jag som kör så är man ju med i trafiken och fokuserad hela tiden. Därav omvägen för att få det lite lugnare, men det kändes i rumpan dom sista milen.
Ett plus på färden var att jag hittade min favoritglass, jag letar alltid efter den när det är glasstajm men det är ack så sällan den finns.
Ett annat stort plus på vägarna i Thailand…förutom att dom har ett litet annorlunda sätt att köra på, är ”trafikklimatet”, och då menar jag inte det meteorologiska klimatet utan mer attitydklimatet. Man ser sällan eller faktiskt aldrig några fuck you fingrar eller sura miner från medtrafikanter utan allt flyter på om än lite annorlunda än i Sverige..men man lär sig.
Vi har ju varit många gånger här i Khanom och bott på lite olika ställen, men nu tog vi samma ställe som förra året, en fin träbungalow på ”fel”sida vägen Sansuk resort, och vi fick betala 550 baht natten efter lite lätt förhandling.
Vårat första mission blev att lämna in tvätten, det är inte helt lätt häromkring, men vi har ett ställe som vi lyckats hitta där vi brukar lämna in.
Alla våra kläder som tidigare fyllt våra ryggsäckar har under veckornas gång förpassats till smutstvättspåsar under sadeln.
Resan hit bjöd även på en liten ormsekvens vid ett av dom obligatoriska glass och kiss stoppen, alltid spännande att se nån levande, det är faktiskt inte så ofta som folk i allmänhet tror, dom flesta man ser är överkörda och platta och inte ens det är jättevanligt.
Efter matfrossan i Surat Thani har inte hungern gjort sig påmind på hela färden så det blev middag i Khanom istället hos vår restaurangkompis Eid. För min del blev det nudelsoppa Tom Yum jättegott som alltid.
Första natten i våran till synes fin fina bungalow började i ren förskräckelse.
När vi gått och lagt oss så sa Rickard efter en stund att han hade en myra på sig som kröp omkring, så vi tände taklampan och strax så såg vi en till som kom från ingenstans.
Nu menar inte jag dom där pytte myrorna som finns överallt när du tar fram nåt ätbart, utan vi pratar stora myror som typ våra stackmyror.
Det fortsatte så där ett tag, det dök upp ett par till på golvet, i sängen och sen var…det vi nu kallar myrornas krig igång. Jag googlade eldmyra och det gjorde ju inte saken bättre ( har blivit biten av en sån en gång, det gör skitont i flera dagar )
Rickard tog fram den orangea sprayen och gick berserk med den. Då brakade helvetet löst och det formligen välde upp myror från ingenstans, det var som i en skräckfilm, det kryllade i sängen på golvet, på väggarna, ja överallt.
Jag slet på mig sarongen och sprang ut i mörkret till receptionshuset och hallåade desperat, fick med mig en kvinna som inte kunde ett ord engelska men som pågrund av min desperation tog med sig ett ”tillhygge”i form av en svart/grön sprayflaska.
Vi fick i allafall byta bungalow till den mitt över och vi sprang skytteltrafik fram och tillbaka med alla våra så klart redan uppackade saker.
När vi karantänat allt på vår nya veranda och äntligen flyttat in i nästa bungalow var vi helt slut både pga av värmen, språngmarscherna men framför allt av skräcken. Svetten formligen forsade på oss, vid 24 kom vi i säng, både helt utmattade, uppjagade och lättade på samma gång.
Och om det var eldmyror så upplyste Google även oss om att dom anfaller i flock, vilket låter helt sjukt, i såfall lovar jag att det var den värsta flocken jag sett.
Dagen efter blev trots nattens traumatiska upplevelse en toppen dag. Det blev lite sol ( som ändå blev för mycket sol ) Det blev en god lunch/middag på det vi kallar tupprestauramgen. Den stoltserar med två gigantiska tuppar vid entrén, vi åt Mo Tod och ljuvlig Som Tam.
Vi åkte även och inhämtade vår rena och fint vikta tvätt, skönt att slippa gå runt i bikinibrallor hela tiden och få lite rena kläder.
När solen gått ner åkte vi till Micki som har Restaurang Gecko bar inne i byn, vi brukar alltid åka dit nån sväng och hälsa på honom, ta något att dricka och bläddra lite i hans fantastiska meny och samtidigt höra honom med inlevelse berätta om alla godsaker och europeiska delikatesser han trollar fram där. Även om man är mätt innan så rinner snålvattnet.
Denna gång fick han två påsar turkisk peppar som vi haft med oss från Sverige ( det blir nog lite lakrits shot gjord av den )
Sen blev det en sväng till Eid där vi slog oss ner strax innan hon skulle stänga. Vi hade köpt med oss Hong Thong och lite nötter som vi bjöd på. Det kändes bra att sitta där och språka med henne så gott det gick på någon slags thaiengelska bakom hennes fördragna gröna skynke efter stängning.
