Ban Phaeng 2014

Att vi överhuvudtaget styrde kosan mot Ban Phaeng var för att min man har en gammal arbetskompis som bor där med sin flickvän.

Det är alltid kul att ha förmånen att få se ett ställe tillsammans med några som lever där, man får liksom se landet inifrån och ut, istället för utifrån och in.

I Ban Phaeng kände man sig verkligen som en främmande fågel, det var lite av en småstads känsla, med mycket verksamheter som pågick överallt, som mekaniska verkstäder, små specialiserade affärsverksamheter, och en och annan marknad för kött, fisk och alla slags grönsaker.

Marknadsutbudet bestod även av levande ormar och sköldpaddor om man nu skulle komma på att man blev sugen på nåt sånt.

Vi åkte runt mycket på landsbygden och tittade, vi åkte igenom små byar bestående av några få hus, stannade och åt på små mysiga ställen efter vägen, och åt mat som var så stark så att tom jag, som ändå tycker att jag är ganska ”tuff” när det gäller chili, kippade efter luft.

Gummi är en stor del av försörjningen här uppe så vi besökte självklart ett av alla dom gummiplantagen som vi passerade och fick lära oss lite kring produktionen och om hur det fungerade med dom små kopparna som hängde på träden och hur dom pysslades om.

Här uppe var dagarna svala, men solen kändes hyfsat värmande om man hittade en bra spot, men nattetid blev kylan än mer påtaglig, då vi bodde i en bungalow som hade lite väl luftig konstruktion, vi sov med långbyxor och tjocktröja under filtar vi bett om extra, och när morgonens första värmande solstrålar letade sig fram sprang vi ut och ställde oss för att tina upp lite.

Detta var en ovanligt kall januari som vi lyckats pricka in, folk frös ihjäl och regeringen delade ut filtar till behövande.

Några dagar efter att vi gett upp kom värmen tillbaka till ban Phaeng, men då var vi redan långt borta, söderut och sög i oss värmen på någon beach.

Ban Phaeng kanske inte är ett ställe man planerar in att besöka på sin asien resa, men jag tycker att dessa ställen som det finns 100 tals liknande av i Thailand ändå är värda att ges lite uppmärksamhet.

Visst det är inte lika ”coolt” som chiang mai och pai, men det är ändå största delen av landet som är uppbyggt av dessa mindre samhällen, och som ingen åker till.