Hennes barn och svärson hjälper henne numera i restaurangen. Det är galet att det är 11 år sen vi första gången kom till Khanom och gick in på hennes Restaurang och åt, hon hade ingen öl på den tiden utan Rickard gick till 7/11 och köpte.
Morgonen efter fick vi ta med oss bröd som hon rostade i woken och stekte ägg åt oss så vi fick frukost, sen dess har vi åkt hit en sväng varje år och hälsat på henne.
När tröttmössorna skulle åka hem och sova så hade vi inte kommit så långt på moppen när vi blev ikapp körda av Micki som ropade på oss att hänga med ( han hade precis stängt ) så vi följde efter honom en bra bit bort utefter beachvägen.
Han stannade vid en minimart som hade utökat till en bar efter vägen, det var en stor samlingsplats för expats och andra falanger, mycket färgade lampor och hög stämning, billigt som direkt från minimarten men ändå bar stämning. Vi blev inte så långvariga dock men kul att ha hittat dit.
Sista dagen i Khanom blir i skuggan, inomhus eller bakom visir för min del…hade missat att smörja in pannan igår, jäkla klantskalle man är.
Indränkt med spf 50 vågade jag mig ut vi 14-tiden, vi hade blivit tipsade om ett ställe uppe i bergen som skulle vara mysigt så vi gjorde en liten utflykt dit, det var en skön och lite fläktande tur, bitvis på lummiga och skuggiga vägar, 1 mil enligt vår kompis googlemaps.
Vi åkte förbi naturliga små pooler och små vattenfall, där vi såg några thailändska ungdomar som tog sig ett dopp…tror det var kallt vatten för dom badade med kläderna på ha ha.
Sista biten var vägen så dålig så vi fick ställa moppen och gå sista biten, underbar bergsklättring för två pensionärer i flip flop :-).
väl uppe så låg en liten restaurang med bar, även dom hade en pool med vatten direkt ifrån berget, superfint och med fin utsikt med havet långt där nere, det fanns även bungalows att hyra om man är sugen på att bo på ett väldigt avskilt och lugnt ställe. Coco loco mountainview hette det. Väl värt ett besök om man är i Khanom.
Det här blir vår sista kväll här för i morgonbitti packar vi ryggorna igen och drar vidare ännu mer söderut, vi får se hur långt vi kommer innan rumporna protesterar. Tack Khanom för den här gången du har visat dig från din bästa sida.
När mat och husrum inte synkar
Notering
Morgonen började med frukost ( vilket ingick i priset )på vårat fashionabla hotell. Den bestod av kokt kallt ris med kokt kallt fläskkött och/eller vitt formbröd, marmelad och eventuellt smör som var smält i sin ask. Tjejen som stod för frukosten hade inte koll på hur brödrosten fungerade så där fick handyman Rickard briljera och stoppa i kontakten och trycka ner skivorna, till detta serverades även juice och kaffe.
Gårdagens flygande snusdosa hade tydligen kraschlandat under natten och låg nu på rygg och sprattlade intensivt med benen. Jag måste be att få revidera gårdagens jämförelse med snusdosa till möjligtvis tändsticksask, men stor var den ändå. Och det är lite märkligt att såna djur kan ha överlevt evolutionen när dom inte ens har förmågan att vända sig själva från rygg till mage. Jag gjorde dock en insats och vände den med min flipflop innan vi kastade oss upp på vår maskin och drog iväg.
Starten på dagens tripp var inte den bästa, molnen drog ganska snart ihop sig och mörknade och vi hamnade mitt i ett regnoväder, vi försökte förgäves fly från det men hade det hack i häl ändå. Det var inte så kul att köra på motorvägen med all tungtrafik när det piskade regn i ansiktet och smutsigt regnvatten stänkte upp på benen och det blev ganska slirigt och läskigt.
Så vi bestämde oss för att hitta en annan väg, den blev lite längre men betydligt lugnare när vi kom bort från långtradare och lastbilar. Och lite roligare att åka genom dom små städerna och byarna som man annars missar i sin iver att komma fram, det är lätt att glömma att resan är målet. Det tog inte så lång stund innan solen sprack upp igen och vi kunde köra oss torra och ryggsäckarna visade sig dessutom vara hyfsat vattenresistenta.
Vi stannade till vid en ”plasticfantastic”affär efter vägen för att hitta nåt lite mjukt att sitta på att lägga på sadeln. Hittade bara en liten virkad matta som Rickard fick ha tillsvidare.
Efter ett kisstopp och ett matstopp så gled vi in i Surat Thani, här har vi varit många gånger förut, det är en stad som är lite som en knutpunkt i den här delen av Thailand, Det finns en tågstation och en stor bussterminal där det går stora bussar och minibussar till i princip överallt.
Hotellet vi valt dom senaste gångerna vi varit här ligger precis vid tågstationen och har inte något av den lyxen som gårdagsnattens hotell kunde erbjuda, men det är färgglatt på utsidan och väldigt ”oglatt” på insidan. Men det är billigt ( 367 baht/natten ) , lite stimmigt och nära till mat.
Och gu’nåde den kackerlacka som vågar sig hit, vi är väl förberedda som ni ser, den orangea ”lilla”lifesavern som ligger på sängen, den kanske även kan funka i avskräckande syfte.
När mörkret började falla över Surat Thani gick vi och tog en öl tvärs över gatan med utsikt över floden, med benen dinglande över kanten såg vi solljuset försvinna bakom palmerna. Det är ju lite det som är en av skillnaderna på den här kustsidan som vi befinner oss nu, vi har ju inte någon riktig magisk solnedgång. Här har man ju istället dom magiska soluppgångarna som såna som jag då aldrig får…lite ovärt.
Middagen åt vi på en restaurang som också ligger på flodsidan, utan dinglande ben. Vi har ätit där många gånger förut, det blev som alltid där all in i en riktig brakfeststyle. Så nu ligger vi här i vårat sunkiga rum som två slagna hjältar och tänker att vi kommer aldrig mer kunna äta. Tänk vilka kontraster i livet, igår fancy rum… ingen mat och idag sunkrum och överflöd, så himla osvenskt vad hände med lagom?
Thung Wua Laen, en liten pärla
Notering
Precis när vi skulle lämna Siripong guesthouse i Ban Krut kom en av killarna där fram till Rickard och frågade om vi varit där förut? Och om vi lämnat våra hjälmar hos dom? Det hade han klurat på dom här dagarna vi var där.
Det var ju alldeles rätt och riktigt, för nio år sen hade vi med oss egna hjälmar från Sverige för att vi skulle åka på långtur uppe i Chiangmai och Pai. Men när vi var klara med den trippen så orkade vi inte släpa runt på två bowlingklot resten av tiden så vi gav bort dom till just den här killen, lite kul att han kom ihåg och framförallt kände igen oss.
Så det var den lilla anekdoten.
Innan vi kunde bege ge oss så hade Rickard lite pyssel, han hade köpt ett par fingervantar i den lilla lokala affären som han skulle bygga om till öronskydd.
Hans mantra är ju ”funktion före design” och nu har detta mantra fått ett ansikte. Ni fattar ju hur det känns att sitta bakom en kille ( gubbe ) med två stickade lösöron som fladdrar i vinden.
Nå väl denna prövning till trots så har vi nu lämnat Ban Krut med ”öron” och allt och tagit oss 11 mil söderut, jag skulle nog säga att där nånstans når vi smärtgränsen när det gäller rumpa mot sadel. Det blev nog tre stopp efter vägen, ett glasstopp, ett lunchstopp ( ingen överraskning men Pad Krapaow ) och ett bara stå vid vägkanten och skaka rumpa.
Nu är vi framme vid Thung Wua Laen som ligger strax ovanför Chumpon, det är en hyfsat lång beachgata med mycket restauranger och små barer och lite små shopar. Vi lyckades hitta en bungalow på ”fel”sida gatan för 600 baht natten och det känns absolut rimligt. På ”rätt”sida så skulle dom ha 900 för ett väldigt enkelt rum som kändes helt orimligt, för dom 300฿/natten kan till och med jag gå dom extra metrarna ner till stranden.
När mörkret faller öppnas några restauranger och barer, men många är även då stängda och fördragna med gröna vävda skynken, utanför dom ställena ligger det även små drivor med fin sand, då blir det ju tydligt att dom varit stängda ett tag, man undrar ju om det är på grund av den häftiga blåsten som har varit nu eller om det är sedan ovädret i höstas.
Vi hittade i alla fall ett öppet ställe som var mysigt så där tillbringade vi vår första kväll här, när vi gick på strandpromenaden så inser vi att vi varit här förut, men bara på genomresa på väg någon annanstans, jag har t.o.m bilder i kamerarullen från exakt samma spot.
Vi brukar säga att det finns inte en byhåla värd sitt namn här i Thailand som inte har minst en 7/11, Men vi får lov att backa på den. För på den här relativt långa och guesthouse/ resort täta gatan finns ingen. Så Rickard fick ta en morgontur med moppen och inhandla frukost som vi i intog på vår lilla veranda. ( bordet är väldigt chic, återbruk av en gammal tv bänk till tjocktv? )
Dagen har vi ägnat åt att vara nån timme på stranden, kändes riktigt lyxigt att få ligga där och lyssna på bok och lapa lite sol, det har ju hittills inte blivit så mycket av den varan sen vi kom Thailand. vi har ju mest varit på såna ställen där det inte varit lägligt, eller så har vi suttit på moppen och farit runt.
Det är i och för sig bara jag som ägnat mig åt sol-lapandet, Rickard har ju mest suttit i skuggan och googlat ( och druckit öl såg jag nu på fotot ha ha 🙂
Men vi är fortfarande försiktiga med brännan så man kan ju inte ligga där så länge ändå. Så det blir ju att vi traskar omkring eller tar moppen och kollar in närmiljön, och det är riktigt mysigt här, jag skulle väl önska att lite fler verksamheter var öppna det ser ju lite sorgligt ut när det är stängt, känns lite som om det är lågsäsong här hm..undrar ju lite när högsäsongen är i såfall. Men vi får glädja oss över dom som finns och har öppet istället.
Sista kvällen i Thung Wua Laen gick vi till full moon bar och restaurang och åt en av våra favorit rätter, soltorkat fläsk med nam djim jaeow ( dålig koll på stavning där ) det är i alla fall en magisk sås att dippa kött i, den rätten finns inte överallt så man får passa på när den finns på menyn.
Vi gillade verkligen den här platsen trots att mycket var stängt och hoppas att vi kommer att återvända, eller om vi säger så här, nästa gång vi är i Chumpon trakten så kommer vi att ta oss hit det är ett som är säkert. Men i morgon drar vi vidare söderut, vi får se hur långt vi kommer.
Inte bara en bar
Notering
Nu har vi ”landat” i Ban Krut, det blev en trip på drygt 7 mil. Vi tog en liten avstickare till Hua yang, vi hade en tanke på att stanna till där en natt, men efter att ha snurrat runt där några varv kände vi att, nä vi hoppar det den här gången och satsar på Ban Krut i stället. Det blev i alla fall ett lunchstopp efter vägen. Vi stannade för engångs skull vid ett sånt ställe med ”massor av kastruller”. Även om jag tycker att vi äter allt så har vi varit lite restriktiva när det gäller den typen av restaurang. Vi har varit lite skeptiska kan jag lite skamset erkänna.
Kastrullerna står ju där med alla möjliga olika grytor och utan att stå på nån spis och utan ”varmhållning”, och man har ju ingen aning hur många timmar dom har stått där i endast solvärmen ( ja vi är svennebananer ). Men som vi brukar säga ”ingen kommer ihåg en fegis” ( och vad skulle kunna passa bättre än lite magsjuka när man har typ 40 mil kvar på moppe )
Ber om ursäkt för den redan påbörjade tallriken, ser lite grisigt ut…men ville ändå föreviga den 🙂
Valet av kastrull var inte så svårt, det fanns en som enligt kocken hette Paneng, och det känner man ju att man har koll på.
Det var dock inte mycket som liknade den Paneng som vi tidigare ätit utom möjligtvis färgen. Den var god men sjuuuukt stark, vi fick även en tallrik med grönsaker bredvid som även inkluderade en skål med dressing eller dipp..vi vet inte. Den var om möjligt ännu starkare. Riset var varmt, grytan kall..och het på samma gång.
Men nånstans så blir jag lycklig av att äta riktigt stark mat, blodet rusar och endorfinerna står i givakt, och dessutom fick jag nästan fri tillgång till färsk koriander, vad kan gå fel?
Mätta och lite lyckligare kunde vi åka vidare. Det blåser fortfarande otroligt mycket så det är lite jobbigt, man känner att det tar på krafterna, men förhoppningsvis ska det lugna ner sig snart.
Väl framme i Ban Krut så ser vi två kompisar komma gående på väg till lördagsmarknaden, vi visste att dom var här men ändå kul att dom är det första man ser när man svänger runt hörnet.
Vi bestämde att ses senare på kvällen för lite middag och vi fortsatte att leta boende.
Vi har ju varit här två gånger tidigare men det var några år sen. Och vi har då bott på Siripong guesthouse, som dels ligger bra till och dels har passat vår budget. Men senaste gången vi bodde där flydde vi efter en natt pga att det luktade så galet mycket avlopp och vi sa aldrig mer.
Men ( nästan ) allt och alla förtjänar en andra chans och det kan omöjligt vara lika illa fortfarande då skulle ingen kunna bo där.
Det var rätt tänkt, så här bor vi nu igen i två nätter, mitt i byns enda bar. Rummet är lite ”spartanskt” och det är stimmigt utanför dörren men härlig stämning..och framför allt nära hem.
Morgonen efter var vi hembjudna till Tommy och Stina våra kompisar här på frukost dom bor en kort moppetur bort, det blev knäckemacka med ägg och kaviar och ost, lite svenska läckerheter som dom haft med sig, dom bor ju länge på samma ställe och har ett litet kök i sin bungalow.
Efter frukost blev det poolhäng i närheten hos dom, härligt att få möjlighet att lapa lite sol och vara lite i lä för en gångs skull, första bikinidagen sen vi kom till Thailand i år.
Sista kvällen i Ban Krut var det beachmarlet ( tror jag dom kallar det ) då ställer dom upp matstånd utefter hela ”beachvägen”så där minglade vi runt ett tag med Stina och Tommy, Middag åt vi sen på Li’s restaurang som verkar vara en favorit för många här. Det blev en tidig kväll för oss alla, i morgon efter frukost tar vi farväl av den här mysiga och lite extra blåsiga by för denna gång och drar vidare ytterligare lite söderut.
Mission complete
Notering
Beachen är hittad ordningen återställd, Ao Manao, den var fin med mycket möjlighet till skugga. Väldigt thaistyle med 95% av ”solstolarna” i skugga under träden. Men på en liten del längst bort hittade man dom få blekfisar som hade hittat hit och funnit den del av beachen som hade mest sol. Och där slog vi oss såklart ner och joinade det soltörstande folket.
Vi vågade dock inte överdosera solen även om vi varit här i över en vecka nu så har vi nästan konstant haft på oss både solglasögon, visir och spf 50. Det blir ju lite extra förrädiskt när det fläktar så mycket, det känns ju inte thaivarmt på riktigt.
Efter beachvägen fanns flera footpoints med många små matkiosker, vi lyckades hitta en av favoriterna, soltorkat fläsk med nam djim jeaw sås så det fick det såklart bli till lunch.
Vi hade även ett annat mission den här dagen, vi hade fått reda på att här även finns snälla och gulliga apor, till skillnad från ligisterna krabbmakaker som är dom som man stöter på överallt annars i Thailand.
Dom här har tydligen många namn, tex Dusky leaf Monkey, Dusky Langur och Spectacular Langur. Vi lyckades även hitta dom.
Dessa sötnosar hade sitt tillhåll längre in på militärbasen, när man åkte igenom där var man tvungen att lämna ifrån sig sitt pass i en vaktkur innan man fick komma in på det området.
Där åkte man utefter en superfin strandlinje med mycket lugnare vatten kantad av palmer. I slutet av vägen tornade ett gigantiskt djungelbeklätt bergsmassiv upp sig, även där stod en vakt och längre fick vi inte åka.
Vid vaktens bom hängde det massor med lurviga apor, Här ska fotas snälla apor! ( tänkte jag ) Dom aporna var tyvärr för nära vaktbommen och militära hemligheter eller nåt så det var nej på den, men aporna 25 meter därifrån var helt okej fota och ställde gärna upp på bild.
Det kändes supermysigt för en sån som jag som faktiskt är lite rädd, eller har en väldig respekt för vilda djur att få träffa dom här till synes vänliga och förvånansvärt stillsamma djuren. Dom klängde runt bland grenarna på så nära håll så att jag hade kunnat tagit på dom ( om jag mot förmodan hade velat ) Flera av dom hade små bebisar och dom var oranga! Tyvärr fick jag ingen bra bild på dom småttingarna utan fick nöja mig med en mamma till en lite större ”bebis som tydligen hade förlorat sin identitet som ginger och blivit mer lik sin mamma i färgen men fortfarande klassas som söt bebis i mina ögon.
Allt som allt mission complete på den här dagen.
Åter på vårat lilla hotell så var det Hejdå middag med BBQ för ett par som ska lämna i morgon och som varit här en längre tid och vi blev inbjudna. Så himla trevligt och gott, grillad fläskkotlett, smarrig pastasallad och gudomlig grönpepparsås ( Tack Noi ) En mycket trevlig och mysig sista kväll även för oss.
Glada i själen efter att ha hittat detta mysiga lilla ställe av en slump ( och lite med hjälp av Google maps appen ) var det dax för oss att dra vidare, så efter att ha packat ihop våra grejjer och ätit den frukost som serverades bestående av rostat bröd, stekt ägg och lite olika saker varje morgon, ibland nybakad banankaka, frukt eller något munk liknande bakverk, kaffe fixade vi själva med hjälp av rummets vattenkokare och Nescafé.
Det blev ett hej då men ändå med en känsla av visshet att det också blir ett återseende, vi kommer att återvända. Pratchuap Khiri Khan har fått en plats i våra hjärtan.
I bland stannar man lite längre
Notering
Nu är vi äntligen på rull och det känns superbra första etappen blev det ca 11 mil med ett par stopp eftervägen. Vi stannade och köpte en mobilhållare till scootern och en ciggurtagsadapter, bra att ha ifall man behöver ladda telefon och kunna använda googlemaps efter vägen.
Vi använder den appen till allt när vi åker, förutom att kolla hur vi ska åka så letar vi boende, letar 7/11 och allt vi kan behöva hitta efter vägen.
Lunchen intog vi på en av alla ”vägkrogar”och som vanligt så blev det pad krapaow och stekt ägg det är liksom det man får ta till när man stått o tittat ett tag på menyn där allt står på thai, man ser även i ögonvrån den allmänna oron bland dom som har restaurangen, den syns redan när man parkerar moppen. Oron består av problemet hur ska vi få fram en beställning och vem ska dom skicka fram för att ta emot den.
Väldigt få pratar engelska när man gör såna här små pitstop. Då är det skönt att ha en maträtt att dra ur rockärmen som man vet att dom lagar i princip överallt och som dessutom är supergod. Med risk för att vi får skörbjugg ( ja jag vet att det fås av c vitaminbrist och inte av att äta ensidigkost ha ha )
Det blir många mil att bara nöta landsväg, ibland i tungtrafik men även sträckor som är helt öde, Vi stannade även till vid en av dom hundratals verkstäder som ligger längs vägen, där fick vi hjälp att montera mobilhållaren. Ja ni hör ju vi har fullt upp.
När rumporna började kännas så där lagom möra så var det dags att leta upp någonstans att natta och efter lite surfande på kartappen så hittade vi ett hotell till vettigt pris, som heter Palm sweet hotel och ligger i Prachuap Khiri Khan ( vilket fantastiskt namn både på platsen och hotellet ) inte det billigaste vi bott på men säkerligen det mysigaste för 650 baht natten.
Så himla fint pimpat och för engångs skull rum i markplan så himla skönt att slippa älga upp för tre-fyra trappor vi är helt slut i benen efter dom två senaste. Det finns en liten innergård med olika soffhäng och trädgårdsmöbler, små lampor och massor av blomkrukor.
Det verkar dock inte finnas så mycket matställen i närområdet tyvärr så det fick bli en ”påse” kycklingspett och en grillad korv på pinne på trottoarkanten till middag men det var gott det också, vi får ägna morgondagen till att leta matställen.
Efter första natten på vårat gulliga hotell så tog vi våran svarta fara och drog ut på upptäcktsfärd. Vårat första mål var att leta upp stranden och ta oss ner till andra sidan järnvägen som går igenom byn.
Byn ser ut som dom flesta Thailändska byar ute i landet bortom turistorterna, och ett säkert tecken på att man är just bortom är att människor hälsar och vajar när man möter dom på vägen och inne i affärer. Här är det vi som är det exotiska inslaget i stadsbilden inte tuktukarna och palmerna.
Ut efter ”Strandvägen” var det galet blåsigt, vågorna gick så höga så vatten forsade ut på gatan och stänkte upp på oss när vi körde, det var inte direkt läge för beachhäng. Vi använde tiden till att glida runt i och utanför staden istället. Man behövde inte åka långt för att hamna utanför stadsbebyggelsen där småvägar och palmer tog vid.
Efter det lite kaosiga Hua Hin känns det så himla soft här, nu känns det på riktigt att vi är här och har landat i Thailand, och efter lite rundkörning så har vi även hittat lite matställen som funkar, Det är matvagnar, enklare restauranger med grill och nudelsoppor. Men vi har även sett en som såg lite mer fancy ut som hette ”Meat me”…dom kan möjligtvis servera kött där.
Vi hittade även en sushibutik på vår kvällspromenad igår så till middag idag blev det hämtsushi som vi intog utanför vårat rum, känslan av att få grina och snörvla av riktigt stark wasabi är ju ändå fantastisk, priset för denna lyx var lite drygt 30kr/pp. Ja myset här är verkligen svårt att slå, och till största del beror det på det här fantastiska lilla hotellet. Det jag kan sakna är möjligheten till beachhäng eller åtminstone en pool, även om jag troligtvis inte skulle ha badat i den så ger det en känsla av att man kan ligga o ”beacha”
När vi kom hit bokade vi två nätter, men redan efter första natten bokade vi en extranatt och trodde att det skulle räcka för oss…men icke det fick bli ytterligare en natt.
Vi måste ju för böveln hitta stranden. Nu har vi ägnat tre dagar att hitta den, Idag har vi varit iväg på moppen hela dagen och åkt utefter vattnet utan att hitta någon strandremsa som känns sol/badbar.
Det blev i allafall en trevlig utflykt och vi hamnade i en lite små mysig by som jag tror hette Khlong Wan, Det blev även den ständigt återkommande lunchen en pad krapaow, gott som vanligt.
Det blev en eftermiddagsöl i ”vår”trädgård där vi träffade lite grannar som hade bott här många månader i flera år och yes det finns en beach!!
Vi har tydligen åkt förbi där flera gånger idag, men det lilla hacket vi missat var att man måste åka igenom en militäranläggning för att komma dit, där ser man. Så i morgon då jäklars blir det beachhäng för dessa två bikers.
Vi har fått tillökning
Notering
Nu har vi bytt boende och lämnat ett halv skabbigt väldigt lyhört hotell i den ganska stimmiga delen av Hua Hin. Vi har även sagt adjö till vår blyga inneboende som mest höll till bakom tv:n.
När vi checkat ut från rummet lämnade vi vår packning i receptionen ett par timmar och passade på att moppa till andra sidan järnvägen. Där fanns ett annat Hua Hin, lugnare trafik mer byaktigt och mer i vår smak, lite affärer och restauranger som man faktiskt hann upptäcka medans man gled fram. Apor som satt på trottoarerna och klängde i elstolparna.
Vi tog oss upp till en viewpoint ( Khao hin lek fai ) för att få en bild av staden uppifrån, där gillade tydligen våra ludna kusiner också att hänga, det formligen kryllade av dom. Jag är inte jätte förtjust i apor och lite rädd.
Så fort vi stannade moppen och klev av så tog Rickard ur nyckeln ( vis av erfarenhet ) och i nästa stund satt det en apa som reptilsnabbt kollade tändningslåset, snodde Rickards bandana som låg i facket bredvid och hoppade bak och försökte rycka upp sadeln för att komma åt förvarimgen där. Kluriga och klåfingriga små rackare dom där. Han tröttnade dock snabbt på bandanan eftersom den inte var varken kul eller ätbar sen skuttade han vidare på sin stöldturne’.
Det blev lunch på Seven Eleven, Rickard tog ost o skink toast och jag testade deras mikrade dumplings, kanske inte det godaste jag ätit men helt ok för 32 baht.
Vi har vandrat runt i vårat nya närområde, vi bor på en liten bakgata där det i princip inte finns något happening och går man ut därifrån så möts man av en 4 filig väg som är näst intill omöjlig att gå över. Så det är bara att traska på tills man kommer till en övergångsbro, upp på den är det ca 50 trappsteg och lika många ner på andra sidan. Min stegräknare på telefonen gör glädjetjut över hur detta år har börjat.
I dag är en stor dag, vi har lyckats köpa en mc. Det var inte alls så svårt som Google säger. Det har i och för sig tagit hela dagen men det är mest beroende på väntetider.
Vi började med att åka till den ”moppe”affären som vi hade mest hopp till och som i princip varit stängd sen vi kom hit. Och när vi hade bestämt oss för vilken vi och plånkan ville ha så begav vi oss till immigrationoffice som som låg ca 5-6 kilometer bort.
Där var det ju lite stimmigt såklart innan vi hittade rätt, till vilken byggnad vi skulle och vilka papper och kopior dom ville ha. Och det skulle tas foton och såklart är det ju inte på samma ställen som man fotar och tar kopior det hade ju varit för enkelt.
Men efter lite köande till olika ställen så var allt fix och färdigt, cash hade vi fixat på vägen till immigration så det var klart. Sen tillbaka till moppeaffären och betala, en hjälm ingick i köpet och en köpte vi.
Nya kåpor höll dom på att sätta på när vi kom utan att vi sagt nåt, så den blir så fin så fin. Så nu kan vi säga att vi fått tillökning i maskinparken, 
Det känns som om vi har börjat få lite kläm på Hua Hin nu även om det är lite rörigt, så vi ska väl inte helt dissa det, allt beror ju på vad man är ute efter. Om man är en beach människa som vill bada i havet och ligga på stranden så kanske inte det här är första handsvalet. Men om man gillar att bo på ett härligt hotell med pool och ta sig med tuctuc ner på stan på kvällen och mingla eller bo på något golfhotell och golfa om dagarna och hänga med golfpolarna i hotellbaren så absolut. Klimaten är toppen inte galet varmt eftersom det är lite fläktande. Åker man hit på svensk sommar så ser det med säkerhet annorlunda ut och vattnet är lugnare på den här kustsidan.
I morgon checkar vi ut och lämnar Hua Hin och påbörjar vår 65mil långa resa ner till Krabi och Koh Lanta. Det här ska bli kul.
Hua Hin
Notering
Nu är vi på banan igen, vi ägnade första dagen till att först och främst hitta ett fordon att ta oss runt med. Det tog lite tid att hitta en moppe att hyra till någorlunda rimligt pris, dom flesta ville ha 3-400 baht/dygn vilket vi tycker är hutlöst och lite märkligt eftersom vi hört att prisnivån i Hua Hin skulle vara låg i jämfört med andra turistorter. Vi fann dock en för 200 baht vilket vi också tycker är lite i överkant men men kanske rimligt eftersom vi bara hyrde den för 4 dagar.
Vi har nämligen skapat oss ett litet mission här, vi tänkte försöka hitta en moppe att köpa. Det kanske inte låter som nån stor grej men vi har hört att det ska vara lite krångligt att äga en moppe som farang ( utlänning ) här i Thailand.
Det krävs att man har en sk grönbok ingen aning om vad det är, men killgissar att det är någon slags ”dagbok” med vilka ägare som varit inblandade i moppen, och det krävs en sväng till immigration med nåt papper som skall godkännas. Så med andra ord så vet vi inte om vi kommer ro detta i land. Men vi har något att pyssla med och det vore samtidigt väldigt kul att moppa ner till Krabi härifrån utan att behöva åka hela vägen tillbaka till Hua Hin för att återlämna den som när man hyr.
Så när vi väl hyrt ett fordon så begav vi oss till cha am som ligger ca 2,5 mil från oss för att kolla in utbudet där men tyvärr skulle vi ha kollat upp almanackan först för tydligen är det någon helgdag idag som vi inte hade koll på så dom flesta moppeaffärerna var ju stängda. En stackare hade öppet så det blev lite snack och provkörning, men ingen affär då den vi var intresserade av hade gått lite väl långt och kändes lite slö enligt Rickard ( själv tyckte jag den var röd och fin…och jag blir också lite slö om jag gått långt )
Vi passade på att ta oss ner till stranden i cha am också, och som nästan alltid på den här kustsidan den här tiden på året så var den väldigt windy och det gick kraftiga vågor med vita gäss och jag gissar att det var högvatten när vi var där eftersom stranden var i det närmaste obefintlig men kantades av en hög strandpromenad i betong och gräsmatta där folk picnicade och lite stånd som sålde frukt och dricka.
Vi såg även till att få i oss lite föda efter vägen så att ingen skulle behöva lämna denna lite misslyckade shoppingtur hangry ( hm hm Rickard )
Efter en stunds vila på vårat rum efter moppeutflykten så hoppade vi i flipflopsen och gick ner på stan. Vi kan gott säga att vi inte riktigt är kompisar med Hua Hin än, Det är väldigt stökigt i vår smak, mycket folk, bilar och moppar. Det kan bero på att vi fortfarande är lite såsiga i huvudet efter resan eller också är det för att man har blivit lite gammal helt enkelt.
Det är också mycket mer turistigt än vad jag trodde, dock mest äldre som oss eller barnfamiljer. Vi hittade en liten lugn spot och lyxade iallafall till oss med varsin drink innan maten och försökte ta in att vi faktiskt åter är här, ibland måste man faktiskt stanna upp och verkligen ta in känslan. Det är något märkligt som händer varje gång vi landar i Bangkok, man tar det så för givet att det känns som om man varit där hela tiden…man går liksom ut ur en dörr i Sverige och så är man här, samtidigt kan man knappt föreställa sig hur det är hemma..jätteskumt.
Vi har även kollat upp stranden och vattnet här i Hua Hin, bara som snabbast ska erkännas, det känns inte riktigt badvänligt, stora vågor vilket också innebär att sand virvlar upp i vattnet och det där klara turkosa vattnet försvinner. Nu låter det som om jag bara gnäller och det gör jag väl också, men ni vet..man har en bild i huvudet och sen stämmer den inte riktigt. Jag vill ju verkligen veta och förstå varför så många väljer och älskar att åka hit. Är det för vinden som tillåter drakflygning och kiteflygning? Eller är det för alla hästar på stranden. Eller är det för dom populära golfbanorna? Nåja stranden är lång och fin dock inte så bred vid just det här tillfället och tycker man att hettan är jobbig så är ju vinden ganska skön bitvis, det är väl som vi brukar säga ”det finns något för alla i Thailand” man måste bara hitta sitt paradis.
I kväll har vi sista kvällen i den här delen av stan, i morgon flyttar vi till en annan ände men fortfarande kvar i Hua Hin, vi tog en sista kvällsrunda för att äta en bit mat och jag gick all in med en seabass ( havsabborre ) med sås gjord av tamarind och färsk ingefära så himlars gott. 
Det har i allafall varit bra dagar och vi har snurrat runt mycket både till fots och på hyrmoppen, och det är alltid ett äventyr att hitta hem igen när man lämnat hotellet, det är många vägar att åka fel på. Men det är ju det som gör att även den late får se sig om lite grann och det är ju kul det också. ( nu är det kirurgtejp mellan flipfloptårna som gäller, för i morrn ska dom på igen. )